IDENTITET

Överallt sökes identitet. Talas om identitet. Vems? Vilken? Varför?

I likhet med det gamla rasbiologiska institutets ambition, skall människor klassificeras, märkas med behändiga etiketter och läggas i praktiska fack. Så kan den osäkre och ryggradslöse fortsätta sin självgoda bana. Medan vi medborgare skall i likhet med hokeyspelare klistRa på oss olika identiteter, försäljningsvarumärken och ranta runt som julgranar, så att maktfolket kan hålla koll på oss och känna sig säkra. Men kan dom det?

 Min identitet är människa, kvinna, svensk, hugenott, mor, farmor, mormor, arbetarklass, intellektuell, akademiker, diversearbetare, författare, forskare, lektor, adjunkt, humanist, sekulär, fattigpensionär, visionär, revolutionär, drömmare, filantrop, filosof, vän, dyslektiker… ja hur länge ska jag hålla på att radda upp mina identiteter? Hur kan jag säga att detta är min identitet? Att det är jag?

Eller det kanske inte var min identitet som gällde, utan hur andra kan identifiera mig. Hur de kan klassificera mig. Hur de skall veta i vilken tunna jag skall stoppas i. Så att de inte känner sig hotade. Det vill ju ingen. Det man inte begriper sig på kan uppfattas som hotfullt. Usch.

Med alla varumärken på kroppen skall nu de räddhågsna klassa mig. Av detta tror de att de stärks.

Men se, det kan de inte. Det enda andra kan göra är att freda sig själva, att förenkla för sig själva för att slippa fundera på andra människor. Slippa ta ställning. Behålla sina fördomar.

Det är ett falskt maktspel att odla myten om identitet. Vi är inte rom eller svensk. Vi är förmodligen både rom och svensk. Vi är inte syrisk, muslimsk och svensk. Förmodligen allt i olika nivåer och olika i olika sammanhang.

Att ha en identitet är inte detsamma som att ha ett jag. Är jag medveten om mitt jag, kan människor sätta vilken identitet på mig som dom vill, det berör mig inte.

Att känna samhörighet med någon eller något är någonting helt annat än att söka ytliga identiteter.

Det är ingen slump att i en utpräglad alienerad värld som vår, idag, är det etikettklisteri folk är ute efter. Ytlighet, varumärken att säljas och köpas. Förtingligandet av känslor.

Det är vad identitet handlar om. Ett varumärkesregister. Staplat oppe på varandra, medan under alla etiketter råder det alltjämt en jaglöshet och förvirring.

Identitetssökeriet är den alienerades väg att söka sin plats. På den s.k. fria marknaden är det den som kan betala som vinner.

Mitt jag är mer komplext. Jag känner igen det. Vet var det är när det utsätts för hot. Försvarar det så som jag känner igen det. Ja, människans jag är den kompanjon som hänger med på jordevandringen.

Men för att det skall komma fram, för att det skall bli synligt för en själv, måste det slipas i tillvaron. Testas, präglas, putsas, stöttas, skyddas, försvaras. Har man inte utsatt det för livets olika kantstötningar, så håller det sig gömd . Då kan det vara bekvämt att klistra på sig olika etiketter, allt efter opportuna behov. Allt för att vara omgivningen till lags. Allt för att anpassas till mainstream. Allt för att inte våga möta sitt jag. Sig själv.

Jag mötte en ung kvinna som sa att hon är muslim. Hon sa inte att hon tror på gud i en islamsk tolkning.

-Vad menar du med att du är muslim då? undrade jag.

-Du ser väl att jag är muslim, sa hon. Jag har ju schal på mig.

-Hur ska jag kunna se att du är muslim? Är det kläderna? är det ditt sätt att vara på? Är det när du ber?

-Ja, svarade hon.

Alltså. Bär man schal är man muslim. Således om man inte bär schal, kan man inte vara muslim då? Kan man inte vara kristen, judinna, buddist, ateist… om man bär schal?

Det är klart att man kan.

Således är det på det sätt man bär sin schal som gör mig till muslim. Ja, bland kvinnor förstås. OK mode alltså.

Jag gick i hatt med voall som ung. Det var vackert, elegant. Jag njöt. Men var det för att det var ur en kristen tradition jag bar den? Nej, jag var bara kokett.

Våra unga kvinnor som meddelar att de bär sin schal som ett självständigt val och (som inte sällan är döttrar till olika imamer), har nu nischat sig genom att skapa mode för schalen. Det är en bra lösning för dem som vill göra islam mer acceptabel bland människor som är ovana med religionen. Man gör schalen populär, bryter gränser och tjänar pengar. Det är väl bra för dom.

Vad blev identiteten nu då? En muslimsk, modedesigner, privatföretagare, tjäna pengarmänniska, kokettera med religiösa symboler som man inte vågar släppa, men inser att man kan dra nytta av. Är det identiteten jag skall se? Skall jag se att där går en muslimsk kvinna, visserligen är religionen privat, men hon vill att jag skall döma henne efter sin utstyrsel och därmed religion. Då hon demonstrerar den och kräver att jag skall acceptera olika varianter av schalar, eller heltäckta kläder där i bästa fall bara ögon syns. Det räcker med att hon demonstrerar sin tro och att jag skall acceptera att hon gör det. Har vi möts då? Nej, hon heller inte detta.

Folk får demonstrera för vad de vill. Jag kan bry mig eller inte. Någon som måste demonstrera sin religion med en massa utstyrsel väcker ingen respekt hos mig. Denne är heller inte ute efter vad jag tycker, eller tänker, det är bara en maktdemonstration. Vederbörande vill bara att jag underkastar mig detta och håller inne med mina uppfattningar. Punkt.

Men varför demonstrera sin tro? Vad vill man uppnå med det? Vill man ha särbehandling? Vill man tala om att ”jag är bättre än du”? Vill man bli sedd som den som inte har tillräckligt stark tro att bära den i hjärtat? Bli sedd som den som inte vill anpassa sig efter ett gemensamt samhälle? Jag känner inte gemenskap med dem som måste demonstrera sin tro med utstyrsel. Jag kan förstå tonåringar och deras klädsel och demonstrationer. Men då vet jag att det växer bort.

Vill man bli sedd som den vars tro är så ytlig och påklistrad, nedärvd eller påtryckt utan egen eftertanke,  då jag måste hänga den i en schal, niqab, burka, eller ett jättekors, eller kippa, eller långt skägg…?

Vad är det för tro jag ska respektera då?

I samband med dessa attribut talar jag gärna om min religiösa identitet. Men inget sägs om det jag, som borde finnas. Det religiösa, eftertänksamma, sökande jaget, var finns det? Det där jaget som i sådana fall bär en tro av något slag.

Tingeltanglet blir falsk reklam. Tron är inte djup. Den är inte privat, genom eget sökande. Den är kollektiv och osjälvständig. Varför skall jag visa sådant beteende med respekt?

Människor bär en liten stämpel. En tatuering, Ettikettklisteri…titta titta på mig! Köp mig!

Det krävs av mig att jag skall ta hänsyn till etiketter, till identiteter oavsett om de är oklara. En identitet som någon känner sig befryndad med, är inte densamma som jag tolkar den. En identitet kan bara vara en personlig och privat fråga, på samma sätt som religionen. På samma sätt som min sexuella läggning. I ett välvilligt samtal kan jag förklara min identitet. Kanske min samtalspartner är villig att förstå.

Men plakatpolitik, plakatidentiteter står för något annat.

När jag kräver att du skall respektera min identitet, d.v.s. de ytligheter jag förenklat klistrar på mig, är det ett sätt för mig att kräva av dig att respektera mig utan att jag själv behöver förtjäna det. Respektera mig för den jag är. Ja, vem är jag då?

Eller kan det vara så enkelt att jag vill bli respekterad för att jag finns?

Ja, då har vi hamnat i den grundläggande mänskliga rättigheten, d.v.s. att alla existerande människor har lika värde i egenskap av att vara homosapiens sapiens. Att behöva spöka ut sig för att kräva denna grundläggande rättighet, berättar snarare något om vår samtid.

Att alla existerande människor inte har lika värde i egenskap av att vara homosapiens sapiens.

Sätter vi på oss rätt etikett till rätt pris, kan vi bli köpta för det.

Sätter jag på mig en schal, litte uppiffad och koketterad, kanske jag kan sälja budskapet att jag är troende muslim. Det finns en stor grupp som säger sig vara det. Jag positionerar mig. Vi stöttar varandra, tillsammans har vi styrka, makt och pengar.

Ur ett sådant perspektiv, vad har vi identiteten då? Vi och dom, kanske?

Men om vi har ett gemensamt rättssamhälle som fungerar och som behandlar oss likvärdigt inför lagen, tja då kanske jag kan ta på mig identiteten medborgare.

Det är väl inte så pjåkigt? Som medborgare har jag samma identitet som alla andra medborgare, Vi delar en samhörighet, ett ansvar.

Tänk att få vara medborgare i en rättsstat som inte gör skillnad på sina medborgare! Då skulle jag få vara jag.

Då skulle jag slippa etikettvurmeriet och leta efter ytliga identiteter som jag försöker sälja på den allt för ofria marknaden. För att bli godkänd.

Den alienerade människan kan inte dölja sig under en schal eller någon annan identitet. Hon är alienerad och jaget förtvinar i sitt gömda skrymsle.

Vågar man inte ta fram sitt jag, låta det formas i möte med livet, ja, då får man bli den vara med varumärke som slängs på marknaden. Men begär inte av mig att jag skall respektera ytliga produkter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vem leder kampen mot terror?Finns det en ledning i den kampen?

En del hävdar att det inte finns någon terrorism. De talar om befrielsekamp. Helt rätt, när den är en befrielsekamp och inte är riktad mot civila. Andra säger att terrorister är dem som SÄPO lyckas fånga in via telefoner och datatrafik, samt information från länder som klarar uppgiften bättre. Det är det senare som utgör ett problem. SÄPO kan inte. Varför?

Terror som metod mot civila för politiskt inflytande och politisk förändring har alltid funnits. Namn på dessa handlingar har varierat. Ibland som motståndskamp, som under krig, belägring och ockupation. Denna kamp har kallats för terrorism från motståndaren. När civilsamhället utsätts för attacker, genom att skapa förödelse,tumult och oro. Genom våld tvinga på egna politiska intressen, då kan det kallas för terror.

Ser man i litteraturen genom olika perioder, framgår ofta att terror är att använda våld mot civila för att påtvinga en politisk hållning.

Det är med andra ord ett mäktigt vapen för att påtvinga sin politik.

Man slår slumpmässigt till, med ”fattigdomsvapen” det vill säga med allt som går att använda, från hemmagjorda bomber till fordon, bränder till handeldvapen. Det är lätt för den som vill bli terrorist, att bli det.

Det som gör skillnaden mellan en våldsverkare, för att denne är förbannad, knäpp eller bär på en frustration av privata skäl, och en terrorist, är det politiska budskapet.

Det politiska, ideologiska budskapet tillhör den ena eller andra polen. Uppfattningar som utesluter diplomati, diskussion, förhandlingar och  kompromisser. Det är ståndpunkter som inte ifrågasätts av en själv eller tillåts ifrågasättas av någon annan. Oftast kortsiktigt och tämligen ointelligent. Men effektfullt.

Fanatism, oavsett religion eller politisk uppfattning, är ett sätt att mobilisera och att locka människor till terrorism. Ledarna är mer strategiska och målinriktade.

Den som ifrågasätter ”saken” är fiende.

Vad har vi för olika terroristståndpunkter då? Vi har mött dem som kallar sig vänster, höger och religiösa. Alla har dom rätt enligt dem själva.

Jag minns när jag jobbade på ett klass två fängelse som lärare, där fanns  ingen, obs. ingen som sade sig vara skyldig till brott. Alla var oskyldigt dömda, enligt utsago.

Hade detta stämt skulle Sverige ligga i den absoluta toppen av felaktiga domar i världen. Det finns tillräckligt mycket som pekar på att så inte är fallet. Men ändock. Alla sade de sig vara oskyldiga till brott.

En terrorist anser sig vara oskyldig till brott, denne gör vad som är rätt för ”sakens” skull. Är gossarna på finkan som jag träffade likadana som terroristerna?

Nej, man gör skillnad på kriminella som är ute efter eget välstånd och dem med politiska budskap.

Den kriminelle genar, och det är det ju många som gör. De fattiga som genar åker dit, medan de rika som genar skyddas på olika sätt. Detta vet Kalle i finkan, alltså säger han sig vara oskyldig. Dock med glimten i ögat och ett gemensamt rågarv. Kanske sker samma på Östermalm.

Terroristen har ett politiskt budskap, ett ideologiskt budskap till skillnad från den kriminelle som vill skaffa fördelar åt sig själv. Hos terroristerna  fungerar inte svart humor.

När man stöter på ideologier som har i sin verksamhet våldet som medel för att framtvinga sin makt, kan man tala om terroristideologier då?

Ta muslimer som framhåller jihad, där den kan tolkas som en våldskamp för att upprätta ett khalifat, muslimsk statsbildning. Är det en terroristuppfattning? Förmodligen i sin snäva tolkning. Man kan tolka jihad också som en inre resa till utveckling, då handlar det inte om terror i samhällets tolkning. Då handlar det om självrannsakan. Det är således våldet, som avgör oavsett vad det kallas.

