I have a dream…

…om ett rättssamhälle som lever upp till att alla är lika inför lagen, ett samhälle om där medborgarskap är en garanti och en förpliktelse. Jag drömmer om ett samhälle där demokrati är en metod att styra samhället med och inte bara säger sig vara det. Jag drömmer om ett samhälle där människor står i centrum och inte profiten…

Men drömma gör man om natten. Eller som en flykt under dagens umbäranden, samtidigt som man vet att det bara är en dröm som kan ge tillfällig styrka och några minuters respit.

Människan har ett behov av att förklara för att kunna förstå. Vi måste kunna förstå för att kunna agera. Vi måste agera för att kunna förändra. Vi måste förändra för att inte ha det som nu.

Men vad är det för något vi har? Har alla det lika dant? Nu?

Någonting sker i tidsandan, människor håller på att tappa fotfästet, många flipprar ut, samtidigt talas det i medierna om högkonjunktur. En del söker svar i himlaväsen, andra i konspirationer, och ytterligare i glömska och förnekelse. Men ingen vet vad.

Religion, sjukdom och berusning går hand i hand och kapitalet tjänar på allt. Människor resonerar som de har förstånd till.

” Jag har inget att dölja, så mig gör det inget om makterna tjuvlyssnar.”

”Jag röstade för EU, så jag kan köpa saker billigare, jag har inga problem med att globala företag styr mig.” ” Alla får komma till Sverige, så länge jag har min levnadsstandard kvar.” ” Jag sopsorterar så jag värnar om ekologin.”

” Jag vill vara lycklig så jag struntar i andras problem.” ”Jag är människovän och hjälper människor i nöd…(tills jag blir utbränd, upplever otacksamhet och blir hatisk).”……

Ja, resonemangen har låtit så och ingen tycks undra varför.

I början på 1900-talet, under inbördes-och interventionskriget i det unga Sovjet, drev föräldralösa barn omkring som gräshoppshorder. De slog sig ner, plågade omgivningen med sin kriminalitet och sina metoder för överlevnad. En ung pedagog, Makarenko, utvecklade en förståelse för hur att ta hand om dessa ungdomar. De fick gå i skola, skaffa sig yrke och göra rätt för sig i samhället. De flesta gjorde det och många  blev framstående medborgare i olika sammanhang. De fick lära sig respekt för sitt eget och andras arbete samt lära sig självdisciplin och att underordna sig den kollektiva disciplinen.

Kloka pedagoger har använt sig av Makarenkos erfarenheter, speciellt i sammanhang med ungdomar med svår social bakgrund.

Sådant är otänkbart i Sverige. Här ska företag tjäna pengar på alla grupperingar i samhället och när det gäller ungdomar finns det alltid någon som vill tjäna på mobiltelefoner och datorer. Kanske på det hus ungdomarna bor i, eller på de transportmedel de använder. Varför inte sko sig lite på den välsignade sporten också.

När det kommer till ”ensamkommande flyktingbarn” är det ett utomordentligt läge för nedtryckta själar i allmänt underläge att kunna hävda sig gentemot några som är ännu lägre än en själv i samhällshierarkin.

Då ingen professionalitet har krävts i arbete med ungdomarna, men bara formalia i bästa fall,  har dessa arbetsplatser lockat till sig inte enbart en ”Arbogakvinna” men troligtvis ett flertal dito runt om i landet. Ingen tänker till, ingen undrar, ingen tar ansvar och kontrollerar. ”Jag har ju inget att dölja…”  ”Alla har rätt att komma hit…” ” Jag vill bara vara lycklig…” ” Så och så ska det gå till enligt myndigheter…”

Men gör det, det?

Fattiga och unga Sovjet klarade av för 100 år sedan att göra något med förvildade ungdomar. Medan rika Sverige idag med liknande ungdomar, skapar förödelse.

Under dagen har man tuggat budgetförslag i Riksdagen. För en dödlig, utan att vara nationalekonom, synes budgeten vara lika slät som en enkel vetebulle. Det var luft här, lite deg där men när man doppar den i kaffe, försvinner den nästan helt och blir till en slemmig massa.

Det fylls på lite i hålen, men inte tillräckligt för att göra skillnad. Som att gå till tandläkaren och påbörja en rotfyllning, med tillfällig lagning, men inte ha råd att fullfölja den.

Budgeten saknade insikt om hur samhället mår. Det var försiktighetsnisse och fru präktighet som presenterade den. Med sådana typer skapas ingen dynamik. Ej heller utveckling. Eller tillit. Två år till valet och med fortsatt kräftgång kommer förmodligen valdeltagandet bli ännu lägre och även där anpassa sig till EU nivå, då medborgarna börjar inse att de kan inget göra. De kan inte påverka någonting i samhället som är av avgörande betydelse.

Assange sitter häktad i flera år för misstanke om våldtäkt, som ingen har ens orkat förhöra honom om. Samtidigt som kvinnor anmäler och bevisar våldtäkter som inte ens leder till utredning och bara läggs ned.

” Hade du i alla fall inte lite för utmanande klädsel ändå? Då kanske det inte är så konstigt att man tror att du vill ligga?”

Lika inför lagen?

Jag minns ett faderskapsmål jag hade efter min förstfödde son. Min advokat ansåg att jag var så simpel och fick skylla mig själv, då den fine fadern, som både var svenskamerikan och forskare, inte ville ha en som mig. Att jag blev med barn var ju mitt fel. En så ung jänta, med en så simpel bakgrund som min, får väl finna sig i att fadern vägrade erkänna faderskap.  Så fanns det väl inga garantier för att just han, den fine, kunde vara far. Det kunde ju vem som helst vara, eller hur?

Att den fine fadern satt i rättssalen med en ny kvinna, var ju bara uttryck för hans upphöjdhet. Medan jag, bekräftade arbetarslampans låghet.

Idag, är formerna ändrade i bästa fall, men innehållet och olikheten inför lagen är densamma.

Ikväll visade Kalla Fakta om fria, icke dömda, krigsförbrytare i Sverige. Efter Balkankrigen varnade jag för att det kom in många krigsförbrytare med flyktingarna från Balkan. Har ingen aning om någon är dömd. Säkerligen, med vår bekväma polis, lever de säkert i all välmåga. Givetvis hade det ingen betydelse i vad jag sa. Vem var jag, att påstå att det fanns krigsförbrytare lösa i Sverige?

Nu gäller det Syrien. Det gäller med all säkerhet Afrika också. Förut gällde det också från Saddam Husseins stall av bödlar. Framförallt de som utförde massmord på kommunister i Irak, för att uppfylla krav från CIA. Men sådana massmördare räknas nog inte som krigsförbrytare. De räknas säkert som hygientekniker hos CIA.

Våld lönar sig.

Kamp för demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kritiskt tänkande, kritik av makten, organisationsfrihet och kamp för ett bättre samhälle, kan bara ske med modiga och medvetna människor. Av människor med civilkurage. Med människor som trots rädsla, gör vad som är rätt. Det är modiga människor och de enda som kommer att leda en utveckling i människovänlig riktning. Dom andra är inget att räkna med. Det bästa vore att de är följsamma, men räkna inte med att de står för något.

Inget kommer att ändras med människor som sitter framför datorn och lajkar, visar katt- och matbilder, eller talar om vänner på fejan, som om de vore riktiga vänner. Folk har tappat fotfästet, de ser inte längre skillnaden mellan närhet och digitala rymder. De är alienerade och ser inte sig själva. Ska vi väcka dem? Ska vi försöka?

Sociala medier är bra redskap för att sprida, kontakta, informera… men inte för att förändra.

Jag har en dröm om ett mänskligt, demokratiskt samhälle, där vi alla är lika inför lagen. Om ett samhälle där människor säger ifrån och inte viker sig i ynklig feghet. Om ett samhälle där människor tar sitt ansvar. Där makten tar ansvar efter befogenhet. Där maktens representanter vågar till självinsikt.

Jo, jag medger, en dagdröm, men dock en liten respit för att samla kraft.

Det gemensamma samtalet, mötet, dialogen, den gemensamma glädjen och den gemensamma kampen, sådant leder till förändring.

Organisera, organisera, organisera. Gräv där du står!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det ligger en unken stank över demokratins dagar

Det demokratiska projektet går ut på att fördela makten på medborgarna, göra dem delaktiga i sina egna liv, ge dem ansvar för det egna och det gemensamma. Makt och ansvar efter befogenhet. Ju större makt ju större ansvar och befogenhet och vice versa.

Vi har ett EU som krackilerar utan att skräddarna till EU kostymen funderar på varför. De endast försvarar deras ursprungliga skräddaridé. Men när sömmarna spricker, förnekar de att det råder svagheter i hantverket. Det är fel på den som bär kostymen. Nu råkar det vara de europeiska folken som det är fel på, enligt EU skräddarna.

EU gubbsen talar om ”de fyra friheterna” (för vem, kan man ju undra)

Friheten av att kapitalet kan fara över gränser utan att betala för det.  Friheten till att slippa betala för alla klickar som sker för alla transaktioner. Med det slipper jag också redovisa något, varifrån jag har fått mina pengar. Bankerna kan kolla upp småfolk och avkräva dem redovisning för innehav av kosing, men en bank behöver ju inte oroas för sådant.

Den andra friheten är att varor kan föras runt i EU utan att behöva betala en massa tull. Det innebär att förut då en nation satte ett pris för varje sak som någon skulle tjäna pengar på genom att sälja den till oss, finns inte. Jag behöver inte betala för att få tjäna pengar på din nation som du och ditt folk har byggt upp och som jag, från tjotahejto kan komma och utnyttja. Det är väl bra, någon tjänar ju pengar på detta.

Är det jag? Så jag kan köpa skräp för billigare penning och jag kan lyfta min självkänsla av att veta att jag är ”värd” något som erbjuds. Jag ingår i marknadsvärdet. Jag kan köpas och säljas. Jag har blivit en vara. Jag är alienerad. Det är bra för affärerna.

Samma gäller för den tredje ”friheten” att förmedla tjänster oavsett i vilket land jag befinner mig i inom EU. Jag kan putsa dina skor här eller i Paris, same shit. I alla fall för skräddarna i EU.

Så till den fjärde ”friheten” som gjorde att Brexit blir en realitet. Friheten för arbetskraft, personer, tiggare, potentiell arbetskraft, lycksökare, kriminella, terrorister, vagabonder, semesterfirare…ja alla skall fritt få röra sig inom EU hur dom vill. När dom vill. Förr när jag åkte till Frankrike var jag tvungen att redovisa att jag hade tillräckligt med pengar och kunde ta hand om mig några dagar. Skulle jag stanna fick någon gå i god för mig. Nu är det fritt fram att komma hit och jag betalar ditt uppehälle. I alla fall om du säger dig tillhöra en kategori. Annars får du bo i skogen.

Ett fattigare land släpper gärna sin befolkning till ett rikare land, som i fallet England. Så slipper man kostnaderna hemma samt så skickar landsmännen hem pengar vilket gör att alla blir rika förutom de arbetare i England som blir undanskuffade.

Men se England har tränat på borgerlig demokrati mycket längre än största delen av Europa har gjort. Även den mest obildade vet att han kan kräva sin rätt. Och gör det. Nu har han gjort det. Brexit blev ett faktum för att kapitalets intressen var större än intresset att värna om sitt folk.

Ett folk kan makten byta ut. Vilket den gör. Bit för bit. Så har det alltid gått till i historien. Det finns inget heligt i ett folk. Det finns bara i gamla filmer man kan uppleva att makten värnar om ett folk. Det kallas propaganda.

