Feminism en uppkomlingsbransch

Är du feminist? – var Fridolins fråga i riksdagsdebatten till statsministern. Svaret löd: Jag är moderat.

Varför vill inte statsministern kalla sig feminist? Kan det ha att göra med att feminism inte har något specifikt innehåll längre? Att vara feminist kan vara vad som helst? Varför säger inte statsministern eller Fridolin, att de är för jämställdhet?

Under andra världskriget togs några sovjetiska soldater till fånga av tyska nazister. Vid uppställning gick den tyske officeren och mönstrade männen. Han stannade inför en man och frågade: Bist Du Juden? Svaret blev: Jag är soldat, (på ryska). Om nu soldaten var jude, kristen eller ateist, eller ingetdera, var knappast relevant i situationen. Han var ju gripen för att han var en sovjetisk soldat. För nazisterna var det givetvis extra bonus att försöka motivera gripandet med två flugor i en smäll. Kanske det hjälpte potensen.

När Fridolin frågar statsministern om han är feminist och får till svar att statsministern är moderat, påminns jag om krigshistorien. Det väsentliga i sammanhanget är ju, att statsministern är moderat. Således måste man fråga, är då en moderat också feminist? Kan en moderat vara en feminist? Varför ställer Fridolin frågan?

För att få någon ordning får vi först svara på frågan, vad är feminism?

Ja, där stupar väl de flesta. De är många olika varianter, riktningar, skolor, tolkningar… jag finner när jag söker svar. Min sammanfattning är att det handlar om någon nivå av jämställdhet mellan könen.

Det är jämställdheten som är kärnan. Att betrakta människor som likvärdiga, är något som sägs i politiska och religiösa predikningar, där det låter vackert och avslutas gärna med ett halleluja. När predikan är slut, möts de av en ojämställdhet som spottar dem i ansiktet så fort de har lämnat halelujakören.

Kan man vara feminist och mot jämställdhet?

Nu lever vi i en plottrad värld, i en värld uppstyckad av plippningar och ploppningar i olika sektorer av en datastyrd tillvaro. Det är fyrkantigt och uppradat, i rutor och spalter, så att många till slut tror att världen och livet är sådant.

Det är ju förstås bekvämt, men trots allt, det är inte världen.

Att Fridolin ställer frågan om statsministern är feminist, avslöjar en del. Dels ville han klämma dit statsministern att erkänna att han inte är det, för att på så sätt utmärka sig, enligt Fridolin på ett negativt sätt. Dels ville han framställa det som att det är möjligt att vara moderat och feminist. Eller?

Kan man vara feminist och för globalisering, för nyliberalism, för kapitalism med utsugning och privata vinstintressen, för exploatering av arbetskraft, för klasskillnader och för en elits överhöghet? I sådana fall har det ingen betydelse om man kallar sig feminist eller ej. Då står feminism för något annat än jämställdhet. Skall vi betrakta feminsm som att den står för att kvinnor och män skall ha lika villkor?

Om feminism handlar om jämställdhet mellan könen inom en given grupp, kanske en moderat kan vara en delfeminist, i alla fall. Samtidigt vill statsministern förmodligen inte dras med i det allmänna svamlet och kalla sig, icke förpliktigande för feminist, som alla andra gör.

För att göra det kort: feminism, är ett uttryck för krav på jämställdhet mellan könen i arbete, utbildning osv. Den ser olika ut beroende på vilken samhällsklass du tillhör. Den småborgerliga och medelklassfeminism som bla. Fi uttrycker, berör inte arbetarkvinnorna. Den ligger utanför deras värld. Om en bank har en kvinnlig eller manlig VD, kvittar för sjukvårdsbiträdet. Fi förnekar klasser och de förnekar hederskulturer. På så sätt har de ringat in sig i den växande medelklassen och känner sig trygga med detta. Fi vägrar se hur det hänger ihop, samhällsklasser, hederskulturer och förtryck. När man förnekar detta, kan man vara för jämställdhet då?

Men man kan vara feminist.

Borgerliga tänkare i olika schatteringar som kallar sig feminister, värnar om jämställdheten i den egna borgerliga samhällsklassen. Den översta delen behöver inte besvära sig med sådant, det kan den stå över, då det inte påverkar deras ställning. Men för den växande medelklassen, är det viktigt att öppna dörrar för att kunna växa i makt och styrka. Släppa fram kunniga och begåvade kvinnor också. Det håller inte längre att gamla, ovetenskapliga, konservativa traditioner och kontaktnät osv får styra. Affärerna förlorar på det. Man skjuter fram positionerna för konkurrenterna, de välutbildade kvinnorna.

Detta är en naturlig process. Den liknar processen som föregick Franska revolutionen, behoven släpper fram mer människor och det sker en demokratisering.

Reinfeldt är den ende konsekvente borgaren. Han kallar sig inte för feminist, då han inte anser att jämlikhet är en nödvändig faktor för borgerligheten. För att tjäna pengar, krävs hierarkier. Sedan om det är en nivå med kvinnor och män, eller bara kvinnor eller män, har mer att göra med praktiska och ekonomiska vinningar.

