HÅGKOMSTER FRÅN EN SEMESTER 1

USA är på dekis. När ett stordjur går mot sin död, blir det farligt. Många är de imperier som genom historien ar ansetts vara himmelska och oförstörbara. Men alla pikar för eller senare och därefter faller isär. De vitala system man skapar för makteliten, växer med tiden fast och blir till hinder istället för en tillgång i samhällsutvecklingen.

I antika Grekland myntades begreppet ”demokrati”. Demos = folket och kratia = styre. Således folkstyre. Då avsåg man med ”folket” vara de ”fria männen”. Dvs. slavägarna. Vilket innebar att folket i den antika demokratisynen var ett överskikt och en elit i samhället. De andra människorna räknades inte. Varorna producerades av slavar som bidrog till en cirkulation av varor och handel och överproduktion och gjorde deras ägare rika. Då det var flera slavägare och det förekom konkurrens, gällde det att diskutera och komma överens sinsemellan. Vid tvistemål var det majoriteten som avgjorde. På så sätt skulle alla slavägare tjäna på det, alternativet var krig och förstörelse.

Idag menar de flesta med begreppet ”folket” innefatta alla levande inom ett gemensamt, avgränsat området. Vi säger att demokrati är detsamma som att alla vuxna medborgare har en röst vid allmänna val, till beslutande församlingar. Det låter betryggande. Men hur ser det egentligen ut?

1. Styrningen av landet sker genom olika politiska partier representerade i riksdagen i en demokrati. Ett parti har gemensamt program och stadgar, som tydliggör målsättning och syfte med sin politik. Stadgarna visar på vilka villkor man kan vara medlem i partiet. När det kommer till val, väljs olika partimedlemmar att representera partiet och placeras på olika vallistor, som medborgare får rösta på. I sin helhet eller kryssa för något namn man vill ska komma högre upp på listan med chans att få en plats i beslutande församling. Detta låter bra.

2.För att komma ifråga måste man ha ledningens stöd eller ett starkt stöd inom partiet.

3. En tredje väg är att man själv är aktiv, skaffar ett stöd och lobbar. Kan vara för egen del eller för någon annan. Allt låter begripligt.

Ungdomar som är fostrade i ett ungdomsförbund och har rasat av sig tonårstrotsen mot moderpartiet blir så småningom upplockade av moderpartiet, fortsätter där sin partifostran. Dessa politrucker har sällan någon erfarenhet av ett vanligt liv i arbete, med motsättningar och problem på sin arbetsplats. Utan att ha någon att vända sig till, att få hjälp från. Dom är invanda med att alltid ha någon som kan fixa, trixa och har kontakter och ger möjligheter. De har sin karriär utstakad och ett koppel av stöttare. De ingår i någon av de drivna linjerna inom sitt parti och får backning av likasinnade, samtidigt som motståndarna blir dom som driver en annan linje. Men dom står ju inte ensamma mot sina motståndare. Till skillnad från de flesta av oss. Ja, som det brukar vara. Men betänk, dessa har ett pansar, skydd, stöd och utvägar. Man sällar sig till den ena eller andra linjen inom partiet mer sällan av ideologiska skäl, oftare av taktiska och opportuna skäl. Där man har sin uppbackning.

Makten känner sig själv, bäddar i boet, använder sig av olika verktyg för att säkra och garantera fortsatt maktelit.

Kritik inom ett parti är oftast tillåten när det är tillräckligt många bakom den. Enskilda kritiker, isoleras och tystas. En enskild kritiker kan man behandla som mindre vetande och inte ta på allvar. Skulle dennes kritik vara befogad, är det större skäl att tysta och förminska kritiken med olika härskartekniker för att förhindra att flera hakar på.

Här är bland de största misstagen de s.k. demokratiska partierna gör. De agerar grundläggande antidemokratiskt.

Kritik är syre inom vilket område som helst. Kritik ska vara saklig och underbyggd och godtagbart framförd. Den kan också innefatta att man tänker högt och är undrande, utan djupare kunskap, man reflekterar. Det ska också bemötas med respekt och förklaringar. Vulgäriteter är inte detsamma som kritik. Inte heller manipulation. Argument får tala, öppen kritik ger syre och syre ger liv.

Politrucker, byråkratiska politiker är rädda för kritik, rädda för att deras makt ska ifrågasättas. De uppfattar kritiken mot dem personligen då hela den politiska karriären är uppbyggd på personliga vinningar. De ser inte kritiken som den tillgång den är till kollektivet, till det man ska leda. Dom ser inte att en välgrundad kritik är en tacksam möjlighet att förbättra arbetet. Att med bredare förståelse kan man också komma till bättre lösningar.

Så dödar man det öppna, ärliga, demokratiska samtalet. Istället befäster man makten och skaffar sig en bunker från vilken man skjuter utåt.

Spelet om Nato, måste vara den mest utstuderade manipulation vår s.k. demokratiska stat har gjort mot sitt folk.

Vi har levt i en 200 årig tradition av alliansfrihet. Alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Detta har tjänat oss väl men det har också tjänat andra. Vi har heller inte varit i krig sedan 1809. Nu har vi en socialdemokratisk regering som kastar detta överbord. Skyller på Ukraina och kör över svenska folket med slughet, taktik och förslagenhet. Sådant man beskyller maffiosoregimer för att göra.

USA och väst är på dekis. Det sker inte på en gång, men balansen svänger bit för bit över till öst och Asien. Kina, Ryssland, Indien, Iran och en rad asiatiska länder samt arabländer har ingen anledning att prioritera väst och framförallt USA. Kina har gjort i likhet med vad USA har gjort för länge sedan, nämligen kolonisera Europa, Afrika, Latinamerika och skaffat sig en världshandel som styrs med öppna diktatoriska medel. De låtsas inte ens vara demokrater. Kina köper pöbeln med lågvaruskit och krimskrams. USA förlorar mark. Ett desperat döende djur är farligt. USA använder Nato i sitt försvar för att behålla världsherravälde. Därför utnyttjades Ukraina. Kriget i Georgien tex. ledde aldrig fram till detta vi ser nu.

Så slänger regeringen in Sverige i käftarna på de stora kämparna om världsherravälde.

Vi kunde ha förblivit alliansfria och hållit oss utanför kampen om världsherravälde. Vi har inget i den kampen att göra, förutom att bli ett redskap för USA och utplåna oss själva. De rika vill alltid ha mer.

Frågan kvarstår. Varför säljer ni ut Sverige?

ÖB Bydén fick frågan om vad han tyckte om att Sverige ska söka Nato medlemskap. Han svarade: ”Det är bra att vi blir medlemmar i Nato.”

ÖB är chef för svenska försvaret. Militären är underkastad politisk styrning som baserar sig på fria val till en riksdag. ÖB har ingen rätt, i likhet med kungen, att ge uttryck för en politisk åsikt offentligt. Han ska följa den politik som råder tills det blir en ändring.

Det var ett misstag av grov kaliber att ÖB uttalade sig i Natofrågan i detta läge.

Men ingen har reagerat!

Slapphet råder, som vanligt. Ingen tar ansvar. Medborgarna håller tyst. Då får man också de ledare man förtjänar.

Ytlighet och manipulation råder. Det är kommersiella reklambyråer som leder Sverige. De ”utbildar” politiker i hur de ska manipulera och komma undan. Hur de ska prata utan att säga något. Man slingrar sig, babblar utan innehåll och man smiter från ansvar.

ÖB skulle ha hållit käft. Han skulle ha svarat på frågan på följande sätt: ”Om Sverige går med och blir godtagen i Nato, så hanterar vi det. Om Sverige inte går med i Nato, så hanterar vi det.” Det är ÖB.s uppgift. Politiska ställningstaganden från en ÖB sker i länder där militären för en egen politik, något som vi har sagt nej till.

Bydén är en sympatisk person, vi har hört honom i Sommar och i olika sammanhang. Men han är främst en statstjänsteman. Då krävs att man är en oförvitlig sådan ifall man ska vara trovärdig. En trovärdig ÖB är en förutsättning för en demokrati.

En samlad riksdag, förutom Vänsterpartiet, har vänt på en femöring i Natofrågan. Ett ofantligt svek gentemot det svenska folket. Ett historiskt svek. Makten har dragit nytta av den fredskultur vi har odlat i 200 år. Av den självklara hållningen majoriteten av befolkningen har haft gentemot alliansfrihet. Vi är bortskämda och har tagit den för given. I ett korporativt samhälle som vi växer in i allt mer, har makten ingen enskild partifärg. Makteliten är enig, man har bestämt att Sverige ska ställa sig till förfogande till stöd för USA via Nato. Då får vi sälja vapen och nyttja dem. Då gynnar vi miljardäreliten och dess bihang, lojala politrucker.

Det är ett historiskt svek och en skam. Det är det sista rycket i rester av den svenska socialdemokratin. Den är död.

Dom resonerar att bara man sitter vid makten så är det bättre än att inte vara där. Så tänker en inskränkt, linjärt tänkande och alienerad maktmänniska. Som blandar ihop personliga vinningar och fördelar med folkets.

Nej, Andersson, Staten är inte du, för att travestera en annan gammal envåldshärskare.

Var kritisk vid valurnan. Rösta inte slentrianmässigt. Ska vi hålla kvar resterna av demokratiska vinningar vi har uppnått genom hård kamp i många år måste vi:

GÅ OCH RÖSTA!

Är dom nyttiga idioter eller ideologiska soldater på Sveriges radio?

Ett ”misstag” har begåtts på SR i deras översättning av svenska nyheter till olika varianter av arabiska på Radio Sweden. Dessa översättningar vänder sig inte bara till arabisktalande människor, utan också till muslimska samhällen. Svenske chefen, har efter ett samtal med anställda kollegor insett att ett ”misstag” har begåtts i översättningen. På svenska var ordet islamist och på de olika varianterna av arabiska, blev det muslim.

Nej chefen, översättarna visste precis vad de gjorde, här var inga misstag. Bara din skinande okunnighet. Eller något annat?

Frågan är ifall man har rätt att vara okunnig och göra misstag? Det vore onaturligt om det inte vore så. Vi alla begår misstag. Frågan är då var går gränsen? Vilka misstag är ok att man gör och sedan försöker lära av och vilka misstag är inte ok?

Denna korrekta översättning av islamist på svenska, till muslim på arabiska, har förmodligen medverkat till att skapa ytterligare många som gärna befinner sig här i landet men som hatar det och dessutom bekämpar dess ordning. Människor som sprider rykten om hur samhället stjäl deras barn, om hur ingen tycker om muslimer…får nu höra på sitt språk att en svensk politiker undrar varför bara poliser var skadade och inga muslimer i påskkravallerna. Människor som känner sig påhoppade, nivellerade och som befinner sig i sin egen värld men på vår mark. Människor makten aldrig har nått fram till för man inte har velat. Vill man och är inkompetent, skaffar man sig kompetensen som är nödvändig, svårare än så är det inte. Därför säger jag att makten har inte velat.

Den som är muslim i sin fostran och kanske till övertygelse, den som har studerat saken, den som har levt med muslimer, den som har gått utanför sin egen lilla bubbla och försökt förstå de olika ideologiska krigshärdar som råder i vår polariserade värld, vet. Denne vet att islamist och muslim är samma sak för en muslim. Sedan kan man ha en intern kritik mot det ena eller det andra, men det är en intern historia som man inte går ut med i det öppna. Man gör ingen skillnad på politisk extremism och islam. Skillnaden går ifall man gillar det eller ej, men man förhåller sig till det. Islam är ett budskap om jihad, om kamp och övertygelse.

Även i bibeln har vi uppmaningar till vad vi skulle kalla för extremism, vi har också många extremistiska följare av den, också här i Sverige. Avgörande är om vi gör skillnad på extremism och extremism.

Islam, till skillnad från kristendom, har inte genomgått en renässans. Man har inte uppdaterat tron till våra moderna samhällen. Det finns kanske ingen motivering att genomgå en renässans i dominerande muslimska samhällen. De är oftast auktoritära och odemokratiska. En renässans förutsätter utveckling, förnyelse och omtolkning av budskapen.

Har vi då en svensk politiker som talar om islamism, är det högst naturligt att en som översätter detta till någon variant av arabiska, men framförallt talar till en muslimsk publik, använder ordet islam och muslimer, då det är vad som gäller enligt islam.

Islam är i likhet med de flesta religioner, politisk. Sedan är det upp till utövarna hur de använder sig av ideologin. Tar man fram kärleksbudskap, fredsbudskap, så är det vad som gäller. Man kan lika gärna ta fram kampbudskap, mission genom våldsbudskap.

Ja, det som skiljer religioner från utpräglade samhällsteorier är ju att de saknar alla ambitioner av någon som helst vetenskaplig koppling. ”Gud” har gett dom ordet, rätten och kampen för att sprida men också påtvinga sin sanning.

Det finns många muslimer som bär tron i sitt hjärta och som motsätter sig alla extremistiska våldsinslag. De kan tillhöra dessa som vill reformera religionen, som vill anpassa den till moderna samhällen. Men, det finns ingen tolerans för detta, därför backar dom i skarpt läge och vi ser dom inte.

Inom kristendomen har vi hela frimicklarverksamheten. Som pingströrelsen, baptister, och inte minst icke kristna som Jehovas vittnen med fl. Vi har dessutom en hel del reaktionära som tillhör de s.k. högkyrkliga inom Svenska kyrkan som också ägnar sig åt antidemokratisk verksamhet och sekterism i olika former och nivåer. Där går de hand i hand med de vi kallar islamister. Vi gör således skillnad på religiösa extremister och våldsbejakande dito och kallar dem islamister, när det gäller muslimer. Ska troende människor åtnjuta respekt, måste de kämpa mot, kritisera de våldsbejakande extremister som verkar i de olika trosinriktningarnas namn.

Men denna distinktion som vi gör mellan muslimer och islamister är inte giltig för en troende, eller fostrad muslim. Jihad är en muslimsk angelägenhet. Hur man gör den, är en annan sak. En del gör den som en inre resa, eller som en mission, medan andra gör den bokstavligen och krigiskt. Alla varianter ingår i islam.

Vi kan gå till de kristna fanatikerna i tex. USA, Pingströrelsens Guds soldater, som uppenbart finns här också, som inte heller drar sig för extremistiska våldsamma metoder.

Det är inte religionen i sig som är det avgörande ifall man är extremist eller ej. Det är tolkningen av verkligheten och ens eget uppdrag i den, som är avgörande ifall du är extremist, våldsbejakare och våldsmedgörare.

Kristna extremister och våldsbejakare är inte trevligare än judiska – sionistextremister, islamist-jihadister, eller hindu – extremister och även den i väst så omhuldade buddhismen, som också har extremistiska varianter.