Men folket självt kan värna om sig. Då räknar man som folk alla som vill vara inkluderade och samarbeta i samma riktning. Ja se då kommer du att upptäcka att då går inte gränserna mellan innerstad eller förort, svart eller vitt, svenskt pass eller ej. Då kommer du få en överraskning som heter duga.

Någon tyckare sa att nu vore det klokt ifall EU kunde gå England till mötes, finna en kompromiss…tills dess att ungdomen tar över. Dom vill ju ha alla ”friheter” . Dom är ju vana vid dem, har vuxit upp med dem.

Ja, samma ungdomar som jag kan få gå i marsch utför ett stup genom att manipulera dem via datorer och leta efter virtuella monster. Samma ungdomar som känner sig mer kopplad till en kommersiell värld, där alieneringen är ett faktum, där värdighet och känslor vägs i pengar. Samma ungdomar som jag har svikit genom en nedmonterad skola, genom en antiintellektuell världssyn, genom ytlighet och historielöshet.

Jo, det är klart att de väntar ut gamlingarna så att de kan ta över på sina egna villkor.

Men den synen är inte helt sann. Mänsklighetens utveckling har vilat på de tidigare människornas erfarenheter. Man kan inte googla livet. Man kan inte heller klicka sig bort från en verklighet bara för att den pockar på i ett läge jag inte är mottaglig för den. Man kan inte dra ner persiennerna och tro att världen är borta.

Det räcker inte med att fundera över ifall trädet avger ett brak när det faller och det inte finns något subjekt, tex. du, som är närvarande. Havet är djupare än så.

Det räcker inte med att låtsas att världen är virtuell.

Den virtuella världen kliver du (frivilligt) in i. Den rådande finns där oavsett du vill det eller ej.

Så vad händer då med den fjärde ”friheten”?

När arbetsgivare eller arbetsköpare, har fritt fram att vara dåliga, inkompetenta, enbart vinstdrivna och inte kan ta vara på den arbetskraft som råder, inte kan förmå Riksdagen att skaffa verkryg, förutsättningar att rätt utbildning ges och att möjligheter och flexibilitet råder, så att människor kan lämna jobb och skaffa nya. Det gäller att utgå från ömsesidiga behov. Skippa byråkratin, skapa ordning och återinför tjänstemannaansvaret.

Istället sätter man sig på breda häcken och låter andra länder klara biffen. Yrkesutbildade människor i det förhatliga fd.”kommunistväldet” är välkomna, medan vår egen yrkesutbildning anses vara för dyr. För vem?

Allt var ju mediokert och dåligt i gamla öst, nu duger deras gamla utbildningssystem. Under förutsättning att du är en östmedborgare. Men skulle du ha samma utbildning från öst, men vara en västmedborgare. Ja, då är det kört. Då duger inte din utbildning till mycket.

Just så godtyckligt, ytligt, falskt och antiintellektuellt är det.

Alla ingredienser finns i samhället som gynnar fascism. Håll till godo.

När Polen höjer sin standard och fattiga svenskar vill åka dit, kommer de inte bli insläppta om de inte enbart är bidragande. Kom ihåg det.

Orsaken är enkel. Polen är belastad av mycket, men inte av en borgerlig demokrati. När de har släppt den gamla feodal-”socialistiska” ordningen dom hade, är de åter tillbaka i en feodalkapitalism.

Kan svenskar komma dit och putsa skorna eller diska, därför att polackerna har råd att säga nej till sådana jobb, ja då kan vi komma. Men kommer vi och gör polackerna arbetslösa, rädda, oroliga, de får inte sina rättigheter, de får inte det kommunala stöd de har rätt till enligt egna regler…

Då kommer vi inte bli insläppta.

Det är vad som hände England. Därför lämnar dom EU. Det är vad som händer här. Därför bör vi lämna och skapa en Svexit.

Priset för dogmatism och folkförakt kommer att bli högt.

Det krävs en större empatisk förmåga, än vad som odlas på KTH, för att få ekonomer att se människan i sammanhanget.

De tränas till att se siffror och kolumner, vilket också är viktigt men enbart fungerande ifall de sätts i sociala sammanhang.

Då måste man ha en social och politisk bildning. Då måste man ha en kulturell och psykosociologisk bildning. Då måste man ha fostran av självrespekt och lära sig respektera andra. Då måste vår utbildning se helt annorlunda ut. Då måste vi odla humanismen.

Jag kan inte vurma för ungdomen bara för att den är ung. Jag har arbetat med ungdomar, värnat om deras utveckling och växt, det mesta arbete jag har lagt ner har jag aldrig fått betalt för.

Jag tror på ungdomen. Men bara på dom som vågar trotsa dumheten, egoismen och ideologiska kostymer i fel storlek.

Jag har ingen anledning att tro på ungdomen som köper de kommersiella budskapen, tror att världen tillhör dem bara för att de släpps igenom över landgränser,  som inte fattar att de blir utnyttjade och som tror att familj och vänskapskretsen ligger i facebook.

Jag har ingen anledning att tro att de som inte bryr sig om Sverige skulle bry sig om det folk som bor där.

Ungdommar har marscherat förr i alla färger.

Frågan är vilka fångar upp dem.

Jag tror på de modiga, de väna, de hänsynstagande. De som ser sig som en del av mänskligheten och vill värna om den.

Egoisterna, korttänkarna, dumskallarna är tacksamma att utnyttja för de krafter som bara har sina egna intressen att värna.

Den demokrati, den jag kallar för borgerlig demokrati, då systemet är byggt i en borgerlig stat med privat ägande och privata vinstintressen, den demokratin har kommit i ett rejält underskott.

Privatägande är visserligen reglerat men till de starkas fördel. Privatvinsterna sköts, fördelas, beslutas om, investeras utan någon som helst demokratisk insyn. Då ägande är avgörande för makt, blir det problematiskt med insynsskyddade bankväsende och monopolföretagande. Ju större ägande ju mindre insyn. Här läggs grunden för vårt samhälle. Ekonomin utgör basen i samhället och där har vi inget att säga till om. Där saknas demokratiska förutsättningar totalt. Då är frågan vad för slags demokrati är det vi har? Salt och peppar demokrati?

Det som återstår för medborgarna att dryfta är vad som bör göras i offentlig sektor. Där har vi infört politiska tröghetssystem vilket är nödvändigt i viss mån, men som nu har blivit så tröga att de slår bakut.

Vi har till och med en korrumperad statsrevision. Det högsta av det högsta. Inte ens kungen kan slå det.

Demokrati är en grannlaga uppgift. Det förutsätter att du har kunskap, inblick, förståelse för det du ska rösta om. Att du tar ansvar för vad du röstar. Vilket i sin tur förutsätter ett fungerande utbildningssystem, en fungerande kritikerkår och barska, öppna debatter och samtal. Det förutsätter medier som fungerar enligt deras ursprungliga uppgift. Det förutsätter att människor inte skräms till tystnad. Att människor som visslar från verksamheter som inte fungerar, blir lyssnade till, försvarade och stötta. Det förutsätter att människor är lika inför lagen. Det förutsätter att det finns en polis som vill, kan och förmår göra sitt jobb. Det förutsätter att man satsar hårt mot kriminalitet och då inte enbart på gatans kriminella men även högt upp i apparaten och inom den privata sektorn.

Det förutsätter att det skapas ett klimat i samhället där människor känner sig respekterade, skyddade och fria.

Inget av detta fungerar. Det har kommit till en punkt av oförmåga, att det håller på att tippa över. Det är en farlig process som sker. Ser ni det!!!

Fisken börjar ruttna från huvudet, som bulgarerna brukar säga.

I vårt fall har förruttnelsen och dess stank spritt sig ner genom samhällskroppen.

Institutioner som fallerar av rädsla, inskränkthet och brist på professionalitet. Skolinspektionen med sitt ja-sägande och tassande på tårna. SKL – som inte gör sitt uppdrag inom kommunerna. Polisen som skyller ifrån sig. Rättsväsende som inte vågar erkänna att de backar p.g.a. hot. Extremideologier som mobiliserar sina soldater. Och alla dom som tittar på eller fotograferar med sina mobiler så att livet skall se ut som på TV. Ja, allt detta kallas för ”demokrati”.

I detta sammanhang är surströmming rena parfymen.

På medeltiden kunde man tillhöra det frälse ståndet, bli skattebefriad, om man tillhörde rätt skikt, kunde erbjuda kungen en vistelse i ett stenhus (trähus kan brinna och kungar har fiender) som tack fick man bli frälse. Ens gård kunde sedan tillhöra frälsegårdarna i generationer. Privilegierna ärvdes av överheten. Medan undersåtarna fick ärva skulderna, oket och skammen.

Idag upprepas det gamla mönstret men i en modernare outfit.

Jag är tillräckligt gammal för att höra hur namnen på Sveriges Radio medarbetare upprepas i nästa generation, hur namnen upprepas inom TV, jag möter samma fenomen i olika samhällsfunktioner av högre rang. Tillhörande samma skikt, samma privilegier.

Vi har ett frälse som känner sina rättigheter och tar dem för givet, medan skyldigheter dumpar man neråt.

På så sätt som regeringen dumpar på kommunerna, dumpar kommunerna på de enskilda medborgarna. De enskilda medborgarna börjar slå på varandra. Så blir det när det saknas ansvar och ledarskap.

De som nu mobiliserar sig, justerar sig, markerar sig, placerar sig, förbereder sig för social oro. För att uttrycka mig milt.

Snällhetsfascismen, PK dumskallarna, verklighetsförnekarna, de ängsliga, egoisterna och de alienerade kortsynta har backat upp maktens oförmåga att leda ett komplicerat samhälle som vårt.

Det är inte enbart gängkrig som sker med alla skjutningar. Det är också ett ideologiskt krig som förs och förberedes.

Om detta kommer vi alla bli varse.

Att ha sig själv som referens till sådant man aldrig har varit kontakt med förr är lika begåvat som att ha en ökenödla som norm för valars beteende.

Jag vet var jag lägger ansvaret. Vet du?

 

 

 

 

 

 

 

IDENTITET

Överallt sökes identitet. Talas om identitet. Vems? Vilken? Varför?

I likhet med det gamla rasbiologiska institutets ambition, skall människor klassificeras, märkas med behändiga etiketter och läggas i praktiska fack. Så kan den osäkre och ryggradslöse fortsätta sin självgoda bana. Medan vi medborgare skall i likhet med hokeyspelare klistRa på oss olika identiteter, försäljningsvarumärken och ranta runt som julgranar, så att maktfolket kan hålla koll på oss och känna sig säkra. Men kan dom det?

 Min identitet är människa, kvinna, svensk, hugenott, mor, farmor, mormor, arbetarklass, intellektuell, akademiker, diversearbetare, författare, forskare, lektor, adjunkt, humanist, sekulär, fattigpensionär, visionär, revolutionär, drömmare, filantrop, filosof, vän, dyslektiker… ja hur länge ska jag hålla på att radda upp mina identiteter? Hur kan jag säga att detta är min identitet? Att det är jag?

Eller det kanske inte var min identitet som gällde, utan hur andra kan identifiera mig. Hur de kan klassificera mig. Hur de skall veta i vilken tunna jag skall stoppas i. Så att de inte känner sig hotade. Det vill ju ingen. Det man inte begriper sig på kan uppfattas som hotfullt. Usch.

Med alla varumärken på kroppen skall nu de räddhågsna klassa mig. Av detta tror de att de stärks.