Jämlikhet mellan könen, ifrågasätter den hela borgerliga strukturen. Den hierarkiska ordningen och skikten mellan människor som är en grundförutsättning för att en del skall kunna äga mycket och göra vinst.

Medelklassen, kallas ju så, därför den befinner sig mellan underklass och överklass. Uppkomlingar, småborgerskap, akademiker, tjänstemän osv är människor som tjänar på en större jämlikhet. Men lyckas de ta sig ytterligare ett steg upp i klasshierarkin, är jämställdheten inte lika självklar längre. Det är inte konstigt att så många pratar feminism idag då medelklassen har ökat både i antal och i rikedom. Nu hårdnar konkurrensen om kvalificerade jobb och det finns många kvalificerade kvinnor som vill åt dem. Helt plötsligt är alla feminister.

Frågan är, kommer det att ändra något i stort?

Förmodligen kommer det att förbättra för ett antal kvinnor och även män, inom medelklassen. Det får vi vara glada för, men mer än så lär det inte bli.

När Sjöstedt kallar sig feminist, vad menar han då?

Ibästa fall menar han jämställdhet. Han värnar lika mycket om småborgerligheten, som är det största stödet till hans parti, som om de få klassmedvetna arbetare som han fångar upp. Om jämlikhet mellan könen var viktigt för arbetarklassen, skulle både S och SD, förutom V, trycka hårt på den. Dessa partier är de som har störst förankring i arbetarklassen. Den medvetna delen av arbetarklassen kräver jobb. Kvinnan får gärna samma lön, samma jobb, så länge det inte inkräktar på mannen som redan har sitt. Är det egentligen konstigt?

Samma resonemang råder, att visst kan någon komma utifrån och arbeta i Sverige, bara det inte inkräktar på mitt och att jag inte själv blir utan. Bara det sker på lika villkor. Är detta egentligen konstigt?

Om någon skall uppoffra sig själv, varför gör inte de det som förespråkar självuppoffring av andra?

Om feminism är detsamma som jämställdhet, börjas det redan i hemmet. Samhälleligt börjas det i förskolan. Jag får komma som liten pojke i rosa klänning, för att jag tycker det är fint. Jag får stå och kissa, som liten flicka, för att jag tycker det är häftigt. Jag skall inte ha förskollärare som säger att så gör inte pojkar eller så gör inte flickor. De skall se individen. Sedan skall skolundervisningen vara anpassad till flera inlärningssystem, som fångar de olika inlärsningssätten olika människor har. Där krävs kunskap, medvetenhet och organisering. Det krävs också ett huvudmannaskap som gör att skolan är likvärdig i hela landet, oavsett landsdel eller klasstillhörighet. En Enhetsskola, uppdaterad till dagsläge. Med ett kontrollinstrument som inte är tandlöst, som idag.

En grundutbildning skall innehålla både teoretisk och praktisk kunskap, anpassas efter människors resurser och förmågor. Där krävs kunskap, medvetenhet och organisering.

När man sedan kliver ut i arbetslivet skall arbetsgivare inte kunna komma undan med att ge lägre lön till ett kön och inte basera anställningen på meriter. Arbetsgivaren skall heller inte kunna anställa okvalificerad arbetskraft därför att den är subventionerad av staten. Människor som behöver särskilt stöd på arbetsmarknaden skall få det på deras egna premisser, inte genom att mota bort någon annan. Där krävs en kamplysten fackförening, kunskap, medvetenhet och organisering.

När man väl har öppnat vägen för jämlik tillvaro i samhället mellan könen, kvarstår att den kommer att förbli ojämlik mellan klasserna. Det kommer inte att finnas arbete till alla, då vi har ett privat vinstdriv, robotisering och effektivisering av produktionen. Vi kommer att skaffa fler tjänstejobb, men den organiseringen blir kostsam och försenas i sin utveckling då offentliga sektorn står för det mesta, direkt och indirekt. I framtiden kommer det att krävas att du kan betala för att få jobb. Redan nu arbetar många gratis, för att i framtiden få en lön. Det kommer att finnas ett skikt som får leva på olika former av allmosor. Man kommer att slåss om dem och på så sätt kan samhället hålla löner nere, med hjälp av hot att hamna i det bottenskikt av samhället som utgör 1/3. Vi har vårt 2/3 samhälle. Det är ju allmosorna till vanligt folk som räknas och som borgerligheten vill dra ner på, eftersom de anser tynga statsbudgeten för mycket. Medan regelrätta bidrag till storfinansen räknas som naturliga och nödvändiga. Rätten att som privatperson sko sig på skattemedel och kalla det för privatisering och investeringar osv. är en politik borgerligheten för. Där får gärna skattebetalarna bidra. Men till sjuka och arbetslösa är det snålt med bidragen.

Den ena tredjedelen är bra för lönedumpning. Eller som en del säger, bra för Sverige, för konkurrensen. Den tredjedelen av befolkningen är ett instrument att hålla de arbetande i schack. Sedan är det ju bara för folk att skärpa sig, kan de det, så kan de ta sig upp ur eländet, enligt vissa. Kan du inte, så är det din lott i livet och kanske en arvssynd du bär på. Då är det bra att ha en kyrka eller annat tempel för att upprätthålla självföraktet hos den tredjedelen.

