Ett alfabet i kamp mot förtryck

Ett alfabet i kamp mot förtryck

Kiril och Metodi var två bulgariska munkar som levde och verkade på 800-talet i ett kloster i Solun. Denna stad är dagens Tessaloniki i norra Grekland. Munkarnas modersmål var ett slaviskt språk. Hela området bestod av folk som talade slaviska, ett språk man talade i norr. Medan grekiska för bulgarerna, representerade bysantier och förtryckare. Kyrkans predikningar var på grekiska och för slaverna var det ett obegripligt språk från en förtryckarmakt.

Kampen för att sprida kristendomen förutsatte att människor kände sig motiverade att ta till sig tron. Om nu allt var på grekiska, var det heller inte så lätt att förstå vad som sades. Samtidigt var människor vana vid att överheten, dit kyrkan hörde, talade ett språk man inte alltid förstod. Efter att Bysans hade ockuperat bulgariska områden några sekler, förknippades också den ortodoxa kyrkan inte bara med överhet men också med förtryck och ockupation. Munkarna Kiril och Metodi, tänkte att om man översätter bibeln till slaviska skulle man kunna hålla predikningar på det språk som folk förstod.

Men ett slaviskt språk har andra ljudbilder än grekiska. Dessa språk tillhör inte samma språkgrupp och därför kunde man inte använda det grekiska alfabetet för att skriva bulgariska, ansåg de. De skapade ett slaviskt alfabet, med bokstäver tagna delvis från det grekiska och latinska alfabetet och skapade egna bokstäver speciellt för att fånga in de särskilda ljudbilderna i bulgariskan.

Denna handling, att skapa ett alfabet för att översätta och skriva bibeln på ett för folket begripligt språk, var revolutionärt.

Den handlingen betraktades som en fiendehandling av Bysans. Med all rätt. Det alfabet som kom att kallas för det Kyriliska alfabetet hos oss, men Kyirilitsa bland slaver, spreds och bibeln skrevs på slaviska. Prästerna förkunnade inför sina församlingar och människorna kunde äntligen förstå vad bibeln sa. Samtidigt som man också förkunnade kamp mot den bysantiska överheten. Bysans starka motstånd mot det slaviska alfabetet, som Bysans ansåg vara en hednaakt, avslöjade att ordet har makt. Bysans förlorade kontroll över folket och därmed makt, för att till slut släppa Bulgarien.

Bulgarerna har huvudsakligen sett sin kyrka som en befrielsekyrka. Som en fristad först mot bysantier och sedan mot ottomaner (det Ottomanska/Turkiska väldet fanns i Europa, Mellanöstern och Nordafrika under flera hundra år och för bulgarerna varade förtrycket i 500 år.). I sin kyrka kunde man inte bara tala om Gud på sitt eget språk, man kunde odla sin egen kultur och bevara sitt språk. Med kyrkans hjälp lyckades man förhindra en förvittring av den bulgariska kulturen och språket, vilket ofta är fallet i en sådan militär och politisk underlägsenhet som bulgarerna befann sig i. Den ortodoxa kyrkan i Bulgarien, har spelat en huvudsakligen progressiv roll just på grund av detta.

I kyrkorna har man varnat de jagade motståndsmännen under predikan, om det gällde Bysans motståndare, eller den utvecklade motståndsrörelsen som fanns mot Ottomanerna och deras hårda förtryck av det bulgariska folket. Prästerna varnade för djävulen i sina predikningar, så att partisanerna förstod var fascisterna befann sig och kunde med prästers hjälp skydda sig eller gå till attack. Partisanerna bekämpade den bulgariska och den tyska fascismen under andra världskriget.