Men se, det kan de inte. Det enda andra kan göra är att freda sig själva, att förenkla för sig själva för att slippa fundera på andra människor. Slippa ta ställning. Behålla sina fördomar.

Det är ett falskt maktspel att odla myten om identitet. Vi är inte rom eller svensk. Vi är förmodligen både rom och svensk. Vi är inte syrisk, muslimsk och svensk. Förmodligen allt i olika nivåer och olika i olika sammanhang.

Att ha en identitet är inte detsamma som att ha ett jag. Är jag medveten om mitt jag, kan människor sätta vilken identitet på mig som dom vill, det berör mig inte.

Att känna samhörighet med någon eller något är någonting helt annat än att söka ytliga identiteter.

Det är ingen slump att i en utpräglad alienerad värld som vår, idag, är det etikettklisteri folk är ute efter. Ytlighet, varumärken att säljas och köpas. Förtingligandet av känslor.

Det är vad identitet handlar om. Ett varumärkesregister. Staplat oppe på varandra, medan under alla etiketter råder det alltjämt en jaglöshet och förvirring.

Identitetssökeriet är den alienerades väg att söka sin plats. På den s.k. fria marknaden är det den som kan betala som vinner.

Mitt jag är mer komplext. Jag känner igen det. Vet var det är när det utsätts för hot. Försvarar det så som jag känner igen det. Ja, människans jag är den kompanjon som hänger med på jordevandringen.

Men för att det skall komma fram, för att det skall bli synligt för en själv, måste det slipas i tillvaron. Testas, präglas, putsas, stöttas, skyddas, försvaras. Har man inte utsatt det för livets olika kantstötningar, så håller det sig gömd . Då kan det vara bekvämt att klistra på sig olika etiketter, allt efter opportuna behov. Allt för att vara omgivningen till lags. Allt för att anpassas till mainstream. Allt för att inte våga möta sitt jag. Sig själv.

Jag mötte en ung kvinna som sa att hon är muslim. Hon sa inte att hon tror på gud i en islamsk tolkning.

-Vad menar du med att du är muslim då? undrade jag.

-Du ser väl att jag är muslim, sa hon. Jag har ju schal på mig.

-Hur ska jag kunna se att du är muslim? Är det kläderna? är det ditt sätt att vara på? Är det när du ber?

-Ja, svarade hon.

Alltså. Bär man schal är man muslim. Således om man inte bär schal, kan man inte vara muslim då? Kan man inte vara kristen, judinna, buddist, ateist… om man bär schal?

Det är klart att man kan.

Således är det på det sätt man bär sin schal som gör mig till muslim. Ja, bland kvinnor förstås. OK mode alltså.

Jag gick i hatt med voall som ung. Det var vackert, elegant. Jag njöt. Men var det för att det var ur en kristen tradition jag bar den? Nej, jag var bara kokett.

Våra unga kvinnor som meddelar att de bär sin schal som ett självständigt val och (som inte sällan är döttrar till olika imamer), har nu nischat sig genom att skapa mode för schalen. Det är en bra lösning för dem som vill göra islam mer acceptabel bland människor som är ovana med religionen. Man gör schalen populär, bryter gränser och tjänar pengar. Det är väl bra för dom.

Vad blev identiteten nu då? En muslimsk, modedesigner, privatföretagare, tjäna pengarmänniska, kokettera med religiösa symboler som man inte vågar släppa, men inser att man kan dra nytta av. Är det identiteten jag skall se? Skall jag se att där går en muslimsk kvinna, visserligen är religionen privat, men hon vill att jag skall döma henne efter sin utstyrsel och därmed religion. Då hon demonstrerar den och kräver att jag skall acceptera olika varianter av schalar, eller heltäckta kläder där i bästa fall bara ögon syns. Det räcker med att hon demonstrerar sin tro och att jag skall acceptera att hon gör det. Har vi möts då? Nej, hon heller inte detta.

Folk får demonstrera för vad de vill. Jag kan bry mig eller inte. Någon som måste demonstrera sin religion med en massa utstyrsel väcker ingen respekt hos mig. Denne är heller inte ute efter vad jag tycker, eller tänker, det är bara en maktdemonstration. Vederbörande vill bara att jag underkastar mig detta och håller inne med mina uppfattningar. Punkt.

Men varför demonstrera sin tro? Vad vill man uppnå med det? Vill man ha särbehandling? Vill man tala om att ”jag är bättre än du”? Vill man bli sedd som den som inte har tillräckligt stark tro att bära den i hjärtat? Bli sedd som den som inte vill anpassa sig efter ett gemensamt samhälle? Jag känner inte gemenskap med dem som måste demonstrera sin tro med utstyrsel. Jag kan förstå tonåringar och deras klädsel och demonstrationer. Men då vet jag att det växer bort.

Vill man bli sedd som den vars tro är så ytlig och påklistrad, nedärvd eller påtryckt utan egen eftertanke,  då jag måste hänga den i en schal, niqab, burka, eller ett jättekors, eller kippa, eller långt skägg…?

Vad är det för tro jag ska respektera då?

I samband med dessa attribut talar jag gärna om min religiösa identitet. Men inget sägs om det jag, som borde finnas. Det religiösa, eftertänksamma, sökande jaget, var finns det? Det där jaget som i sådana fall bär en tro av något slag.

Tingeltanglet blir falsk reklam. Tron är inte djup. Den är inte privat, genom eget sökande. Den är kollektiv och osjälvständig. Varför skall jag visa sådant beteende med respekt?

Människor bär en liten stämpel. En tatuering, Ettikettklisteri…titta titta på mig! Köp mig!

Det krävs av mig att jag skall ta hänsyn till etiketter, till identiteter oavsett om de är oklara. En identitet som någon känner sig befryndad med, är inte densamma som jag tolkar den. En identitet kan bara vara en personlig och privat fråga, på samma sätt som religionen. På samma sätt som min sexuella läggning. I ett välvilligt samtal kan jag förklara min identitet. Kanske min samtalspartner är villig att förstå.

Men plakatpolitik, plakatidentiteter står för något annat.

När jag kräver att du skall respektera min identitet, d.v.s. de ytligheter jag förenklat klistrar på mig, är det ett sätt för mig att kräva av dig att respektera mig utan att jag själv behöver förtjäna det. Respektera mig för den jag är. Ja, vem är jag då?

Eller kan det vara så enkelt att jag vill bli respekterad för att jag finns?

Ja, då har vi hamnat i den grundläggande mänskliga rättigheten, d.v.s. att alla existerande människor har lika värde i egenskap av att vara homosapiens sapiens. Att behöva spöka ut sig för att kräva denna grundläggande rättighet, berättar snarare något om vår samtid.

Att alla existerande människor inte har lika värde i egenskap av att vara homosapiens sapiens.

Sätter vi på oss rätt etikett till rätt pris, kan vi bli köpta för det.

Sätter jag på mig en schal, litte uppiffad och koketterad, kanske jag kan sälja budskapet att jag är troende muslim. Det finns en stor grupp som säger sig vara det. Jag positionerar mig. Vi stöttar varandra, tillsammans har vi styrka, makt och pengar.

Ur ett sådant perspektiv, vad har vi identiteten då? Vi och dom, kanske?

Men om vi har ett gemensamt rättssamhälle som fungerar och som behandlar oss likvärdigt inför lagen, tja då kanske jag kan ta på mig identiteten medborgare.

Det är väl inte så pjåkigt? Som medborgare har jag samma identitet som alla andra medborgare, Vi delar en samhörighet, ett ansvar.

Tänk att få vara medborgare i en rättsstat som inte gör skillnad på sina medborgare! Då skulle jag få vara jag.

Då skulle jag slippa etikettvurmeriet och leta efter ytliga identiteter som jag försöker sälja på den allt för ofria marknaden. För att bli godkänd.

Den alienerade människan kan inte dölja sig under en schal eller någon annan identitet. Hon är alienerad och jaget förtvinar i sitt gömda skrymsle.

Vågar man inte ta fram sitt jag, låta det formas i möte med livet, ja, då får man bli den vara med varumärke som slängs på marknaden. Men begär inte av mig att jag skall respektera ytliga produkter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vem leder kampen mot terror?Finns det en ledning i den kampen?

En del hävdar att det inte finns någon terrorism. De talar om befrielsekamp. Helt rätt, när den är en befrielsekamp och inte är riktad mot civila. Andra säger att terrorister är dem som SÄPO lyckas fånga in via telefoner och datatrafik, samt information från länder som klarar uppgiften bättre. Det är det senare som utgör ett problem. SÄPO kan inte. Varför?

Terror som metod mot civila för politiskt inflytande och politisk förändring har alltid funnits. Namn på dessa handlingar har varierat. Ibland som motståndskamp, som under krig, belägring och ockupation. Denna kamp har kallats för terrorism från motståndaren. När civilsamhället utsätts för attacker, genom att skapa förödelse,tumult och oro. Genom våld tvinga på egna politiska intressen, då kan det kallas för terror.

Ser man i litteraturen genom olika perioder, framgår ofta att terror är att använda våld mot civila för att påtvinga en politisk hållning.

Det är med andra ord ett mäktigt vapen för att påtvinga sin politik.

Man slår slumpmässigt till, med ”fattigdomsvapen” det vill säga med allt som går att använda, från hemmagjorda bomber till fordon, bränder till handeldvapen. Det är lätt för den som vill bli terrorist, att bli det.

Det som gör skillnaden mellan en våldsverkare, för att denne är förbannad, knäpp eller bär på en frustration av privata skäl, och en terrorist, är det politiska budskapet.

Det politiska, ideologiska budskapet tillhör den ena eller andra polen. Uppfattningar som utesluter diplomati, diskussion, förhandlingar och  kompromisser. Det är ståndpunkter som inte ifrågasätts av en själv eller tillåts ifrågasättas av någon annan. Oftast kortsiktigt och tämligen ointelligent. Men effektfullt.

Fanatism, oavsett religion eller politisk uppfattning, är ett sätt att mobilisera och att locka människor till terrorism. Ledarna är mer strategiska och målinriktade.

Den som ifrågasätter ”saken” är fiende.

Vad har vi för olika terroristståndpunkter då? Vi har mött dem som kallar sig vänster, höger och religiösa. Alla har dom rätt enligt dem själva.

Jag minns när jag jobbade på ett klass två fängelse som lärare, där fanns  ingen, obs. ingen som sade sig vara skyldig till brott. Alla var oskyldigt dömda, enligt utsago.

Hade detta stämt skulle Sverige ligga i den absoluta toppen av felaktiga domar i världen. Det finns tillräckligt mycket som pekar på att så inte är fallet. Men ändock. Alla sade de sig vara oskyldiga till brott.

En terrorist anser sig vara oskyldig till brott, denne gör vad som är rätt för ”sakens” skull. Är gossarna på finkan som jag träffade likadana som terroristerna?

Nej, man gör skillnad på kriminella som är ute efter eget välstånd och dem med politiska budskap.

Den kriminelle genar, och det är det ju många som gör. De fattiga som genar åker dit, medan de rika som genar skyddas på olika sätt. Detta vet Kalle i finkan, alltså säger han sig vara oskyldig. Dock med glimten i ögat och ett gemensamt rågarv. Kanske sker samma på Östermalm.

Terroristen har ett politiskt budskap, ett ideologiskt budskap till skillnad från den kriminelle som vill skaffa fördelar åt sig själv. Hos terroristerna  fungerar inte svart humor.