Kristendom har genomgått en renässans säger vi. Vi har anpassat den till våra moderna samhällen, säger vi. Kristendomen stödjer demokratin, säger vi. Svenska kyrkan är i sin helhet för homosexuella äktenskap, säger vi, för kvinnliga präster, säger vi. Svenska kyrkan säger ifrån, kritiserar och i bästa fall förhindrar kristna extremistiska yttringar säger vi, stämmer det eller?

Problemet med islamism är inte att det är något nytt med att vi får uppleva våldsbejakande religiös extremism. Religiös och annan politisk våldsbejakande extremism, känner vi till sedan tidigare.

Problemet med islam i Sverige, är den del av muslimer som är antidemokratisk och vill skapa sina egna parallellsamhällen, skapa religiösa, antidemokratiska frizoner, eller vad de själva kallar för kalifat.

Problemet med kristendom i Sverige är den del av kristna som är antidemokratisk och vill skapa sina egna parallellsamhällen, skapa religiösa, antidemokratiska frizoner.

Problemet med alla andra våldsbejakande extremister, religiösa, politiskafrån höger till vänster, är att de alla är antidemokratiska.

Att kritisera demokratin är av nödvändighet, för att hålla den vid liv. För att förbättra den. Skapa opinion, få stöd, använda de institutioner och arenor som finns för debatt och opinionsbildning. Skapa nya. När samhället fungerar så, är det sunt och det flödar syre i det. Misstag görs, fel begås, ansvar tas av de som bär det och man rättar till. Människor är aktiva, engagerade och makten lyssnar till människor. Man är öppen för att lära nytt. Det är att vara demokratisk.

Men att låta antidemokratiska krafter, fega typer som inte vågar ta kritik för sina idéer, som inte kan försvara sina uppfattningar och som för att tysta kritikerna, använder våld och manipulation, är något helt annat än en samhällskritisk debatt. De som kallas idag för våldsbejakande extremister, tycks finnas i alla läger. När de utnyttjar demokratin och yttrandefriheten för att avskaffa densamma, måste samhället reagera.

Antingen har vi nyttiga idioter på SR, obildade svenska chefer som inte vet något om islam och dess olika kulturer och därför låter sig utnyttjas. Det är ju inte första gången SR får problem genom att stödja islamism. Eller så är det en medveten politik som förs.

Jag fostrades i en tid då vi kämpade för demokratin efter 2:a v-kriget. Vi slog oss fria mer och mer från gamla auktoritära former och krigsmisslyckanden. Medelklassen som ökade och fick tillgång till utbildning, var till stor del progressiv, demokrativärnande. På så vis kunde den progressiva delen av arbetarklassen förenas med den progressiva delen av medelklassen i en kamp för ökad demokrati. Vilket vi gjorde. Något som bland flera C.H. Hermansson blev symbol för.

Idag är tongångarna åter reaktionära, som för 100 år sedan. Medelklassen idag är inte progressiv, utan snarare växer in i en allt mer reaktionär världssyn. Den demokrati vi har uppnått utnyttjas aktivt av dom som vill krossa den. Dessa krafter visar på en medveten styrka jämfört med dom som säger sig vilja försvara demokratin. Vi bevittnar mer av att lättjan är spridd och dästheten över full mage och lyxproblem har spritt fördumningen som en pandemi. Var är de tänkande och medvetna människorna? Var är de intellektuella?

Sverige går in i Nato och förklaringarna till detta steg skapar inget förtroende och tillit till detta ödesdigra beslut. Vi vet inte ifall det är hot från Ryssland som har blivit farligare, eller ifall det är för att rädda USAs dåliga ekonomi och att USA allt mer är på dekis och därför ska vi satsa på vapenindustrin. En öppen diskussion förekommer ej. Rättning i leden gäller. Men det är bara en liten detalj som man inte har tagit i beaktande.

Under 30 år, sedan vi gick med i EU, som skedde med ett starkt motstånd och som man fick lirka och skrämma gamlingar för att komma över 50%, har våra politiska ledarskap, myndigheter och ansvariga, abdikerat från ansvar, abdikerat från att värna om vårt gemensamma land som vi har rätt och skyldighet att sköta.

Oavsett partifärg, är de i detta sammanhang, lika kålsupare. Kortsiktiga, vinstgiriga och opportuna. Vår siste ledare i landet heter Palme. Han fick också utstå kritik. Han tog den också. Han gav igen, han vågade möta ilskna studenter i deras eget kårhus och försvara en dålig utbildningsreform som han hade lagt fram. Han stod ensam bland 1000 arga studenter och försvarade sin reform. Han fick skit, men han fick också respekt. Den ende efter Palme som hade chans att vinna respekt var Juhult, men honom gjorde man sig snabbt av med. Efter mordet på Palme 1986 har vi inte haft en enda som har kommit i närheten av ledarskap, kunnighet och integritet. Man kan inte finna alla fina saker i en person, människor är inte gudar, fast en del vill ha det till det. Men, man kan sätta samman en grupp som kompletterar varandra. Det klarar man inte heller. Är det så att antingen är dom inskränkta i sin egen bubbla och låter sig vara nyttiga idioter för andras intressen, eller så ingår dom i medvetna ideologiska riktningar med andra avsikter än vad som sägs öppet? Eller hur ska man tolka det?

Folket saknar förtroende för makten. För dom som just har ändrat kurs på vårt land och förändrat vår historia. Vi saknar en ledning med djup, med kännedom om sitt folk och med ansvarskultur. Samtidigt låter dom oss sväva i ovisshet om vad det är för fakta som ligger bakom ett sådant beslut.

Hade vår politiska ledning i Riksdagen haft folkets förtroende, skulle vi även kunna acceptera att vi inte kan få reda på allt p.g.a. landets säkerhet.

När det inte finns någon tillit till den politiska ledningen, när vi styrs av mediokra varelser som inte har bemödat sig att ta reda på folkets verklighet, utan gömt sig bakom teknologi och kommersiella propagandabyråer, är det svårt att lita på vad som sägs. Då tar konspirationsidéer över.

När folket behandlas av makten som dumt, mindre vetande och opålitligt får det konsekvenser som djup splittring, polarisering och i sin värsta form, extremism.

Folket väljer sina ledare, heter det. Eller folket får de ledare det förtjänar, vilket jag tycker stämmer mer. Slutsatsen av detta blir, att nu gäller det mer än någonsin att organisera, organisera, organisera som Joe Hill sa.

Kamp för fred, social rättvisa, omställning och demokrati kan inte vara viktigare idag.

Detta skrivs på min namnsdag, Nato – Norges nationaldag. Dagen då ett förödande och förhastat beslut i vår historia skrevs ner på pergament och ska lämnas in till Nato. Vi kommer gå mot oroliga tider. Många kommer utnyttja splittringen för att försvaga samhället. Det finns många som tjänar på det.

Då gäller det att sansade fredskrafter behåller lugnet och organiserar, organiserar, organiserar!!!

N = Narcissistisk

A = Aggressiv

T = Trosdeklarerande

O = Opportunistisk

NATO

Någon av de mindre begåvade politikerna uttryckte sig om Nato, som om det vore en hemförsäkring och att det är bra att ha en sådan innan huset brinner ner. I antiintellektuell, amerikansk,”oneliner” stil, sägs detta i en av våra tyngsta frågor där människor har starka uppfattningar. En häftig slogan, fåordigt, riktat till dom som inte orkar tänka. Riktat till dem vars rädsla har tagit över sans. Riktat till dumskallarna som handlar först och om dom hinner, innan det går åt helvete – tänker för sent.

Det är på denna nivå som ytliga politiker som moderater, folkpartister, kristdemokrater, centerpartister, sverigedemokrater resonerar, i likhet med SAP partisekreterare, Baudin, behandlar dom på det sättet en av våra mest avgörande frågor både historiskt och i framtiden.

Dessa människor uttrycker ett djupt folkförakt och det är med ett sådant mantra man går till val!!!

Vi ska rösta om några månader.

Vi ska fullfölja vår demokratiska plikt, för att upprätthålla systemet och ta vara på det lilla inflytande vi kan skapa över våra liv och barnens framtid. Rädda den demokrati som finns.

Kampen om köttgrytan trappas upp. Man utnyttjar människors tragedier i Ukraina.

Med manipulering piskar man upp rädslor och oro, skrämmer folk att springa in i olika fållor. Samtidigt som man kallar det för demokrati. Moderaterna vill framtvinga ett beslut om att vi ska söka Nato inträde, innan valet. Strategin är uppenbar, skulle de borgerliga inte vinna valet nu, vinner man i alla fall en huvudfråga, Natomedlemskap. Sedan är det bara att nöta på med propaganda de kommande åren och så småningom är alla invaggade i lögnen. Trygghetsnarkomanin i landet slår sönder alla gränser för vad man kan kalla för ett sunt och någotsånär balanserat intellekt. Dumheten frodas. Slavsamhället får nya kläder och människor får leksaker att hålla ångesten borta. Dessutom köper många detta utan minsta reflektion.

SAP är livrädda att förlora makten i valet. De är rädda för att Natofrågan ska ta energi från deras hjärtefrågor och därmed så kommer de att förlora om de inte faller i fällan och gör som de borgerliga, tar ställning till att ta upp Natointrädet innan valet. Enligt SAP tradition, torde de kunna formulera sig opportunt i andan av ”Orsa kompani lovar inget bestämt”. Något i stil med att vi kommer debattera, granska, analysera Natofrågan innan vi tar ställning. ”Då har man tagit ställning till, att vi kommer ta ställning till, när vi ska ta ställning till, Nato.” Detta är typiskt SAP – snack och kommer efter ett antal inre diskussioner få de mest bångstyriga till att lägga sig tillfälligt.

Enligt Riksdagsordningen, som är ett mellanting mellan grundlag och vanlig lag, måste ¾ av riksdagsmännen rösta för ett Natointräde om det ska bli godkänt. Det måste vara över 50% av riksdagsmännen som är närvarande och röstar. Det går inte att med enkel majoritet i Riksdagen, driva igenom ett Natointräde, som alla borgerliga partier låter påskina. De försöker föra människor bakom ljuset. En skam! Frågan är varför gör man så?

Hur argumenterar man då för Nato?

Natovurmarna hävdar att enl. artikel 5 i Natostadgan skall alla medlemmar betraktas likvärdiga och ett anfall på en Natostat är detsamma som en attack på alla Natostater. Musketörstadgan, en för alla, alla för en. Visst är det romantiskt! Så kan man gärna deklarera, ungefär lika säkert som ens käraste deklarerar evig kärlek. Men saker kan hända på vägen och deklarationen har ingen reell bäring i skarpt läge.

Alla för en stämmer i propagandan, i skriften. Som i bibeln. Vill du tro på himmel och helvete, varsågod. Din tolkning, men verkligheten bekräftar inte att dom finns. Det är i verkligheten vi måste gemensamt leva.

Nato, (förhoppningsvis) kommer inte starta ett 3:e världskrig med kärnvapen om det går att undvika. Risken är för stor för inte minst USA att själv få kärnvapen på sin bakgård. Men, med upptrappning kan det komma ur kontroll, som nu i Ukraina och vi ligger av hävd och geografisk placering i mitten, mellan öst och väst. Man kommer göra som idag med Ukraina, skicka vapen, träna folk osv. Nej, blir vi attackerade om det är av ryssar, iranier eller kineser… får vi klara det själva huvudsakligen. Vi har ju en egen vapenindustri att ta materiel från. Kanske får vi vapenstöd, osv. som i Ukraina.

Men risken är att propagandan får de dästa, de bortskämda, de kortsiktigt tänkande som är vana vid att någon annan fixar deras problem, att tro, att någon annan ska dö för dom. Så att de kan åka dit plastkortet räcker, kunna njuta i palmers skugga, när andra ”fixar” problemet på hemmaplan. När allt är lugnt och återuppbyggt, kan de återkomma. Då säkert med någon fiffig ekonomisk lösning de tjänar på. Vi betackar oss för dom som vill ha andra att leva och dö för dem. Det är människor som skriver ut sig ur Sverige, kom ihåg det. Kommer kriget ur kontroll blir jordens ödeläggelse total.

Med gemensam styrka kan man avskräcka fienden.

Har ni tänkt på hur man åsyftar till Kalla kriget när man talar om Ryssland? De krakar som har fått gå i Perssons skitskola, vet ju inget om att Kalla kriget hade huvudsakligen inte med Ryssland att göra utan med Sovjet. Enligt liberalerna som av naturliga skäl inte kan upprätthålla liberalismen i en globaliserad värld, (men som inte har fattat det än, eller vill erkänna det) har haft som motto, att inga demokratier krigar mot varandra. Man ser sig som demokratier inom Nato. Nästan hälften av Natoländerna är oerfarna demokratier, nya sedan ca 30 år, för att inte nämna Turkiet som har än längre tillbaka försökt att modernisera sig, när Ataturk försökte dra det medeltida landet in i framtiden. Där ägnar man sig åt en kräftgång in i medeltiden. Dessa som nu kallas för demokratier, kan inte kriga mot varandra då de alla ingår i Nato. Det är ju en fördel. Men man kan ju kriga mota andra, som inte är med i Nato, som kallar sig för demokratier också, eller hur? Varför håller man Ryssland utanför Nato, hon har ju blivit av med det hemska sovjetstyret som alla ville och räknas nu som demokrati, varför är Ryssland ett hot då? Kina har man ju inga problem med, även fast det inte kallas för demokrati. Kan det ha att göra med kampen om stormaktsherravälde? Då har det ingen betydelse ifall man kallar sig för demokrati eller inte. Då har vi lika kålsupare, USA, Ryssland; Iran, riktat mot hela Mellanöstern och muslimska världen, Kina, riktat mot Asien, Afrika och Europa. Pamparnas kamp. Vi alla andra små, kan välja mellan att vara knektar ( fnaska och sälja sig själv för någon annan och tacka för kaffet) eller vara nordfolk, självständiga, anpassliga, samarbetsvilliga men också stridsdugliga för eget försvar. Jag väljer nordfolk.

Kärnvapen används i avskräckande syfte.

Vi har flera kärnvapenmakter inom Nato. Det finns ett antal länder utanför Nato som också har kärnvapen. Israel, Nordkorea, Ryssland med. fl.

Israel anses vara en demokrati enligt dom själva och västvärlden. Det stämmer säkert att det är så för israelerna. Inte för palestinierna i Israel eller i de ockuperade områdena. Palestinierna får leva under apartheidlagar i Israel. Nordkorea räknas inte som demokrati och inte heller Kina förstås. Ryssland kunde med lite stöd bli en sådan, men man lät Putin ensam definiera sin variant av tjuvdemokrati. Varför måste dessa hota varandra och ha kärnvapen för att skrämmas? Vem skulle skadas mest av kärnvapen? Ett stort land eller ett litet land? Vi har Japan som enda erfarenhet. Men skulle det smälla kärnvapen över Ryssland, kommer de också att smälla i Washington. Vi, mitt emellan får då den del som tillhör USA och Nato. Är vi utanför, blir vi inte intressanta och i värsta fall blir det i alla fall lindrigare. Vi har fortfarande spår från olyckan i Tjernobyl i Ukraina. Trots med denna erfarenhet så hotar man varandra med kärnvapen.