Är det tolkningen av islam som gör skillnaden eller är det hela trosuppfattningen som är terroristisk?

Många fredliga muslimer skulle protestera över att våldet utgör en del av trosuppfattningen. De menar att det är vanföreställningar. Men då krävs att de troende, fredliga aktivt motarbetar denna uppfattning i sin tro. Att de inte bara skyller ifrån sig på dem som inget begriper, utan att de tar fighten. Om de törs.

Hittills törs de inte. Därför har vi problem. De troende måste motarbeta avarter, förlegade tolkningar förankrade i feodala klansamhällen. Gör de inte det, blir de inte trovärdiga. Då blir deras trosuppfattning detsamma som terrorism i mångas ögon. Även i sak, blir det ett undfallande till det i trostolkningar som gynnar våldet.

Då tvingas det övriga samhället att motarbeta islams framväxt. Var har vi hamnat då?

Ta nyottomanen, pasha Erdogans kamp mot sin forne lierad och nu fiende Gulum. Erdogan är fundamentalist, våldsman och nyottoman, (neoottoman). Han är reaktionär. Samtidigt som han lyckas kalla sig för demokrat, dvs. han riggar valen så att de blir som han vill. Han är ett av fascismens nya ansikten. Han bekämpar alla reformistiska försök av att uppdatera islam till 2000 talet.

Inget nytt. Reaktionen har sett likadan ut genom hela mänsklighetens historia. I en ständig kamp mot förändringar som går emot egna intressen och progressiv utveckling.

Det krävs en renässans av islam, en anpassning till västländer om man skall verka i väst. Annars bör man åka tillbaka till medeltiden där klansamhällen härskar. Och hålla sig där.

Förstår man inte att ta ett steg i utvecklingen, kommer detta att skapa inbördeskrig i flera västliga länder. Tror mullorna att de kommer att vinna, eller?

Då blir det bara fascismen som vinner.

Vikingarna har alltid stärkt sina samhällen med folk de har tagit med sig från olika hörn. Vi gör det än idag.

Sverigevänner kallas de som värnar om vårt land, historia, samhälle och gemenskap. Man skulle kanske hellre kalla dem för svenska folkets vänner.

Jag vet att många ingrodda svenskar gärna från burgna skikt, säljer gladeligen sin hemmahörighet för pengar. Dom är inte Sverigevänner i ovan betydelse.

Jag vet också att sökande och vilsna själar som har strandat hos oss,  som ställer upp för det gemensamma Sverige,  dom är Sverigevänner, svenska folkets vänner.

Det är hjärtat som avgör. Inte pass, hudfärg, födelseort, familjeband…

Alla ansvariga muslimer borde ställa sig den frågan om vad det är man vill här hos oss. Vill man vara muslim i Sverige på svenska villkor, eller vill man vara muslim på feodala mellanösternvillkor i Sverige?

Det sistnämnda lovar jag leder till krig. Är det vad man vill?

Alla gamla trosuppfattningar i väst har genomgått renässans. Nu är det islams tur. Folken kommer hålla muslimska ledare ansvariga för att detta görs. Görs det inte, blir islam en ideologisk uppfattning att bekämpa för det övriga samhället. Det är att sätta feodalism mot modern kapitalism. Den kampen har redan flera gånger utkämpats med feodalismens förlust. Kloka muslimska ledare i Sverige ser till att renässans, anpassning av sin ideologi sker till västerländska, svenska förhållanden, om det är här man vill verka.

Jag har fått lära mig bland muslimer i olika muslimska länder, att Sunni uppfattningen ses som överklasstolkningen av islam. Medan folket, de fattigaste följer Shia. Vi kan alltså ha att göra med en klassmotsättning. Betänk det. Om det är så, får vi helt plötsligt en annan dimension på kampen mellan Shia och Sunni. Eller hur?

Det behöver inte innebära att alla som är sunni är rika och att alla som är shia, är fattiga, så enkelt är det aldrig.. Det går i arv, klantillhörighet osv.

Ta de som kallar sig för ”vänster” terrorister. Är de ”vänster”? Är de kommunister?

Många svarar givetvis ja, på det. Allt som är dåligt och våld är självfallet kommunistiskt, då vi har indoktrinerats i detta sedan mitten av 1800 talet, tillsammans med industrialismens framväxt. Det har alltid varit att den som vill förbättra är lika med farlig och därmed vänster.

Det intressanta är att de som har genom åren utgjort en vänsterterrorism, är ofta komna ur övre och medelskikten i samhället.

Överklasspojken Pol Pot vantolkade marxism, och därefter fängslade, mördade han sitt folk varpå han sedan brände upp pengar rent bokstavligt i någon vanföreställning att han hade skapat ett ”kommunistiskt” samhälle. Det är i likhet med olika självutplåningssekter som skall till himmelen. Det slutar alltid i tragedi.

På samma sätt som man inte kan klandra Marx för Pol Pots förvrängda tolkning av marxism, hopblandat med egna lokala asiatiska feodala föreställningar, kan man heller inte klandra andra uppfattningar som gör på samma sätt.

Tex. islam.

Eller kan man det?

I alla ideologier från höger till vänster och i alla religioner även den fredliga buddihsmen, finns en öppning för våld.

Jag inkluderar liberalerna, som alltid anser sig stå utanför allt våld. Men när motsättningarna skärps, blir även liberaler våldsamma.

Våldet tar sig olika former, beroende av förutsättningarna.

Mer komplicerat än så, är det inte.

Dumheten inträder när man saknar självinsikt och självkritik.

Och nu har ni fattat!

Det är dumheten som råder.

 

Etablissemanget släppte in hundratusentals flyktingar i höstas. Vi, folket var inte tillfrågat. Nu undrar vi om alla verkligen var flyktingar?

Fanns det flyktingar bland dem? Ja, givetvis. Fanns dem som hade förlorat allt, barnfamiljer som tog den chans de såg var möjlig. Hade de pengar, så gick det. Skall vi anklaga dem? Givetvis inte. Du skulle göra samma sak i samma situation.

Men de ca 20.000 unga, starka män, som redan är tränade i krig, d.v.s. soldater, kom också hit. Skall dom inte vara hemma och organisera motståndet? Eller överlåter de i vanlig ordning motståndet att skötas av morsan, hustrun och farfar samt barnen som man lämnade efter sig?

Dessa vältrimmade, starka s.k. unga ”män” undrar jag förstås vilka de är. Vilket jag inte är ensam om. Är de bara fega? Ynkryggar som smiter sitt ansvar? Hade de roligt under diktaturen och när baren blev bombad, så kom de hit? Eller?

Oavsett hur de tänker, har vi de facto fått en armé hit till Sverige. Som inte fångas upp av vårt försvar. Inte heller av SÄPO, som enbart tjatar om att det finns ca 300 potentiella terrorister i landet.

Dom har fel.

Dom har fel.

Dom har fel.

Sitter man i datarum och kollar skärmar i FRA för att se vem pratar med vem…kan man lika gärna sitta och spela förutbestämda dataspel. Utanför skärmen råder en annan verklighet ändå.

I den inskränktes värld, den som är omhuldad av välstånd, välmående, teknik, pengar, rimliga myndigheter och diskussionsfora… kan man ju inbilla sig att man fångar upp potentiella och vilande terrorister när man kan lista ut något ord som sägs via datorn.

FRA och SÄPO är idag ungefär som på samma sätt då vi, som kallades 68:or, upplevde polisen. Vi identifierade dem enkelt på skorna, statliga, grova och hållbara skor, så att de kunde traska efter oss. Vi lurade dem ofta, vi skrattade åt dem. Vi var tvungna att informera dem om sådant de givetvis missade, men som vi insåg var farligt för samhällsutvecklingen.

Varför har aldrig polisen utvecklats intelligent och humant? Varför är polsen kvar på samma nivå som då? Är det några chefer som skall skyddas?

Vi måste ha en poliskår med kvalitet vilket innebär intelligens och humanism. Hade vi haft politiker och polisledning som fattade det, hade vi haft en idyll att leva i. Då skulle heller inga utbildningsplatser stå tomma på polisutbildningen.

Men vi lever i ett alienerat samhälle. Vi folket, har blivit FRA koder. Vi har politiker som insisterar på att kalla underklassen för ”utanförskap”.

Utan denna underklass hade de själva aldrig haft möjligheten att komma upp sig. att bli föraktade uppkomlingar som tar sig råd med skattesubventionerade pigor o.s.v.

Underklassen är en förutsättning i det kapitalistiska samhället. Då ska man inte kalla den för ”utanförskap”.  Eftersom alla som tillhör den vet att det är lögn. Därför möts etablissemanget av förakt och stenar.

 Etablissemanget har rätt i en sak  förvisso, att dessa ”utanförmänniskor” står utanför medelklassens skyltfönster till välfärden och tittar in.

Vi är många, kära uppkomlare, som står, har stått, utanför medelklassens självgoda skyltfönster och tittat in.

Sedan följer Täbyspecialister, Djursholmsspecialister ända ner till uppkomlarträsket Södermalmspecialister med ett antal utpekanden av andra förorter, än deras egna, som förorter i ”utanförskap”, d.v.s. underklassen.

Det som skiljer underklassen idag från hur den var för 100 år sedan, är att i den finner du doktorer, docenter, författare, konstnärer, hantverkare, företagare, sociala entreprenörer, utöver andra arbetare och arbetslösa, papperslösa, flyktingar, sjuka och fattigpensionärer.I de här förorterna, så som i min egen, har man ungar som ingen klarar av förutom de kriminella. De kan ta vara på dem. Som extra peng kan grabbarna få påsar med sten att slänga på blåljus, för att fördröja, skydda knark och vapenhandel.

Som vanligt ägnar sig etablissemanget åt symptomsökning. Hur skall man släcka de små eldar som blossar upp då man blundar för den verkliga rotbranden?

Visst finns det politiker som ser längre. De säger att det saknas fritidsgårdar för dessa unga. Saknas fritidssysselsättningar. Hade de bara något roligt att göra, som att spela dataspel, få en häftig telefon…skulle de inte kasta sten på ambulans och polis. Enligt socialtjänstemän som är indoktrinerade i en småborgerlig, kristen, ”tyckasyndom” mentalitet. Men har så fel.

 

Uppkomlarmentaliteten skapar forum för ett tänkande som lyder: att är man fattig, saknar man moral, då slåss man och är kriminell.

Det är i överklassernas syn på underklassen som detta gäller.

Om man är fattig och har det ”tråkigt”, vilket innebär att man inte har några utvägar, ja då kan man slå till och begå brott. De absolut flesta fattiga dock, utsatta, utför aldrig brott.

Bland de besuttna, de rika, de maktfullkomliga, sker minst lika många brott. Skillnaden är att hos den fattige kan det handla om några tusenlappar medan hos den besuttne kan det handla om miljoner, om miljarder.

Fattigdom och brott är inte en självklar förening. Det är få fattiga som är brottslingar. Rikedom och brott har bevisligen ett sammanhang.

 Sorry, det är just här medelklasstolkningar av underklass inte stämmer.

De inskränkta tjänstemännen påstår att det inte är roligt för en ungdom att se sina föräldrar hemma då de inte har ett jobb att gå till. Vems tolkning är det? Det kan vara en trygghetsfaktor att ha föräldrar hemma.

En italiensk man ringde på min dörr och frågade om jag hade knivar att slipa. Jag hade fått min pension så jag sa , ja tack.

Det visade sig att han var en förgyllare från Italien, som hade utbildat sig till att förgylla allt från kyrkor till profana föremål.

I det protestantiska Sverige är det inte mycket att hoppas på att få kyrkor vilja ha förgyllning.

Varför är det ingen gammal AMS tänkare som bryter seniliteten för ett ögonblick och säger, ja, vi kan ge dig ett stöd att starta eget i ett kooperativ. Där kan du förgylla allt möjligt som människor vill ha förgyllt. I samma kooperativ kan någon annan som kan sy, eller laga skor, eller laga bilar, slipa knivar, tapetsera, laga hushållsapparater…också arbeta. Med statligt stöd kan kooperativet hålla låga priser och människor få laga vad de har istället för att köpa nytt. Alla fattigpensionärer som jag själv, alla miljömedvetna som jag själv, alla empatiska som jag själv… skulle vända sig till dessa kooperativ. Sitta vid kaffét i väntan på att dojorna blir klara. Det skulle bli arbeten, inkomster, skatter. Vi skulle tycka om samhället.

Men vi behöver inga brackiga ”enkla” arbeten, som etablissemanget skriker om och som lyser av arbetarförakt.

Kooperativen skulle bli värdiga arbeten utförda av människor med yrkeskunskap och självaktning.

Högerregimerna vi har haft har letts av en dogmatisk inskränkthet, som gör dem korkade. Begåvade och bildade borgare är välkomna närhelst de dyker upp. Beklagligen är det alltför sällan som de gör  det i politiska sammanhang.

Inskränkta borgare som Bildt och Reinfeldt har bidragit till Sveriges förfall.

Deras uppfattning har varit att ge minimibidrag till folk i nöd. Med tvång skall man få folk att ta arbeten som inte finns.