Den som har studerat ikoner i de bulgariska kyrkorna, finner att inte alltför sällan kan man se en man ridandes med ett kapat huvud i ena handen och ett vapen i den andra. Mannen har en helgongloria och är helgonförklarad. Mannen kunde vara en fåraherde eller enkel bonde, som lyckades kapa huvudet av en lokal militär överordnad från den ottomanska armén och därmed lyckades bonden lätta trycket för människorna runt om. Han blev av folket utnämnd helgon och av kyrkan, helgonförklarad. Sedermera avbildad som ikon med gloria och skalp.

Efter Rurikdynastins slut i Kiev, Ukraina tog den förste ryske tsaren över.

Rurik, som anses bland flera histioriker, heta så då hans ursprung är från Roslagen, runt Stockholm och som viking, hade gjort sig till ryssarnas ledare. Språket var slaviska och bibeln fanns på grekiska. Man ville inte ha någon koppling västerut, där latin var språket och så även den heliga skrift. Med giftemål av den bulgariska prinsessan Helena, kom också alfabetet till Ryska områden.

Kyriliska är det alfabet som de flesta slaviska folk använder eller har använt. Serber har bytt ut sitt mot ett mer komplicerat användande av latinska alfabetet, fullt med accenter som man skall hålla ordning på, då det i Kyriliskan finns en bokstav för varje slavisk ljudbild.

Kiev i Ukraina är Ryssland vagga. Där spred sig kultur, tro och strukturer över övriga delar av de enorma ryska områden med flera slaviska grupperingar.

Idag, har vi har en utrikesminister som ofta framhåller hur viktig han var för den senaste freden på Balkan och hur ofta han påminner om nödvändigheten av förståelse för Serbiens svåra känslor och oförmåga att släppa Bosnien. Serbiens kulturella vagga ligger i vad som idag kallas för Bosnien. Det borde finnas förståelse för ryssars känslor för Ukraina. I detta fall, är utrikesministern totalt tondöv. Samtidigt som han heller inte tycks fånga upp de fascistiska tonerna som spelas från regeringen i Kiev. Utrikesministrars roll i demokratier, borde vara att dämpa, förmedla och skapa broar.

Detta är dock inget för Carl Bildt, som inte ens har förstått att Ukraina, förenar Ryssland, Bulgarien och – Sverige.

Samme utrikesminister stängde svenska ambassaden i Sofia och har genom detta också förlorat chansen att förstå kopplingen. Det gäller att förstå att noter, skrivs på notblad och inte på twitter.

Kära läsare, sug på denna karamell och skänk verkligheten en historisk dimension, så träder färgerna ur denna prisma fram på ett helt annat sätt, än vad som framhålls i den endiminsionella och något enfaldiga mediekören.

Bulgarerna värnar om sin kultur, sitt språk och sin historia. De har utlyst den 24 maj, vara det Kyriliska alfabetets och den bulgariska kulturens dag. Det är en helgdag.

Med glädje och stor ödmjukhet, skulle jag ta emot att Sverige fick en helgdag att fira det svenska språket och kulturen. ( Snälla Göransson, kom med förslag!) Men vi har inte ens lagstadgat att svenska är vårt lands huvudspråk. Vi har idag moderna trendnissar, utbildade om inte i flumskolan, så i dumskolan, som anser det vara mer praktiskt att byta ut svenskan mot engelskan. Förmodligen för att alla dataprogram görs på engelska.

Bulgarerna har ett uttryck för denna slags intelligens, att: havet för vissa, når bara till knäna. Så sant, så sant.

Bulgarerna visar att ett alfabet skapas i kamp mot förtryck och för frihet. Att ett alfabet är en revolutionär handling. Många är de som med pennans makt har förändrat världen och där använt just de byggstenar ett alfabet utgör.

Talibaner begriper alfabetets makt, eftersom de vill till varje pris undvika att framförallt flickor får lära sig det. Våra nissar från dumskolan, kanske kan lära något av talibanerna.

Låt oss alla fira den 24 maj, hedra bulgarernas revolutionära frihetskamp, där vapnet är en penna och ta till oss att alla helgdagar i kulturens ära är allas våra helgdagar. Inga gudar eller helgon skiljer oss från att fira tillsammans.