När man stöter på ideologier som har i sin verksamhet våldet som medel för att framtvinga sin makt, kan man tala om terroristideologier då?

Ta muslimer som framhåller jihad, där den kan tolkas som en våldskamp för att upprätta ett khalifat, muslimsk statsbildning. Är det en terroristuppfattning? Förmodligen i sin snäva tolkning. Man kan tolka jihad också som en inre resa till utveckling, då handlar det inte om terror i samhällets tolkning. Då handlar det om självrannsakan. Det är således våldet, som avgör oavsett vad det kallas.

Är det tolkningen av islam som gör skillnaden eller är det hela trosuppfattningen som är terroristisk?

Många fredliga muslimer skulle protestera över att våldet utgör en del av trosuppfattningen. De menar att det är vanföreställningar. Men då krävs att de troende, fredliga aktivt motarbetar denna uppfattning i sin tro. Att de inte bara skyller ifrån sig på dem som inget begriper, utan att de tar fighten. Om de törs.

Hittills törs de inte. Därför har vi problem. De troende måste motarbeta avarter, förlegade tolkningar förankrade i feodala klansamhällen. Gör de inte det, blir de inte trovärdiga. Då blir deras trosuppfattning detsamma som terrorism i mångas ögon. Även i sak, blir det ett undfallande till det i trostolkningar som gynnar våldet.

Då tvingas det övriga samhället att motarbeta islams framväxt. Var har vi hamnat då?

Ta nyottomanen, pasha Erdogans kamp mot sin forne lierad och nu fiende Gulum. Erdogan är fundamentalist, våldsman och nyottoman, (neoottoman). Han är reaktionär. Samtidigt som han lyckas kalla sig för demokrat, dvs. han riggar valen så att de blir som han vill. Han är ett av fascismens nya ansikten. Han bekämpar alla reformistiska försök av att uppdatera islam till 2000 talet.

Inget nytt. Reaktionen har sett likadan ut genom hela mänsklighetens historia. I en ständig kamp mot förändringar som går emot egna intressen och progressiv utveckling.

Det krävs en renässans av islam, en anpassning till västländer om man skall verka i väst. Annars bör man åka tillbaka till medeltiden där klansamhällen härskar. Och hålla sig där.

Förstår man inte att ta ett steg i utvecklingen, kommer detta att skapa inbördeskrig i flera västliga länder. Tror mullorna att de kommer att vinna, eller?

Då blir det bara fascismen som vinner.

Vikingarna har alltid stärkt sina samhällen med folk de har tagit med sig från olika hörn. Vi gör det än idag.

Sverigevänner kallas de som värnar om vårt land, historia, samhälle och gemenskap. Man skulle kanske hellre kalla dem för svenska folkets vänner.

Jag vet att många ingrodda svenskar gärna från burgna skikt, säljer gladeligen sin hemmahörighet för pengar. Dom är inte Sverigevänner i ovan betydelse.

Jag vet också att sökande och vilsna själar som har strandat hos oss,  som ställer upp för det gemensamma Sverige,  dom är Sverigevänner, svenska folkets vänner.

Det är hjärtat som avgör. Inte pass, hudfärg, födelseort, familjeband…

Alla ansvariga muslimer borde ställa sig den frågan om vad det är man vill här hos oss. Vill man vara muslim i Sverige på svenska villkor, eller vill man vara muslim på feodala mellanösternvillkor i Sverige?

Det sistnämnda lovar jag leder till krig. Är det vad man vill?

Alla gamla trosuppfattningar i väst har genomgått renässans. Nu är det islams tur. Folken kommer hålla muslimska ledare ansvariga för att detta görs. Görs det inte, blir islam en ideologisk uppfattning att bekämpa för det övriga samhället. Det är att sätta feodalism mot modern kapitalism. Den kampen har redan flera gånger utkämpats med feodalismens förlust. Kloka muslimska ledare i Sverige ser till att renässans, anpassning av sin ideologi sker till västerländska, svenska förhållanden, om det är här man vill verka.

Jag har fått lära mig bland muslimer i olika muslimska länder, att Sunni uppfattningen ses som överklasstolkningen av islam. Medan folket, de fattigaste följer Shia. Vi kan alltså ha att göra med en klassmotsättning. Betänk det. Om det är så, får vi helt plötsligt en annan dimension på kampen mellan Shia och Sunni. Eller hur?

Det behöver inte innebära att alla som är sunni är rika och att alla som är shia, är fattiga, så enkelt är det aldrig.. Det går i arv, klantillhörighet osv.

Ta de som kallar sig för ”vänster” terrorister. Är de ”vänster”? Är de kommunister?

Många svarar givetvis ja, på det. Allt som är dåligt och våld är självfallet kommunistiskt, då vi har indoktrinerats i detta sedan mitten av 1800 talet, tillsammans med industrialismens framväxt. Det har alltid varit att den som vill förbättra är lika med farlig och därmed vänster.

Det intressanta är att de som har genom åren utgjort en vänsterterrorism, är ofta komna ur övre och medelskikten i samhället.

Överklasspojken Pol Pot vantolkade marxism, och därefter fängslade, mördade han sitt folk varpå han sedan brände upp pengar rent bokstavligt i någon vanföreställning att han hade skapat ett ”kommunistiskt” samhälle. Det är i likhet med olika självutplåningssekter som skall till himmelen. Det slutar alltid i tragedi.

På samma sätt som man inte kan klandra Marx för Pol Pots förvrängda tolkning av marxism, hopblandat med egna lokala asiatiska feodala föreställningar, kan man heller inte klandra andra uppfattningar som gör på samma sätt.

Tex. islam.

Eller kan man det?

I alla ideologier från höger till vänster och i alla religioner även den fredliga buddihsmen, finns en öppning för våld.

Jag inkluderar liberalerna, som alltid anser sig stå utanför allt våld. Men när motsättningarna skärps, blir även liberaler våldsamma.

Våldet tar sig olika former, beroende av förutsättningarna.

Mer komplicerat än så, är det inte.

Dumheten inträder när man saknar självinsikt och självkritik.

Och nu har ni fattat!

Det är dumheten som råder.

 

Etablissemanget släppte in hundratusentals flyktingar i höstas. Vi, folket var inte tillfrågat. Nu undrar vi om alla verkligen var flyktingar?

Fanns det flyktingar bland dem? Ja, givetvis. Fanns dem som hade förlorat allt, barnfamiljer som tog den chans de såg var möjlig. Hade de pengar, så gick det. Skall vi anklaga dem? Givetvis inte. Du skulle göra samma sak i samma situation.

Men de ca 20.000 unga, starka män, som redan är tränade i krig, d.v.s. soldater, kom också hit. Skall dom inte vara hemma och organisera motståndet? Eller överlåter de i vanlig ordning motståndet att skötas av morsan, hustrun och farfar samt barnen som man lämnade efter sig?

Dessa vältrimmade, starka s.k. unga ”män” undrar jag förstås vilka de är. Vilket jag inte är ensam om. Är de bara fega? Ynkryggar som smiter sitt ansvar? Hade de roligt under diktaturen och när baren blev bombad, så kom de hit? Eller?

Oavsett hur de tänker, har vi de facto fått en armé hit till Sverige. Som inte fångas upp av vårt försvar. Inte heller av SÄPO, som enbart tjatar om att det finns ca 300 potentiella terrorister i landet.

Dom har fel.

Dom har fel.

Dom har fel.

Sitter man i datarum och kollar skärmar i FRA för att se vem pratar med vem…kan man lika gärna sitta och spela förutbestämda dataspel. Utanför skärmen råder en annan verklighet ändå.

I den inskränktes värld, den som är omhuldad av välstånd, välmående, teknik, pengar, rimliga myndigheter och diskussionsfora… kan man ju inbilla sig att man fångar upp potentiella och vilande terrorister när man kan lista ut något ord som sägs via datorn.

FRA och SÄPO är idag ungefär som på samma sätt då vi, som kallades 68:or, upplevde polisen. Vi identifierade dem enkelt på skorna, statliga, grova och hållbara skor, så att de kunde traska efter oss. Vi lurade dem ofta, vi skrattade åt dem. Vi var tvungna att informera dem om sådant de givetvis missade, men som vi insåg var farligt för samhällsutvecklingen.

Varför har aldrig polisen utvecklats intelligent och humant? Varför är polsen kvar på samma nivå som då? Är det några chefer som skall skyddas?

Vi måste ha en poliskår med kvalitet vilket innebär intelligens och humanism. Hade vi haft politiker och polisledning som fattade det, hade vi haft en idyll att leva i. Då skulle heller inga utbildningsplatser stå tomma på polisutbildningen.

Men vi lever i ett alienerat samhälle. Vi folket, har blivit FRA koder. Vi har politiker som insisterar på att kalla underklassen för ”utanförskap”.

Utan denna underklass hade de själva aldrig haft möjligheten att komma upp sig. att bli föraktade uppkomlingar som tar sig råd med skattesubventionerade pigor o.s.v.

Underklassen är en förutsättning i det kapitalistiska samhället. Då ska man inte kalla den för ”utanförskap”.  Eftersom alla som tillhör den vet att det är lögn. Därför möts etablissemanget av förakt och stenar.

 Etablissemanget har rätt i en sak  förvisso, att dessa ”utanförmänniskor” står utanför medelklassens skyltfönster till välfärden och tittar in.

Vi är många, kära uppkomlare, som står, har stått, utanför medelklassens självgoda skyltfönster och tittat in.

Sedan följer Täbyspecialister, Djursholmsspecialister ända ner till uppkomlarträsket Södermalmspecialister med ett antal utpekanden av andra förorter, än deras egna, som förorter i ”utanförskap”, d.v.s. underklassen.

Det som skiljer underklassen idag från hur den var för 100 år sedan, är att i den finner du doktorer, docenter, författare, konstnärer, hantverkare, företagare, sociala entreprenörer, utöver andra arbetare och arbetslösa, papperslösa, flyktingar, sjuka och fattigpensionärer.I de här förorterna, så som i min egen, har man ungar som ingen klarar av förutom de kriminella. De kan ta vara på dem. Som extra peng kan grabbarna få påsar med sten att slänga på blåljus, för att fördröja, skydda knark och vapenhandel.

Som vanligt ägnar sig etablissemanget åt symptomsökning. Hur skall man släcka de små eldar som blossar upp då man blundar för den verkliga rotbranden?

Visst finns det politiker som ser längre. De säger att det saknas fritidsgårdar för dessa unga. Saknas fritidssysselsättningar. Hade de bara något roligt att göra, som att spela dataspel, få en häftig telefon…skulle de inte kasta sten på ambulans och polis. Enligt socialtjänstemän som är indoktrinerade i en småborgerlig, kristen, ”tyckasyndom” mentalitet. Men har så fel.

 

Uppkomlarmentaliteten skapar forum för ett tänkande som lyder: att är man fattig, saknar man moral, då slåss man och är kriminell.

Det är i överklassernas syn på underklassen som detta gäller.

Om man är fattig och har det ”tråkigt”, vilket innebär att man inte har några utvägar, ja då kan man slå till och begå brott. De absolut flesta fattiga dock, utsatta, utför aldrig brott.

Bland de besuttna, de rika, de maktfullkomliga, sker minst lika många brott. Skillnaden är att hos den fattige kan det handla om några tusenlappar medan hos den besuttne kan det handla om miljoner, om miljarder.

Fattigdom och brott är inte en självklar förening. Det är få fattiga som är brottslingar. Rikedom och brott har bevisligen ett sammanhang.