Så vill man skapa s.k. ”enkla” arbeten. Arbeten, underförstått som vem som helst kan utföra. Om de har ett halvt huvud, ett finger eller bara ett ben, likt förbannat fixar dom det enkla jobbet enligt politikerna.

Vad har allt detta att göra med hur SÄPO inte ser var terroristerna är? Människosyn. Människosyn. Människosyn.

En alienerad människa kan sätta sig bakom FRA datorer och ”fixa” världen. Detta kan leda till att militären får ta över Sveriges styrning så småningom.

(Nu hör jag hur människor slår sig för pannan för alla tokerier…inte här väl…guuuud så många idioter det finns!)

Ta ett djupt andetag och tänk till. Det kan bli så.

Enda sättet att stävja terrorism i Sverige är att vara mänsklig.

Med det menar jag inte naiv, korkad, okunnig, inskränkt, obildad, självgod, klappa på huvudet och tycka synd om alla skäggiga barn… som också är högst mänskliga egenskaper.

Med det menar jag att man måste förlita sig på dem som kan, som sticker ut, som är erfarna, som tillhör ”fel” grupp, ”fel” kön. Våga satsa på dem som av någon anledning förmår utan att ha alla ”rätta” stämplar, trots allt kan bidraga. Gå på personen, egenskaper och förmågor.Ungefär som att ta hjälp av före detta kriminella hackers i kriminalitetsbekämpning. Som att ta hjälp av utsatta, kunniga och starka människor som vet vad hederskulturer är, som att ta vara på dem som har erfarenhet av kriminalitet och har lämnat den. Då menar jag lämnat den, inte som Fryshuset tolkar kriminalitet. Som att ta vara på kvinnor som har utsatts för förtryck och visat på styrka och protest mot förtryck. Som har insikter om det.

Det är dem som har bearbetat, utforskat och förstått sammanhangen, som man skall ta. Det ska finnas vägar för civila att samarbeta med rättsvårdande myndigheter på ett öppet och mänskligt sätt.  Man måste ha insikter av sin erfarenhet och med hjälp av dem, ta ställning. Det finns dom som har det. Som kan bidra. Om de får.

Då det kräver kunskap, mognad och mod hos dem som bestämmer, är det lättare att kräva vissa formalia av dem man tror skall kunna göra jobbet.

Formell utbildning är en torftig väg att söka kvalitet på enbart.

Men om ansvariga människor hade tillräckligt med självkänsla, mod, kunskap och vilja att försvara ett öppet och demokratiskt samhälle, då skulle de nosa fram dessa människor som finns i vårt samhälle.

Då skulle de inte slå ifrån sig allt som inte faller inom den byråkratiska mallen.

Jag menar att man måste ha en kunskap om den värld och villkor människor kommer ifrån. Att komma från området är inte detsamma som att ha kunskap om det. Att förstå, oavsett varför, är vad som gäller.

Det krävs intelligens, psykologi, kulturell bildning, mod och vilja att värna om det samhälle våra förfäder har byggt. Att inte sälja ut det, att våga värna om arvet från tidigare generationer.

Att vara öppen och generös men tydlig och klar i gränsdragningar.

Det krävs mod från myndigheter. Det krävs ett stoiskt lugn och medveten hållning. Det krävs öppenhet för kunskap från andra, från dem man inte ens har sett att de finns.

Det krävs att man är de facto, Sverigevän, att man är svenska folkets vän.

Många av dem som har tagit sig hit av någon anledning, vill slippa sina påtvingade uppdrag de har med sig. De vill samarbeta, vill leva normala liv. De vill lämna efterblivenheten. Men då måste de möta någon de kan känna förtroende för. Man kan inte fånga in detta av it-nördar på FRA. Sådant kan bara fångas upp i förtroenden, i möten, i samtal.

Då tänker SÄPO, att om vi skickar någon som kan arabiska och svenska, tränad av polisen, som ser ut som polis, uppför sig som polis…så får vi veta.

Nej. De får inget veta eftersom de inte kan skapa förtroenden.

Alienerade människor kan inte skapa förtroenden.

Tekniska system skapar inga förtroenden.

Man måste förlita sig på människor. Tro på det humana.

Med min erfarenhet och bakgrund känner jag en stor oro inför snar framtid. Det härskar för mycket inkompetens och politisk impotens.

Allt som egentligen behövs, finns i landet. Men det gäller att se det. Det gäller att fatta beslut om att fånga upp det. Det gäller att ha ryggrad, mod och en humanistisk människosyn.

 

Varför vill man inte, varför finns det inte sådan kaliber i vårt lands ledning?

 

 

Brexit – en varning!

Vad hände? Majoriteten av engelsmännen vill lämna EU. Varför? För mycket immigranter, säger man. Så underbart med lätta förklaringar. Är inte de lätta förklaringarna som etablissemanget – överheten, kallar för populism? Men inte kan väl etablissemanget-överheten vara populistisk?

Det är väl ändå bara pöbeln som är. Eller?

England lämnar. De har varit med länge och vem gynnades mest? Vem missgynnades mest?

England vet vad kolonialismen är, de andra stora EU staterna likaså. Det är formen för kolonialismen som har ändrat sig, inte innehållet i sak. De ”friheterna” som EU håller så hårt på och som innebär att kapitalet, varor, människor flyttar fritt inom Eus gränser, innebär att man har skapat en öppenhet för produktion av varor och tjänster där det är mest fördelaktigast. Människorna som flyttar runt, flyttar dit det är mest fördelaktigast. Om man lämnar fattigdom och reaktionärt samhälle som i Polen, för att få barnbidrag, socialbidrag, A-kassa o.s.v samt ett arbete, även om det är lågt betalt, så är det en fördel för den som väljer detta.

Blir det nu många som drar nytta av ett välfärdssystem och som samtidigt dumpar lönerna och är bara solidarisk med sig själv, väcker det så småningom ilska.

Den förmenta ”vänlighetshumanismen” som etablissemanget efterföljt av medelklassen tar på sig och som man vill framföra att det är av vänlighet, solidaritet, ja, människokärlek, som man värnar om människornas rätt att flytta runt. Ja, vilka begrepp använder man inte för att kunna exploatera människor.

De som blir exploaterade, i detta fall öststatare, de är tacksamma eftersom de har fått det bättre än vad de hade. Men de exploaterade är också den arbetarklass i västvärlden som aldrig har en chans att söka sig någon annanstans, eftersom ingen kommer ta emot den, eftersom den inte kan försörja sina familjer i väst på polska löner. Den får se vad den har byggt upp av välfärd, urholkas och lönerna dumpas. Förväntar man sig att människor skall finna sig i detta? När inte andra gör det?

Den arrogans och översitteri som arbetarklassen möter av etablissemanget – överheten är ett klasshat. Samma klasshat som har föregått flera revolutioner i Europa.

Den arrogans man har visat till alla de LO medlemmar som gick över till SD, som en protest mot exploatering, förlöjligat dem, anklagat dem för rasism därför att de anser att det har kommit för många människor av olika orsaker och som tär på välfärden. Alla är inte barskrapade flyktingar. Många söker bättre liv och det blir på någon annans bekostnad, det är detta som etablissemanget vägrar erkänna och som medierna mörkar och som är orsaken till de ökade klassklyftorna vilket väcker hat.

Rädsla och hat är dåliga bundsförvanter. Mot detta kan man inte predika eller peka finger. Mot detta kan man bara leverera, skapa förbättringar för de sämst ställda. Mot detta kan man bara lyckas med ett tydligt och starkt politiskt ledarskap. Mot detta kan man bara förstärka demokratin, fördjupa den.

Något vi saknar.

Breda överenskommelser är bara en manöver för att sitta still i båten, den båt där etablissemanget styr gemensamt vidare.

Men folket, alla de som är uteslutna från arken, dessa människor bär på en gammal kunskap av försvar. Av kamp.

Kamp ger återbäring.

Vi som oroar oss för en fascistisering av det svenska samhället, oavsett färg och form kan bara göra en sak. Det är att höja medvetenhetsnivån hos människor, genom debatt, kunskapsspridning, organisering och aktivism. Det är att inte låta rädslan och hatet ta över förnuftet och kärleken till livet.

 Detta gör vi inte genom att förtala, peka finger, förringa, förminska, håna, intrigera och mörka verkligheten.

Det gör vi genom att tala öppet, visa på transparens, diskutera, vara öppet kritiska, mota feghet med stolthet och civilkurage. Det gör vi genom att motverka undflyende, bekvämlighet och räddhågsenhet. Vi gör det genom att vara ärliga mot oss själva, därmed blir vi det mot vår omgivning.

De delar av arbetarklassen som har höjt sin standard till att bli lägre medelklass tillsammans med den övriga lägre medelklassen blir de som efter de redan slagna, kommer att petas från sina höjder. De som tidigare var ”snälla” med alla flyktingar och talar öppet för att alla som vill skall få komma till Sverige, kommer också bli bland dem som framöver står och hailar tillsammans med de redan frälsta. När de blir för pressade, när bekvämligheten ruckas, när de får känna själv på skinnet av de svårigheter de gärna lät andra ha, då kommer ropen eka.

Detta är ett historiskt mönster. Det finns inget som i sak pekar på att det inte skulle upprepas.

Detta oroar mig och många fler. Därför är Brexit ett hälsotecken.

Etablissemanget i EU är samma gamla kolonialistgubbs som har i bästa fall andra uttryck men samma innehåll och önskan om stormaktsmakt. Man dikterar uppifrån vad pöbeln ska göra och acceptera. När så inte sker, börjar man redan med vapenskrammel.

EU etablissemanget har ställt sig helt och fullt på det globaliserade kapitalets sida. Detta globaliserade kapital har inget fosterland, familj eller relationer annat än till vinsten.

Folkens roll enligt arrogansen är att sopa, feja, gynna och bocka och tacka för äran att vara det globaliserade kapitalets slav. Vi ska tacka när Cocacola vill ha våra skattepengar för beslut vi fattar i demokratisk ordning och som inte passar dem. Vi skall då vara redo att avstå från höjda pensioner för att slänga miljarder i gapet på multinationella företag. Detta är globaliseringens konsekvenser med så kallade frihandelsavtal TTIP.

Läser man Stefan Fölster i SvD 29/6, ser man en annan sida av kapitalintressen som många kapitalistvurmare vet men håller tyst om. Då ser man det nationella, lokala kapitalet. I detta fall står det lokala, nationella kapitalet på samma sida som folket, inklusive stora delar av medelklassen.

Klyftorna i England vittnar om motsättningen mellan nationella kapitalintressen med de globala multinationella kapitalintressen. Problemet är att de nationella kapitalintressen måste hålla samman mot de globala, då många multinationella företag har starkare ekonomi än flera stater. Dessa företag är icke demokratiska. Besluten fattas i slutna rum. Beslut som drabbar miljontals människor.

Det demokratiska underskottet i EU är inget problem, utan det leder till en katastrof om patriarkerna inte använder situationen till att radikalt förbättra klubben.

Några år framöver kommer bli avgörande för freden i Europa. Oron, brist på tydligt ledarskap, brist på respekt för arbetarklassen leder till social oro. Människor går in i egna bubblor och eget försvar.

Vad som behövs är att förena de krafter som vill värna om demokratin, på riktigt. De som vill tala öppet, kritiskt granska och därefter handla så att människor väcks och förstår att tillsammans kan vi förändra. Gemensamt  kan vi gå, söndra vi falla.

Ser du dig omkring ser du inte sällan räddhågsna och även fega människor. De kommer inte att skapa något till det bättre. Gå till dig själv, är du modig nog att ta ställning?

Gör det då tillsammans med andra, då kan vi åtminstone tala om för etablissemanget och den förmenta humanistiska medelklassen att det finns en opinion mot smygfascismen.

Brexit idag, i morgon Svexit, eller ett helt annat oberoende gentemot EU. Denna kritik mot EU har förekommit i decennier, därför finns inte heller någon förhoppning om att EU kommer att ändra sig nu. Det går inte, för då måste man ändra på hela andan, målsättningen och arbetet med EU.

Propagandan för att sälja in projektet har varit fred och solidaritet…

Medan målet har varit ekonomisk och politisk makt. Man gör som Tito, genom ekonomiska och politiska hållhakar håller man en myrstack lugn. Så fort han försvann, slog man ihjäl varandra.

Om inte EU ledningen ändrar sig, (vilket jag inte tror på, utan det är en önskedröm och saknar reell förankring) så kommer man börja att slå ihjäl varandra – igen.

Fölsters påpekande att det finns fördelar med Brexit, att England kan gå samma väg som Schweiz, är en ekonoms kommentar. Kanske det kan bli så att de rikare länderna i EU kan göra samma sak och därmed behålla en gemensam balans. Medan de fattigare, öststaterna och de nya kan dra fördelar av ett gemensamt bygge.

Men tänker man som en general, blir det krig.

Visst är det pöbeln som är populistisk enligt medier och mainstreampolitiker?

Ser man på vapenskrammel, hoten och präktigheten som inte minst Löfven representerar, så är det uppenbart att det är etablissemanget som är populistiskt.