Kutlur skapas av människor, där man lever och verkar och med vilka man lever. Kultur är vårt gemensamma kitt och därför har kulturen sina boplatser, men saknar nationella gränser.

Tack, Kiril och Metodi, leve 24 maj!

Rebecca Hybbinette

Annons

Arbetsförnedringen – en anstalt i tiden

Arbetsförmedlingens existensberättigande är att förmedla de arbeten som finns i landet till de som saknar arbete. De som saknar arbete och får någon form av ersättning, skall kontrolleras och sättas blåslampa på av AF, för att söka jobb. Utgångspunkten är att de arbetslösa är också lata. AF skall således ge med den ena handen och ta med den andra. Ett klassiskt svenskt upplägg.

Arbetsförmedlingen är i folkmun kallad för, Arbetsförnedringen, eftersom det är just förnedran som den är förknippad med. När du skriver in dig på AF, ställer du dig till arbetsmarknadens förfogande. Den famösa marknaden, där man köper och säljer, är vad du skall vara tillgänglig för. Det innebär att du skall ta vad du får, om du får något, till det pris som erbjuds, om du erbjuds något. Men för att göra det hela lite mer fungerande, skall arbetsförmedlaren skriva in i sitt system, vad du kan, vilken utbildning du har, vilka arbetslivserfarenheter du har och slutligen vilka önskemål du har. En arbetsprofil görs på dig, din livshistoria formuleras i byråkratiska rutor. Dessa är till för att bevaras hos AF så att de kan erbjuda arbetsköpare att söka efter önskad kvalitet på arbetskraften. En VDN-deklaration på varan arbetskraft helt enkelt. I de bästa av världar skulle detta vara det ultimata.

Hur går det till då, i den ökända verkligheten? Låt mig bara berätta en liten historia, en av miljoner.

En välutbildad gymnasielärare, med tre ämnen, söker arbete. Hon får vikariat, även inom ämnen där hon har en allmänbildning, men inte formell behörighet. Enbart vikariat erbjuds henne, (vilket påverkar pensionen). Då hon är lektor och den borgerliga regeringen på 90-talet talar om att skolorna skall anställa lektorer, ser hon sin chans. Men då någon karriäristpolitiker, genomdrev en kommunalisering av skolan, och de efterföljande karriäristpolitikerna pratar glatt om lektorer, men ger inte kommunerna extra medel att anställa dito, blir det återigen en platt anka av det hela. Då vände sig lektorn till sitt fackförbund , LR, där hon fick till svar att:

Men hur i h:e skall vi kunna ta upp lektorers problem, ni är ju i en liten minoritet, vi måste ju ta hand om den stora gruppen gymnasielärare. Det begriper du väl!

Jodå, hon begrep. Hon tar då upp frågan med AF som ber henne komma med alla sina betyg för att verifiera. Det gör hon, för tredje gången, då de inte tycks ha fastnat de andra gångerna. Hon visar och förmedlaren skriver in i sitt datasystem. Betyg efter betyg, arbetslivserfarenhet efter arbetslivserfarenhet.

Arbetsförmedlaren beklagar sig och säger:

Uj uj, jag har inte tillräckligt med rutor att skriva in allt i. Vi får hoppa över en del. Jag skriver lärare. Det förstår du väl?

Jodå, hon förstod. Datasystemet på arbetsförmedlingen kan inte tillåta att allt en arbetssökande har gjort, får plats på de redan uttänkta rutorna, där ett liv skall beskrivas och i vars rutor ett liv skall få plats. Var det inte det ena, så var det det andra. Ofta visste man inte skillnaden på lärare och lektor. En lärare var allt från billärare till universitetslärare. Men en bilskola som söker lärare, blir inte gladare för att få en universitetslärare i geologi. Men det är inget problem för AF, då rutorna inte räcker, får man låtsas. Låtsas är vad AF gör. De låtsas förmedla arbete, men i vår hjältinnas fall har de vid ett tillfälle, under flera år, talat om att det fanns två arbetsplatser att söka i landet för henne. En i norr och en i söder. Tog hon inte någon av dessa, visserligen bara ett vikariat, skulle hon avstängas från AF och försörjning till barnen skulle därmed upphöra. Hon tvingades sälja sitt barndomshem och börja en resa genom landet i jakt efter arbete, som Mutter Courage.