Skulle Sverige tillhöra Nato, finns det utomordentligt lockande delar av vårt land där man gärna vill ha kärnvapen. Hela Norrbotten är tacksamt för Natobaser med kärnvapen. I skarpt läge har Natolöften om undantag ingen bäring. Istället kommer man hänvisa till just artikel 5.

Vi kan ha speciella särskrivningar i vårt avtal, som Norge. Där vi inte har baser eller kärnvapen. Sägs det som tröst.

Jo, säkert. Så länge det inte är skarpt läge. I ett sådant blir vi tvingade av just artikel 5 att ”hjälpa till”. Kanske inte våra ungar behöver låta sig mördas i strid, de kan inte sådant, men vi ”hjälper till” med att stationera kärnvapen i Norrbotten när så USA och därmed Nato kräver.

Vad finns det för argument mot Nato?

Nato påstås i propagandan att det är en försvarsallians. Man kan undra försvar mot vilka då? Andra demokratier? Eller är det ett skydd och lans för att behålla kvar USA som ledande supermakt? Är vi andra vasaller till USA? Är det ett led i supermaktskampen? Vill vi verkligen vara en del av en stormaktskamp?

Nato bildades 1949 och som motsvar, bildades Warszawafördragsländerna 1955. Efter Berlinmurens fall 1989 har Nato fångat in 14 av de gamla öststaterna. Nu var ju Kalla kriget slut och det fanns inte längre behov av vare sig Warsawafördragsländer eller Nato. Men Nato består och fortsätter att vara fientlig mot Ryssland (obs som inte längre är Sovjet). Warsawapaktsländerna som är med i Nato, saknar demokrativana. Dom kan diktatur. På grund av ojämlikheten och USAs övertag internationellt bidrar det knappast till en demokratisering till ett konservativt land som Ryssland. Det innebär att USA tillsammans med Nato har ca 8-900 baser runt Ryssland i olika länder. USAs militärbudget ligger på nästan 4% av BNP. Föreställ er lika många ryska baser runt USA och hur amerikanarna skulle reagera. Skulle det inte uppfattas som en provokation?

Vi kan ha speciella särskrivningar i vårt avtal, som Norge. Där vi inte har baser eller kärnvapen. Sägs det som tröst.

Jo, säkert. Så länge det inte är skarpt läge. I ett sådant blir vi tvingade av just artikel 5 att ”hjälpa till”. Kanske inte våra ungar behöver låta sig mördas i strid, de kan inte sådant, men vi ”hjälper till” med att stationera kärnvapen i Norrbotten när så USA och därmed Nato kräver.

Den största garantin för fred och utveckling är självständighet, alliansfrihet, integritet, detta i samarbete med andra och i frihandel med alla. Det är inte detsamma som globalism. Det är att visa att man bryr sig om sitt folk, värnar om det och håller fred med alla som vill. Avstår kontakt med dom som inte vill hålla fred. Då håller vi oss neutrala. Detta kan vi och detta kan vi erbjuda världen. Samtidigt som vi fortsätter kämpa för nedrustning och att militära pengar går till omställning istället för förödelse.

Den som attackerar ett neutralt land, kommer onekligen att betala ett högt pris internationellt. Man gör inte så, eftersom alla har nytta av tillgång till ett neutralt land.

Som sagt:

Fall inte för propagandan, var kritisk!

Tro inte vi är som alla andra – vi kan inte krig i praktiken. Men vi kan diplomati, förhandlingar, medling… som är absolut nödvändigt att det finns dom som kan och som har trovärdighet. Vilket man bara kan ha om man inte är uppbunden i den ena eller den andra pakten.

Vi får inte springa efter den som skriker högst, eller kör billiga oneliners – vi måste söka kunskap och vara kritiska! Det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet.

Fascistisering…vad tusan är det?

För 35 år sedan skrev jag en doktorsavhandling om den svenska socialdemokratin och i praktiken dess skapande av ett korporativt samhälle. Jag försvarade avhandlingen inför den Bulgariska vetenskapsakademin i Sofia. Ingen i hemlandet har visat intresse för sådana funderingar. Jag gjorde ett kortare utdrag ur den i en populärvetenskaplig tappning innan Berlinmuren föll. Manuset fick ligga tills den utgavs för ca 5 år sedan och heter ”Den stora myten, filosofisk-teoretiska grunder för ”Den svenska modellen” ”

Den har köps av olika forskningscentra i olika länder men inte i Sverige. En del privatpersoner har dock visat intresse. Mer än så är det inte, vilket väcker tankar speciellt i dessa tider.

En 200 sidig avhandling kan givetvis också beskrivas på ett icke vetenskapligt sätt, vilket förkortar den avsevärt. Socialdemokrati som växte till en korporativ hierarki. Jag kan beskriva det i en bild också, om ni hänger med. Ta tex. tre trianglar, utmärk topparna i dessa, dra linjer mellan dessa toppar och som alla går till en centralmakt. En junta, en diktator, ett ”kompisgäng” en tsar…ja, vad ni vill kalla det. Man kan kalla en triangel för SAF, en annan för LO, den tredje för det politiska etablissemanget. Man kan rita flera trianglar, ABF, utbildningsväsendet, sjukvården…. ja, allt. Varför blir det så då?

SAP lyckades mobilisera arbetarklassen som var störst till antal och avgörande i den industriella produktionen. Mobilisering och organisering av arbetare förde flera bra saker med sig. För arbetarna gav det styrka för att ställa krav på förbättrade arbetsvillkor. För arbetsgivarna/kapitalisterna gav det en utvecklad arbetskraft, disciplinerad och organiserad som man kunde ställa krav på och kapitalisterna tjänade på att höja löner och förbättra arbetsvillkor i längden. Därför var det de stora företagen som utvecklade sig bäst och kunde bli en jämlik partner med staten. Blandägandet mellan staten och kapitalet medförde som vi vet, att de satt i samma båt. Staten och kapitalet har vuxit samman i Sverige under ca 100 år. Med den ”svenska modellen” att arbetsmarknadens parter förhandlar om arbetsvillkor utan statens inblandning, är troligtvis ett unikt sätt i världen. Många länder har politiskt beslutade minimilöner etc. Våran modell har gjort många andra industrinationer avundsjuka då vi har haft ytterst få störningar på arbetsmarknaden med ett fåtal strejker.

Så långt så bra.

Det fungerar att ha det så när vi har gränser, är alliansfria, har egna lagar att styra efter som vi själva beslutar om i en egen vald riksdag. Det vill säga, när vi är självständiga och tar vårt eget ansvar.

Med globaliseringen av kapitalet räcker det inte längre med internationella mellanstatliga överenskommelser och avtal, då globalistiskt ägande spräcker alla nationsgränser och övergår till större enheter, än en nationalstat, som EU tex. Globalistiska monopol kan bli större än EU, större än någon stat eller någon annan sammanslutning. Den logiska slutänden för globalismen är att det kommer att finnas bara ett gigantiskt monopol som äger allt. En Gud på jorden. Den monoteistiska tron lyckas äntligen förena himmel och jord med globalismens hjälp. Längre än så kan man inte gå, i alla fall på vår planet. Detta ligger i monopolismens natur. Att det ligger i dess natur är inte detsamma som att det kommer bli så, då andra också vill vara den allenarådande guden så kommer man slåss om makten. På alla nivåer. Alla fronter blir inkluderade, ekonomiska, politiska, produktiva, propagandistisk desinformation, sociala och hela civilsamhället. Vad strävar man efter? Råvaror, energi, produktion och marknader är den kapitalistiska/globalistiska grunden. Således måste man söka en balans. Man kan inte ta död på dom som ska köpa produkterna då blir det ju inget klirr i kassan. Men man kan heller inte låta det anarkistiska, kapitalistiska samhället få rulla på med den berömda ”fria marknaden”, då lär vi ta död på allt och oss alla och ingen har tjänat något alls, eftersom ingen finns längre kvar. Då återstår det att man har koll och reglerar. Hur kan man göra då? Håller den underminerade demokratin för det?

Man kan som en primitiv envåldshärskare, omge sig av falska ja-sägare, låta sig luras i sin grandiosa självuppfyllelse och individuella inskränkthet, gynna sitt ”förtroendegäng” för att sedan se att allt stagnerar, och att man till sist blir skjuten för att de kvarvarande hyenorna ska slåss om bytet och makten. Så ser det ofta ut. Diktaturer har ett bästa före datum.

Eller så omger man sig av goda strateger, som lägger upp planer i schackspel där man till slut gör kungen schackmatt. Vi vet ju alla vilka som är bäst i schack världen. Det blir alltid antingen eller. Schackspel har bara antingen eller. Om inte denna gång, så nästa.

Sedan finns det mer flexibla auktoritära styren. Korporativismen är ett sådant. Stora organisationer, myndigheter, företag har makten gemensamt. De är toppstyrda av små lager beslutsfattare som har nära kontakt med andra i samma position i en annan organisation. Dessa toppskick känner igen sig själva då strävan efter maktvinning och styrning är gemensam. Själva organisationen och dess medlemmar är verktyget och möjliggör toppstyret. En elit, en maktklass står över alla andra organisationer, strukturer och officiella hierarkier. Detta är ett kollektivt envälde, men utan påverkan av folket.

En organisation, liten som stor, består av en bas av medlemmar, ett mellanskick av ledare, chefer och ett toppskick av organisationsledning med den yttersta makten. Från början i historien, när organisationerna växte fram, var det basen, medlemmarna som valde sina ledare och därefter toppledning. Den andra och mer vanliga varianten idag är att ledningen på mellannivå och i toppen placeras dit av högre organ. Basen, medlemmarna har bara att acceptera, och dom gör det. Alienerade människor ser inga sammanhang och helheter, alltså är de lättstyrda. Vi har i alienationens namn också odlat positivismen i dess filosofiska betydelse. Vi har lärt oss tänka i små bitar, strimlor, aldrig se helheten. Speciellt dom som tror sig i sin egen individualistiska upphöjdhet stå över alla, är utmärkta nyttiga idioter till den korporativa makten.

Sverige har ägnat sig åt i decennier vad man kallar för ”samverkan” för att lösa olika problem. Denna s.k. ”samverkan” finns i alla sammanhang och frågan är vad är syftet med en sådan? I sociala samhälleliga sammanhang är det uppenbart att man vill gemensamt med andra myndigheter/organisationer arbeta för att lösa gemensamt problem. Det låter ju bra. Men det finns något som haltar i praktiken i denna ”samverkan”. Det finns något absurt och osunt i att ständigt söka ”samverkan” som första steg så fort problem i verkligheten pockar på i ens egen organisation.

Jag står inför ett problem i tex. skolan. Det finns flera parter som ingår, som socialtjänst, polis, kommun, föräldraförening, lärarfack etc. Ett problem i skolan kan inkludera alla dessa parter. Istället för att var och en från sin egen roll analyserar och kommer fram till vilken roll de ska inta och besluta vad man själv ska göra, så kallar man till sig alla andra inblandade i en ”samverkansgrupp”, innan man själv är klar och vet vad man behöver hjälp med. Man smetar ut ett otydligt ansvar för problemlösning på alla parter, det anonymiseras och resultatet blir att ingen tar ansvar för någonting alls. Alla kan luta på varandra och hänvisa till ”samverkansgruppen” , smeta ut ansvaret så att ingen har något. Man går ut ur ett sådant samverkanssamtal med någon diffus detalj man ska göra samtidigt som en otydlig styrning driver på. Själv kan man peka på detaljen man har gjort och därmed gjort sin del,man har uppfyllt sitt ansvar. Men allt drivs ändå i en viss riktning och det är inte, hur mycket religiösa människor tycks tro det, av någon konspiration.

Det ligger i sakens natur, att en otydlig styrning blir en styrning som gynnar det starkaste.

Om var och en tar sitt eget ansvar, har en analys från sin grupp och förslag på vad man själv kan göra, då först kan man samverka och skapa något gemensamt. Som det fungerar nu är ”samverkan” detsamma som en styrning om än otydlig. Men ändock en styrning utan att man behöver vara medveten om det.

Från min egen erfarenhet inom skolan och alla ”samverkansmöten” mellan olika parter, minns jag dem bara som pladdriga kaffemöten. Vad de egentligen bidrog till vet jag inte. Jag skulle tycka att ett resultat borde ha varit att var och en av oss skulle veta hur vi ska agera och samarbeta i olika uppkomna situationer, där ansvarsfördelningen var tydlig och i förhållande till position och vad lagen tillåter. Den ständiga hänvisningen till och sökande svar i ”samverkan” låter som i kyrkan. Men vem kan tycka illa om paradiset? Hur konkret gör man det då? Tillåter lagen att man har informationsutbyte om elever som är sekretess i skolan? Om inte, kan jag ha samverkan då? Eller måste lagen ändras?

Slutsats är att ”samverkan” har samma roll som ”politiska kommissarierna” eller ”politrucker” som de kallades under Oktoberrevolutionen hade. Men då hade man att göra med analfabeter, slavar, okunniga, osjälvständiga och ovana vid egenstyre osv. Någon som lade den rätta politiska linjen framför folk. Någon som fostrade dem. Sådant har vi också haft för 40-50 år sedan, men vi anser oss tillräckligt vuxna nu för att inte behöva politrucker. Men stämmer det?

Rollen som politruck idag tycks bla. bäras av ”samverkansgrupper” i ett monopolistiskt, globalistiskt, korporativt samhälle.

Dagens ”samverkan” i alla sina former blir till en korporativ mekanism där pyramidtopparna får med sig underliggande skikt på rätt plats. I det sammanhanget spelar ”samverkans” möten och mekanismer samma roll som dåtidens ”politrucker”.

Samarbetet mellan alla toppstyren, baseras på gemensamma intressen och växande alienering av människor och förändring av ursprungssyftet av själva organisationen ifråga. Detta utgör en gemensam maktelit som är ett auktoritärt toppstyre i vårt samhälle. Det kallas också för ett korporativistiskt styre. Det är den utvecklingen vi befinner oss i nu.

Proggarna sjöng på70-talet ”staten och kapitalet sitter i samma båt” vilket är grunden för socialdemokratins existensberättigande. Ville man utrota klassamhället och införa ett demokratiskt medborgarsamhälle skulle man inte ha ägnat sig åt klassamarbete på ett sätt som utsuddade klassidentiteten. Nu tror arbetaren att han har samma förutsättningar som kapitalisten när han har fått mer i pengabörsen och kan åka till Thailand. Det enda han har fått är mer pengar att gynna kapitalet med. Att gynna de redan gynnade men utan deras makt och inflytande.