Överklassernas alla resurser att söndra och härska, att sprida propaganda om sin egen förträfflighet och hur man vill visa att även barnfamiljerna tjänar på allt detta…

står i motsatsförhållande till arbetarklassens möjligheter att säga ifrån. När den gör det kallas det för populism. Det är folkliga uttryck. Enkelt och oslipat. Etablissemanget ser ner på arbetarklassen som en pöbel.

Vi har lärt oss att förakta tyskarna från andra världskriget när de svarade att ”jag lydde bara order”, ”jag visste ingenting”, dom som inte tog på sig personligt ansvar för att inte göra motstånd mot vansinnet.

Vi ser samma mönster upprepas. Man kan leva mitt under ett krig, i sus och dus, utan att behöva ”veta” något. Det är ett val man gör, som kommer att betalas en dag.

Då är frågan om man vill vara en människa eller en lort.

Där finns ett val man gör som inte har ett självklart svar. Men jag vet vad jag tycker och tänker om lortar. Jag vet vad jag tycker och tänker om människor.

Jag gör skillnad.

Gör du?

 

 

 

 

 

 

 

Först Brexit sedan Svexit – det är dax nu!

 

Rädslan för borgerlig demokrati ökar i de borgerligt demokratiska länderna. Folkomröstningen i England om ett eventuellt utträde ur EU närmar sig. Den internationellt förbundna eliten börjar bli mer och mer rädd. Men handlar EU medlemskap om motsättning mellan elit och folk? Eller handlar det om kapitalets motsättningar som folket i vanlig ordning får betala?

I det vanligen tysta svenska samhället, där vår rätt till det fria ordet är något vi firar 250 år av i år, är det just tystnaden och uteblivandet av en djupare kritisk granskning av EU, som råder.

En del säger hellre ett dåligt EU än inget EU alls. EU var ett fredsprojekt, utan det blir det krig, säger dom.

EU finns idag och man talar och rustar för krig. Hur hänger det ihop med fredsprojektet? Handel är ett bra medel mot krig. Man idkar handel både som medlem och icke medlem av EU. Med en Svexit gör man handelsavtal med Euländer för ömsesidig vinning. Skillnaden blir att vi får behålla vår politiska suveränitet. Vi blir ingen lydstat. Vi förblir ingen potatismonarki. För att travestera begreppet bananrepublik

Låt oss gå tillbaka lite innan EU och hur vi resonerade då.

För den som minns, fanns det försök här och där att lyfta fram EU´s förträfflighet. Men folket nappade inte. En majoritet var mot Sveriges medlemskap i EU år efter år. Även tio år efter medlemskapet 1994 var det en majoritet mot.

Jag minns en handlare som gjorde reklam för ett formbröd, där han på förpackningen hade markerat tio skivor mer bröd, som vi skulle få bara vi gick med i EU.

Diskussionen om öl och vin i mataffärerna tog fart, vi skulle kunna få det som på kontinenten. Människor började tro att om vi bara gick med i EU skulle vi få palmer på gatorna som andra EU länder.

Det fick vi också. Trelleborg gjorde det till sin gimmic. Skådespel och bröd.

Kapitalet i landet har historiskt sett varit mycket svenskförankrat. Bland de första monopolisterna i Sverige var Ivar Kryger och framförallt Wallenberg,

Kryger blev tidigt internationell och ägde 60 procent av tändsticksproduktionen i världen för hundra år sedan. Den ständigt pågående kapitalismens kris slog till 1929 och bland många monopolister kraschade Kryger. Han förlorade sitt imperium. Men då var det ju förstås andra som vann. För individen var det tragedi, men för kapitalet var det en justering. Systemet blev smidigare.

Wallenbergs ställning i Sverige är nära förbundet med industrialiseringen speciellt inom tung industri och uppbyggandet av Sverige som modern stat. Wallenberg och socialdemokratin står varandra nära och Wallenberg representerade nationell kapitalism.

EU intresset eller brist på intresse berodde på det nationella kapitalet och det internationella kapitalet. Allt eftersom det nationella blev internationellt, ökade intresset för EU. Svenska företag såldes ut och mantrat var att det är bra för Sverige. Det är bra för det internationella kapitalet, men är det bra för folket?

Vem bryr sig.

1970-talets ”vänsterprägel” på retoriken kunde också vara ett stöd till det nationella kapitalet. Alltjämt fanns det inflytelserika familjer och koncerner som inte var lika glada åt EU, då de skulle kunna bli uppslukade, eller krossade av internationella krafter. Internationaliseringen utökades och tio år senare gjorde man inbräck i den svenska ekonomin.

 

De stora aktörerna hade bara att vinna på globaliseringen, ansågs det. Marknaden blev gränslös, likaså exploateringen.

 

Men det fanns grupper som inte ville dras med i en  EU värld med mycket stora skillnader. Den traditionella eliten, rester av adel och förankrad borgerlighet, de som stod för ”gamla pengar” och nationellt förankrat kapital. Medan uppkomlare, nyrika, småborgare, kälkborgare, brackor… de som skulle kunna vinna pengar, makt och karriär, såg bara fördelar med EU. Dessa människor är benägna göra sitt hemland där bankkontot är. De gör pengar av pengar. De har inte samma förankring i bygden som de som lever och verkar i den. För dem kan Sverige lika gärna ägas av andra än de dom lever i landet. En uppdatering av kolonialism.

Det till det yttre som verkade vara en vänstervåg, sammanföll  med det nationella kapitalets intressen. Hela folkhemstanken var ett uttryck för detta. Palme stod som symbol för detta han var dessutom uppvuxen i baltisk/svensk adel. På ett plan verkade han för en nationell självständighet och på ett annat plan utvecklade han relationen med Nato.

Kanske det är där vi finner nyckeln till hans död.

Det växte fram starka intressen på 80-talet som ville få in Sverige inte bara i Nato men i den globaliserade kapitalist-klubben. Sverige var redan ett utvecklat land och med sin nationellt självständiga hållning, med starka fackföreningar och höga löner, går det inte internationellt att utnyttja Sverige som många krafter ville. Det krävdes en förändring. Det krävdes ett EU medlemskap.

Palme stod i vägen. Han röjdes ur vägen.

Men.

EU vurmarna trixade oss in i EU. Mission completed. Sedan blev det tyst i tio år. Minns ni?

Vad var det vi som folk, förlorade på ett globaliserat ekonomiskt system? Tänk till innan ni svarar.

Var det möjligt att förhindra den utvecklingen? Är vi kritiker bara motvallskärringar?

Kan det handla om att istället för att acceptera att vissa industrier och företag tillhörde globaliseringsprocessen, tvingade man in alla i densamma med tveksamt resultat?

Bland EU största svagheter har varit och är det patriarkala gubbväldet. Hierarkiskt. Baserat på klan, prestige, bindningar, privilegier, korruption, kontroll, historia.

Inte på kunskap, på valbarhet, genomlysning, folkdemokrati, ansvar och konsekvenser.

Man vill ha kontroll på allt. Högt som lågt.

I gubbväldet intet nytt.

Jag minns Arafat som jag träffade vid ett par tillfällen, hur han i sin roll som ledare för PLO och det palestinska folket, ägnade tid och kraft till att kontrollera skosnören på soldaternas kängor. Han var ÖB. Dessutom skulle han vara en allfader. Han gjorde det på sitt arabiska manér.

Det är lätt att skratta överlägset åt detta i välståndet över latten. Man vet ju och kan ju så mycket i Sverige. Framförallt propagandistjournalister.

Men se på våra egna europeiska gubbar allt från Malmström till Merkel.

Se på gubbfaktorn i vår egen regering. Jag avser mental gubbfaktor.

Kropp och klädsel spelar mindre roll.

Det är inte kjolen som gör en kvinna. En man bär den lika bra.

Även de som tidigare var mot EU stöder EU idag. De har inget annat att erbjuda. Inget alternativ. Trots allt som hotar i framtiden.  Alla tidigare kritiker V, MP och nu SD, ser ingen anledning att lämna EU.

Nu tillhör man själv rotlösa uppkomlingar.

Den så kallade kritiken mot EU har rört sig om krökta gurkor och ofarliga ting tills dess flyktingströmmen kom.

Medlemmar hade glömt sina fattade beslut. De vägrade av olika anledningar ta emot flyktingar.

Tyskland behövde ungt folk att utföra plebejgöra i en åldrande befolkning. De har ett historiskt minne att hantera. De sa, välkommna, innan de fattade galoppen.

England trodde sig kunna tjäna på billiga pollacker och tog emot EU immigranter, men de blev för många. Nu vill de lämna EU.

Sverige, skulle med en statsministers vädjan om att öppna sina hjärtan, ta emot människor som skulle kunna göra arbete för lägre betalt och knäcka fackföreningsrörelsen. Tänkte han. Helt rätt i viss del.

Sverige har haft en reglerad invandring i sekler. Det har fungerat.

Nu släppte man fördämningarna och det fungerar inte. Bildt började och Löfven fortsatte.

Nationsgränser kom till när borgarstater ville skapa skydd för eget kapital och utveckling, ta kolonier för att gynna sina behov.

Idag finns det krafter som vill upplösa dessa nationsgränser, då enligt dem de längre inte behövs. Det globala kapitalet har inga gränser. Problemet är att de är få människor som äger det globala kapitalet. Man talar om 1% som äger 99% av vad som kan ägas.

De 99% har en adress. De har en täppa de vurmar för.

Det råder en stark obalans som pekar på att det kommer en kollaps. En utlösning. En katastrof.

Nu säger man att EU skall ta sitt ansvar. Men varför gör inte EU det? Varför är många EU medlemmar mot invandring och vägrar följa redan fattade beslut? Den analysen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Medierna i det ärofyllda landet av 250 års yttrandefrihet, mörkar, är propagandistiska, selektiva och antiintellektuella. De vägrar gå på djupet. Det har inget med konspiration att göra, eller hat mot medier. Det har med pengar att göra. Medier lever på att leverera det som säljer. Hålla käft när det behövs. Skriva om elände när det behövs. Ljuga om det behövs.

Monopoliseringen av kapitalet är en naturlag för dess existens.

Många av de nya medlemmarna är fortfarande delvis kvar i nationell kapitalism och i kapitalismens förstadier. Deras erfarenheter av kapitalismen ligger på 1930 –talet och då på ett eftersatt plan. De bromsar nu. Demokrati som väst ser det, känner de bara till teoretiskt.

Men är ett folk bara en marknad då? Eller har människan andra värden än att tillfredsställa kapitaljätten glufs glufs?

Detta innebär att den demokratiska ordning som är skapad för att folket och det nationella kapitalet skall kunna dra nytta av varanda (genom socialdemokratin) börjar vittra sönder.

Ann Linde (S) och Cecilia Malmström (L) uttryckte sitt lovord till TTIP avtalet mellan EU och USA i veckan. Dumskallar och maskinförstörare är de som är emot, lät de förstå.

Den viktigaste kritiken mot TTIP handlar om att stora glufsglufsföretag kan tvinga stater att införa eller förhindra lagar som inte gynnar dessa företags ekonomiska intressen. Vilket är detsamma som att man styr över länders demokratiska ordning från ett företagarrum någonstans.

Skulle vår riksdag förbjuda tillsatt socker i maten tex, kan glufsglufsarna kräva svenska skattebetalare på pengar för de förluster som de stackars företagen skulle lida. Vi talar om miljarder. Vi talar om att massa reformer inte kan göras för att vi måste använda pengarna till att betala till privata företag. Eller vika oss och inte genomföra reformer som kan gå mot ägarintressen.Vi talar om att ett företag kan bestämma över svensk politik. Vi talar om en total kollaps av den borgerliga demokratin.

Detta är EU.

Kräv Svexit.

De stora internationella företag som har en koppling till Sverige, klarar sig i alla väder. Men de små och medelstora företag som håller Sverige under armarna och är närvarande, har inte mycket att hämta från EU.

Människor skulle ta mer ansvar för sitt samhälle då de tvingas till det. Då skulle man kunna besluta om sin egen plätt, samarbeta med likasinnade, vara verksam och övertyga motståndare, i vanlig ordning.

Folket och det nationella kapitalet skulle tjäna på en Svexit.

Men om detta talas intet.

Vår korporativa struktur gör att eliten kan i ”demokratisk” ordning genomdriva elitens vilja över folket. Samtidigt som folket tror att det är det som bestämmer.

Sverige kan bli det första landet i den så kallade demokratiska västvärlden som kommer att i ”demokratisk ordning” rösta bort sitt eget folk och etablera en ”demokratisk” fascism.

 Sug på den karamellen, go vänner!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kan någon förklara vad ett ”mångkulturellt” samhälle är?

Kan någon förklara vad ”mångkulturellt samhälle ” är?

Kan någon förklara varför medelmåttorna står på rad och ”kan allt” om det ena och det andra, bara det är främmande, men ingenting om det som länge har funnits här? Kan någon förklara varför framhållandet av det man upplever som eget, vara detsamma som reaktionär nationalism? I alla fall om man är svensk?

Jag minns när det var finare att få något som var gjort i någon slavindustri i Hongkong än ett hantverk från Rättvik. Detta är naturligt i ett land som saknar internationella kontakter.

Med större världsvana och fler kontakter börjar svensken bli van vid att det finns ett utbud från hela världen att tillgå.