 Sorry, det är just här medelklasstolkningar av underklass inte stämmer.

De inskränkta tjänstemännen påstår att det inte är roligt för en ungdom att se sina föräldrar hemma då de inte har ett jobb att gå till. Vems tolkning är det? Det kan vara en trygghetsfaktor att ha föräldrar hemma.

En italiensk man ringde på min dörr och frågade om jag hade knivar att slipa. Jag hade fått min pension så jag sa , ja tack.

Det visade sig att han var en förgyllare från Italien, som hade utbildat sig till att förgylla allt från kyrkor till profana föremål.

I det protestantiska Sverige är det inte mycket att hoppas på att få kyrkor vilja ha förgyllning.

Varför är det ingen gammal AMS tänkare som bryter seniliteten för ett ögonblick och säger, ja, vi kan ge dig ett stöd att starta eget i ett kooperativ. Där kan du förgylla allt möjligt som människor vill ha förgyllt. I samma kooperativ kan någon annan som kan sy, eller laga skor, eller laga bilar, slipa knivar, tapetsera, laga hushållsapparater…också arbeta. Med statligt stöd kan kooperativet hålla låga priser och människor få laga vad de har istället för att köpa nytt. Alla fattigpensionärer som jag själv, alla miljömedvetna som jag själv, alla empatiska som jag själv… skulle vända sig till dessa kooperativ. Sitta vid kaffét i väntan på att dojorna blir klara. Det skulle bli arbeten, inkomster, skatter. Vi skulle tycka om samhället.

Men vi behöver inga brackiga ”enkla” arbeten, som etablissemanget skriker om och som lyser av arbetarförakt.

Kooperativen skulle bli värdiga arbeten utförda av människor med yrkeskunskap och självaktning.

Högerregimerna vi har haft har letts av en dogmatisk inskränkthet, som gör dem korkade. Begåvade och bildade borgare är välkomna närhelst de dyker upp. Beklagligen är det alltför sällan som de gör  det i politiska sammanhang.

Inskränkta borgare som Bildt och Reinfeldt har bidragit till Sveriges förfall.

Deras uppfattning har varit att ge minimibidrag till folk i nöd. Med tvång skall man få folk att ta arbeten som inte finns.

Så vill man skapa s.k. ”enkla” arbeten. Arbeten, underförstått som vem som helst kan utföra. Om de har ett halvt huvud, ett finger eller bara ett ben, likt förbannat fixar dom det enkla jobbet enligt politikerna.

Vad har allt detta att göra med hur SÄPO inte ser var terroristerna är? Människosyn. Människosyn. Människosyn.

En alienerad människa kan sätta sig bakom FRA datorer och ”fixa” världen. Detta kan leda till att militären får ta över Sveriges styrning så småningom.

(Nu hör jag hur människor slår sig för pannan för alla tokerier…inte här väl…guuuud så många idioter det finns!)

Ta ett djupt andetag och tänk till. Det kan bli så.

Enda sättet att stävja terrorism i Sverige är att vara mänsklig.

Med det menar jag inte naiv, korkad, okunnig, inskränkt, obildad, självgod, klappa på huvudet och tycka synd om alla skäggiga barn… som också är högst mänskliga egenskaper.

Med det menar jag att man måste förlita sig på dem som kan, som sticker ut, som är erfarna, som tillhör ”fel” grupp, ”fel” kön. Våga satsa på dem som av någon anledning förmår utan att ha alla ”rätta” stämplar, trots allt kan bidraga. Gå på personen, egenskaper och förmågor.Ungefär som att ta hjälp av före detta kriminella hackers i kriminalitetsbekämpning. Som att ta hjälp av utsatta, kunniga och starka människor som vet vad hederskulturer är, som att ta vara på dem som har erfarenhet av kriminalitet och har lämnat den. Då menar jag lämnat den, inte som Fryshuset tolkar kriminalitet. Som att ta vara på kvinnor som har utsatts för förtryck och visat på styrka och protest mot förtryck. Som har insikter om det.

Det är dem som har bearbetat, utforskat och förstått sammanhangen, som man skall ta. Det ska finnas vägar för civila att samarbeta med rättsvårdande myndigheter på ett öppet och mänskligt sätt.  Man måste ha insikter av sin erfarenhet och med hjälp av dem, ta ställning. Det finns dom som har det. Som kan bidra. Om de får.

Då det kräver kunskap, mognad och mod hos dem som bestämmer, är det lättare att kräva vissa formalia av dem man tror skall kunna göra jobbet.

Formell utbildning är en torftig väg att söka kvalitet på enbart.

Men om ansvariga människor hade tillräckligt med självkänsla, mod, kunskap och vilja att försvara ett öppet och demokratiskt samhälle, då skulle de nosa fram dessa människor som finns i vårt samhälle.

Då skulle de inte slå ifrån sig allt som inte faller inom den byråkratiska mallen.

Jag menar att man måste ha en kunskap om den värld och villkor människor kommer ifrån. Att komma från området är inte detsamma som att ha kunskap om det. Att förstå, oavsett varför, är vad som gäller.

Det krävs intelligens, psykologi, kulturell bildning, mod och vilja att värna om det samhälle våra förfäder har byggt. Att inte sälja ut det, att våga värna om arvet från tidigare generationer.

Att vara öppen och generös men tydlig och klar i gränsdragningar.

Det krävs mod från myndigheter. Det krävs ett stoiskt lugn och medveten hållning. Det krävs öppenhet för kunskap från andra, från dem man inte ens har sett att de finns.

Det krävs att man är de facto, Sverigevän, att man är svenska folkets vän.

Många av dem som har tagit sig hit av någon anledning, vill slippa sina påtvingade uppdrag de har med sig. De vill samarbeta, vill leva normala liv. De vill lämna efterblivenheten. Men då måste de möta någon de kan känna förtroende för. Man kan inte fånga in detta av it-nördar på FRA. Sådant kan bara fångas upp i förtroenden, i möten, i samtal.

Då tänker SÄPO, att om vi skickar någon som kan arabiska och svenska, tränad av polisen, som ser ut som polis, uppför sig som polis…så får vi veta.

Nej. De får inget veta eftersom de inte kan skapa förtroenden.

Alienerade människor kan inte skapa förtroenden.

Tekniska system skapar inga förtroenden.

Man måste förlita sig på människor. Tro på det humana.

Med min erfarenhet och bakgrund känner jag en stor oro inför snar framtid. Det härskar för mycket inkompetens och politisk impotens.

Allt som egentligen behövs, finns i landet. Men det gäller att se det. Det gäller att fatta beslut om att fånga upp det. Det gäller att ha ryggrad, mod och en humanistisk människosyn.

 

Varför vill man inte, varför finns det inte sådan kaliber i vårt lands ledning?

 

 

Brexit – en varning!

Vad hände? Majoriteten av engelsmännen vill lämna EU. Varför? För mycket immigranter, säger man. Så underbart med lätta förklaringar. Är inte de lätta förklaringarna som etablissemanget – överheten, kallar för populism? Men inte kan väl etablissemanget-överheten vara populistisk?

Det är väl ändå bara pöbeln som är. Eller?

England lämnar. De har varit med länge och vem gynnades mest? Vem missgynnades mest?

England vet vad kolonialismen är, de andra stora EU staterna likaså. Det är formen för kolonialismen som har ändrat sig, inte innehållet i sak. De ”friheterna” som EU håller så hårt på och som innebär att kapitalet, varor, människor flyttar fritt inom Eus gränser, innebär att man har skapat en öppenhet för produktion av varor och tjänster där det är mest fördelaktigast. Människorna som flyttar runt, flyttar dit det är mest fördelaktigast. Om man lämnar fattigdom och reaktionärt samhälle som i Polen, för att få barnbidrag, socialbidrag, A-kassa o.s.v samt ett arbete, även om det är lågt betalt, så är det en fördel för den som väljer detta.

Blir det nu många som drar nytta av ett välfärdssystem och som samtidigt dumpar lönerna och är bara solidarisk med sig själv, väcker det så småningom ilska.

Den förmenta ”vänlighetshumanismen” som etablissemanget efterföljt av medelklassen tar på sig och som man vill framföra att det är av vänlighet, solidaritet, ja, människokärlek, som man värnar om människornas rätt att flytta runt. Ja, vilka begrepp använder man inte för att kunna exploatera människor.

De som blir exploaterade, i detta fall öststatare, de är tacksamma eftersom de har fått det bättre än vad de hade. Men de exploaterade är också den arbetarklass i västvärlden som aldrig har en chans att söka sig någon annanstans, eftersom ingen kommer ta emot den, eftersom den inte kan försörja sina familjer i väst på polska löner. Den får se vad den har byggt upp av välfärd, urholkas och lönerna dumpas. Förväntar man sig att människor skall finna sig i detta? När inte andra gör det?

Den arrogans och översitteri som arbetarklassen möter av etablissemanget – överheten är ett klasshat. Samma klasshat som har föregått flera revolutioner i Europa.

Den arrogans man har visat till alla de LO medlemmar som gick över till SD, som en protest mot exploatering, förlöjligat dem, anklagat dem för rasism därför att de anser att det har kommit för många människor av olika orsaker och som tär på välfärden. Alla är inte barskrapade flyktingar. Många söker bättre liv och det blir på någon annans bekostnad, det är detta som etablissemanget vägrar erkänna och som medierna mörkar och som är orsaken till de ökade klassklyftorna vilket väcker hat.

Rädsla och hat är dåliga bundsförvanter. Mot detta kan man inte predika eller peka finger. Mot detta kan man bara leverera, skapa förbättringar för de sämst ställda. Mot detta kan man bara lyckas med ett tydligt och starkt politiskt ledarskap. Mot detta kan man bara förstärka demokratin, fördjupa den.

Något vi saknar.

Breda överenskommelser är bara en manöver för att sitta still i båten, den båt där etablissemanget styr gemensamt vidare.

Men folket, alla de som är uteslutna från arken, dessa människor bär på en gammal kunskap av försvar. Av kamp.

Kamp ger återbäring.

Vi som oroar oss för en fascistisering av det svenska samhället, oavsett färg och form kan bara göra en sak. Det är att höja medvetenhetsnivån hos människor, genom debatt, kunskapsspridning, organisering och aktivism. Det är att inte låta rädslan och hatet ta över förnuftet och kärleken till livet.

 Detta gör vi inte genom att förtala, peka finger, förringa, förminska, håna, intrigera och mörka verkligheten.

Det gör vi genom att tala öppet, visa på transparens, diskutera, vara öppet kritiska, mota feghet med stolthet och civilkurage. Det gör vi genom att motverka undflyende, bekvämlighet och räddhågsenhet. Vi gör det genom att vara ärliga mot oss själva, därmed blir vi det mot vår omgivning.

De delar av arbetarklassen som har höjt sin standard till att bli lägre medelklass tillsammans med den övriga lägre medelklassen blir de som efter de redan slagna, kommer att petas från sina höjder. De som tidigare var ”snälla” med alla flyktingar och talar öppet för att alla som vill skall få komma till Sverige, kommer också bli bland dem som framöver står och hailar tillsammans med de redan frälsta. När de blir för pressade, när bekvämligheten ruckas, när de får känna själv på skinnet av de svårigheter de gärna lät andra ha, då kommer ropen eka.

Detta är ett historiskt mönster. Det finns inget som i sak pekar på att det inte skulle upprepas.

Detta oroar mig och många fler. Därför är Brexit ett hälsotecken.

