Jag är trött på att bli refuserad. Trött på att andra förklarar vad jag tänker och säger. Trött på alla epitet, som lättvindigt slängs runt av oseriösa tyckare. Jag inser att tekniken ger även mig en demokratisk chans. Därför börjar jag skriva en blogg.
Jag har hunnit med att leva ett tag och bearbetat en hel del. Jag har även lärt en del. Kanske inte lika mycket av mina misstag, som av mina framgångar. Framgångarna är vad man vill minnas och därför har man ett starkare motiv till att behålla dem som erfarenhet. Misstagen vill man helst glömma. När misstagen ej är av blödande natur, kan präktigheten få en liten chans och frågan kan ställas, om vad man har lärt. Men när livet slår hårt och såren blöder ymnigt, är det ett överlevnadsmönster att skjuta upp lärdomen av misstagen tills det finns kraft och ork att ta itu med dem. Alltså, blir det framgångarna som stannar kvar i minnet. Är de fåtaliga, blir de än starkare i minnet och förmodligen större än vad som var fallet. Nu finns dock tid och kraft att även lära av misstagen. Det är vad jag kommer att erbjuda.
Om det är någon som undrar vem jag är, kan det kanske vara av intresse med några biografiska fakta, för att få en inramning. Tro bara inte, att ni känner mig efter detta. Men förhoppningsvis, kanske känner igen något. Då kan detta äventyr bli av ömsesidig glädje.
Uppvuxen i en dysfunktionell svensk arbetarfamilj.
Ingår i intervjuunderlaget för utredningen om samhällets vanvård av barn under 50-talet. Väntar på beslut.
Dyslektiker. Maskros (enl def. inga drogproblem, ej kriminell, inga psykiska sjukdomar och inget genomfört självmord, som synes.) Är givetvis kvaddad, men fungerande.
Gick om klass 8 på högstadiet.
Kom ej in på gymnasiet.
Fick undantagsvis gå på Komvux, trots ung ålder.
Fick mitt första barn vid 18. Har totalt tre.
Sprang ut på tennisbanan i Båstad 1968 (Rebecca Olsson, Olsson på fäderne, han bytte bort sitt efternamn och jag tog på möderne, Hybbinette) för att stoppa tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia (mot apartheid, nu Zimbawe) ”gav demonstrationen ett ansikte”.
Var aktiv inom VUF (Vänsterns Ungdomsförbund) deltog i den antiimperialistiska kampen och stödde folk som kämpade mot kolonialismen på 60-70-talen.
Kom in på universitetet. Klarade inte en tenta. Förstod inte vad de sa. Blev framburen av kollegor att sitta i falska ”demokratiska råd” . Där min uppgift var att tillsammans med andra studenter och fakultetslärare och med en utslagsröst av dekanen, besluta om utbildningen. För varje möte skulle decimeter tjock lunta text gås igenom. Utöver studierna. Medelklasskollegerna gjorde givetvis karriär, men inte jag. Var vi kompetenta att avgöra hur vår utbildning skulle se ut, hade vi knappast anledning att genomföra den, tyckte jag. Den proletära plikten gjorde att jag satt där. Är man vald, har man plikt att utföra arbetet efter bästa förmåga, när kamraterna kallar.
Blev kär, flyttade till Sofia, Bulgarien. Där betraktades jag som något fint, till skillnad från hemma. Man ansåg det vara fint att vara kommen ur en avancerad och bildad arbetarklass som har skapat många världsberömda framgångar.
Tog en fil.lic i filosofi på bulgariska. Åkte hem, blev svartlistad och fick inga jobb, trots att jobb förekom.
Jag skulle lära mig att man inte åker frivilligt till en öststat under Kalla Kriget. Då straffas man.
Åkte ner och tog några tentor för att kunna disputera.
Disputerade i filosofi, politisk filosofi, 1985.
Avhandlingen handlade om den svenska socialdemokratins teoretiska grund och praktik. På bulgariska. Kom hem. Avhandling omskriven till en populärvetenskaplig bok. Berömdes av Fakta Bonnier, men refuserades av ekonomiska skäl. Likaså på Carlssons förlag. På universitetet kallades den ”knappt gymnasial” av herr proffessor.
Var fortsatt diskriminerad och fick aldrig komma in i universitetsvärmen. Herrarna hade ingen plats för en dam, då.
Har arbetat i svensk skola sedan slutet av 70-talet. Som redaktör, reporter på småtidningar. Gjort en film, Palestina min älskade, från ett palestinskt flyktingläger Burj al Barajneyh i Beirut, skrivit en bok om den erfarenheten och efteråt som heter När marken rämnar flyger fåglarna. Har varit politiskt aktiv i hela mitt liv. Och är.
I den nysvenska rasismterminologin har jag sju (7) folkgrupper i min kärnfamilj (föräldrar, barn och syskon). Tre (3) monoteistiska världsreligioner samt icke troende. Utöver det är jag av statarätt. Industriarbetarätt. Hugenott.
Kallar mig själv för arbetarintellektuell.
Kulturrelatevisterna har ett sjå att sätta etikett. Jag har fått många.
Demokratin har sitt pris. Jag gjorde aldrig någon klassresa, det priset var för högt. Jag, som alla andra, har sålt min arbetskraft. För att glida upp i klassystemet, krävdes att jag sålde min själ. Det har jag inte kunnat och därför inte gjort. Nu går jag in i fattigpension i sommar.
Har jag något att säga?
Jo, jag har det.
Rebecca Hybbinette 