Sverige kan bli det första västlandet som kommer att använda sig av sin erfarna och i flera avseenden mogna demokrati till att rösta bort densamme. Vi använder demokratin redan till att underminera den. Sedan är det inte så mycket som behövs för att stjälpa den helt.

Tecken på detta är bla. den växande medelklassen och dess ökade roll inom det korporativa systemet. Chefer, tjänstemän, ledande akademiker i högskolor och universitet, på myndigheter osv. visar allt starkare att de är politiska tjänstemän, att de inte behöver lyda sina basorganisationer, att de leds av egenintressen, maktintressen gemensamt med andra toppstyrda organisationer. Det är korporativt.

Människor tror att Mussolini var den ende som var korporativ i historien och att den perioden är över nu och att vi lever i en orubblig demokrati. Ja, enligt propagandan är det kanske så. Mussolini skulle gråta av lycka om han hade tillgång till vad SAP har byggt upp med stöd och hjälp av alla borgerliga partier och vänstern.

Då vi inte längre har kontroll över våra gränser, då vi inte kan bestämma hur vi själva gör i vårt eget land, då vi är förpliktigade till att fullfölja avtal som vi själva inte har skapat men som är en del i de sammanslutningar vi tillhör etc. baserad på en ekonomi som har maximal vinstintresse som grund, så är det de starkaste som styr som vanligt. Med den skillnaden att nu är vi medskyldiga till dåliga beslut som drabbar oss men fattas av de mycket starkare än vi själva.

Någon av de mindre begåvade partiledarna sa i en intervju, att ”vi borde skaffa en hemförsäkring innan huset brinner ner” och menade med det att vi borde bli medlem i Nato. Hen ser således Nato som en ”hemförsäkring” och förväntar sig att någon annans barn ska springa till undsättning och riskera livet när vårt hus brinner, när vi blir attackerade. Eller låta oss ”skyddas” av atomvapen. Reaktionen kommer när medelklassbekvämligheten blir för hårt naggad. Troligtvis är hen van vid att ha privata försäkringar, pengar på fickan, rörelsefrihet och tar själviskheten som norm och räknar med att någon annan ska fixa det man själv inte ids. Eller så tar man sina pengar och sticker där det är bekvämare. Det är många som har den inställningen idag, en gynnad medelklass som börjar få allt större politisk makt. Jag möter få som ser som självklart att stanna kvar och försvara oss vid en eventuell attack.

Risken är att när denna medelklass blir för hårt trängd, kommer de som inte har råd att fly, ställa sig och ”heila” på gatorna. Det är inte längre skillnaden mellan ”höger” och ”vänster” som gäller.

Skillnaden går emellan om man accepterar exploatering av natur och människor och maximerad vinstjakt, eller ej.

En medelklass som accepterar exploatering och maximerad vinstjakt och som kallar sig ”vänster”, är inte mer vänster än den tyska arbetarrörelsen som gick med Hitler. De var också ”socialister”, nationalsocialister. Vad blir skillnaden då om man är ”globalistsocialist, eller monopolsocialist, exploateringssocialist….”, ja, orden saknar innehåll och blir till propagandistisk rappakalja.

Överbyggnaden i ett samhälle, (med överbyggnad menas oftast politiskt styre, ideologier, utbildningsväsen…) speglar basen, dvs. det ekonomiska systemet. Ytterst är det basen, ekonomin som präglar resten av samhället. Människors tänkesätt och verkande präglas av det. Det är inte detsamma som att alla förstår och inser det. Därför har vi inte sällan dom som idag försvarar Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, med en rad giltiga och ogiltiga förklaringar samtidigt som man påstår sig vara ”vänster”. Det enda krig man kan tvingas acceptera är ett försvarskrig. Blir jag attackerad, försvarar jag mig, min rätt och skyldighet. Aggressionskrig, oavsett hur många giltiga förklaringar det finns till ett sådant, kan inte betraktas på ett annat sätt än som ett haveri, ett misslyckande. Givetvis inte bara den aggressives misslyckande, utan alla parter som bidrog till detta. Det finns även de som kallar sig ”vänster” och försvarar islamister och olika våldsbejakande extremister, i alla fall så länge de tillhör invandrare. I ett alienerat, korporativt samhälle är det sådant som utvecklas. Vänster – höger är längre inte den avgörande uppdelningen i ett korporativt samhälle. Åter: uppdelningen går mellan att acceptera exploatering av natur och människor och ett vinstmaximerat ekonomiskt system, eller inte.

Jag har varit försvarare av arbetarstaten Sovjet. Som företeelse, som hopp, som en möjlighet för ett framtida klasslöst samhälle. Ett historiskt försök som givetvis inte kan fixa alla drömmar på en gång. Ett försök för över 100 år sedan, som på en outvecklad samhällsgrund lyckades ändå åstadkomma en livsförbättring för ett par hundra miljoner. Klarade att utveckla industrialismen på 70 år vad väst gjorde på 300. Basen i Sovjet var monopoliserad. Då statlig. Nu är den i Ryssland i likhet med oss, privatmonopoliserad. Att staten i sig har monopol, ger inga garantier om det inte finns ett demokratiskt inflytande och makt över dem. Det politiska systemet, överbyggnaden måste garantera denna kontroll, insyn och makt. Vilket innebär att det politiska systemet måste prägla basen också och då kan man inte ha exploatering och vinstmaximering som grund. Man måste komma på andra sätt.

På min tid, när jag hyste förhoppning i Sovjetsystemets möjligheter att överkomma sina brister, var där många som kallade sig vänster och som anklagade mig för ”revisionist” och att man inte kunde stödja en stat som Sovjet. Istället tyckte mina kritiker att jag skulle stödja Mao i Kina. Ja, flera av dessa maoister blev olika potentater i samhället och med lön och position glömde de sina ”revolutionära” drömmar.

Samma förmätna ”vänster” idag ger Putinregimen rätt att starta krig. De läxar åter igen gärna upp andra som inte intar deras hållning. Med samma reflex som förr, när människor stödde SUKP, (Sovjetunionens kommunistiska parti) och gjorde detta stöd till en religion, då de inte klarade av att kritisera något, utan fann förklaringar till varför man gjorde si eller så och med dessa också ursäktade även vidriga handlingar, går mönstret igen idag. De som var mot Sovjet men kallade sig ”vänster” är för Ryssland idag och Putins angreppskrig och fortsätter sig kalla ”vänster”. Detta är mycket intressant ur ett korporativistiskt perspektiv. Fundera på saken innan du slänger dig på tangenterna och inte gör skillnad på förklaringar, kritik och ursäkter.

Jag är ingens försvarsadvokat, jag är ingens ambassadör. Men till skillnad från flera andra europeiska folk, tillhör jag ännu de privilegierade som lever inom gränser där det än så länge tillåts att tänka högt. Ännu kommer ingen diktator som fängslar människor som tänker högt. Men det finns en frustrerad folkmassa som upplever sina medelklassprivilegier hotade och istället för att öka insikter och medvetenhet, låter de sig drivas till en avgrund. För att försvara sina intressen och för att försvara sin inskränkthet gör man som vanligt, slår på kritikern och budbäraren. Sedan om man på vägen till denna avgrund kallar sig höger, vänster eller mittemellan, har ingen reell betydelse.

Det går inte att bygga demokrati utan kunskap och ansvar. Kunskap och ansvar är både individuella och kollektiva. Vill man inte begripa det, är man medverkande till att fördjupa de problem man helst vill undvika. Då har epitet och loggor som man stämplar i pannan, ingen som helst betydelse. Det blir bara ytterligare ett inslag i propagandaflödet.

Jag har resonerat kring korporativism i Sverige och en del yttringar. Jag har ställt öppna frågor. Eftersom jag vare sig är Gud eller präst, har jag inga beskäftiga sanningar och svar. En del förklaringar kan öka förståelse i bästa fall. Men det är inte detsamma som att ursäkta överträdelser.

Många har svårt att hålla isär förklaringar och kritik från ursäkter, oavsett om du kallar dig ”vänster”, ”höger” eller ja, mittemellan.

”Fattigdom och trångboddhet leder till kriminalitet”, påstås det unisont och man går till val på det. Javisst, det kan det göra. Men de flesta fattiga och trångbodda är inte kriminella. Även ”rymdbodda” i Djursholmsvillor begår kriminalitet. Oftast med större belopp än en trångboddsgangsters när det gäller pengar. Det betyder inte att alla Djursholmsvillor är bebodda av gangsters.

Ni märker hur nivån sjunker om man inte klarar av att hålla isär förklaringar, kritik, oavsett sida och ursäkter, för att man vill försvara någon grumlig känsla.

Tänk om vi alla ansträngde oss för att vara kritiskt granskande åt alla håll. Om vi hjälper varandra att se nya saker och söka förklaringar och kunskap för förståelse, men ursäktar inte med detta överträdelser och brott, kan vi skapa ett helt annat debattklimat än det polariserade som nu växer.

Ett sätt att påverka basen är förändringar i överbyggnaden genom ökad medvetenhet.

Enväldet bär inte alltid löjets operadräkt. Det korporativa enväldet är klart mer flexibelt, raffinerat än en löjlig diktatorsfigur. Men också mer effektivt i sitt envälde.

Arbetarstaten tog sig ett första uttryck i historien i Sovjetunionen, med alla svagheter och historisk barlast, men också stora framgångar. Nej det blev inget himmelrike, för de politiskt religiösa. Men det blev ett viktigt steg i historisk utveckling som påverkade hela världen.

Mussolini var mer utvecklad än Hitler i sin samhällssyn. Han utvecklade det korporativa samhället på den nivån Italien befann sig för 100 år sedan. Kan vi lite historia ser vi att den historiska spiralen går igen och vi är på nästa varv, där mycket påminner om hur det var, men vi har tagit det några snäpp till. Det svenska samhället ser inte ut som i Italien för 100 år sedan. Dess ledare är ingen löjlig diktatorsfigur i paraduniform. Det är inte detsamma som att det inte skulle vara korporativt.

Korporativism i Sverige bär blågult och högst svenska drag. På samma sätt som våra framtida kalifat kommer att vara blågula på svenskt vis, men likt förbannat – kalifat. Det fascistoida partiet Nyans, kommer troligtvis vinna makt i en del kommuner, eftersom ingen försöker stoppa det. Kulturrelativism och en förment ”vänster” hållning, att ” man skall vara snäll med invandrare” har lett till att den gode, snälle ”medelklassvensson”, är också ”snäll” med de invandrare som vill skada och gå andras intressen. Inte minst skada sina egna landsmän här.

Men i sak kommer vi se att är just i ett korporativt samhälle som kalifatet kommer passa som handen i handsken. Det finns mer nyttiga idioter i korporativismens tjänst, än kritiker som tillåter denna utveckling.

Det är fortfarande tyst på den svenska valfronten. Ingen valkampanj hörs ännu. Man väntar länge så att det inte kan avslöjas för många otrevligheter. Man ligger lågt, avvaktar och fiskar röster. Detta val är inte som tidigare val, detta val kommer att avslöja hur medvetna människor är eller inte inför den framtid som väntar oss. Är vi medvetna, kommer det leda till viss oro. Är vi inte det, kommer det leda till riktigt stora problem.

Allt går inte att lösa med ett extra snabbpass på Arlanda och pengar på kortet.

Högmod går före fall

Om och om igen upplever vi historiens små kortväxta diktatorer fylla sina ådror med maktens berusning. De är förblindade som vanligt av sin egen storhet och saknar barnets klara blick, som pekar och säger att kungen är naken. Mussolini var känd för sin tyranni, men också för sitt löjeväckande kroppsspråk. Lika så lille Hitler, som Chaplin hade som inspiratör för sin fantastiska gestaltning av den absoluta maktens fasa och löje. Jo, använd löjet och i bästa fall, satiren, som vapen mot förödelse och förtryck. Använd det för att stärka motståndet!

Det finns många förklaringar till Rysslands invasion i Ukraina. Men det finns inga ursäkter. Det finns också förklaringar till ifall Danmark skulle vilja återta Skåne, men det finns ingen ursäkt. Garantin för att de inte sker är för att vi båda är demokratier. (Med det lilla tillägget till förståelse för danskarnas situation, att de har nog av fulla svenskar som det är, utan att också vilja införliva dem och dessutom behöva betala för det!).

Jo, det finns historiska förklaringar till Rysslands koppling till Ukraina. Den ryska kulturens vagga. Kärnan från vilken det slaviska alfabetet spreds. Det alfabet som skapades av de bulgariska munkarna Kiril och Metodi. Detta innebar att bibeln kunde översättas till slaviska och äntligen kunde slaviskatalande folk förstå vad som predikades i kyrkorna. I kyrkor där grekiskan hade härskat. Det kyrilliska alfabetet på 900 talet var en revolutionär händelse. Den bulgariska kungadottern Helena blev bortgift med en ättling till Rurik, i Kievska Rus. Hon tog med sig alfabetet och därefter spreds det skrivna ordet bland slaverna. Det väldiga slavriket kallades för Ryssland från ruserna som hade grundat Kievska rusdynastin och första statsformeringen på sin tid i området. Kievska Rus grundades av Rurik från dagens svenska Östersjöskärgård. En vikingaledare som bland så många andra tog sig över Östersjön och in på floderna i öst. Han följde floden och kom till Kiev. Där grundade han sin dynasti. Den Ruriska dynastin varade omkring 800 år.

Varför det svenska engagemanget Ukraina? Handlar det verkligen om Europa? Var engagemanget lika stort under krigen på Balkan, som också ligger i Europa? Javisst ja, vi har ju ingen gammal vikingahövding där på Balkan, eller har vi det?

De vikingar som var här vid Östersjön i skärgården, kallades för Ruser. Rus var en dåtida militär term för en militär organisering. Man delade upp vikingarna, huvudsakligen män, men det har bevisligen också förekommit kvinnor som var indelta. Varje viking var tilldelad ett skepp som denne skulle ta sig till vid skarpt läge. Denna indelning kallades för ”roddarlag”, eller ”rorslag”, som blev ”roslag” , som blev rus, ruser, vars område kallas Roslagen. Ruserna i Kiev spred namnet rusernas land som blev Ryssland. Hänger ni med?

Kanske vi också ska begära äganderätt av Ukraina av historiska skäl som Putin? Jag hoppas att det inte är en bakomliggande chauvinistisk orsak till vårt stöd för det ukrainska folket! Som en förevändning att satsa de mytiska 2% av statsbudgeten till försvaret, som leder till…hoppsan, oj, nu kan vi bli medlemmar i Nato, tänka sig vilket sammanträffande!.. ni vet. Den magiska gränsen för att komma in i Nato. Är det chauvinism, Natovurmare eller krigsprovokatörer som har fått luft under vingarna nu i samband med kriget mot Ukraina? Eller är det ett uppvaknande i att vi inte längre lever i en Törnrosadröm och att ingen (inte ens en Nato) prins kommer att kyssa oss till liv?