Etablissemanget i EU är samma gamla kolonialistgubbs som har i bästa fall andra uttryck men samma innehåll och önskan om stormaktsmakt. Man dikterar uppifrån vad pöbeln ska göra och acceptera. När så inte sker, börjar man redan med vapenskrammel.

EU etablissemanget har ställt sig helt och fullt på det globaliserade kapitalets sida. Detta globaliserade kapital har inget fosterland, familj eller relationer annat än till vinsten.

Folkens roll enligt arrogansen är att sopa, feja, gynna och bocka och tacka för äran att vara det globaliserade kapitalets slav. Vi ska tacka när Cocacola vill ha våra skattepengar för beslut vi fattar i demokratisk ordning och som inte passar dem. Vi skall då vara redo att avstå från höjda pensioner för att slänga miljarder i gapet på multinationella företag. Detta är globaliseringens konsekvenser med så kallade frihandelsavtal TTIP.

Läser man Stefan Fölster i SvD 29/6, ser man en annan sida av kapitalintressen som många kapitalistvurmare vet men håller tyst om. Då ser man det nationella, lokala kapitalet. I detta fall står det lokala, nationella kapitalet på samma sida som folket, inklusive stora delar av medelklassen.

Klyftorna i England vittnar om motsättningen mellan nationella kapitalintressen med de globala multinationella kapitalintressen. Problemet är att de nationella kapitalintressen måste hålla samman mot de globala, då många multinationella företag har starkare ekonomi än flera stater. Dessa företag är icke demokratiska. Besluten fattas i slutna rum. Beslut som drabbar miljontals människor.

Det demokratiska underskottet i EU är inget problem, utan det leder till en katastrof om patriarkerna inte använder situationen till att radikalt förbättra klubben.

Några år framöver kommer bli avgörande för freden i Europa. Oron, brist på tydligt ledarskap, brist på respekt för arbetarklassen leder till social oro. Människor går in i egna bubblor och eget försvar.

Vad som behövs är att förena de krafter som vill värna om demokratin, på riktigt. De som vill tala öppet, kritiskt granska och därefter handla så att människor väcks och förstår att tillsammans kan vi förändra. Gemensamt  kan vi gå, söndra vi falla.

Ser du dig omkring ser du inte sällan räddhågsna och även fega människor. De kommer inte att skapa något till det bättre. Gå till dig själv, är du modig nog att ta ställning?

Gör det då tillsammans med andra, då kan vi åtminstone tala om för etablissemanget och den förmenta humanistiska medelklassen att det finns en opinion mot smygfascismen.

Brexit idag, i morgon Svexit, eller ett helt annat oberoende gentemot EU. Denna kritik mot EU har förekommit i decennier, därför finns inte heller någon förhoppning om att EU kommer att ändra sig nu. Det går inte, för då måste man ändra på hela andan, målsättningen och arbetet med EU.

Propagandan för att sälja in projektet har varit fred och solidaritet…

Medan målet har varit ekonomisk och politisk makt. Man gör som Tito, genom ekonomiska och politiska hållhakar håller man en myrstack lugn. Så fort han försvann, slog man ihjäl varandra.

Om inte EU ledningen ändrar sig, (vilket jag inte tror på, utan det är en önskedröm och saknar reell förankring) så kommer man börja att slå ihjäl varandra – igen.

Fölsters påpekande att det finns fördelar med Brexit, att England kan gå samma väg som Schweiz, är en ekonoms kommentar. Kanske det kan bli så att de rikare länderna i EU kan göra samma sak och därmed behålla en gemensam balans. Medan de fattigare, öststaterna och de nya kan dra fördelar av ett gemensamt bygge.

Men tänker man som en general, blir det krig.

Visst är det pöbeln som är populistisk enligt medier och mainstreampolitiker?

Ser man på vapenskrammel, hoten och präktigheten som inte minst Löfven representerar, så är det uppenbart att det är etablissemanget som är populistiskt.

Överklassernas alla resurser att söndra och härska, att sprida propaganda om sin egen förträfflighet och hur man vill visa att även barnfamiljerna tjänar på allt detta…

står i motsatsförhållande till arbetarklassens möjligheter att säga ifrån. När den gör det kallas det för populism. Det är folkliga uttryck. Enkelt och oslipat. Etablissemanget ser ner på arbetarklassen som en pöbel.

Vi har lärt oss att förakta tyskarna från andra världskriget när de svarade att ”jag lydde bara order”, ”jag visste ingenting”, dom som inte tog på sig personligt ansvar för att inte göra motstånd mot vansinnet.

Vi ser samma mönster upprepas. Man kan leva mitt under ett krig, i sus och dus, utan att behöva ”veta” något. Det är ett val man gör, som kommer att betalas en dag.

Då är frågan om man vill vara en människa eller en lort.

Där finns ett val man gör som inte har ett självklart svar. Men jag vet vad jag tycker och tänker om lortar. Jag vet vad jag tycker och tänker om människor.

Jag gör skillnad.

Gör du?

 

 

 

 

 

 

 

Först Brexit sedan Svexit – det är dax nu!

 

Rädslan för borgerlig demokrati ökar i de borgerligt demokratiska länderna. Folkomröstningen i England om ett eventuellt utträde ur EU närmar sig. Den internationellt förbundna eliten börjar bli mer och mer rädd. Men handlar EU medlemskap om motsättning mellan elit och folk? Eller handlar det om kapitalets motsättningar som folket i vanlig ordning får betala?

I det vanligen tysta svenska samhället, där vår rätt till det fria ordet är något vi firar 250 år av i år, är det just tystnaden och uteblivandet av en djupare kritisk granskning av EU, som råder.

En del säger hellre ett dåligt EU än inget EU alls. EU var ett fredsprojekt, utan det blir det krig, säger dom.

EU finns idag och man talar och rustar för krig. Hur hänger det ihop med fredsprojektet? Handel är ett bra medel mot krig. Man idkar handel både som medlem och icke medlem av EU. Med en Svexit gör man handelsavtal med Euländer för ömsesidig vinning. Skillnaden blir att vi får behålla vår politiska suveränitet. Vi blir ingen lydstat. Vi förblir ingen potatismonarki. För att travestera begreppet bananrepublik

Låt oss gå tillbaka lite innan EU och hur vi resonerade då.

För den som minns, fanns det försök här och där att lyfta fram EU´s förträfflighet. Men folket nappade inte. En majoritet var mot Sveriges medlemskap i EU år efter år. Även tio år efter medlemskapet 1994 var det en majoritet mot.

Jag minns en handlare som gjorde reklam för ett formbröd, där han på förpackningen hade markerat tio skivor mer bröd, som vi skulle få bara vi gick med i EU.

Diskussionen om öl och vin i mataffärerna tog fart, vi skulle kunna få det som på kontinenten. Människor började tro att om vi bara gick med i EU skulle vi få palmer på gatorna som andra EU länder.

Det fick vi också. Trelleborg gjorde det till sin gimmic. Skådespel och bröd.

Kapitalet i landet har historiskt sett varit mycket svenskförankrat. Bland de första monopolisterna i Sverige var Ivar Kryger och framförallt Wallenberg,

Kryger blev tidigt internationell och ägde 60 procent av tändsticksproduktionen i världen för hundra år sedan. Den ständigt pågående kapitalismens kris slog till 1929 och bland många monopolister kraschade Kryger. Han förlorade sitt imperium. Men då var det ju förstås andra som vann. För individen var det tragedi, men för kapitalet var det en justering. Systemet blev smidigare.

Wallenbergs ställning i Sverige är nära förbundet med industrialiseringen speciellt inom tung industri och uppbyggandet av Sverige som modern stat. Wallenberg och socialdemokratin står varandra nära och Wallenberg representerade nationell kapitalism.

EU intresset eller brist på intresse berodde på det nationella kapitalet och det internationella kapitalet. Allt eftersom det nationella blev internationellt, ökade intresset för EU. Svenska företag såldes ut och mantrat var att det är bra för Sverige. Det är bra för det internationella kapitalet, men är det bra för folket?

Vem bryr sig.

1970-talets ”vänsterprägel” på retoriken kunde också vara ett stöd till det nationella kapitalet. Alltjämt fanns det inflytelserika familjer och koncerner som inte var lika glada åt EU, då de skulle kunna bli uppslukade, eller krossade av internationella krafter. Internationaliseringen utökades och tio år senare gjorde man inbräck i den svenska ekonomin.

 

De stora aktörerna hade bara att vinna på globaliseringen, ansågs det. Marknaden blev gränslös, likaså exploateringen.

 

Men det fanns grupper som inte ville dras med i en  EU värld med mycket stora skillnader. Den traditionella eliten, rester av adel och förankrad borgerlighet, de som stod för ”gamla pengar” och nationellt förankrat kapital. Medan uppkomlare, nyrika, småborgare, kälkborgare, brackor… de som skulle kunna vinna pengar, makt och karriär, såg bara fördelar med EU. Dessa människor är benägna göra sitt hemland där bankkontot är. De gör pengar av pengar. De har inte samma förankring i bygden som de som lever och verkar i den. För dem kan Sverige lika gärna ägas av andra än de dom lever i landet. En uppdatering av kolonialism.

Det till det yttre som verkade vara en vänstervåg, sammanföll  med det nationella kapitalets intressen. Hela folkhemstanken var ett uttryck för detta. Palme stod som symbol för detta han var dessutom uppvuxen i baltisk/svensk adel. På ett plan verkade han för en nationell självständighet och på ett annat plan utvecklade han relationen med Nato.

Kanske det är där vi finner nyckeln till hans död.

Det växte fram starka intressen på 80-talet som ville få in Sverige inte bara i Nato men i den globaliserade kapitalist-klubben. Sverige var redan ett utvecklat land och med sin nationellt självständiga hållning, med starka fackföreningar och höga löner, går det inte internationellt att utnyttja Sverige som många krafter ville. Det krävdes en förändring. Det krävdes ett EU medlemskap.

Palme stod i vägen. Han röjdes ur vägen.

Men.

EU vurmarna trixade oss in i EU. Mission completed. Sedan blev det tyst i tio år. Minns ni?

Vad var det vi som folk, förlorade på ett globaliserat ekonomiskt system? Tänk till innan ni svarar.

Var det möjligt att förhindra den utvecklingen? Är vi kritiker bara motvallskärringar?

Kan det handla om att istället för att acceptera att vissa industrier och företag tillhörde globaliseringsprocessen, tvingade man in alla i densamma med tveksamt resultat?

Bland EU största svagheter har varit och är det patriarkala gubbväldet. Hierarkiskt. Baserat på klan, prestige, bindningar, privilegier, korruption, kontroll, historia.

Inte på kunskap, på valbarhet, genomlysning, folkdemokrati, ansvar och konsekvenser.

Man vill ha kontroll på allt. Högt som lågt.

I gubbväldet intet nytt.

Jag minns Arafat som jag träffade vid ett par tillfällen, hur han i sin roll som ledare för PLO och det palestinska folket, ägnade tid och kraft till att kontrollera skosnören på soldaternas kängor. Han var ÖB. Dessutom skulle han vara en allfader. Han gjorde det på sitt arabiska manér.

Det är lätt att skratta överlägset åt detta i välståndet över latten. Man vet ju och kan ju så mycket i Sverige. Framförallt propagandistjournalister.

Men se på våra egna europeiska gubbar allt från Malmström till Merkel.

Se på gubbfaktorn i vår egen regering. Jag avser mental gubbfaktor.

Kropp och klädsel spelar mindre roll.