Med den globala ekonomin, som innebär att de stora internationella monopolen har större svängrum att söndra och härska och i bakvattnet av detta, får medelklassen en hel del att suga på. Vilket tycks den vara förnöjsamt.

Den tycks även tro, att den kan identifiera sig med de stora i världen. Med den lilla procent som äger det mesta. Hybris brukar slå till hos dom som söker sig upp ur ett vakuum. Dom som inte känner sig hotade, behöver inte låtsas. De kan även leka vara normala människor.

Tove Livendahl i Svd skrev om en kulla som driver företag i en fäbod. Hon saknar el och mobilteckning, men byråkraterna på skatteverket (som brukar vara den statliga institution som sköter sig bland de bättre) vet inte vad en fäbod är, eller vad man gör i en fäbod. Att man inte kan ha av skatteverket utsedd standard kassaapparat, på grund av brist på el och brist på mobilnät, gör att kullan får antingen lägga ner sin verksamhet eller köra svart. Skatteverket kan inte hjälpa.

Det kullan också gör som är av stor vikt, är att hon lär ut gamla sätt att skapa livsmedel. Hon för vidare en kvinnokultur, som har hållit liv i ett helt folk. Hon för vidare kunskap som i ett lite längre perspektiv, kommer att vara av stor vikt. För klimatomställningens skull när matindustrin kollapsar, när samhällen kollapsar, när social oro sprider sig, när vi tvingas in i krig på grund av kuttrande med Nato, är just sådan kunskap som att i ett småhushåll ta vara på födoämnen av avgörande vikt.

Många av de aningslösa tycker om att resa runt i Italien, Normandie, Tyskland, Spanien osv och njuter av lokala matprodukter. Mat skapad i en familj, på traditionella villkor enligt urminnes tider. Borta är det fint.

Men inte när kullan gör det.

Spagetti, pizza, koldolmar, hamburgare och kaffelatte är svenska maträtter. Införlivade i vardagen. Tillgängliga vid varje gathörn och i bortglömda byar. När människor talar om det ”mångkulturella” samhället, införlivar de inte dessa saker. De tar dem för givna.

Det ”mångkulturella” samhället är för de aningslösa, allt det där annorlunda. Det exotiska. Det där som gör det lite spännande. Det där som andra har och som jag kan visa min världsvana med att ”tolerera”.

Om någon klär sig i säck och aska, får väl den göra det. Det är väl ett uttryck för min storsinthet att inte bry mig. Min humanism. Min breda solidaritet. Så tänker medelmåttan.

Om nu någon går runt i säck och aska, som en boja och för att tala om för dom som begriper, att vederbörande har underkastat sig sin ställning och plats i den, för de oinvigda, hårda hierarkin. I ett parallellsamhälle. Vars representanter lär sig hur man skall uppföra sig i majoritetssamhället. Hur man ska säga rätta saker utåt, medan man slår inåt.

När jag arbetade i kvinnojouren, mötte jag inte sällan kvinnor som sa sig vara lyckliga. De försvarade sina seder och bruk. Sina familjer. Sina kontakter. Sina relationer. Sin historia.

Men när jag frågade varför de sökte upp mig, var det ju för att de var förtryckta och utsatta. För att de inte vågade säga det till någon. Därför de trodde att jag, med bred erfarenhet och en tydlig hållning i förhållandet till reaktionärt patriarkat, oavsett form, färg och symbol, skulle förstå dem. Jag skulle våga föra deras talan. Vilket jag alltjämt gör.

Jag har hört de aningslösa och dästa, hänvisa till de sjalar som bärs av kvinnor som vill tala om för världen att de är muslimer, bara vara ett individuellt klädval. Att vidsynthet är detsamma som att acceptera detta.

Sådana uttalanden borde jämställas med förtal. Man har ingen rättighet i att vara aningslös. Att vara okunnig. Allt har ett pris.

Man vet inte att många kvinnor bär sjal nu, långt fler än bara för några år sedan, för att de är tvingade till det. Av rädsla. Av uppenbara och inofficiella hot. Som en försäkring. Som ett skydd.

När jag frågade i en nionde klass i en muslimsk skola, varför flickorna bar sjal, var det flera som sa att deras mödrar och fäder, inte ville de skulle göra det. Men att de själva hade ”valt” det. När de så småningom kröp fram, att en flicka i Sverige, som kommer från ett muslimskt diktatursamhälle, blir hånad, förtalad av andra ”rättrogna” muslimer, kvinnor som män, som kontaktar släkten i hemlandet och förklarar att den och den är en svensk hora. Då känner de att de inte har något val. Samtidigt möter de de aningslösa och dästa som klappar dem på huvudet och säger att de är fria att bära vad de vill på huvudet. De lever i en demokrati nu. De är i Sverige och vi är storsinta och solidariska!

Det finns inget skydd i det svenska samhället för dessa flickor och kvinnor. Dessa kvinnor och flickor riskerar sina liv om de åker till hemlandet och möts av detta skvaller.

Det är klart att de basunerar ut att de bär sjalen av ”fri vilja”.

Tacka fan för det!

De aningslösa och dästa i vår Riksdag, medier, förståsigpåare, forskare, massorganisationer…. slår undan sådana påståenden. Det är så främmande. Så otänkbart.

Det är bara kritik mot det ”mångkulturella” samhället. Det är rasism. Det är garanterat islamofobi.

Jag ser kvinnor idag i muslimska sjalar, som tidigare var modiga och progressiva, med bara huvuden. Idag är de är helt utan stöd.

De politiska och kulturella damerna och herrarna får ursäkta, hur mycket de än skränar om det ”multikulturella” samhället erbjuder de inget som helst stöd för den som vill vara en del av den svenska kulturen.

Jag ska upprepa mig vad jag menar med den svenska kulturen.

Svensk kultur är skapad av alla dom som lever gemensamt i vårt gemensamma samhälle som vi också bygger gemensamt. Den har många olika uttryck och alla kan inte omfatta alla dessa uttryck, eller ens tycka om dem. Men allt ingår i det gemensamma samhällsbygget. På samma premisser. Rätt till tillhörighet av den ena eller andra varianten. Rätt till kritik av den ena eller den andra varianten. Rätt till bekämpande med demokratiska medel, av den ena eller den andra varianten.

Säger man att vi ska ha ett ”mångkulturellt” samhälle, är det en kolonialistisk hållning, med den skillnaden att de koloniserade är här på hemmaplan.

Jag ser Fru Batra och käcka 87:an hur de framhåller sin storsinthet med att klappa infödingar på huvudet.

-Visst får du klä dig som du vill! Vi är demokrater! Nu ska vi lära dig vad demokrati är. Du ska få plocka papper hos oss, vi kallar det ingångsenkelarbete, kanske torka svenskar i rumpan inom åldringsvården. Vi har ingen personal som vill arbeta för de löner ni kommer att få. Du kan få ta hand om dina egna barn, de mångkulturella barnen, i något projekt som vi ordnar till er, där i orten.  Så kan ni hålla på där och se till bara att ungarna inte blir gangsters. Sedan kan ni komma och klippa gräs hos oss. Vi behöver alltid någon händig invandrare. Ja, våra egna är ju så kräsna! Ni kan bli miljöarbetare och plocka burkar. Det är en stor och viktig uppgift i miljöarbetet! Vi är demokrater och vi tar emot alla som vill  komma hit. Bara vi kan tjäna på er.

Men det kan vi inte. Inte folket. Globaliseringsindustrin kan. Genom att skapa en global underklass att flytta runt till olika industrier. Människor som saknar förankring och känslor för boendeplatsen är utomordentliga att använda till vad som. Det är 2000 talets knäcktsystem. Vem var inte soldat i 30 åriga kriget? Dessa knäcktar kunde man väl köpa var som? Vi är åter där. Idag är det proletärknäcktar. Arbetarknäcktar. Slummedelklassknäcktar.  Människor som accepterar sitt slaveri och blir belönade med fyllda plastkort.

Därför släppte Europa in en massa människor utanför kontinenten. Merkel är chef (än så länge) för ett stort krigsdrabbat land med åldringsproblem. Det vore praktiskt att ha påfyllning underifrån. Detta möttes av ett starkt motstånd som kommer att kosta många makthavare tronen. Då så, säger globaliseringsindustrin. Nästa gång går det bättre.

Vem säger att det inte är lönsamt med våld?

Se på Israel.

Tänk dig hur många smygkolonialister det finns i landet! Afrosvenskarna, i brist på intelligent ledning, gör tappra försök för att väcka medvetenhet av den svenska kolonialismen, hur vi koloniserade Bartolome och hur vi lät slavbåtarna passera där. Jo, men dessa afrosvenskar har uppenbarligen gått i en beklämmande svensk skola och ser inte längre än till dörrposten.

Vill dom visa på svensk kolonialism, ska de dyka ner i modern svensk historia. Koppla det till grundandet av det svenska samhället. Kolla hur delarna alltjämt är olika. Hur stad och land ökar skillnaden med ett  helvetesgap.

Jag vet till vilken sida av gapet jag kommer att hoppa, innan skillnaden är för stor.

Som barn var jag två år som immigrant i USA. Jag var bäst i klassen på engelska. Jag var den enda utlänningen. Men det hjälpte inte, jag ansågs dålig och jag ansågs ha skymfat den amerikanska flaggan för att jag vägrade hylla den  på morgonen. Det var viktigare än min språkbegåvning.

Jag hänvisade till att det inte var min flagga och att jag inte kunde ställa mig bakom det som inte tillhörde mig, eller som jag förstod. Jag var tio år.

Min lärare blev upprörd och förde det vidare i skolan.

Jag visste inte hur jag skulle göra. Gjorde jag något annat, än vad jag gjorde, var jag ju falsk. Då ljög jag.

Som vuxen inser jag att det gällde att fostra barnen att backa upp sin nation. Allt vad den stod för. Allt vad den gjorde. Att inte ifrågasätta. Kritik fick inte förekomma mot den amerikanska nationen.

Vad kallas det?

Det är inte vad jag syftar till.

Min farsa lärde mig skratta åt V Gurra. Kritisera Oskar den II:e. Han var korpral i kavalleriet.

Jag träffar på unga människor (under 40) som uttrycker sig som om Manhattan är en hemort för dem. De kommer dit i bästa fall som en liten mus, får vara med i det stora, som en liten mus, inbillar sig att de är en del av det stora, som en liten mus. Njuter inte av vad de har, men låter sig förblindas av att bära provinsiellt glitter.

Här hemma, kan de blixtra lite i sammanhang där människor inte ser skillnad på glas och diamanter.

Samma ytlighetsdykare sitter här hemma och tycker att det är raffigt med moderiktiga muslimsjalar. Att kvinnan har åtsittande tights, visar sina stringtrosor, låter halva bysten skumpa och samtidigt bär sin muslimska sjal, väcker ingen reflektion hos den aningslöse och den däste. Det är mode.

Dom ser inte protesten, försöken, trixen, hör inte ropen… utan hänvisar enkom till vårt ”multikulturella” samhälle.

Hade det inte legat så mycket dramatik och smärta bakom detta, skulle det vara en lustig skildring av Åsanisselandet.

Men så oskuldsfullt är det således inte.

Men framhåller jag kullans kamp om att få sprida kvinnokultur, kullakultur, också det svensk kultur, då blir jag kallad för nationalist.

Är det för att kullan får alla medelmåttor att känna sig mindervärdiga? Att inte känna sig kolonialistiska? Att inte kunna komma och klappa på huvudet och erbjuda glaspärlor? För att de möter motstånd? Överläge?

Är det för att kullan påminner om oss själva? Att vi har en historia? Uj uj, då måste man erkänna det och så kan man inte kila mellan dropparna längre. Då måste man bära något. ta ansvar för något. Nej, det passar sig inte!

Det är väl oss själva, som människor försöker springa ifrån, genom att låtsas vara globala i sitt provinsiella tänkande. Genom att inte låtsas om där man bor och vad som krävs för att värna om det. Utan enbart se till att man har möjlighet till en biljett någonannanstans när det gäller.

Därför blir de vi, som ser oss som en del av där vi bor, natur och människor, de som blir kvar och värnar om just det.

Då blir vi kallade nationalister. Provinsialister.

Hade det inte varit för att det finns kretiner som har smutsat ner begreppet, skulle jag kalla mig för patriot.

Jag skulle vara patriot där jag lever och äter mitt bröd.

Jag skulle, oavsett var, ställa mig axel vid axel och värna om plats och människor.

Jag skulle inte sälla mig till lyxåkarna, till plastkortsglobtrottarna. Jag skulle inte söka efter närmaste ställe att fly till.

Skulle det vid min axel stå någon blåhårig, korttjockis eller någon med konstig hatt, skulle det avgörande vara ifall vi värnade om samma sak.

Har vi alla bidragit till ett gemensamt liv, har vi alla bidragit till en gemensam kultur, då försvarar vi det gemensamt. Vår gemensamma kultur.

Sedan är allt annat en klassfråga, en trosfråga, en vanefråga, en bildningsfråga…

Det är svensk kultur.

Då kan man inte tala om ”mångkulturellt samhälle” för då talar man om kolonialism.

Ett litet land som ofta bespottas i sin fattigdom och för sina här gästande romer, är Bulgarien.