Med Putinlogik skulle vi också spänna musklerna för att ”återta” Ukraina.

Tänk på vad Ukraina betyder på ryska, Okrainina, det betyder vid utkanten. Troligtvis vid utkanten av det ryska väldet. Vi kan också säga att Ukraina är vid utkanten av Europa. Ett bra namn som visar på en utkantsplacering som nu har blivit ett centrum. Sådan är dialektiken, idag i utkanten, i morgon i centrum.

Jo, det var en ukrainsk komiker som blev president i Ukraina. Som så många andra tröttnade det ukrainska folket på en rad buskisamatörkomiker till presidenter som de hade och valde en professionell dito. Medan ryssarna alltjämt har en amatörkomiker som president, men en farlig sådan. Tjuvarna i Kreml är välorganiserade. Deras kleptokratiska samhälle börjar få sina törnar och då kan saker som man inte har planerat hända. Svenska nazister åker till Ukraina och tränas av Azovbataljonen för att slåss mot ryssen. Azovbataljonen är nazistisk, stödd av Ukrainska regimen, där har Putin en poäng. En förklaring, men ingen ursäkt för krig. Nazister har alltid varit välrepresenterade i Ukraina och det var troligtvis den enda sovjetrepubliken som hade inhemska nazister som stödde Hitler i sitt försök att krossa Sovjet. Ryssland klev ur Sovjet till kapitalets glädje, nu skulle det bli en kapitalistisk demokrati. Men det blev som så ofta, en kleptokratisk diktatur. Kleptokrati är den mer formella termen för tjuvsamhälle. Men det är inte detsamma som en ursäkt för krig.

Chaplin lekte med jordklot som uppblåsta bollar i sin film och satir över nazidiktaturen och alla de komplexfyllda små männen med makt. Konsten är en lisa för själen. Glöm aldrig konstens roll bland alla mänskliga behov!

Idag ser vi åter en liten högmodig diktator med ett eget löjligt kroppsspråk vilket blir naturligtvis lockande och en inspiration för konstnärerna.

Ni ser framför er på TV, de raska stegen, nedböjt huvud på sned och en fladdrande vänsterhand. En liten man som går genom de tsaristiska dörrarna, gjorda för 4 meters män, så ni kan tänka er hur det känns för den som är bara 1.5 m. För att sedan fortsätta traska genom de gyllene salarna där det krävs lite pondus för att bära upp helheten och inte framstå som liten och löjeväckande. Under slottspromenaden hålls den högra armen stilla längs sidan som om den försvarar en pistol. Här har ni Putins kroppsspråk. Sätt fart skådisar!

Putin har gjort allt för att komma till makten. Imponerande. Putin har serverat kaffe till pampars gäster, han har gjort allt för att bli den tsar han är i dag. Och han har lyckats, glöm inte det.

Det är verklighetsflykt att tro att det går att diskutera förnuft med en sådan fullblodskarriärist. Det är bara vinst eller förlust som gäller. När tsarerna i den ryska historien har blivit för stora, när deras stöveltramp har blivit för tungt för att folket ska mäkta med…så växer det ett mullrande missnöje, uppror, koketterier, samlingar av mäktiga män, vars intressen blir hotade och som då sätter stopp för tyranniet. Någon läglig palatskupp sker. På ett eller ett annat sätt. Vill tjuvarna som kallar sig för oligarker, ha en chans att behålla sitt tjuvgods, måste de avsätta Putin. Alla de från ryska folket stulna miljarderna finns spridda i trygga västliga, demokratiska bankhänder. Varför stoppar inte bankerna i väst oligarkernas tillgång till de stulna pengarna? Man sa ju så. Pengar luktar inte, så när man med ena handen viftar om att frysa tjuvarnas tillgångar, låter man kranen stå vidöppen med den andra. Ett hyckleri utan dess like. Putin är den uppenbara skurken. Men hur är det med den ”goda” sidan? Har inte Putin skäl till sitt försvar och kritik? Fortfarande; detta är frågor och förklaringar – ingen ursäkt till anfallskrig.

Det är ingen slump, snarare en naturlig utveckling att folken har formulerat ordspråket ”högmod går före fall”. Putin kan välja, att antingen fasa ut, eller så följer han rösterna i huvudet rakt ner i avgrunden. En dag kommer en komiker gestalta hans kroppsspråk i en satir och göra honom odödlig i konstnärliga, satiriska sammanhang.

Han borde nöja sig med det, nu kommer vi minnas honom som den lille grabben som gjorde en världskarriär, missade crescendot och föll på eget grepp.

Han tar med sig så många fler i graven och hotar en hel värld. Han bärs av jasägare som smiter från sitt ansvar. Han bärs av möjliggörare som förnekar sin roll både här som där och ljuger inför sig själva och världen. De förminskar, förnekar, klamrar sig fast vid politiska dogmer. Jasägare, ynkryggar som tillhör den del av mänskligheten som inget har att bidra med, förutom det gödsel de i likhet med växande grönska och djurarter förmår prestera.

Jag lever i ett land där jag kan publicera detta utan repressalier. Eller?

Jag är pacifist. Jag vill ha fred. Jag vill inte kriga. För att slippa det, kämpar jag för fred.

Skulle jag uppleva i mitt Sverige, vad ukrainarna får göra idag, kommer jag inte att fly. Jag kommer inte belasta andra då jag är redan gammal. Jag kommer att kämpa emot. Jo jag, pacifisten kommer att strida. Och mina gråa hår hindrar inte det. Vi får se ifall ansvariga myndigheter vet hur de ska ta tillvara på sin befolkning och dess kompetens till försvaret av vårt samhälle. Vi är många som kan bidra, under förutsättning det finns organisering och ledarskap. Sådana som kan organisera och leda. Det har blivit skralare av den varan i landet efter att alla sitter med näsan i den digitala världen och vill tjäna lite extra på NPM systemet. Vi har en uppsjö av googleproffessorer, allvetare… Snarare har de en indoktrinerad positivistisk, uppsplittrad kunskap inom små olika sektorer. Medan vetskap om helheten lyser ofta med sin frånvaro.

Jag vill uppmana alla ni som känner er inte ha med vårat samhälle att göra, men som ändå bor här och drar dess fördelar och som väljer att stå på sidan och glo, att tänka på följande:

Det har inget att göra med kön, ålder, kulturell bakgrund, utseende, klass, som gör dig duglig i försvaret av vårt samhälle. Det finns människor om de får utrymme, som kan hantera det komplexa scenariot. Bor du här, oavsett orsak, är det ditt hem som måste försvaras, hållas rent och i ordning. Behovet är redan stort. Alienationen har vuxit så pass att människor tror att det är alltid någon annan som ska ”fixa” problemen.

Ditt ställningstagande i att försvara Sverige eller inte, har inte med hud, klass, kön att göra, utan helt med vilka intentioner du har, vilka ideal du följer. Om du vill värna om vårt gemensamma samhälle, eller ej. Vågar du stå för det, låt oss diskutera det. Då har vi en grundläggande demokratisk stomme till skiljaktligheter… men vänder du dig bort, har du valt att ställa dig utanför samhället. Det får också konsekvenser. Demokratin är inget smörgåsbord där man väljer vad man vill ha, utan att ge något tillbaka till samhället.

Under senaste 30 år har vi haft två krig i Europa. I Jugoslavien och i Ukraina. Med Balkans oförmåga att samtala och vara diplomatiska så kommer kriget där troligtvis att blossa upp igen. Tito lade en blöt filt på folkens olika intressen. Detta var framgångsrikt så länge han levde. Nu vill Serberna sköta det i en chauvinistisk stil, med en Putintouch. Det blir i så fall krig igen.

Totalförsvaret som ska riggas enligt statsministern, kan ses som ett försvar för vårt samhälle, mot det våld som redan frodas. Ett försvar mot underminering av dem med andra intressen än svenska. Mot de krafter som splittrar och klyver folket i bitar. Krig behöver inte enbart innebära tanks och bomber. Vi har hybridkrig, som går på infrastrukturer, på utbildningsväsen, sociala organisationer, de vill påverka din medvetenhet och utnyttja dina svagheter i deras egna intressen. Mot detta måste vi öka medvetenhet, kunskap och ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. Till vårt försvar förutom totalförsvaret har vi vår framgångsrika alliansfrihet. Släng inte ut barnet med badvattnet alla natovurmare! Inga kärnvapen på svensk mark! En kamp för fred är kamp för liv!

Vi gråter med dig, Ukraina!

Vi gråter idag.

Vi knyter vår näve i morgon.

I övermorgon organiserar vi!

Upp till kamp för fred!

GOD FORTSÄTTNING SVERIGE!

Vi kan säga det som ett mantra, vi kan mena det och visst kommer det att vara flera ljuspunkter också framöver. Det är ju nu inte det lätta och goda som är ett problem och som man framhåller och kritiserar. Problemen vi har måste vi se och identifiera. Vi måste erkänna dom. Då tillsammans kan vi bekämpa dom.

Bland de svåraste av problem vi har, är bristen på insikt. Egoism. Bekvämlighetskommitteéns förminskande, förnekande, förlöjligande av olika företeelser. Antiintellektualismen som växande norm, rädslans fördumning och konsumismens ångestdämpande krampaktighet är vår tidsanda och igenkänning. Som den unge mannen i radion sa angående hans köpande av festknark om att han med detta främjar knarkhandeln och allt som den drar med sig,

Det skiter jag i, jag vill bara festa och ha kul.” Känns det igen?

1962 stod jag i en dunge, uppe på ett litet berg i Gustavsberg på Värmdö och höll ett avgångstal för våran klass 9. Jag hänvisade till Rachel Carsons bok, Tyst vår och uppmanade mina klasskamrater att lyssna till fåglarna att också föreställa sig ifall det var tyst. Att det kunde bli så ifall man inte bekämpade miljöförstöring. 60 år senare är förstörelsen en realitet även för de som vägrade lyssna då. Nu har vi inga 60 år på oss längre för att göra något åt den. Vi har en kör av människor som stämmer in i vad grabben sa ovan, ”det skiter jag i, jag vill bara festa och ha kul”. Sedan har vi en drös människor som hänvisar till sina rättigheter. Dom vet bestämt att dom har rättigheter och vilka. Vad dom har förträngt är att med varje rättighet följer minst tre skyldigheter. ”Jag har rätt att inte vaccinera mig!” Visst. Men din skyldighet är att inte umgås med andra. Hålla dig undan, isolerad. ”Jag har rätt att jobba med vad jag vill, inklusive vård och omsorg” Visst, så länge du har kunskapen, kompetensen och du uppfyller de krav arbetsgivaren kan ställa på dig, att du är vaccinerad. Du behöver inte vaccinera dig när du arbetar inom vården, men du har ingen rätt att fortsätta arbeta på egna premisser, då får du göra annat, eller gå hem. Ja, vi kan fortsätta hur länge som helst.

Istället för att förklara vad demokrati är, går myndigheter, ledare, politiker, chefer… in i motsättningar, spär på dessa och ökar gapen mellan människor. Hårdare tag är den inkompetentes mantra. Här föreligger en grannlaga pedagogisk uppgift, nämligen att förklara vad demokrati är, vad man menar med demokrati, ta diskussionen om olika demokratisyn. Vitalisera debatten. Det vore intressant att veta vad ledningen för vårt land, riksdag och regering, menar med demokrati. Menar dom att alla får göra allting? Är det så att om man ”känner” för en sak, eller ”tycker” någonting, att det är likvärdigt med den som har kunskap? Har mitt ”kännande” och”tyckande” samma dignitet som flera forskares gemensamma resultat? Visst får jag säga vad jag känner och tycker, men förhoppningsvis är det fakta och kunskap som handlingar vilar på. Jag får känna och tycka vad jag vill, det handlar inte om det, inte i Sverige. Men. Jag kan inte som levandes i Sverige, kräva att alla ska ta hänsyn till vad jag känner och tycker. Jag kan, förhoppningsvis, finna någon mänsklig varelse som respekterar och lyssnar till mig. Det är mänskligt och det är viktigt. Men. Jag kan inte utgå från att mina känslor och ytliga tyckande kan vara bas och grund för handlande, för lösning av problem, grund för beslut. Känner jag och tycker jag något och vill förmedla det, är det bästa tipset att jag också förkovrar mig, lär mig så att mitt kännande och tyckande kan bli till argument. På argumentationens scen finns det en chans till att de klokaste, mest faktagrundande argumenten når fram. Att hävda detta tycks vara stoff till att människor känner sig kränkta. Ja, kränkarsjuka, den är mer spridd än corona.

Frågan är, varför har vi låtit det drivas så långt, att människor känner sig kränkta så fort man snuddar dom i kön? Är det inte ett uttryck för osundhet? För någon anomali? Så, vad bottnar i människors upplevelse av kränkthet så fort dom får det minsta motstånd?

Jag minns en gång när jag var lärare på ett fängelse, klass 2, och blev inlåst tillsammans med två unga män. De valde ha lektion med lärare för att slippa verkstaden och arbete. Jag är läraren och de mina elever. Vi var alla tre inlåsta, jag förstod inte varför. Vid tillfälle korrigerade jag något som den ene sa, jag sa att det stämmer inte och förklarade hur det var. Nu hade jag gått 10 år på universitet, jag hade en doktorsexamen och var lektor och hade en adjunktnivå i två andra ämnen. Jag hade inte mutat mig till detta, jag hade inte köpt min examen och jag hade inte utnyttjat mina kvinnliga behag för att få denna examen. Jag hade arbetat i underläge. Men denne unge man som satt inlåst kanske för att han inte klarade av att vara utelåst, klarade inte heller av att jag sa att han hade fel. Han reagerade på en bråkdels av en sekund, lyfte en stol för att slå mig med. Han hade kraft och vana, om jag uttrycker det enkelt. Han kände sig kränkt! Av mig, kärring… i hans ögon. Han sa det. Jag hade ingen rätt att kränka honom, vilket han påpekade men som tur var, så tog hans kumpan stolen och hänvisade till att killen skulle få ett längre fängelsestraff ifall han slog mig. Den kränkte gav uttryck för sina känslor, sina åsikter och tyckande. Han hade rätt till det. Men han måste hålla sig till ämnet så vi kunde diskutera, vilket jag eftersträvade. Han hade ingen rätt att hota mig med våld. Hans demokratiska skyldighet var att föra ett anständigt samtal efter förmåga, kräva att jag lyssnade och att jag ansträngde mig att förstå och svarade på vad han sa. Att han lyssnade på mig och tog mina argument i beaktande. Vi båda skulle göra så, då hade vi agerat i demokratisk anda. Men demokrati, är inte den främsta grenen hos inburade unga män, tyvärr.