Det är inte kjolen som gör en kvinna. En man bär den lika bra.

Även de som tidigare var mot EU stöder EU idag. De har inget annat att erbjuda. Inget alternativ. Trots allt som hotar i framtiden.  Alla tidigare kritiker V, MP och nu SD, ser ingen anledning att lämna EU.

Nu tillhör man själv rotlösa uppkomlingar.

Den så kallade kritiken mot EU har rört sig om krökta gurkor och ofarliga ting tills dess flyktingströmmen kom.

Medlemmar hade glömt sina fattade beslut. De vägrade av olika anledningar ta emot flyktingar.

Tyskland behövde ungt folk att utföra plebejgöra i en åldrande befolkning. De har ett historiskt minne att hantera. De sa, välkommna, innan de fattade galoppen.

England trodde sig kunna tjäna på billiga pollacker och tog emot EU immigranter, men de blev för många. Nu vill de lämna EU.

Sverige, skulle med en statsministers vädjan om att öppna sina hjärtan, ta emot människor som skulle kunna göra arbete för lägre betalt och knäcka fackföreningsrörelsen. Tänkte han. Helt rätt i viss del.

Sverige har haft en reglerad invandring i sekler. Det har fungerat.

Nu släppte man fördämningarna och det fungerar inte. Bildt började och Löfven fortsatte.

Nationsgränser kom till när borgarstater ville skapa skydd för eget kapital och utveckling, ta kolonier för att gynna sina behov.

Idag finns det krafter som vill upplösa dessa nationsgränser, då enligt dem de längre inte behövs. Det globala kapitalet har inga gränser. Problemet är att de är få människor som äger det globala kapitalet. Man talar om 1% som äger 99% av vad som kan ägas.

De 99% har en adress. De har en täppa de vurmar för.

Det råder en stark obalans som pekar på att det kommer en kollaps. En utlösning. En katastrof.

Nu säger man att EU skall ta sitt ansvar. Men varför gör inte EU det? Varför är många EU medlemmar mot invandring och vägrar följa redan fattade beslut? Den analysen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Medierna i det ärofyllda landet av 250 års yttrandefrihet, mörkar, är propagandistiska, selektiva och antiintellektuella. De vägrar gå på djupet. Det har inget med konspiration att göra, eller hat mot medier. Det har med pengar att göra. Medier lever på att leverera det som säljer. Hålla käft när det behövs. Skriva om elände när det behövs. Ljuga om det behövs.

Monopoliseringen av kapitalet är en naturlag för dess existens.

Många av de nya medlemmarna är fortfarande delvis kvar i nationell kapitalism och i kapitalismens förstadier. Deras erfarenheter av kapitalismen ligger på 1930 –talet och då på ett eftersatt plan. De bromsar nu. Demokrati som väst ser det, känner de bara till teoretiskt.

Men är ett folk bara en marknad då? Eller har människan andra värden än att tillfredsställa kapitaljätten glufs glufs?

Detta innebär att den demokratiska ordning som är skapad för att folket och det nationella kapitalet skall kunna dra nytta av varanda (genom socialdemokratin) börjar vittra sönder.

Ann Linde (S) och Cecilia Malmström (L) uttryckte sitt lovord till TTIP avtalet mellan EU och USA i veckan. Dumskallar och maskinförstörare är de som är emot, lät de förstå.

Den viktigaste kritiken mot TTIP handlar om att stora glufsglufsföretag kan tvinga stater att införa eller förhindra lagar som inte gynnar dessa företags ekonomiska intressen. Vilket är detsamma som att man styr över länders demokratiska ordning från ett företagarrum någonstans.

Skulle vår riksdag förbjuda tillsatt socker i maten tex, kan glufsglufsarna kräva svenska skattebetalare på pengar för de förluster som de stackars företagen skulle lida. Vi talar om miljarder. Vi talar om att massa reformer inte kan göras för att vi måste använda pengarna till att betala till privata företag. Eller vika oss och inte genomföra reformer som kan gå mot ägarintressen.Vi talar om att ett företag kan bestämma över svensk politik. Vi talar om en total kollaps av den borgerliga demokratin.

Detta är EU.

Kräv Svexit.

De stora internationella företag som har en koppling till Sverige, klarar sig i alla väder. Men de små och medelstora företag som håller Sverige under armarna och är närvarande, har inte mycket att hämta från EU.

Människor skulle ta mer ansvar för sitt samhälle då de tvingas till det. Då skulle man kunna besluta om sin egen plätt, samarbeta med likasinnade, vara verksam och övertyga motståndare, i vanlig ordning.

Folket och det nationella kapitalet skulle tjäna på en Svexit.

Men om detta talas intet.

Vår korporativa struktur gör att eliten kan i ”demokratisk” ordning genomdriva elitens vilja över folket. Samtidigt som folket tror att det är det som bestämmer.

Sverige kan bli det första landet i den så kallade demokratiska västvärlden som kommer att i ”demokratisk ordning” rösta bort sitt eget folk och etablera en ”demokratisk” fascism.

 Sug på den karamellen, go vänner!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kan någon förklara vad ett ”mångkulturellt” samhälle är?

Kan någon förklara vad ”mångkulturellt samhälle ” är?

Kan någon förklara varför medelmåttorna står på rad och ”kan allt” om det ena och det andra, bara det är främmande, men ingenting om det som länge har funnits här? Kan någon förklara varför framhållandet av det man upplever som eget, vara detsamma som reaktionär nationalism? I alla fall om man är svensk?

Jag minns när det var finare att få något som var gjort i någon slavindustri i Hongkong än ett hantverk från Rättvik. Detta är naturligt i ett land som saknar internationella kontakter.

Med större världsvana och fler kontakter börjar svensken bli van vid att det finns ett utbud från hela världen att tillgå.

Med den globala ekonomin, som innebär att de stora internationella monopolen har större svängrum att söndra och härska och i bakvattnet av detta, får medelklassen en hel del att suga på. Vilket tycks den vara förnöjsamt.

Den tycks även tro, att den kan identifiera sig med de stora i världen. Med den lilla procent som äger det mesta. Hybris brukar slå till hos dom som söker sig upp ur ett vakuum. Dom som inte känner sig hotade, behöver inte låtsas. De kan även leka vara normala människor.

Tove Livendahl i Svd skrev om en kulla som driver företag i en fäbod. Hon saknar el och mobilteckning, men byråkraterna på skatteverket (som brukar vara den statliga institution som sköter sig bland de bättre) vet inte vad en fäbod är, eller vad man gör i en fäbod. Att man inte kan ha av skatteverket utsedd standard kassaapparat, på grund av brist på el och brist på mobilnät, gör att kullan får antingen lägga ner sin verksamhet eller köra svart. Skatteverket kan inte hjälpa.

Det kullan också gör som är av stor vikt, är att hon lär ut gamla sätt att skapa livsmedel. Hon för vidare en kvinnokultur, som har hållit liv i ett helt folk. Hon för vidare kunskap som i ett lite längre perspektiv, kommer att vara av stor vikt. För klimatomställningens skull när matindustrin kollapsar, när samhällen kollapsar, när social oro sprider sig, när vi tvingas in i krig på grund av kuttrande med Nato, är just sådan kunskap som att i ett småhushåll ta vara på födoämnen av avgörande vikt.

Många av de aningslösa tycker om att resa runt i Italien, Normandie, Tyskland, Spanien osv och njuter av lokala matprodukter. Mat skapad i en familj, på traditionella villkor enligt urminnes tider. Borta är det fint.

Men inte när kullan gör det.

Spagetti, pizza, koldolmar, hamburgare och kaffelatte är svenska maträtter. Införlivade i vardagen. Tillgängliga vid varje gathörn och i bortglömda byar. När människor talar om det ”mångkulturella” samhället, införlivar de inte dessa saker. De tar dem för givna.

Det ”mångkulturella” samhället är för de aningslösa, allt det där annorlunda. Det exotiska. Det där som gör det lite spännande. Det där som andra har och som jag kan visa min världsvana med att ”tolerera”.

Om någon klär sig i säck och aska, får väl den göra det. Det är väl ett uttryck för min storsinthet att inte bry mig. Min humanism. Min breda solidaritet. Så tänker medelmåttan.

Om nu någon går runt i säck och aska, som en boja och för att tala om för dom som begriper, att vederbörande har underkastat sig sin ställning och plats i den, för de oinvigda, hårda hierarkin. I ett parallellsamhälle. Vars representanter lär sig hur man skall uppföra sig i majoritetssamhället. Hur man ska säga rätta saker utåt, medan man slår inåt.

När jag arbetade i kvinnojouren, mötte jag inte sällan kvinnor som sa sig vara lyckliga. De försvarade sina seder och bruk. Sina familjer. Sina kontakter. Sina relationer. Sin historia.

Men när jag frågade varför de sökte upp mig, var det ju för att de var förtryckta och utsatta. För att de inte vågade säga det till någon. Därför de trodde att jag, med bred erfarenhet och en tydlig hållning i förhållandet till reaktionärt patriarkat, oavsett form, färg och symbol, skulle förstå dem. Jag skulle våga föra deras talan. Vilket jag alltjämt gör.

Jag har hört de aningslösa och dästa, hänvisa till de sjalar som bärs av kvinnor som vill tala om för världen att de är muslimer, bara vara ett individuellt klädval. Att vidsynthet är detsamma som att acceptera detta.

Sådana uttalanden borde jämställas med förtal. Man har ingen rättighet i att vara aningslös. Att vara okunnig. Allt har ett pris.

Man vet inte att många kvinnor bär sjal nu, långt fler än bara för några år sedan, för att de är tvingade till det. Av rädsla. Av uppenbara och inofficiella hot. Som en försäkring. Som ett skydd.

När jag frågade i en nionde klass i en muslimsk skola, varför flickorna bar sjal, var det flera som sa att deras mödrar och fäder, inte ville de skulle göra det. Men att de själva hade ”valt” det. När de så småningom kröp fram, att en flicka i Sverige, som kommer från ett muslimskt diktatursamhälle, blir hånad, förtalad av andra ”rättrogna” muslimer, kvinnor som män, som kontaktar släkten i hemlandet och förklarar att den och den är en svensk hora. Då känner de att de inte har något val. Samtidigt möter de de aningslösa och dästa som klappar dem på huvudet och säger att de är fria att bära vad de vill på huvudet. De lever i en demokrati nu. De är i Sverige och vi är storsinta och solidariska!

Det finns inget skydd i det svenska samhället för dessa flickor och kvinnor. Dessa kvinnor och flickor riskerar sina liv om de åker till hemlandet och möts av detta skvaller.

Det är klart att de basunerar ut att de bär sjalen av ”fri vilja”.

Tacka fan för det!

De aningslösa och dästa i vår Riksdag, medier, förståsigpåare, forskare, massorganisationer…. slår undan sådana påståenden. Det är så främmande. Så otänkbart.

Det är bara kritik mot det ”mångkulturella” samhället. Det är rasism. Det är garanterat islamofobi.

Jag ser kvinnor idag i muslimska sjalar, som tidigare var modiga och progressiva, med bara huvuden. Idag är de är helt utan stöd.

De politiska och kulturella damerna och herrarna får ursäkta, hur mycket de än skränar om det ”multikulturella” samhället erbjuder de inget som helst stöd för den som vill vara en del av den svenska kulturen.

Jag ska upprepa mig vad jag menar med den svenska kulturen.