I Bulgarien bodde det traker, för länge sedan. Sedan kom det dit slaver, som tillsammans med trakerna byggde vidare på samhället. Sedan kom det krigande fornbulgarer, från turkmeniska orter i öst, de var i underläge i antal, men skickliga krigare och de kom till ett välmående och fungerande samhälle som hade utvecklats i samarbete med tidigare boende. De gjorde ett samarbetsavtal. Fredlig samlevnad. Detta var på 800 talet. De bidrog till att bygga vidare på ett samhälle som var väl avancerat för sin tid.

Bysans, med Grekland som bas, ockuperade bulgariska områden. Greker talar grekiska. Bulgarer, bulgariska, ett slaviskt språk. Två helt olika språkgrupper.

För de slaviskt talande att vara under Bysans och att tvingas (som hos oss av Gustav Vasa) att tro på det enda ”rätta” sättet, dessutom på grekiska, var förtryck av ett folk.

Vad gjorde bulgarerna?

Det fanns två bulgariska munkar i staden Solun, eller idag, Tessaloniki.

Dessa munkar insåg att det bästa vapnet mot Bysans ockupation var att skriva bibeln på slaviska. Att skapa ett slaviskt alfabet och översätta bibeln från grekiska till bulgariska, eller gammelslaviska.

Människorna skulle förstå vad som stod i bibeln. De skulle kunna uttrycka sig på sitt eget språk i religiösa spörsmål. De skulle kunna värna om sina rättigheter. De skulle kunna ta strid.

Så skapade munkarna Kiril och Metodi det slaviska alfabetet.

Kungens dotter, Helena, blev bortgift med den förste ryske kungen, efter Rurikeran i Kief och hon tog med sig det slaviska alfabetet. Ryskan skrivs med det slaviska alfabetet, som helt rätt kallas idag för Kyrilitsa, eller kiriliska, från munken Kiril.

Vi kan jämföra det med Gustav Vasas bibel, den protestantiska tolkningen och därmed vad som förenade så småningom Sverige under en lag.

Eller som monoteism. Man tvingar ihop splittring till en enhet. En kontrollerbar enhet. En kung. En chef. En gud.

Vad som skiljer svenskar från bulgarer är, att vi inte har svenska som officiellt lagbestämt språk i landet. Vill de dåligt svenskutbildade medelmåtts- medelklass ytlighetsambassadörerna ändra på att svenska är praxis, är det inget problem. Det finns flera röster som anser vi skall ha engelska (eller snarare amerikanska i USA B-filmtappning) som vårt akademiska språk och så vidare.

Då inser den som kan tänka i två steg, att de som talar därefter svenska, är loosers. Lantisar. Knappast några Batrafiler.

Men vad gör bulgarerna? Jo, de hyllar sitt alfabet. De hyllar sin kultur. De hyllar sin genuina kultur, baserad på flera skeden i historien. Inklusive den ottomanska ockupationen i 500 år. De förnekar inte de spår som denna ockupation har lämnat. Samtidigt som de kvarhåller sitt slaviska arv, sitt trakiska arv, sitt fornbulgariska arv.

Jag tror det finns kanske 8 fornbulgariska ord kvar i det bulgariska språket.

Om man tolkar det på skinnskallevis, skulle man kunna bygga ett språk på dessa 8 ord. Alla inskränkta typer som tror de värnar folket genom okunnighet, våld och vulgaritet, kanske kan klara sig med 8 ord. De kallar sig gärna för nationalister.

Men vanligt folk vill ha nyanser.

De betraktar sig som bulgarer. Allt vad som gemensamt skapades, är just det bulgariska.

Det finns ett ordspråk jag har lär mig av bulgarerna och som jag tycker är så bra. Det säger så mycket. Det säger precis det jag vill ha sagt i denna blogg, riktad till alla russinsjälar, alla surfare, alla ytlighetsministrar, men framförallt till dig som fattar.

På en del, når havet enbart till knäna.

Gratulerar det bulgariska folket på sin finaste dag, värnande av den bulgariska kulturen och det bulgariska språket den 24:e maj!

 

Chestita 24 maj!

 

Ha de

gott folk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Statens vanvård av medborgare

När staten vanvårdar sina medborgare brukar man kalla det för en förtryckarstat. En diktatur. En maktfullkomlig stat. En stat som som förnekar humanistiska värden. En stat som förnekar likavärdesprincipen, att alla människor har lika värde i egenskap av att de är homosapiens sapiens. Människor.

Det är inte detsamma som att de har samma samhälleliga värde. Ekonomiskt värde.

Men humanism handlar inte om pengar. Eller?

 

För ett antal år sedan funderade makten på hur man skulle kunna höja sin status och renome´.

Man beslöt sig för att följa andra länders försök att ge av staten vanvårdade barn, upprättelse.

En kommission utsågs av gamla avdankade jurister. Psykologer utsågs att sköta intervjuer med dem som anmälde sig. Straxt under 1000 personer beslöt att anmäla sig till utfrågning. Dessa intervjuer resulterade i en utredning. Därefter anslöt sig ett antal spontananmälningar.

För många var det första gången man nämnde vad som hade upplevts. Första gången man formulerade sina erfarenheter.

Utsatta människor är tränade i att dölja, förneka, förminska sina plågsamma erfarenheter.  

Sedan finns en annan aspekt som inte framhålls. Det är; vem kan avgöra vad som är grovt övergrepp eller inte? Vad som är skadligt, eller inte? Vem vars liv har blivit skadat i grunden, eller inte? Är det verkligen jurister som kan? Jurister som har levt i skuggan av fel och vänskapskorruption?

Eller är det så att gamla avdankade jurister har levt och verkat i snövit ren verksamhet, utan skuld, utan misstag? Har dessa avdankade jurister aldrig försvarat pedofiler, tro?

Det finns ett sjukligt integritetsöverskridande pillande i människors innersta. Vi var många som upplevde att juristjuntan hyste sådana känslor till våra berättelser. De tycktes gotta sig i snaskigheter. Vilket resulterade i att många reagerade på motsatt vis. De förminskade, relativiserade och gömde, det som förväntades förklaras med stora bokstäver.

Självkänslan är ofta låg hos utsatta människor. Men det finns inte sällan en stolthet, med vars hjälp man har lyckats överleva. Denna stolthet har säkerligen kostat flera den ersättning de blev utlovade.

Den som är stolt, skall slås ner. Den bästa medborgaren är den underdånige, den som har accepterat att bli tillintetgjord.

De avdankade juristerna hade en inofficiell graderingsskala, där man jämförde grovheten i övergreppen.

Hur skall den avdankade juristen avgöra vad som är viktigt för individen eller ej? Hur kan de avgöra att systematiska våldtäkter gjorda av skogsarbetare på en 6 åring, inte är grovt nog för att betinga en ursäkt, ett erkännande?

Vi, utsatta i detta fall, är utlämnade till en överklass av dästa medborgare,  i vanlig ordning. Det har alltid varit de privilegierade som bedömer hur de utsatta har det. Hur de upplever sin situation. Vad som är bäst för dem.

Varför skall vi ha tillit till dessa jurister?

Dessa jurister ingår i en församling som skyddar varandra och därmed sig själva. Som alla med makt. Många har suttit i flera rättegångar tidigare där de har försvarat inte sällan chefer från sitt eget skrå. Där  domare har sexuellt utnyttjat barn på offentliga toaletter, men får förståelse och får fortsätta sitt ämbete så högt som i HD.

Inte kan man väl ställa ett justitieråd inför skranket och anklaga för övergrepp på barn?

Sedan har vi alla socialtjänstemän, som gjorde vad som som krävdes av dem. Inte kan vi anklaga dem, när de gjorde så gott de kunde och som var  deras uppgift?

Visst skall vi  ha all förståelse för att alla tjänstemän, alla politiker gör så gott de kan. Visst gör de så gott de kan?

Men kom ihåg, att även de utsatta barnen gjorde så gott de kunde. De knep ihop, kämpade på, försökte leva sina liv.

Nu skulle vårt lidande bli erkänt.

Nu skulle våra liv bli erkända, bli förstått varför det har varit så svårt. Varför det inte blev som man hoppades. Varför vi upplever att ha  misslyckats hela tiden. Varför vi alltid var fel.

Nu sa staten att vi skulle få upprättelse.

Våra liv skulle erkännas också ha ett värde.

Var det möjligt? Skulle staten ta sitt ansvar? Skulle någon erkänna att de övergrepp av olika form som vi alla har utsatts för, erkänna detta och vilja sträcka fram en hand?

Skulle vi få plåster på såren?

Vi var flera som började våga tro på detta.

Och då brast fördämningarna hos många. Då revs gamla sår upp. Då krossades välbyggda försvarsstrategier.

Nu skulle vi få upprättelse. Ett erkännande.

Man samlade ihop den styrka man hade haft i ett gömt skrymsle, beslöt sig för att våga satsa, för att våga tro. Ännu en gång. Ta än en gång en risk. En av många.

Vad händer då?

Då får vi återigen bekräftat att överheten, maktklassen, det korporativa skiktet… gör som alltid.

Man försökte utnyttja trashankar och underklassare till att fylla ut ett propagandahål. Som kolonialister, kunna klappa på huvudet på infödingarna. Erbjuda glaspärlor och vända sig till hemmaplan med triumferande överlägsenhet.

Det korporativa överskiktet hade inte räknat med att även bland trashankar och föraktade, finns det människor som både känner och tänker. Människor som är bildade och har lärt sig att överleva i den hårda skolan.

Man mötte överlevare. Maskrosor. Inte bara vrak.

Vad händer då?

Den svenska hårdheten råder.

Vi, de skadade, de utsatta, känner till hårdhet. Vi vet vad det innebär. Reglerna är klara. Tydliga.

Den hårdhet som makten utövar, saknar människokännedom. Den saknar humanism. Den saknar förståelse. Det är en fascistisk hårdhet.

En bödels hårdhet är lättare att hantera än en oinformerad, aningslös och en självgods hårdhet.

Medelklassens hårdhet skiljer sig från underklassens. Av skäl, som bara underklassen vet. Sorry.

Staten har sett till att det finns tjänstemän som skall skydda barn, finna nya hem för utsatta barn. De fattar godtyckliga beslut, de utgår från egna referensramar. Tycker de att ett barn, som är flykting från Mellanöstern och som har kontakt med Isis (Dash) inte skall avslöjas för säkerhetspolisen för att de skall skyddas, så sker detta. SÄPO får inget veta. Socialtjänstemannen går efter eget skön. Gör vad denne anser vara det enda rätta.

Har något förändrats genom åren?

Inte i sak.

När jag var liten var de enda rätta människorna  kristna dito. Det var de rätta som skulle kunna fostra en bortglömd unge från de lägsta skikten.

Då var det inte fint att härstamma från hugenotter, då var jag bara stämplad som en underklassunge.

Är man underklass, har vi kolonialisterna som vet bättre. Beskäftigt och resolut.

Så går det till alltjämt.

Fråga den arbetslöse unga familjen i landsorten hur de betraktas av socialtjänsten. Om nu dessa människor inte förmår skaffa jobb, måste barnen skyddas och det gör man genom att placera dem i präktiga, inte sällan dysfunktionella, men rika familjer.

Godtycke är vad som fortfarande gäller inom socialtjänsten. Socialtjänstens chefer  befolkas av kvasivänster från 70-talet. Tycker man att någon inte är politiskt korrekt, enligt eget kynne, har man makten att skada en hel familj.

Socialtjänsten har en enorm makt. Barnavårdsnämnden hade en enorm makt. Vad har staten gjort för att dela makten? För att undvika att enskilda socialtjänstemän kan agera subjektivt och efter egna villfarelser? Vad har staten gjort för att hindra att enskilda tjänstemän tar ut sina komplex och frustration på medmänniskor?

Vad har staten gjort för att samhället får en insyn i de mest smärtsamma av alla frågor, familjen och relationer?

Ursäkta, men det var en retorisk fråga, därför att sanningen är att staten har inte gjort någonting alls.

 Jag önskade att det fanns modiga advokater i vårt land, att de vågade vara vad de påstår sig vara, advokater, och att de stämde staten för dess försummelser.

Vi har inga advokater, vi har krämare. Välorganiserade i ett krämarförbund, det s.k. advokatsamfundet.

Varför känner inte människor att de kan få upprättelse med hjälp av advokater?

Varför ställer inte advokater upp och pressar staten?

Då är det som vanligt i vår förträffliga demokrati. Trashankar, underhuggare och fattiglappar får klara sig själva. Så som alltid.

Ja, vad kan man egentligen begära av ett korporativt samhälle som odlar korrumption utanför statistiken?

Jo, jag ska säga vad man kan begära.

 

  1. Man kan begära att:

en stat, ett samhälle, tar ansvar för vad som har skett.

  1. Man kan begära att:

när man säger sig vilja göra avslut, för att undvika att fortsätta göra

fel, så menar man det.

  1. Man kan begära att:

politiker inser att de är inte i stånd att avgöra vem som har lidit

mest. Man kan begära att grovheten i våldet, i övergreppen, inte är

graderingen för vad som har skadat eller ej. Övergrepp i sig, är

avgörande. I vilken form det än har tagit.

  1. Man kan begära att:

det är individen som själv avgör vilken skada som har skett.