Detta ett exempel på ovan givna kränkhetssjuka och bildningsbrist i en demokrati, bör väcka till eftertanke. Frågan är, varför hade han ingen kunskap om demokrati? Han hade gått i svensk skola. Uppvuxen i Sverige. Dessutom hade han svenska som modersmål och kunde läsa. Jo, han hade ett eget ansvar, som inget/ingen krävde av honom att ta. Men, hade samhället tjatat på om vad demokrati är? Hade man i skolan insisterat på att han skulle ta med sig den kunskapen i livet? Jag har jobbat i många år i skolan och tar mig rätten att påstå att få är de som har en uppfattning av vad demokrati är efter att dom har slutat gymnasiet. Få är dom som har mött andra ståndpunkter och skapat sig en egen uppfattning, orienterat sig och tagit ställning. De flesta som lämnar skolan har fått en biljett till bekvämlighetskommitteén och kränkthetsförbundet.

Ska vi skylla på dem? Eller på skolväsendet som uttrycker folkets vilja via riksdag och regerings vilja och beslut? Ska vi ta ansvar för vilka vi sätter som representanter ch lagstiftare?

I likhet med så många andra, som makten inte vet (för att den inte vill) är trött på att förklara vad Sverige är, vad vi påstår oss vara, vad värre är, vad vi tror oss vara. Med obligatorisk skola sedan 1840- tal och nu gratis skola… för alla som ids. Däremot är man dålig på att vara en skola för alla. Det krävs bara kunskap, tålamod och ett hjärta hos lärare för att nå de onåbara. Gratis skola och gratis bibliotek tycks inte räcka för att bilda oss.

Skolan har man gjort till en vara bland andra varor som tuggummi och läsk… nu är det en skattkista för egoister att stjäla skattepengar och stoppa i egna fickor. Tänk om dessa tjuvar var tvungna att leverera kvalitet av egen produktion, då hade de aldrig fått så mycket pengar. Nej, dom är garanterade pengar från våra ihopskrapade gemensamma pengar och allt sker i den så kallade fria marknadens namn. Hade det nu varit en fri marknad hade de inte behövt stjäla från folket.

Jo, vi har en del att ta itu med framöver. Pandemin, att lära oss leva med den, respektera varandra ta ansvar för egna beslut. Klimatomställning och social omställning, de båda förutsätter varandra. Alla som försöker gömma sig bakom ett finger och hänvisar till marknaden, till demokratin… skall kanske betänka att: oavsett vad vi gör eller inte gör kommer omständigheterna att tvingas oss fram i ett allt mer auktoritärt styre. Antingen låter vi katastrofen ta oss utan att vi har ”hunnit dit”, vilket betyder med yttersta hårdhet och stor förlust av människor och natur. Katastrofen är i sig en hård diktatur som ingen kommer undan. Eller så låter vi av bekvämlighetsskäl politiska diktatorer ta för sig och på så sätt tvinga oss in i och underkasta oss auktoritära styren. Eller tar vi vara på den demokrati vi har lyckats skapa hittills och tar det demokratiska ansvaret att för varje rättighet åläggs jag minst tre skyldigheter.

Den som försöker smita från att vara människa i komplicerade tider, kommer också de få ta konsekvenser av sina val.

Vi lever i en kontrollkapitalistisk tid, varje steg vi tar, varje transaktion vi gör,varje telefon vi bär med oss… så är det banken, staten, företagen, andra homus digitalius som ser oss. Vi är sedda, om dock ej av Gud, så av Google…

Den som talar om integritet, att den skulle kränkas när man tar vaccin, eller tvingas visa covidpass låter rädslan ta över och låter dumheten tala. Det är en mänsklig rättighet att vara dum, men det är ingen mänsklig rättighet att påtvinga andra att underkasta sig dumheten.

Vi måste utveckla ett nytt ekonomiskt system, som ger staten större makt, kommuner och regioner större flexibilitet. Som ger individer större flexibilitet och personligt ansvar, som gynnar den som av eget arbete skapar, producerar. Kontrollerar den som vill exploatera andras arbete för egen vinning för att i en övergångstid stoppa möjligheten till exploatering. Storkapitalisterna måste kontrolleras av lagar och verka så länge de inte skadar samhället och exploaterar människor och natur. Ytterst är det folket via sina olika ombud, inte bara riksdagen men också i folkrörelser, föreningslivet att i olika samarbeten med staten, under demokratisk kontroll som måste vara aktiv i samhällsstyret på alla nivåer. Ingen kan luta sig tillbaka och säga att ”någon annan får fixa det där”, eller ”det skiter jag i, jag vill bara festa och ha kul”. Staten måste förlita sig till bred forskning, ha folket, landet i fokus och inte ge vika för ekonomiska särintressen. I den riktningen måste vi gå.

Jag hör ekot av föraktfulla suckar och fnysningar, men utan erbjudna alternativ. Antingen försöker vi skapa något gemensamt i ordning, frihet under ansvar, eller så inväntar vi katastrofen. En större folklig kontroll över samhälle och natur måste till och är en huvudriktning som måste hållas. Det går inte att låta egoister, tjuvar och allsköns kortsiktiga egenintressen få driva oss till katastrofens rand. Idag pratar vi vacciner och covidpass och kränkhetssjuka. Det är inget mot vad som krävs framöver. Samtidigt krävs både mod och ansvar, ödmjukhet och humanism och det går inte att i vanlig, bekväm svensk ordning, vänta och se. Vi har krav på att aktivera demokratiska ordningar och utveckling och demokratisk aktivitet. Diskussioner, folkbildning, pröva sig fram med olika modeller… det kommer krävas hårda beslut. Är du redo?

Någonting händer i konungariket Sverige…

Efter 8 år av dött sjögräs som envisas rulla kvar i vågorna och påstå sig vara kronan på verket, har vi fått nog. Nej, det var inte dessa 8 år enkom och detta döda sjögräs som är orsaken till vårt tillstånd idag. Innan dessa 8 år hade vi annat förmultnat material som försökte skicka en och en annan rot i grunt vatten. Den politiska ledarnivån har gradvist sjunkit år efter år. Urgröpningen av den uppnådda demokratin började med Palmemordet. Den kröntes av EU inträdet. Idag är medelmåttornas regerande, legio. Ni förstår att denna text vänder sig till dom som inte bara är läskunniga, men som också har lyckats växa ut ur sin 3-års känslomässiga nivå av egocentrism och förmår höja blicken.

Ja, (suck), vi fick en ny statsminister och en ny regering. Vår talman, tydlig och klar, intelligent och resonlig, gjorde vad han förmådde. Han utgick från en kultur, en medvetenhet i Riksdagen. Det är honom förlåtligt, han är dessutom borgerlig, gu´bevars, vilket kan förklara hans konservativa hållning, som var av godo i detta fall och jag vill att han ska veta att jag, en enkel röstare, visar min förståelse. Han står inför uppkomlingar, fundamentalister och inskränkta egoister som i detta fall var miljöpartister. Dom vet inte, för att de inte har tagit reda på hur kulturen är i Riksdagen, för att de inte visar respekt för vår historia. Dom leker i sin bubbla, men lever trots höga löner i inskränkthetens göl. Uppkomlingens, karriäristens, inskränkthetens riddare, den lättsålde till pengaklirr och applåder, är välkommen att göra karriär i vårt statsmannahägn oavsett färg så länge folk röstar in dom. Dessa människor har lärt sig socialisering av Alfons Åberg och dom vet att oavsett vad de beslutar, vad de säger så när det går fel, är det MOLGANS FEL!!!

Kyrkan har kört samma sätt länge, men med en annan touch. Gud förlåter, du är skyldig, men om du underordnar dig makten kan du få en hand på ditt huvud och en välsignelse. Men hur jag ska klara hyran på en välsignelse är det ingen som förtäljer. Miljöpartisternas fundamentalistiska hållning och okänslighet gentemot människor utanför Södermalmsgettot i huvudstaden, får dom att framstå som Jehovas vittnen, i sin förtvivlan att ingen förstår deras stora sanning. Må dom nu åka ut ur Riksdagen igen, och förhoppningsvis låta vettigt och moget folk ta över i partiet om det finns något fog för det att vara kvar. Partiet har spelat ut sin roll. Stollarna har gjort sitt. De vettiga som finns kvar kan återkomma för att tillsammans med andra, på ett klokt och rimligt sätt verka för verklig ekologisk och social omställning, då de båda omställningarna nödvändigtvis betingar varandra. För att skapa en gemensam omställningsfront, krävs även att andra politiker i andra partier visar verklig färg och lämnar sina kortsiktiga och egocentriska mål. Har vi sådana intelligenta, mogna och ansvarsfulla politiker ilandet? Vill någon lyfta fram dom?

Nu slipper Magdalena patrasket från radhusen, eller?

S-folket bor inte sällan i radhus, villor… oj, oj, oj, de kommer ju från samma håll, samma klass. Medelklass.

Samtidigt är man förvånad att SD vinner S- röster, V- röster, M- röster, C- röster… fackföreningsmedlemmar. Varför förvånas man? Fackföreningens roll har ändrats genom åren. Från början en kämpande gemenskap som var med att bygga Sverige tillsammans med folkrörelser. Man skapade en egen metod, en metod som bara går när man har jämställda parter på arbetsmarknaden och egna gränser man styr inom. Metoden som har gjort oss världsberömda och går under beteckningen ”den svenska modellen”. Det har vi inte längre. Man har frivilligt sålt sig till världsmonopolen som har oändlig makt i förhållande till ett litet land som Sverige. Man blir bara ett monopol om man har förmågan att exploatera råvaror, arbetskraft och politiska system. Det är sådant vi står emot. Då spelar varken s.k. ”värdefrågor”, ”värderingar” någon som helst roll. Man kan lika gärna lyssna till predikan och sitta och pladdra i intervjuer, tränad av PR byråer i hur man pladdrar utan att säga något. Utan att svara på frågor. Som här om dagen då vi fick höra Svenonius pladdra om varför inte barnmorskorna har vettiga arbetsmiljöförhållanden, varför folk inte kan testa sig för covid, varför vården är på dekis… Hon sa inget, talade till oss som om vi vore idioter och inget begriper. Som åhörare kunde jag bara uppfatta henne som pinsamt inskränkt. Är det så man vill skapa trovärdighet till ett demokratiskt, politiskt system? Är det sådana företrädare vi ska se upp till? Hellre klantiga, människor som gör mänskliga misstag, men som svarar rakt och ärligt än dessa pladdermaskiner.

Pladder garanterar ingenting. Det är handlingarna som räknas.

Se på Kina, en utomordentlig utveckling både ekonomiskt och politiskt som är baserat på förtryck och exploatering. Denna utveckling förklaras med liknande språkbruk och pladder som hos oss. Kinesernas pladder liknar EU-folk och västerlänningars språkbruk. Men det finns en historia bakom västs språkbruk, en vana att kritisera. I Kina får man uppenbarligen samma behandling om man kritiserar som hos andra fundamentalister i kalifaten. Kineser och andra diktaturer kan svänga sig med liknande pladder, men menar tvärt om.

Således kära medborgare, måste vi lära oss att se igenom propagandan. Av bekvämlighetsskäl lyssnar vi till sådant som gynnar oss utan att ifrågasätta och undra varför, sådant måste vi ändra. Om vi också skyller allt på MOLGAN, ja då har vi ingen rätt att kritisera makthavarna heller.

SAP har hjälpt folk att gå till SD genom att inte lyssna på människors problem, genom att inte lyfta deras problem och diskutera dem, genom att inte förstå vissa skick av arbetarklass. Genom att hålla sig isolerade från folket, genom att sakna tentakler i folkmyllan. Sådant kallas för alienering och alienation. Ett främlingskap. Man har inte ens lyssnat på invandrares signaler, som inte vill bli beblandade med tveksamma landsmän som har annan moral, avsikt och ambition genom att komma hit. Man har låtit fackföreningen växa in i något som stundom påminner mer om en reaktionär klubb, en politisk karriärtrampolin istället för att den ska vara den kamporganisation den en går var. Det är inte så att en facklig kamporganisation inte behövs, tvärt om, mer än på länge. Snarare har den också blivit korporativ och därmed inte längre är den organisation arbetarna behöver för att hålla samman och stärka sina positioner. Facket idag splittrar arbetarna, ställer dem mot varandra, vilket är ett uttryck för svaghet.

Det finns EU-importarbetare som går för lägre lön… det finns svartarbetare, som blir glada ifall de får lön… det finns kvalificerade arbetare som man trixar till det så att de också går för lägre penning, större osäkerhet och kortsiktighet. Sedan finns det dom man kan lita på, de som inte protesterar, de som gör som man säger. De behöver visserligen inte vara duktiga, de kan vara fuskare och medelmåttor, det viktiga är att dom är lydiga. De ges en låtsasfrihet, ett utrymme där dom kan vifta runt med olika teorier, få luft under vingarna och tro sig vara av vikt. Att de är lydiga redskap och nyttiga idioter i stormaktsintressen, är det ingen som tycks reflektera över. Pinsamt. Då får vi också vad vi förtjänar, ett medelmåtta styre. Så där är vi nu.

Så vad kan korporativism betyda? I samhällelig form är det en kontrollapparat för styrning av massorna. Den vulgäre propagandisten skulle säga att idag har vi ett informationssamhälle och denne skulle påpeka att allt är tillgängligt och fritt för alla. Våra samhällen genom historien har alltid varit informationssamhällen, med olika information till olika människor, som i sin tur har olika position och förutsättningar att använda den. Det är strukturen, den känns igen. Det som skiljer idag är mängden av information som är tillgänglig för allt fler. Men frågan är den, ifall det är detsamma som att det är också enbart en kvalitativ förbättring? Kvantitet måste hanteras med kvalitativa metoder. Struktur och handledning baserat på vetenskaplighet. Det sker inte. Man öser över folk en massa information som människor saknar möjlighet att sålla i, att rensa ur och att se vad som är viktigt och varför. I ett sådant läge blir all s.k. ”fri” information någonting helt annat. Det blir förtryckande och inskränkande.