Vad erbjöds när A-kassan var slut? Jo, starta eget! När så de sex månaderna, (inom AF skall man starta företag och gå i vinst på 6 månader) var slut, kunde man lägga ner sitt företag och starta om igen att stämpla. Samtidigt som hon skickades på kurser för att lära sig företagssamhet, fick hon lära sig att man kan inte räkna med att gå runt inom tre år i en nystartad affärsverksamhet.

Så låtsades man ett varv till.

Vid möte på AF frågade hon, vad dom trodde det var för fel, varför hon inte fick några jobb. När hon hade skickat ett par tusen ansökningar, alla skrivna riktade och diktade till just det arbete hon sökte, utan att göra några massutskick, fick hon ändå inte komma till intervju. Vad trodde AF var för fel? Var det fel på henne?

Du skall skriva hur flexibel du är, svarade arbetsförmedlaren, hur du ser framemot att träffa dem, hur du gärna arbetar med vad de söker osv.

– Jodå, det är vad jag gör. Men det fungerade inte i alla fall.

Ja, du är för överkvalificerad, svarar arbetsförmedlaren. Eller så är du för underkvalificerad, jag menar du kan ju inte matematik t ex. Eller så har du fel profil, svarar arbetsförmedlaren, som inte förmår förmedla några arbeten. Vår hjältinna förstod aldrig under alla år på Arbetsförnedringsanstalten vad som var rätt profil. Var hennes näsa i fel form? Eller var det dubbelhakan som spökade?

Vår hjältinna förklarade för sig själv att arbetsförmedlarna får ju statlig lön och statarfarmor hade ju berättat att statens kaka var visserligen liten, men säker. Så arbetsförmedlaren hade inget krav på sig att förmedla något arbete, bara att kontrollera henne som inget arbete hade.

När hon så en dag, fick hemskickad sin ”arbetsprofil” som ligger i AF datasystem, och vilken är vad en arbetsköpare får sig tillskickad, upptäckte hon följande. Hennes profil, kommenterade inte näsan eller hakan, men med de alldeles för få rutorna för att omfatta hennes kunskaper och erfarenheter, står där att hon söker arbete som hotellreceptionist (!) Hon har aldrig arbetat som sådan, kan inga telefon- eller bokningssystem. Men uppenbart gick det bra att skriva in detta i den ruta som AF datasystem tillhandahöll. Kan det ha bidragit till att ingen arbetsköpare har visat intresse? Vad skall ett hotell med en gymnasielärare som inte har utbildning i bokningssystem till?

Med tanke på alla år som har gått till spillo, p g a en inkompetent anstalt som visserligen ligger i tiden och som visserligen är enligt nyliberal konsekvens, och en perfekt spegel av den förda politiken, och dess intellektuella nivå, men skulle man räkna på den skada för individer med deras krossade liv och vad den har åsamkat svensk ekonomi, förutom personligt lidande, torde inte ens räknenissar inom nyliberalerna kunna acceptera Arbetsförnedringen.

Matchning, förekommer inte. Kanske borde vår hjältinna tillsammans med alla andra hjältar och hjältinnor som har blivit vanvårdade av Arbetsförnedringsanstalten, kräva skadestånd? Kanske de skall kräva upprättelse? Med champagne och snittar i Stadshuset?