  1. Man kan begära att:

fastställd symbolsumma av 250.000 skall betalas till samtliga som

på något sätt belägger att de har blivit utsatta av statlig vanvård.

  1. Man kan begära att:

en genomgång och utredning av socialamyndigheter genomförs, att

förslag till förändringar och att remisser skickas till alla som har

upplevt och har erfarenhet av samhällets svek.

  1. Man kan begära att:

det sker en förändring och förbättring av samhällets

omhändartagande av barn.

  1. Man kan begära att:

de som tar emot barn, kontrolleras, hålls kontakt med, att barnen

har en kontaktperson som är deras juridiska stöd och försvar.

  1. Man kan begära att:

samhällets påstådda önskan om att be om ursäkt för vanvården, är

något staten verkligen menar.

  1. Man kan begära att:

staten inte kränker de redan av staten kränkta, en gång till. Man kan

begära en humanistisk behandling i en demokrati.

Den fascistiska byråkratin som råder, det inskränkta synsättet på att det finns ett kvantitativt graderingssätt som avgör hur hemskt något är, bekräftar en stat som är inhuman och antidemokratisk.

Nu talar vi om vanvård av barn som omhändertogs av staten. Vi har flera sådana frågor som sköttes av staten. Som kräver upprättelse.

Min morbror tex. blev steriliserad. Detta för att han var stämplad efterbliven, det hette så, han var dessutom bipolär.

Han var uppskattad på sitt arbete, gjorde vad han var tillsatt att göra och var inte otrevlig mot någon. Men han dög inte och därför skulle steriliseras. Det är flera tusen i samhället som berörs av liknande.

Det har funnits människor som ansågs vara mindervärdiga, på grund av ”rastillhörighet” som steriliserades. Det har funnits människor som ansågs vara av social nedklassning och därmed inte ha rätt att fortplanta sig. De steriliserades.

Svenska tjänstemän har fått politiska direktiv att sterilisera människor som tillhörde de lägsta sociala klasserna. De utförde sina order.

Hur ser det ut idag?

Nej, man steriliserar inte på sjukhus.

Nu finns det andra metoder.

Staten har befolkats av byråkrater med mindervärdighetskomplex som ser som sin revansch att knäcka människor. Människor som är intelligenta blir förtryckta och förnekade stöd. Människor som påminner dem om hur medelmåttiga de själva är. Dessa begåvade människor utgör ett ständigt hot mot russinsjälarna.

Det har inte skett någon förändring i sak, i synen på de som är satta att värdera människors värde. Spektaklet med att ”upprätta” de av samhället vanvårdade, är just ett politiskt spektakel. Är det för att kväsa någons ångest? Kanske det är någon pedofil i maktens korridorer som ville göra botgöring? Var det därför man satte igång att riva upp helvetes sår hos människor?

Frågan är, varför satte man igång något som man inte vill fullfölja?

Åsa Regnér har fått ärva den statliga vanvårdsfrågan av Morgan Johansson. Han i sin tur fick lämna till Eva Larsson, kvinnan som gav snömoset ett ansikte, som Jan Eliasson sa vid tillfälle. Nu är det klart. Nu lägger man locket på. Det är utagerat av staten.

Eva Larson tyckte att arbetarungarna, vilket de flesta av oss är som har blivit vanvårdade av staten, skulle få bli upphöjda av en kälkborgerlig och därmed ansedd vara en upplyftande ceremoni. Champange och snittar i stadshuset. Hon trodde i sin provinsiella enfald, att detta var fint för rännstensungar. Och att det i sig, skulle räcka som upprättelse.

Dessutom fick vi höra berättelser av den, visserligen charmige, men hopplöst lantisprovinsielle överklasspojken Mark Levengood, som berättade om sitt möte med arbetarklassen, i form av en husa han hade som barn.

Allt blev så fel.

Varför?

Därför ingen hade besvärat sig med att ta reda på vilka människorna som tillhörde de av staten vanvårdade, var.

Därför att ingen egentligen, oavsett vilken färg på regeringen, är intresserad av att verkligen ge och mena en ursäkt. Ta konsekvenser. Stå för det man har sagt, att ge en symbolisk summa. En symbolisk summa som inte kan ersätta de förluster som varje individ har gjort.

Det är ett spel för galleriet, att ”avsätta” en miljard och ställa summan till 250.000 till varje och därefter förneka mer än hälften sökande till bidraget. Enligt juristjuntan var de avvisade människornas erfarenheter inte tillräckligt svåra. Eftersom de avdankade juristerna satt inne med sanningen och de visste exakt vad som var plågsamt för människor och vad som inte var det.

Som politisk idé, att lyfta denna fråga för att söka sympati hos folket har man misslyckats totalt. Då kan man ju räkna med att det inte är så många människor som det gäller och att de inte är starka i samhället, att de inte har en röst. Denna grupp har ju inte status eller position i samhället. Alltså kan man köra över dem.

Men man glömmer en sak. Att det är moraliskt stötande för många. Det är inte bara vi 5000, men också människor som anser det omoraliskt att förnedra, sänka och förringa människor.

Inte bara de 5000 sökande, är de som känner misstro till myndigheter,  till politiker. Det är många som saknar förtroende för regering, riksdag och myndigheter. Inte minst för det svek staten har visat sina mest sårbara medborgare.

Gustav Vasa ansåg att det var hans skyldighet, som kung, att värna om de svagaste medborgarna. Han anlade Danviken, med flera sjukhus och sociala inrättningar som barnhem, fattigvård etc.

Detta var 500 år sedan.

Har makten inget lärt?

Har någon av de politiska amatörerna fattat vad det innebär i längden av att förnedra, köra över moraliska värden?

Tror makten verkligen att man kan hunsa, förtrycka, förminska, förneka människor utan att få en motreaktion?

Vad hade det kostat den svenska staten att betala ut de 250.000 till de                                        sökande? Det hade kostat den miljard man hade avsatt.

Nu ville man inte betala de pengar man avsatte.

Vill då myndigheter och regering vara vänliga att förklara varför?

Är det som många tror, att pengarna går istället till de som kommer hit för att de vill bo här? Att man behandlar den inhemska befolkningen sämre än de som har valt att komma hit av olika anledningar?

Eller varför var det Jimmy Åkesson som var i stadshuset för vår ”upprättelse”, som fick en massa människor runt sig för att ta foton tillsammans med honom. Varför gjorde inga andra politiker som närvarade det?

Förstår man inte varför människor vänder samhället ryggen?

Kan den inskränkta medelklassen i riksdagen verkligen fatta hur det står till i landet? Vågar man se verkligheten, eller lider samtliga av verklighetsfobi?

Är den svenska staten införstådd med vilka krafter som sätts i rörelse?

Invandring på lokalbefolkningens bekostnad, NATO, utan att ha frågat folket ifall de vill ha kärnvapen på svenskt territorium, dessutom att sparka på och förnedra människor som var svikna och förnedrade från början av sina liv. Listan kan göras längre för att människor ska känna sig förrådda av makten.

Är man så ohistorisk, så obildad att man inte vet om de traditioner som har härskat här i norr?

Att man stilla och tyst avvaktar för att sedan när läge ges, slå till med Tors hammare. Svensken kommer göra så igen. Vill man det?

Är det ingen som begriper att en fråga som vanvård av samhällsmedborgare är en grogrund för antisocial verksamhet?

Eller räknar man blint med att människor inte orkar att protestera, att människor är egoister och bara tänker på sig själva som makteliten gör?

Det återstår att se.

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

Muppar, bekvämlighetsfeminister och verklighetsfobi

Nu har man slängt ut den enda som hade kunskap i sakfrågorna som är grund till att Mp finns. Att Åsa Romson saknar socialkompetens i viss mån, är uppenbart. Åtminstone tillräckligt för att kunna klara sig inför medelmåttsmedialogiken och svara i oneliners som Trump. Sant är att det gör det svårt att ha en sådan människa som frontfigur. Men varför var hon frontfigur från början? Varför utsatte Mp Romson för att tvingas visa sina svagaste sidor för allmänt omdöme? Varför tog Mp inte vara på kompetensen? Vad skiljer då mupparna från alla andra?

 Mp, eller mupparna som jag kallar dem, är ett parti med flera år på nacken. De vill sticka ut, b.l.a. genom att ha två språkrör, d.v.s två talespersoner för partiet som representerar båda könen. Med detta skapar man signalpolitik och vill med den visa att man är jämställd, därför att båda könen får inneha samma höga post. Som om det sitter i könet om man är för jämställdhet. Jämställdheten sitter ju förtusan i huvudet, inte mellan benen.

Med mupparnas logik borde man ha en transperson, som man kallar hen som språkrör också.

Om inget av språkrören är jämställd i sitt medvetande och i sitt handlande och har modet nog att genomföra sin vision, har det ingen betydelse vilket kön de besitter. Det är att försöka lura människor.

Jämställdheten till trots, fick Romson gå och Fridolin vara kvar.

En manlig kandidat tackade nej, så fanns ingen annan att bli språkrör i ett regeringsparti. Hoppsan!

Fridolin är vare sig kunnig på sitt område, eller trovärdig som politiker. Det enda han  övertygar om och som han är mycket skicklig i, är hans karriärism. Fridolin är en fullblodskarriärist. Karriärism har alltid varit ett framgångskort på ett plan. Karriärister tar inte på sig kravet att kunna sakfrågor i första hand, utan de förmår manipulera sin omgivning och kila mellan dropparna, utan att bli blöta. Däri består deras skicklighet.

Frågan är ifall vi vill ha det så.

Givetvis är han långt ifrån ensam, vare sig bland mupparna eller alla andra partier, utan undantag.

Sedan har mupparna hänvisat till sin ”naivitet” och Fridolin är ”ödmjuk” för nu har han ”lärt sig”.

Lärt sig vaddå?

Naiv är den ovetande, den okunnige och som så snart denne får veta att så är fallet, tar till sig verkligheten och kanske skäms för sin tidigare okunnighet, (det är klädsamt) men därefter ändrar sig.

Det har inte Fridolin gjort. Det måste ha varit länge sedan Fridolin har fått reda på att Mp är en av flera plattformar för islamistiskt inbygge.

Då tror Fridolin och Mp i likhet med S och V att kritiken mot islamism, gäller islam som religion och muslimer i synnerhet.

Inte kan man väl kritisera islam och muslimer för då är man islamofob!  Då har man en onormal skräck för islam och för muslimer.

Det är vad fobi betyder. Onormal skräck.

Det betyder att sådana ministrar som Fridolin, kan intyga att skräcken hos oss för islamism, är onormal. Att den är överdriven. Han gick ju i god för Kaplan och ändå är kritikerna islamofober.

Istället för att slänga ut sådana beskyllningar, är det upp till bevis för alla som delar mupparnas uppfattningar om islamofobi att bevisa att vi som kritiserar islamism har en skräck som är onormal.

Jag vill påstå att skräcken är högst normal och befogad.

Helt plötsligt är det fel att kritisera religioner, och dessutom farligt i vårt sekulära och religionsfria samhälle, om man inte skall utpekas som onormal. Religionskritik är de facto förbjuden, och ägnar man sig åt detta ändå, får man stå ut med att stämplas som onormal. En intressant hållning i ett så kallat demokratiskt samhälle. Den som inte är troende, har enligt denna populistiska logik, inte rätt att kritisera religion/er som fenomen och som företeelse, om man inte vill bli utpekad som onormal.

Inte ens Humanisterna ägnar sig åt religionskritik, de frågar sig ständigt enbart ifall gud finns eller ej. De ägnar sig åt teologiska grubblerier. Men att kritisera religioner som samhällsfenomen, se dess positiva och reaktionära sidor och påverkan i samhället är något som de flesta kulturrelativisterna låter passera. Man låter sig införlivas i de religiösa resonemangen, att alla trosuppfattningar skall respekteras. Oavsett vad de står för. Sedan gäller det att kämpa för sin och vinna mark.

Det finns dom som tror att om man äter upp en stark människa blir man stark själv. Det kallas för kannibalism. Skulle det accepteras?

Givetvis inte. Det som accepteras i vårt så kallade religionsfria sekulära samhälle är  de tre  bokreligionerna. Man arbetar för dessas samarbete i ekumenisk verksamhet som sprider sig utanför den egna trosfållan.

Skulle jag ägna mig åt asatro, eller panteism, är jag ju knappast något hot mot samhället och får hållas att leka någonstans.

Men kritiserar jag de etablerade maktsystemen som bokreligionerna utgör, ja då råder ett annat ljud i skällan.

Hänger ni med?

För dessa kulturrelativister, som Fridolin tillhör, är kultur, reaktionär diktaturpolitik, religionsuppfattningar, seder och bruk,…samma sak. Må så vara.

Men, för att få ett vettigt samtal och för att variera sig i debatt med olika grupper, bör man hålla sakerna isär.

Islamism är alltjämt en reaktionär politik, som utnyttjar religionen islam, som dessa fanatiker tolkar, inte sällan som fan tolkar bibeln, om uttrycket tillåts.  De mördar, begår hor, våldför sig, knarkar, stjäl…ja, sådant som seriösa imamer skulle neka  tillhöra islam.

Det finns gangsters. Både i hätta och långsskägg.