Vad har politiken då erbjudit folk med lite pengar? Andrahandshyrning, sovapåsoffanhoskompis…student tvingas hemifrån till skolorten utan bostad…pensionären med för stor lägenhet, kan inte få mindre då där det ingen hjälp finns att få till byte. Gamlingen utan tillsyn i egen bostad där isolering och ensamhet fuktar väggarna med ångest. Fel ställda krav på människor. Frågan om krav på att kunna det svenska språket är felställt, då man inte förklarar den avgörande orsaken till att kunna svenska i Sverige. Jag har inte uppfattat en politiker som har påpekat att den som inte kan svenska kan heller inte värna, skydda, utnyttja demokratin. Människor som aldrig har upplevt någon form av demokrati kan knappast förstå nödvändigheten att förstå svenska för att värna och utnyttja demokratin. Då skriker populister om att det är diskriminering och tvång. Varför är det ingen som lyfter demokratifrågan? Hur nu än demokratin ser ut hos oss, har vi gjort vissa landvinningar som vi inte får slänga ut som man gör när man slänger ut barnet med badvattnet. Man kan ju undra varför en del anser att vissa invandrargrupper ska hållas utanför demokratin. Är det för att de ska kunna utnyttjas som röstboskap, svartarbetare, statestikutfyllnad i propagandistiska dokument…?

Är det det gamla klassamhället flera vill ha tillbaka? Då när arbetarna inte var så kaxiga och ställde för höga krav och då vi hade en ”lumpen”, ett skikt som alltid kunde användas på olika sätt. Som avskräckande, ”titta så kan det gå om du inte…”, som gratisarbetskraft… som stöd för den växande fundamentalistiska religiositeten. Ja, konungariket Sverige polariseras, ruttnar inifrån sakteligen.

Bekvämlighetskomiteén lever i sin självtillåtna aningslöshet där intrång, elavbrott, social oro angår inte dom så länge de själva inte råkar ut för det direkt på skinnet. Det var ett stort problem med Hitler och hans hejdukar, men det absolut största problemet var alla de tysta som gav honom makten.

Ska vi göra en liknelse till vår situation när det gäller SD, utan att tillskriva SD alla likheter med tyska nazister, så är trots allt inte SD det verkliga problemet, utan snarare alla dom som har sett till att partiet växer i styrka. Alla dom som vägrar ta ideologisk fight och alla dom som inte klarar av att argumentera mot SD när de har fel, eller har modet nog att erkänna sådant som är rätt.

Puuuh, det är något ruttet i kungadömet Sverige och kungen är naken.

Fundamentalism – vad tusan menar dom?

Fundament – en grund varpå något större vilar.

Fundamental – grundläggande, omfattar alla elementära och absolut nödvändiga faktorer och förutsättningar.

Fundamentalism – renlärig variant av ideologi (religiös, politisk) som baserar sig på ursprungliga DOGMER.

Fundamentalist – bekänner sig till ovan nämnda.

Alla dessa termer har en koppling.

Dogm – en grundläggande lärosats vars riktighet inte ifrågasätts. I religion och politik.

OBS!

Dogmatism – att envist hålla sig fast vid en gång fastslagna lärosatser utan förmåga att anpassa sig till en föränderlig verklighet!

Således blir slutsatsen att en fundamentalist är en dogmatiker som envist klamrar sig fast vid dogmatism.

Så, var hittar vi dom då?

Det talas om antiintellektualism och vad har det med ovannämnda att göra? Vad är ett intellekt? Enligt en ordbok skulle man kunna säga att det är en sammanfattning av andliga egenskaper som är inriktade på systematiskt tänkande och analys. Där förnuftet ställs högre än känslomässig erfarenhet. Förnuftet bearbetar erfarenheterna systematiskt och analytiskt.

Så har vi dess motsats, antiintellektualism. Den hyser ett motstånd mot intellektuella resonemang till förmån för TRO,VILJA, KÄNSLA som står emot intelligens. Således har det smält ner till motsättningen mellan förnuft och känsla. Ja, nu börjar vi känna igen oss. Så här är det ju, det krävs både ock. Det finns en tid för det ena och en tid för det andra och ibland får man se till att klara av de båda och hålla en struktur, en ordning.

Men vad händer när vi kommer till politiken? När våra politiker påstår sig tala förnuft men drivs av en subjektiv vilja och känsla och därmed lurar oss, vad händer då?

Vi har en regering som snart har suttit i 8 år och som torde vara den svagaste regeringen i Sveriges historia. Innan dess satt ett par drömnissar som ville införa allt de hade lyckats läsa sig till i serietidningar från USA. Sedan 80-talet har det gått utför med Sverige, frågan är varför. Jag är vare sig dogmatiker eller sanningssägare, men jag vill påpeka ett par saker som jag redan skrev om i min avhandling 1985, som en påminnelse inför SAP kongress.

” Med kapitalismens inväxande i det imperialistiska stadiet spreds marxismen i en ständig kamp mot ickerevolutionära former av den socialistiska ideologin. Detta försatte klassamhällets försvarare i en situation då de tvingades agera med vissa kontraaktioner mot den proletära läran. På så sätt växte opportunismen fram i arbetarrörelsen. Försvararna av småborgerliga intressen i arbetarrörelsen började revidera den marxistiska läran, se över den på sitt sätt. ”

” Under trycket från den snabba monopoliseringen förblev inte arbetarrörelsen någon ”ren” arbetarrörelse och redan från början utsattes den för inflytande från liberala och religiösa/etiska idéer.”

Hjalmar Branting var påverkad bla. fl. av Lasalle och inte av Marx.

”Fram till våra dagar har SAP inte ändrat sin syn på möjligheten att använda sig av den borgerliga statsapparaten för att uppnå förändringar och reformer i strävan att nå socialism.” Denna ide´står alltjämt i centrum för SAP:s strategi och taktik från Branting till Erlander, Palme, Carlsson och nu Löfven och man talar gärna om ”det starka samhället”.

Från början har man ansett att kompromisser med borgerligheten var möjliga och man kan göra avtal med denna. Visst. Problemet är att man fortsatte att tro att kapitalismen kommer frivilligt avsäga sig makten. Antingen är denna uppfattning naiv eller så är den förslagen. Frågan är vad som är värst.

I dagens kamp om klimatet och kamp om att behålla vinstandelar lyder samma dogmatiska inställning som på 1800-talet. Man kompromissar till oigenkännlighet, ingen ska förlora, alla ska vinna…förutom förstås de fattiga.

Monopolismen har vuxit till att inte bara vara monopol i Sverige, sedan spridda i världen till att ha byggt ett system över världen. Det är vad som är den yttersta drivkraften i kapitalismen och kallas också för globalismen. Mer än så kan inte kapitalismen utvecklas. Det krävs nytänk och göra nya värdeprioriteringar. På riktigt, med konsekvenser och inte ett babblande som i kyrkan. Maktförhållanden är i storleksordning att 1% äger 99% av vad som hittills går att äga.

För 10.000 år sedan växte privategendomen fram tillsammans med jordbruket i Mellanöstern, idag är förhållandena 1 – 99. Ska kapitalisterna börja äga andra planeter? Kanske man kommer ta betalt inte bara som nu för vattnet men också luften? Hur långt kan privatägande nå? Sedan är frågan vad gör man med all egendom? Istället för att sätta press på privatägandet, istället för att fördela den, istället för att skapa värdiga förhållanden för människor så böjer sig SAP med bihang i pinsamma bugningar med lismande, förnekanden och förminskningar i opportuna krumbukter för att kunna slicka i sig röster och kunna sitta kvar vid makten till vilket pris som helst. Att ha makt är det viktiga, inte vad man ska ha makten till.

Reinfeldt ville vi skulle ”öppna våra hjärtan”, han ville ha in billig arbetskraft, skapa en ny underklass då den inhemska arbetarklassen har fått det för bra. Nu har vi EU till hjälp för påfyllning underifrån. För skattebetalarna blir det dyrt och för företagen blir det billigt. Anstormningen av människor som av olika skäl inte kan, vill eller någonsin kommer att arbeta ger inte bara detta till trots klirr i kassan men också politiskt stöd. Den politiker som är ”snäll” med invandrade kan räkna med en röst åtminstone i kommun, då det bara krävs uppehållstillstånd för att få rösta kommunalt. Det parti som ”bjuder till” till lokala ledare, de kan vara präster i främmande församlingar eller imamer, klanledare….så vet den lokale politikern att dessa ledare kommer att uppmana sina undersåtar att rösta på just det partiet. Det finns folk som har suttit i församlingar och hört sådana uppmaningar från sina ledare. Det kan man tycka är naturligt, men med skillnad att dessa undersåtar följer sina ledares uppmaningar.

Jag har hört palestinier som hävdar att Muslimska brödraskapet är ”arabvärldens socialdemokrati”. Jag vet socialdemokrater som tänker likadant. Tro och solidaritet tex. f.d. Broderskapsrörelsen är socialdemokrati i kyrkan, med 6 miljoner medlemmar och därmed en inflytelserik politisk del av Svenska kyrkan. På samma sätt som islamisterna, politiserar man tron och gemensamt med islamisterna använder man sig av församlingar för politiska syften. Ingen synagoga, kyrka, moské… i världen står utanför den rådande politiken. Men med svenska kyrkans delande från staten utvecklas den i en reaktionär riktning och det med bla. SAP s hjälp. Tro och solidaritet har öppnat för islamism och fundamentalism både inom islam och kristendomen. Här råder en antiintellektualism och en uppmuntran till känslor, tro och vilja. Hitler vann inga framgångar med rationella argument som var faktabaserade, han nådde framgångar genom känslomässig manipulation.

Så nu är vi där igen. Alarmism, känslomässig manipulering och skrämseltaktiker som leder folk i den riktning man vill ha dom. Det vill säga, inte i eftertänksamhet, faktakoll och förnuft, utan i springande horder som man till syvende sist kan kontrollera med vapen.

Stefan Löfven tycks drivas av ett kall. Hans familjeengagemang inom Tro och solidaritet har öppnat sekten till allt fler fundamentalister. Inte bara Pingströrelsen men en rad andra fundamentalistiska sekter likväl, både kristna och islamska, som det finns flest av i landet. Sedan har vi ytterligare en fundamentalistisk politisk sekt, Katalysgänget, som kallar sig för reformister och vill antyda om någon slags kollektivt minne från ”fornstora dar”, nämligen då SAP satt länge vid makten, då vi hade gränser och reglerade invandringen allt efter vi kunde ta hand om den. Då staten och kapitalet satt i samma båt, delade på monopol, eftersom de annars aldrig skulle ha vuxit sig så starka utan folkets stöd via staten. Då skapade man reformer för att tysta kritiken och för att skapa acceptans till SAP s stöd till privatkapitalet. Nu slår sig Reformisterna ihop med fundamentalisterna inom Tro och solidaritet. Det nya fundamentalistiska partiet Nyans behöver inte åtrå regeringsmakten för att kunna få starkt inflytande i landet. Med stöd av SAP, Tro och solidaritet och alla tänkbara varianter av fundamentalism kommer de få makt. I likhet med SD kan dom ta över en kommun och prägla den med sin politik och då får dom ju ett svenskt kalifat, så slipper dom trängas nere i Syrien.

Klassyn och samhällsklassers roll som drivande krafter i samhället förnekade man redan från början inom SAP. Idag stöds denna hållning av individualismen och alla individers ”unikhet” där det ankommer enbart på individen om framgångar sker eller ej. Var och en är sin lyckas smed, heter det i propagandan. Samtidigt som man dumpar ner ansvaret från myndigheter på individen. Man döper om klasser till att heta ”socioekonomiska områden” vad som nu menas med det. Där det finns människor torde det också finnas sociala sammanhang som vilar på ekonomi. Så är alla samhällen byggda. För att förklara bort ökad kriminalitet, myndigheters inre kollapser, undergrävande av den rättsstat vi en gång byggde talar man om ”utsatta socioekonomiska områden”. Det talas om barnfattigdom som om barnen skulle vara fattiga medan deras föräldrar är rika. Man delar upp familjen för att inte sätta den i ett klassammanhang. Som om per automatik människor blir kriminella för att dom är fattiga. Det är en medelklassyn, en uppkomlings syn på underklassen. Den är inte bara falsk men riktigt korkad likväl. Medelklassen lär väl bli varse vad det lider.

Det är lite symptomatiskt med det mode som gäller. Medelklassen köper dyra byxor med hål i, för att man har råd att leka fattig. Dessutom går man runt med Gällivarehäng så att rumpfåran syns så snart någon böjer sig fram. Jag tycker det ger en bild av vårt samhällsläge, nerhasade och trasiga brallor som kostar skjortan.

Hittills vare sig reformister, vänsterfolk eller någon annan har framkommit med kritik av värde. Opportunismen och klasslösheten inom SAP har vuxit till fulländning. Det går inte att blir mer opportun än att krypa under alla borgerliga skinn, kliva rejält högerut, slå sig samman med fundamentalister av olika schatteringar, stänga av förnuftet, intellektet och ägna sig åt känslomässig propaganda. Förfallet är uppenbart. Dimman tätnar och man ser inget men kliver på ändå, med risk för att kliva ut för stupet. Men då är det för sent.

SAP har medverkat att skapa en överbyggnad baserat på en ekonomi som drivs av privatkapitalets intressen. Det har förekommit olika försök att kontrollera kapitalet som med tex. Löntagarfonderna. Men då var det redan försent. Det blev ju ett enormt motstånd och givetvis omöjligt att genomföra. EU är resultatet av den internationella monopolismens seger och överlägsna styrka. Med EU inträdet satte också SAP sin namnteckning på sin egen dödsattest. Den socialdemokratiska rollen är över, den att vara bro mellan arbete och kapital, mellan de olika klasserna. Medelklassen har vuxit sig stor och stark, överklassen klarar sig jämt och underklassen består av blandning av arbetare, utslagna och akademiker. En hop individer, inte en medveten samhällsklass med en enhetlig roll i produktionen. Nu har vi både AI, robotar och fattiga människor som kan arbeta billigt. Vi behöver inte ha en inhemsk arbetarklass. De som lever här utan att arbeta blir lönsamma också. De får påminna om vad som sker ifall man ställer för höga krav och att det lönar sig att inte bråka. Var och en är sin lyckas smed.

Den korporativistiska överbyggnaden med framförallt SAP s signum är så välbyggd att Mussolini skulle gråta av avund. Om vi tänker oss att alla större företag, institutioner, myndigheter, banker… är små pyramider, så har topparna på dessa pyramider gemensamma intressen sinsemellan och inte till alla dem som ryms i pyramiden. Man skapar en makthegemoni som tillsammans verkar i gemensamma maktintressen och det är därför b.l.a. tjänstemannakåren inte längre är tjänstemän, att tjäna folket, systemet, utan gör det nu som politiska aktivister i korporativismens tjänst.

Överbyggnaden i ett samhälle präglas givetvis av basen, ekonomin, fundamentet samhället vilar på. När vi hade gränser, hade vi styrfart. Vi kunde fatta beslut som påverkade samhället. Nu har man slängt ut barnet med badvattnet, inte bara hos oss, men även de gamla öststaterna efter murens fall. Globaliseringen är ett dyrköpt faktum och fascistiseringen, nazifieringen av våra samhällen likaså.