När hon första gången vände sig till AF i slutet av 70-talet, efter studier, fick hon en arbetsförmedlare som tyckte mycket illa om kvinnor som ville utbilda sig, och dessutom var progressiva. Sådana kvinnor skulle veta sin plats, tyckte arbetsförmedlarmannen av ordning. Då hon hade varit student, fanns där ingen inarbetad A-kassa. På den tiden fick den arbetssökande KAS. En penning som i hennes fall täckte hyra och två veckors mat. Sedan var det slut. Det fanns jobb på 70-talet men däremot inget stöd för akademiska arbetarkvinnor som hon. Kom man sökandes själv, utan förmedlare, var det misstänkt. På fabriker gickt det för män, att få jobb, bara man tittade i tidningen, men inte för studerade arbetarklasskvinnor. Men för en utbildad kvinna, som ville arbeta med det hon var utbildad för, skulle arbetet förmedlas via anstaltskontrollen. Efter ett år av halvsvält, fick hon ett erbjudande av att sköta Katarinahissen vid Slussen i Stockholm eller så kunde hon utbilda sig till svetsare, som hennes far.

– Jag skulle vilja komplettera min gymnasielärarutbildning, sa hon till sin arbetsförmedlare. Denne vän av ordning sa:

Du kommer aldrig få ett jobb, det skall jag se till! Dj:la kommunistdj:lar! Han visste vad som var rätt, sa han, ty han sade sig vara en sann socialdemokrat. Hon borde veta hut och inte springa på skolor och leka radikal. Detta förklarade han indignerad över att möta en ung kvinna från underklassen som tog sig friheten att studera, när tillfälle gavs. Detta var hans motivering till att behandla henne illa. Han svartlistade henne. Jag vet inte om det gäller i Afghanistan på 2000-talet, men detta var Sverige på 1970-talet.

Hon fann en annons om att man sökte sjukvårdsbiträden på det stora sjukhuset och hon gick dit. Efter tre dagars kurs, var hon sjukvårdsbiträde. När hon sökte medlemsskap i fackföreningen, skrev lokalfackordföranden in henne sonika i Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Jag väljer själv om jag vill vara med i SAP, säger hon. Om jag över huvudtaget vill vara med i något parti!

Den fackliga ordförande spände blicken i henne och sa:

-Jasså, du är en sån! Varpå vår hjältinna fick de arbetstider ingen annan ville ha. Som jular och helger. När de som lät andra bestämma över sina partianslutningar, ville fira hemma med familjen, var vår hjältinna på jobbet. Framförallt på nätter.

Oavsett regering, har arbetsförnedringen bestått. En anstalt, med makt. En anstalt i tiden. Med en människosyn att den som inte arbetar – vill inte. Att det handlar om kapitalism som ökar robotisering och som skulle kunna befria människor från hårt arbete, men som vill ha hela vinsten och därför kastar människor på sophögen, det vill man inte låtsas om. Det finns arbete åt alla om man delar vinsten från det arbete som görs.

Det krävs en nytolkning av full sysselsättning. Det krävs också en ny tolkning av – arbete. En rimlig nytolkning av full sysselsättning bör innebära att man arbetar deltid i materiell- eller tjänsteproduktion och övrig tid arbetar inom den offentliga eller den ideella sektorn med olika nödvändiga verksamheter för att få vårt samhälle att fungera med värdighet för alla. Man kan kombinera vanlig lön med en medborgarlön/samhällslön/baslön ( tre figurerande begrepp för ungefär samma sak) för detta arbete, som kan variera efter behov.

Att slänga bort människor, att pressa ner löner med hjälp av dem ”som blir över” eller importerad oorganiserad arbetskraft är slavsamhällets normer. Nyliberalismen skapar ett förnedringssystem där människor hotas till tiggeri ifall de inte gör som de är tillsagda, oavsett vad som sägs. Principen är densamma som alltid i en maktfullkomlighet, oavsett vad samhället kallas.

Varför har vi accepterat detta?

Rebecca Hybbinette