Det finns gangsters i slips och kavaj oskså. Ja, gangsters kan se ut hur som helst, det är inget nytt.

Varför vill man inte göra skillnad på det då?

Det är ingen ”naivitet” som mupparna och Fridolin besitter, eller regeringen för den delen. Det är ett val man gör.

De försöker gömma sig bakom ett finger, som palestinierna brukar säga.

Att behöva rannsaka sin egen politik, tvingas erkänna verkligheten och därefter tvingas anpassa politiken efter den, är alldeles för farligt. Mp har byggt hela sin politik på en fråga och sedan broderat ut resten i ytlighet, okunnighet och accepterat det så. Byggt karriärer på denna soppa och hamnar i självförsvar.

Man har ingen maktanalys, klassanalys, intresseanalys. Man är och förblir ett medelklassparti, sparka nedåt och slicka uppåt.

Nu säger f.d. ledare, Gahrton och Wetterstrand  att det är sossarnas fel att Mp krisar. Att det egentligen är en regeringskris, en kris som SAP har skapat. Halleluja.

Gahrton har aldrig, trots sitt gamla engagemang i palestinakonflikten,  gjort skillnad på islamism, Hamas, PLO, kristna och muslimska, fattiga och rika palestinier. Han har aldrig velat se de motsättningar som finns inom det palestinska samhället och hur islamism har skadat det palestinska folkets sak i åratal. Och å andra sidan, den palestinska korrupta politiska överklassen.

Att inte vara vaksam om dessa motsättningar, att hålla öppen sluss för alla som vill komma in, är inte naivt. Det är ett val.

Ja, vem vet. Kanske var det Mercurius som svepte förbi solen härom dagens fel.

Alla får tycka som dom vill, alla har rätt, någon objektiv existerande verklighet finns ej.

Sådant snack är ju elitistiskt!

Här har vi säkert en hoper onormalt skräckslagna för objektivitet. Objektivitetofober?

Men vem bestämmer vad som är verklighet? I mitt huvud är det si och i ditt är det så. Alla har rätt och ingen har rätt. Hurra!

Ursäkta en gammal filosof, men regnar det och jag förnekar det och går ut, blir jag likt förbannat blöt. Oavsett vad jag har föresatt mig i huvudet att det är. Eller?

En relativistisk hållning till allt och alla, gynnar bockfoten som sticker fram. Alldeles för få ser den, medan alla är upptagna i sitt eget bubbel.

Jo, svenskar är naiva, i den bemärkelsen att vi har regredierat. Människor har återgått till ett primitivt stadium. Människor befinner sig på en känslomässig treårsnivå. Jag, är i centrum, världen kretsar kring mig. Jag har rätt!

Suck!

Verklighetsfobin är ett statiskt tillstånd.

Då är frågan, varför väljer Mp samarbete med islamism och muslimska brödraskapet? Varför tillsätter man en minister som är mer lojal till Erdogans Turkiet än till Sverige?

Varför kritiserar man inte tex. mosken i Fittja, den turkiska kulturföreningen som driver verksamhet där, som är en maktbas i Sverige för Erdogans intressen?

Är jag kanske turkofob nu?

Nödvändigheten att ställa om samhället till ett hållbart dito, införlivar natur och samhälle.

Att enbart känna till naturen men inte samhället, skapar ingen trovärdighet för ett politiskt parti. Mp är inte trovärdigt. Enskilda medlemmar kan vara det, baserade på sin kunskap och framhållning, men som parti är det över. Det finns ingen hållbar ideologi, då hela världen inser att man måste ställa om har dom inget längre att bidra med som parti.

Det finns människor med djupa naturkunskaper i tex. djurskydd. De är så besjälade av sitt område att de inte ser hur de gör överföringar av sina egna mänskliga känslor och sitt missnöje av samhället och livet. De ser inte att de är i stånd att kunna skydda en skalbagge men döda en människa.  Därför de kan naturen men inte samhället. De har ingen ideologi, strategi eller gällande analys vad som gäller samhället. Man måste ha en ideologi, baserat på en analys, en värdegrund för att hålla ordning. Det saknar Mp.

För att inte hamna i naturfascism, måste man ha lika stor förståelse för hur samhället och människorna i det fungerar, som man har för naturen.

Man måste ha förståelse för intressen, för maktstrukturer men också för hur så kallat vanligt folk lever sina dagar. Det har blivit populärt bland propagandaföretagen som drillar politiker, att man skall plocka fram en Anna, En Gösta, En Fatima, en Ali…individualisera ett politiskt problem. Där får någon krake schavottera i politiska debatter som ett offer för något och politikern står där med den påstådda förståelsen av hur det verkligen är, för den enskilde.

Ingen tror dem.

Svenska politiker saknar trovärdighet. Det saknas personlig kurage, profil och vision. Det räcker inte med att rädda skinnet för framtida karriär för att vara politiker.

Fridolin, game over.

Ingen kris är över för mupparna. Krisen är alltjämt pågående och fortsätter man som hittills, kommer mupperiet att försvinna som en tillfällig bekanta.

Miljöfrågorna har de bidragit till att lyfta. Mission completed. Nu springer Fridolin i Riksdagskorridorerna bara för egen skull.

Vi får hoppas att Romson kan fortsätta sitt miljöarbete, och påverka med sin kunskap.

Den förmenta feminismen som alla partier uttalar sig för att företräda, förutom SD (eller har dom också hakat på?), den är ju tacksam eftersom den är intetsägande.

Den kan innehålla vilken variant och tolkning som helst. I konsekvensens namn är den också relativistisk.

När kvinnor från underläge tar sig upp, har de glömt jämställdheten. Då gäller karriären och den vet vi ju, är på lika villkor. Slåss efter förmåga, sparka nedåt och slicka uppåt.

När män säger sig vara feminister, skapar de möjligheter att slippa stå för allt själv. Bekvämlighetsfeminister utgör inget hot mot någon. Bara karriäristerna och där är det ju starkast vinner som gäller, eller hårdast, eller den mest förslagne.

Jag har alltid kämpat för jämlikhet. Helt enkelt, för lika förutsättningar, lika rättigheter, lika skyldigheter och stöd av samhället efter behov, oavsett vilken människa jag är, oavsett hur jag är, oavsett vem jag är.  

Med lika förutsättningar menas inte samma saker. Stöd för de förutsättningar man själv har. Stöd för de behov man har. Så fungerar ett civiliserat samhälle.

Är man intellektuellt eftersatt, måste man ha lämpligt stöd för att växa och skapa ett värdigt liv. Är man intellektuellt framstående, krävs samma sak.

Men då sker snarare det motsatta, då kvävs man. Då kommer Jante och alla förståsigpåare som blir påminda om sin egen medelmåttighet. En lärare känner sig hotad av ett intelligent barn i skolan, men inte av ett psykiskt handikappat barn.

Förskoleläraren känner sig hotad av ett intelligent barn, men inte av ett handikappat osv.

Kontrasterna i ovan nämnda exempel är för att tydliggöra grundläggande krav för jämlikhet. För att uppnå jämlikhet skapar man  lika förutsättningar efter människors behov. Inte kön, hudfärg eller bostadsadress.

Förutsättningarna behöver inte vara likadana eller samma. Förutsättningarna skall fylla behoven.

Det är således inte könet som avgör jämlikheten. Det är medvetenheten om ovan nämnda och praktisk politik för att uppnå det, som är jämlikhetsarbete.

Sedan om mupparna har ett, två eller tre kön på sina förespråkare, är snarare en privat fråga för de enskilda språkrören.

Skall jämställdhet kunna skapas, måste också samhällsansvaret ligga på alla. Alla efter förmåga, inte efter kön.

Men där kommer bekvämlighetsfeminismen fram. Där begränsar man sig till att tala om kön.

Kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Ja.

Kvinnor skall ha samma skyldigheter som män.

Ja.

Män skall ha samma rättigheter som kvinnor.

Ja.

Män skall ha samma skyldigheter som kvinnor.

Ja.

 

Lätt beskrivet, eller hur?

 

Tänk till, var ärlig och se hur du svarar om du går in på vardagen, på detaljerna, på livet, hur ser det ut då?

Det uppfattas som  charmigt att se hur kvinnor från underläge protesterar. Ingen är hotad. De allt fler som tar sig upp i apparaten, har för länge sedan glömt sin jämställdhetskamp, eller som de föredrar kalla det för feministisk kamp. Således blir de aldrig ett problem.

Se på Fi, som är ytterligare ett medelklassparti för att främja kvinnlig karriär.

I toppen är kvinnan jämställd, när hon väl kommer dit. Likaså i botten, när hon hamnar där. Trots detta är förutsättningarna olika.

Men är olikhet samma som brist på jämställdhet?

 Männen med sina maktstrukturer bakom ryggen kan dra nytta av att kalla sig feminist. Det skapar smörjmedel hos bekvämlighetsfeministerna. Man kan få deras röster och stöd. Inga krav ställs. Populism råder.

Världen är en Walt Disney produktion. Alla farliga djur blir nuttinuttiga.

Är det naivitet eller är det vald strategi för att slippa ta ansvar?

Låta någon annan sköta det jobbiga?

Är det någon som lider av fobi i Sverige så är det politiker på alla nivåer. De lider av verklighetsfobi. En onormal skräck för verkligheten är ingen bra kompass för ledarskap.

 Det är en neuros. Man blundar och hoppas att verkligheten försvinner när man öppnar ögonen igen. Så bestämmer man sig för att den har gjort det.

Men. Kungen är naken.

 På samma sätt hoppas folk att om vi släpper till lite och låter Nato ha bas hos oss, kan vi bara ringa dem när vi känner oss hotad av ryssen. Då kan ju Nato slåss så slipper vi.

Folk tror på riktigt att det finns fria luncher. De reflekterar inte ens över priset, att låta någon annans barn slåss för oss så att vi slipper skita ner oss.

Svensson har blivit bekväm. Svensson är bortskämd, eller snarare lider Svensson brist på omsorg. Svensson saknar ledning. Förmyndare. Svensson har också blivit moralförslappad.

Vaddå, att ligga till sig en tjänst är väl högst normalt numera, eller hur? Att gå genvägar, som kriminella är specialister på, är högst godtagbart. Det går igen i alla områden. Det fuskas med skatten, även om man är största monopolisten i landet och ner till svennebanan. Det fuskas på prov från grundskolan till läkarutbuildbningar och forskarsäten. Det fuskas hos myndigheter och så vidare.

Det har alltid fuskats, säger vän av ordning.

Visst.

Problemet nu är att det är accepterat. Det är ett godtagbart sätt att ta dig fram på. Det är som i kyrkan. Aja baja inte göra sexuella övergrepp på barn, men samtidigt vet alla i de olika kyrkorna att det är fullt av verksamma pedofiler som aldrig får sina straff.

Samhället har skapat en tillåtande miljö för fusk och förnekelse, för att använda ett populärt uttryck.

Att man har legat med sin professor för att få en tjänst, eller med handläggaren på polisen för detsamma, är bara något som man vet i samhället. Det vill säga, något som är accepterat.

Den enskilda kraken som lyckas ta sig fram någonstans, blir först misstänkt för att ha gått sängvägen, och är inte antagen på meriter.

Att kvinnor har sedan gammalt utnyttjat att ligga sig till positioner är vedertaget, då det är ett uttryck för underläge. Men nu gör även män likadant, således har vi blivit jämlika. Vi är lika i underläget av ett ledarlöst samhälle.

Genvägar är skenvägar.

Var det så vi ville ha det?

Är den bordellinställningen till samhället vad som går igen, när Riksdagen tänker klubba igenom ett värdlandsavtal med Nato, över huvudet på folket? Utan att fråga först ifall vi vill ha kärnvapen på svenskt territorium?

För att försvara Sverige i än så länge vedertagna och erkända gränser, har man då blivit en nationalist? En reaktionär motsträvare som inte kan acceptera att landet bjuds ut till kreti och pleti? Militärbaser, banker, internationella företag? Bygger man upp en samhällelig bordellverksamhet om än i en svensk modell?

Det korporativa samhället lyser här i all tydlighet. Medierna skriver om TV-licenser, chokladbitar och falska intyg. Det är väl bra. Men ytterst lite om att Sverige skall ta emot kärnvapen på sitt territorium, utan att ha först frågat folket om det vill ha det.

Även om försvarsministern säger med trygghetsfaktor i dialekten, att det inte kommer att finnas några kärnvapen på Nato baserna, så kan han bara säga det, men inte garantera detsamma. Nato uppger aldrig ifall de har kärnvapen eller ej.

Vi vet när den fulle sovjetkaptenen på ubåten gick på grund, hade man kärnvapen ombord. Det är klarlagt.

Men när Nato båtar hälsar på, som inbjudna eller oinbjudna, svarar de aldrig  ifall de har kärnvapen ombord eller ej.

Var finns granskningen i medierna om detta?

Den korporativa logiken är att den s.k. tredje statsmakten, lever i symbios med makteliten. Det som tillåts komma fram är lagom, men det som behövs komma fram, får du nog spana in Mercurius för att få något svar.

Visst är det intressant för att vara ett av de mest demokratiska och rika länderna i världen…?

 

Vad skiljer egentligen en svensk bordell i svensk modell från en bordell varsom?