Svensk kultur är skapad av alla dom som lever gemensamt i vårt gemensamma samhälle som vi också bygger gemensamt. Den har många olika uttryck och alla kan inte omfatta alla dessa uttryck, eller ens tycka om dem. Men allt ingår i det gemensamma samhällsbygget. På samma premisser. Rätt till tillhörighet av den ena eller andra varianten. Rätt till kritik av den ena eller den andra varianten. Rätt till bekämpande med demokratiska medel, av den ena eller den andra varianten.

Säger man att vi ska ha ett ”mångkulturellt” samhälle, är det en kolonialistisk hållning, med den skillnaden att de koloniserade är här på hemmaplan.

Jag ser Fru Batra och käcka 87:an hur de framhåller sin storsinthet med att klappa infödingar på huvudet.

-Visst får du klä dig som du vill! Vi är demokrater! Nu ska vi lära dig vad demokrati är. Du ska få plocka papper hos oss, vi kallar det ingångsenkelarbete, kanske torka svenskar i rumpan inom åldringsvården. Vi har ingen personal som vill arbeta för de löner ni kommer att få. Du kan få ta hand om dina egna barn, de mångkulturella barnen, i något projekt som vi ordnar till er, där i orten.  Så kan ni hålla på där och se till bara att ungarna inte blir gangsters. Sedan kan ni komma och klippa gräs hos oss. Vi behöver alltid någon händig invandrare. Ja, våra egna är ju så kräsna! Ni kan bli miljöarbetare och plocka burkar. Det är en stor och viktig uppgift i miljöarbetet! Vi är demokrater och vi tar emot alla som vill  komma hit. Bara vi kan tjäna på er.

Men det kan vi inte. Inte folket. Globaliseringsindustrin kan. Genom att skapa en global underklass att flytta runt till olika industrier. Människor som saknar förankring och känslor för boendeplatsen är utomordentliga att använda till vad som. Det är 2000 talets knäcktsystem. Vem var inte soldat i 30 åriga kriget? Dessa knäcktar kunde man väl köpa var som? Vi är åter där. Idag är det proletärknäcktar. Arbetarknäcktar. Slummedelklassknäcktar.  Människor som accepterar sitt slaveri och blir belönade med fyllda plastkort.

Därför släppte Europa in en massa människor utanför kontinenten. Merkel är chef (än så länge) för ett stort krigsdrabbat land med åldringsproblem. Det vore praktiskt att ha påfyllning underifrån. Detta möttes av ett starkt motstånd som kommer att kosta många makthavare tronen. Då så, säger globaliseringsindustrin. Nästa gång går det bättre.

Vem säger att det inte är lönsamt med våld?

Se på Israel.

Tänk dig hur många smygkolonialister det finns i landet! Afrosvenskarna, i brist på intelligent ledning, gör tappra försök för att väcka medvetenhet av den svenska kolonialismen, hur vi koloniserade Bartolome och hur vi lät slavbåtarna passera där. Jo, men dessa afrosvenskar har uppenbarligen gått i en beklämmande svensk skola och ser inte längre än till dörrposten.

Vill dom visa på svensk kolonialism, ska de dyka ner i modern svensk historia. Koppla det till grundandet av det svenska samhället. Kolla hur delarna alltjämt är olika. Hur stad och land ökar skillnaden med ett  helvetesgap.

Jag vet till vilken sida av gapet jag kommer att hoppa, innan skillnaden är för stor.

Som barn var jag två år som immigrant i USA. Jag var bäst i klassen på engelska. Jag var den enda utlänningen. Men det hjälpte inte, jag ansågs dålig och jag ansågs ha skymfat den amerikanska flaggan för att jag vägrade hylla den  på morgonen. Det var viktigare än min språkbegåvning.

Jag hänvisade till att det inte var min flagga och att jag inte kunde ställa mig bakom det som inte tillhörde mig, eller som jag förstod. Jag var tio år.

Min lärare blev upprörd och förde det vidare i skolan.

Jag visste inte hur jag skulle göra. Gjorde jag något annat, än vad jag gjorde, var jag ju falsk. Då ljög jag.

Som vuxen inser jag att det gällde att fostra barnen att backa upp sin nation. Allt vad den stod för. Allt vad den gjorde. Att inte ifrågasätta. Kritik fick inte förekomma mot den amerikanska nationen.

Vad kallas det?

Det är inte vad jag syftar till.

Min farsa lärde mig skratta åt V Gurra. Kritisera Oskar den II:e. Han var korpral i kavalleriet.

Jag träffar på unga människor (under 40) som uttrycker sig som om Manhattan är en hemort för dem. De kommer dit i bästa fall som en liten mus, får vara med i det stora, som en liten mus, inbillar sig att de är en del av det stora, som en liten mus. Njuter inte av vad de har, men låter sig förblindas av att bära provinsiellt glitter.

Här hemma, kan de blixtra lite i sammanhang där människor inte ser skillnad på glas och diamanter.

Samma ytlighetsdykare sitter här hemma och tycker att det är raffigt med moderiktiga muslimsjalar. Att kvinnan har åtsittande tights, visar sina stringtrosor, låter halva bysten skumpa och samtidigt bär sin muslimska sjal, väcker ingen reflektion hos den aningslöse och den däste. Det är mode.

Dom ser inte protesten, försöken, trixen, hör inte ropen… utan hänvisar enkom till vårt ”multikulturella” samhälle.

Hade det inte legat så mycket dramatik och smärta bakom detta, skulle det vara en lustig skildring av Åsanisselandet.

Men så oskuldsfullt är det således inte.

Men framhåller jag kullans kamp om att få sprida kvinnokultur, kullakultur, också det svensk kultur, då blir jag kallad för nationalist.

Är det för att kullan får alla medelmåttor att känna sig mindervärdiga? Att inte känna sig kolonialistiska? Att inte kunna komma och klappa på huvudet och erbjuda glaspärlor? För att de möter motstånd? Överläge?

Är det för att kullan påminner om oss själva? Att vi har en historia? Uj uj, då måste man erkänna det och så kan man inte kila mellan dropparna längre. Då måste man bära något. ta ansvar för något. Nej, det passar sig inte!

Det är väl oss själva, som människor försöker springa ifrån, genom att låtsas vara globala i sitt provinsiella tänkande. Genom att inte låtsas om där man bor och vad som krävs för att värna om det. Utan enbart se till att man har möjlighet till en biljett någonannanstans när det gäller.

Därför blir de vi, som ser oss som en del av där vi bor, natur och människor, de som blir kvar och värnar om just det.

Då blir vi kallade nationalister. Provinsialister.

Hade det inte varit för att det finns kretiner som har smutsat ner begreppet, skulle jag kalla mig för patriot.

Jag skulle vara patriot där jag lever och äter mitt bröd.

Jag skulle, oavsett var, ställa mig axel vid axel och värna om plats och människor.

Jag skulle inte sälla mig till lyxåkarna, till plastkortsglobtrottarna. Jag skulle inte söka efter närmaste ställe att fly till.

Skulle det vid min axel stå någon blåhårig, korttjockis eller någon med konstig hatt, skulle det avgörande vara ifall vi värnade om samma sak.

Har vi alla bidragit till ett gemensamt liv, har vi alla bidragit till en gemensam kultur, då försvarar vi det gemensamt. Vår gemensamma kultur.

Sedan är allt annat en klassfråga, en trosfråga, en vanefråga, en bildningsfråga…

Det är svensk kultur.

Då kan man inte tala om ”mångkulturellt samhälle” för då talar man om kolonialism.

Ett litet land som ofta bespottas i sin fattigdom och för sina här gästande romer, är Bulgarien.

I Bulgarien bodde det traker, för länge sedan. Sedan kom det dit slaver, som tillsammans med trakerna byggde vidare på samhället. Sedan kom det krigande fornbulgarer, från turkmeniska orter i öst, de var i underläge i antal, men skickliga krigare och de kom till ett välmående och fungerande samhälle som hade utvecklats i samarbete med tidigare boende. De gjorde ett samarbetsavtal. Fredlig samlevnad. Detta var på 800 talet. De bidrog till att bygga vidare på ett samhälle som var väl avancerat för sin tid.

Bysans, med Grekland som bas, ockuperade bulgariska områden. Greker talar grekiska. Bulgarer, bulgariska, ett slaviskt språk. Två helt olika språkgrupper.

För de slaviskt talande att vara under Bysans och att tvingas (som hos oss av Gustav Vasa) att tro på det enda ”rätta” sättet, dessutom på grekiska, var förtryck av ett folk.

Vad gjorde bulgarerna?

Det fanns två bulgariska munkar i staden Solun, eller idag, Tessaloniki.

Dessa munkar insåg att det bästa vapnet mot Bysans ockupation var att skriva bibeln på slaviska. Att skapa ett slaviskt alfabet och översätta bibeln från grekiska till bulgariska, eller gammelslaviska.

Människorna skulle förstå vad som stod i bibeln. De skulle kunna uttrycka sig på sitt eget språk i religiösa spörsmål. De skulle kunna värna om sina rättigheter. De skulle kunna ta strid.

Så skapade munkarna Kiril och Metodi det slaviska alfabetet.

Kungens dotter, Helena, blev bortgift med den förste ryske kungen, efter Rurikeran i Kief och hon tog med sig det slaviska alfabetet. Ryskan skrivs med det slaviska alfabetet, som helt rätt kallas idag för Kyrilitsa, eller kiriliska, från munken Kiril.

Vi kan jämföra det med Gustav Vasas bibel, den protestantiska tolkningen och därmed vad som förenade så småningom Sverige under en lag.

Eller som monoteism. Man tvingar ihop splittring till en enhet. En kontrollerbar enhet. En kung. En chef. En gud.

Vad som skiljer svenskar från bulgarer är, att vi inte har svenska som officiellt lagbestämt språk i landet. Vill de dåligt svenskutbildade medelmåtts- medelklass ytlighetsambassadörerna ändra på att svenska är praxis, är det inget problem. Det finns flera röster som anser vi skall ha engelska (eller snarare amerikanska i USA B-filmtappning) som vårt akademiska språk och så vidare.

Då inser den som kan tänka i två steg, att de som talar därefter svenska, är loosers. Lantisar. Knappast några Batrafiler.

Men vad gör bulgarerna? Jo, de hyllar sitt alfabet. De hyllar sin kultur. De hyllar sin genuina kultur, baserad på flera skeden i historien. Inklusive den ottomanska ockupationen i 500 år. De förnekar inte de spår som denna ockupation har lämnat. Samtidigt som de kvarhåller sitt slaviska arv, sitt trakiska arv, sitt fornbulgariska arv.

Jag tror det finns kanske 8 fornbulgariska ord kvar i det bulgariska språket.

Om man tolkar det på skinnskallevis, skulle man kunna bygga ett språk på dessa 8 ord. Alla inskränkta typer som tror de värnar folket genom okunnighet, våld och vulgaritet, kanske kan klara sig med 8 ord. De kallar sig gärna för nationalister.

Men vanligt folk vill ha nyanser.

De betraktar sig som bulgarer. Allt vad som gemensamt skapades, är just det bulgariska.

Det finns ett ordspråk jag har lär mig av bulgarerna och som jag tycker är så bra. Det säger så mycket. Det säger precis det jag vill ha sagt i denna blogg, riktad till alla russinsjälar, alla surfare, alla ytlighetsministrar, men framförallt till dig som fattar.

På en del, når havet enbart till knäna.

Gratulerar det bulgariska folket på sin finaste dag, värnande av den bulgariska kulturen och det bulgariska språket den 24:e maj!

 

Chestita 24 maj!

 

Ha de

gott folk.