Oavsett hur mycket den fundamentalistiske statsministern talar om nazism inom SD, så har han lierat sig med gamla Lantmannaförbundet, tillika Bondeförbundet, alias Centerpartiet från vilket inte bara gamla och nya Furugårdare ynglar av sig och en rad andra nazister. Jo, nazister finns i flera partier, nazistiska uppfattningar likaså. Men en fundamentalist, en dogmatiker behöver inte ta sådana hänsyn. Många har lämnat SAP och funnit sig till ro inom SD, väcker inte sådant en rad frågor? Åtminstone en fundering?

Den nödvändiga omställningen kommer kräva politiskt ledarskap, vilket vi har saknat sedan 1986, politiska muskler och klokskap. Det kommer kräva auktoritära beslut som inte är bekväma för alla. Är besluten rätt och kloka, måste man kunna stå pall. Sådana ledare har vi inte haft på länge. För att driva igenom obekväma beslut krävs det förankring hos folket och inte som nu, ett fjäskande för röster. Kanske vår 4 års demokrati får sättas på paus för en tid tills det är stabiliserat. Finns inte det modet kommer vi att få ett auktoritärt styre ändå, men då av en helt annan kulör. Kom sedan inte och säg att ingen varnade.

Citat tagna ur min bok: Den stora myten, filosofisk-teoretiska grunder för den ”svenska modellen”, Humanakademien förlag.

Sekterismen växer i Sverige

Det tunna nätet kryper sakta på oss. Det tillsynes ger luft och frihet, men snärjer och trasslar in. Medelklassens frosseri i egoism, självhävdelse och ekonomiska uppsving, tack vare EU och globalismens framväxande, har kommit dithän att vattnet under fötterna på den, vittrar sönder jorden den står på. Polariseringen ökar, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Räddhågsenheten förhindrar en klar blick, kritiska tankar och tydligt tal. Manipulation och pladder härskar inom politiken och medier och alla som påstår sig sitta inne med ”lösningar”. ” Vi har rätt – dom har fel”.

Svartsjukt slår man ifrån sig synpunkter, människor som tänker högt, resonemang och framhåller sina egna ”sanningar” som enda existerande. Avvikande från detta vedertagna mönster, misstänkliggörs, förringas, förlöjligas och man använder sig av de maktmedel man har till förfogande för att jaga bort vederbörande. Man anställer medelmåttor och okunniga människor till alla möjliga statliga, kommunala och regionala tjänster. Man anställer den som liknar en själv och kan då givetvis inte erkänna att det är en medelmåtta. Föraktet mot intellektualitet, kunskap och självständighet tar sig i alla möjliga former. Kulturrelativism, fundamentalism, extremism, som i alla varianter förr eller senare slutar i någon form av våld. Allt detta utmärker sekterism. Gruppen, klanen, gänget… skapar normer för underkastande lojalitet och ett ”vi mot dom”.

De privilegierade medelmåttorna inom medelklassen ser ”absoluta sanningar” och drar slutsatser mellan vad de kallar ”socioekonomiska områden” och kriminalitet. Förr sa man arbetarklassområden och det var bara uppkomlingar som drog en automatisk koppling till kriminalitet, i försök att fjärma sig från den samhällsklass som de själva kommer ifrån. hade de inte varit så antiintellektuella skulle de veta att historiskt sett är det bland de fattiga som moralen är hårdast. Man är hel och ren, gör sin plikt och kräver sin rätt. Arbetet utför man med självkänsla och arbetsheder.. Detta är ord som saknar bäring bland opportunister. Må så vara att den kriminalitet som finns inom arbetarklass kan vara rå och öppen, till skillnad från den sofistikerade, ofta fördolda kriminalitet som sker i de övre samhällsskikten. Narkotika langare från arbetarområden förser sina betalande överklasskunder med partyknark i Danderyd, råtrimmade bilar etc. Någon av skattemedel välbetald medelklassjournalist i P1 kan man höra intervjua någon ”specialist” där frågorna går ut på att få bekräftelse på att fattigdom leder till kriminalitet per automatik. Kritiska frågor göre sig icke besvär. De flesta fattiga i världen är inte kriminella. De flesta kriminella är inte fattiga.

Att vara kriminell är ett val man gör.

Den 30/8 var Trafikborgarrådet i Stockholm, Halde´n , intervjuad där han framhöll sin stora förträfflighet och att det nu var dags för honom att ställa upp i Riksdagen. Vi får hoppas att Mp trillar ur Riksdagen så att de kan rensa ut sådana som Halde´n och få en chans att bygga lite miljöpolitik som gäller för alla. Som det är nu är Mp s politik bara för den egna medelklassen och dess urbana problem. De som lämnar tryggheten på Södermalm och köper sig ett hus på landsbygden, som de rustar upp som de har sett på TV, kan miljödrömmeri få ett snöpligt slut. De kan bli sittande på landet med en obrukbar elbil och lägga sina pengar på taxi. Mp sparkcyklar är inte så lämpliga på isiga, oplogade vägar i snålblåsten, långt utanför restaurangerna på Medborgarplatsen.

Liberalerna är en annan sekt, som förhoppningsvis också trillar ur Riksdagen så får de också en möjlighet att rensa ut och komma ihåg varför de finns.

KD är ursprungen ur en sekt och vidhåller sin tradition.

Moderaterna, även med den lille vesslan, börjar få lite mer konservativ touche och framstår inte lika nyliberala som har varit fallet sedan 80-90-tal. Ett stråk av konservativ hållning bland alla opportunister skadar inte. Centern kör sin fundamentalistiska riktning, vägrar gå i debatt med SD. En motståndare krossar man med argument, kunskap och fakta. Man bevisar för alla att ens egna argument är de som håller och att motståndaren har fel. Men det törs man inte. Vare sig C eller något annat parti har tillräcklig självkänsla för att ta strid mot dåliga argument. På så sätt har alla partier gynnat SD framväxt, med barnslighet och allergiska besvär av att vara nära eller diskutera med dem. Man litar inte på sin egen politik?

Vi vet ju att C har historiska problem, då de har varit vaggan för flera nazistpartier som Furugårdarna mfl. Givetvis vill inte C-ledaren behöva förklara varför så många olika nazistpartier och organisationer har sitt ursprung i Bondeförbundet/Centerpartiet. Då är det lättare att vägra diskutera med SD.

Hade SD haft en liten ansats till intellektualitet och besuttit kunskap skulle de ha haft en smart taktik av att hudflänga C med just sådana frågor om historien, gjort sig själva tydliga och klara över att de själva är mot nazism vilket de hävdar. men de förmår de inte.

Men det stora S-partiet då? Håller det på att bli en sekt? Svar ja. Deras antiintellektuella hållning är att makten ska hållas oavsett till vilket pris. Inte vad man vill åstadkomma med den. Har man den, är det alltid något man kan göra med den och allt man gör med makt enligt S, är bra. Bättre än alternativet. Visserligen måste man kompromissa med olika antidemokratiska element för att få behålla den. Men sådant får man ta, tycks resonemanget vara.

Kyrkan växer som en sekt. För att vinna mark skapar man förbund med andra sekter som islamister av olika schatteringar. S-kristna i Tro och Solidaritet pyntar in kapital till islamistiska föreningar. Auktoritära kulturer följer sin imam, eller präst. Förklarar han på fredags, eller söndagsbönen vilket parti som hjälper deras verksamhet och påminner om hur en sann muslim och kristen bör rösta vid val… så vet vi att sanna muslimer och kristna gör som de ska. Vad som förenar är sekteristisk, antidemokratisk och antiintellektuell hållning. Detta är en intressant utveckling, inte minst ur ett demokratiskt perspektiv.

Nätet dras åt. Det är ingen plastpåse som man kvävs i. Hålen är stora och luftiga. Det blir svårare och svårare att värja sig. Inte argument och fakta som gäller, utan känslor. Dessa vrålar i körer av konspiratörer, räddhågsna, fanatiker, egoister som tar sig rätten att kväva, snärja och bestämma över liv och död. Att allsköns sekterister, fundamentalister själva blir till ett samhällssänke är de oförmögna att själva se. Vad återstår?

Det gäller för oss som för afghanerna, inte fly, utan mobilisera till kamp mot sektförtryckarna. Det gäller att visa på mod, något som antiintellektuella medelmåttor så totalt saknar.

Kamp ger återbäring!

SVERIGES RADIO SPRIDER NAZIPROPAGANDA

Häromdagen gjordes på Ekot P1, Sveriges radio en jämförelse med 2:a v-kriget om hur Hitler provocerade fram en situation genom att bränna ner Riksdagshuset, som gav honom möjlighet att ta över makten. Ekot ville beskriva en situation i ett annat land. So far so good. Dagen efter säger ekorösten att det var fel det som sades dagen innan, det var inte nazister som brände ner Riksdagshuset i Berlin, utan det var en kommunist som gjorde det. Nu börjar det intressanta. Varför sprider SR nazipropaganda? En sedan decennier vederlagd nazilögn?

Den 27 februari 1933 brann Riksdagshuset i Berlin. Tre bulgarer, en tysk och en holländare anklagades för branden och blev ställda inför domstol i en politisk skenrättegång. Marinus van der Lubbe var holländare och kanske narkoman. Han satte eld på Riksdagshuset, med troligtvis hjälp av tyska nazister, eller så fick han bara bära skulden för vilket han sedan blev dömd och dödad. Däremot hade nazisterna anklagat kommunisterna för denna brand. Framförallt Georgi Dimitrov, som var i Tyskland då han och de andra två bulgarerna hade lämnat Bulgarien när nazisterna tog makten där. De var organiserade kommunister och framförallt G. Dimitrov var fackföreningsman och hade organiserat arbetarna i Bulgarien i fackföreningar. Nu gjorde han samma sak i Tyskland tillsammans med de andra bulgarerna och tyska kamrater. Kommunisterna var de första och starkaste motståndarna till nazismen. Eftersom de öppet pekade på den auktoritära och antifolkliga politik och kritiserade hårt och skoningslöst den nazistiska ideologin och politiska praktik. Hitler ville tysta kommunisterna då de var de enda som vågade öppet avslöja nazipropagandan. Samtidigt visste Hitler att ingen tycker om kommunister, att hela västvärlden ser dem som ett hot och räknade med få stöd i sitt kommunisthat, vilket han fick. Men den som inte bara låter sig styras av känslor och propaganda vet, att det var inget kommunistintresse i Tyskland att bränna ner Riksdagshuset. Tvärtom försökte man öka sitt partis medlemsantal och få fler att rösta på dom för att få inflytande i Riksdagen. Vilket dom fick och det var vad som störde Hitler mer än något annat. Det fanns också en stor del av det tyska socialdemokratiska partiet som gjorde gemensam sak med kommunisterna mot nazism. Detta störde Hitler i sina försök till maktövertagande. Det fanns delar av kyrkan som också sällade sig till nazistmotståndarna och delar av intelligentian. Med andra ord fanns det i Tyskland ett medvetet nazistmotstånd. Utöver det fanns en stor del av befolkningen som var tveksam och när Hitler tog makten så backade de upp nazism. Allt detta vet vi. Men att s.k. journalister på Sveriges Radios tyngsta avdelning, Ekot, lånar sig till ohistoriska propagandafloskler är oroväckande. Har det att göra med att väldigt många journalister är anställda av nepotistiska skäl, att de därför skulle vara immuna mot propaganda och felaktigheter och inte behöva anstränga sig? Att de har gått igenom Göran Perssons fuskskola, där historieämnet är mer eller mindre borta, och där kommunerna hellre anställer icke utbildade lärare för att det är billigare? Har det att göra med uppkomlarinställningen att ” en an´ e lika god som en an´”? Har det att göra med den antiintellektuella förhärskande inställning på universitet och högskolor? Eller har det att göra med tidigare felsatsningar på Ekot, som att låta en journalist bevaka en utvisad extremist och samtidigt ha kontakt med densamme? Då kom hela radioledningen fram och alla förklarade hur duktigt de hade hanterat det hela. Eller är det av samma skäl som man släpper fram en s.k. journalist på lokal TV som går omkring med huckle för att hon måste visa att hon tillhör någon av islams 2000 sekter när hon intervjuar människor? På TV spelar det tydligen ingen roll kravet på att journalister ska uppföra sig neutralt, inte påverka sina intervjuade och inte sprida eller föra fram propaganda. Nej public service har anammat propaganda som sitt verktyg och med mottot att ” en an´e lika god som en an´”. Har det att göra med att TV låter en polisman med Libanesiskt ursprung, uppenbara sig som ”expert” (enligt hans egen utsago), bärandes ett stort kors när han visar sig i Veckans Brott? Polis ska i likhet med journalist, vara neutral, tjäna alla, hela folket. Sitter man i TV med ett jättekors, och man kommer från Libanon där det inte är oproblematiskt med den kristna minoriteten ( som kallas maroniter och har många anhängare till Falanga, falangister med Mussolini och fascistpartiet som förebild) då är man som ansvarig antingen totalt obildad, ansvarslös och saknar insikten av nödvändighet att bilda sig i sådant man inte vet. Att fråga de som kan, att inte vara grandiosa. Att ta reda på hur klansystem fungerar, hierarkierna, makten inom dessa…speciellt i Mellanöstern då det finns många medlemmar av både libanesiska och andra klaner här, så har det en stor betydelse att veta. Att flera av dessa klaner kan ha representanter från olika religioner, att det religiösa symbolspråket är ett politiskt ställningstagande och signalsystem till andra. Att det är ett spel ovanför huvudet på det svenska samhället då vår historia har inget med detta att göra, utan företeelsen är importerad. Vad säger det om medvetenheten och bildningen på Sveriges Radio och SVT? Eller ska vi tro att det handlar om att det finns en medvetenhet som vill bidra med att destabilisera vårt samhälle? Kan det vara så att det finns flera som arbetar för detta för någons räkning inom Public service? Eller är det ingen bland alla journalister som kan tänka sig att det finns intressen i världen som gärna vill göra Sverige svagt, för att kunna påverka i egen riktning? Jag kan höra för mitt inre hur en kör ropar ”konspiration, konspiration” för att tysta kritiken. Med det sättet att tysta har man nått till vägens ände. Det fungerar inte längre. Var finns motståndet hos oss? Var finns intelligentian, de intellektuella som borde skriva kilometerlånga artiklar? Var finns de fackligt medvetna? Det räcker inte med att ha en statsminister som är fiffig i förhandlingar och detaljer, men som förlorar helheten och utvecklingen. Han vinner en kulle, men förlorar hela landet. Det räcker inte heller att han omger sig av intellektuella pygméer, när vi har tillgång till både inhemsk och internationell forskning och tänkare.
Feghet skapar dumhet. Feghet och dumhet främjar våld. Det kommer finnas förklaringar i framtiden, men inga ursäkter.
Det är dags att bestämma sig. Var står du?