Slutsatsen blir: att driva feminism som den ter sig i Sverige idag är en nödvändighet för medelklassens kvinnor men även män, att förbättra sina positioner, att göra sig av med gammalt som hindrar utvecklingen. De konservativa krafterna håller tillbaka utvecklingen genom att sinka feministiska framgångar. Det är som i Turkiet, där man försöker hålla tillbaka en progressiv borgerlighet genom medeltida metoder.

Om än inte lika drastiskt hos oss, handlar det om i sak samma kamp. Om en ökad makt för progressiv borgerlighet. Den del av borgerligheten som inte begriper detta, kommer att stå som förlorare.

Vi blir alla vinnare på att kvinnorna blir mer jämlika på arbetsmarknaden, om det är vad som sker.

Det inneboende motståndet mot jämlikhet, är en förutsättning för att kapitalismen skall kunna frodas i alla sina former. Det innebär att det sker en omvärdering av olika arbeten. Lönegapet mellan könen har ju inte rubbats. De enda som har påverkat är de få topplöner som även en del kvinnor uppbär.

På 50-talet var lärarjobbet manligt. Det fanns manliga doktorer och tandläkare och mer sällan kvinnor i samma yrke. På 60-talet kom första taxichauffören som var kvinna osv. Med försämrad skola, flyr männen. Med försämrad sjukvård, flyr männen. De tar vägen någonstans. Deras löner blir inte lägre. Har det blivit jämställt då?

PS. Till alla som är uppfostrade i antisocialistisk propaganda vill jag tillägga; att med jämställdhet, menas inte likhet, vilket propagandan alltid har velat indoktrinera.

Att bli förhindrad utbildning, arbete och få sämre lön på grund av sitt kön, är en kvarleva av ägandesamhället, där kvinnan och barnen var/är en egendom. Att det fortsätter har huvudsakligen två orsaker, dels för att det är av tradition, eller snarare för att någon tjänar på det och dessa krafter är starka.

Man kan dra en enkel slutsats att jämställdhetsarbetet hos oss, har kommit så långt som det har funnits en vinst i det. På de områden det hotar starka intressen, ser alla att inte mycket har hänt.

Men kan kvinnorna i medelklassen skjuta fram sina positioner, så gynnar det medelklassen, men även alla andra som föredöme. När vi lyckas organisera och mobilisera arbetarklassen för jämställdhet, då kan det påverka hela samhället.

Annons

Europas arbetarklass den störste förloraren i EU- valet

Valet till EU:s parlament har avslutats med jubel och långsökta slutsatser. Av 760-tal platser i Europas Parlament har Sverige 20 och vi har med blandad förtjusning sett att SD lyckades stort, att MP lyckades stort, att Fi också lyckades stort. Ingen säger något om att arbetarklassen förlorade stort. Med detta konstaterar vi att polariseringen, ökade klassklyftor, kortare stubin innan utbrott av social oro och av de föraktade begreppet från medelklassen ”vi och dom” är ett bekräftat defacto.

 

När opinionsbildare vägrar använda klassbegrepp och se samhället i klassintressen, använder man gärna kyrkans metod istället. Med ett känslosamt, skuldbetyngande ödesmättande tonfall i sin predikan. Vi kan höra ett förkastande av ”vi och dom”, som om det inte skulle finnas. Mänskligheten är uppbyggd på ” vi och dom”. Människan har överlevt genom att beteckna det farliga, okända och främmande som just ”dom”. Ganska nyligen i historien, poppar det upp inflytelserika grupperingar som hävdar att man skall bekämpa synen på ”vi och dom”, att alla är vi lika, alla är vi likvärdiga. Bra. Frågan är, vem tjänar på detta påstående, då det inte stämmer överräns med verkligheten?

Det är bara det att alla är inte lika och alla är inte likvärdiga. Då måste man fråga sig varför, istället för att fördömma ett konstaterande. Vi är inte ens lika inför lagen, även om det står så i våra dokument av alla valörer.

Frågan är, vad utgör ”vi” och vad utgör ”dom”.

 

När jag sa till min fabriksarbetarfarfar som var facklig gräsrot, att jag ville studera på universitetet, sa han: ”Men då blir du ju som dom och dom kommer aldrig att godkänna dig!” Han hade rätt. Han ville skydda mig. Med 4 års kyrkskola, fattig och dyslektiker, amerikaemmigrant, sedermera traversförare på Atlas Diesle/Copco och just facklig gräsrot förstod han mer, än de tjogtals ledarskribenter från latteträsket som jag läser efter EU-valet.

Det var inte så att han inte ville ge mig chans till studier, eller tyckte att det var fel med studier, utan för att han visste att jag hade att välja på att antingen bli som ”dom” dvs. överklassen och i sådana fall, på deras premisser förstås. Eller inte. Valde jag klassresan skulle jag aldrig bli insläppt i salongerna om jag inte förnekade den jag var och ägnade mig åt självlögner. Det var detta han ville skydda mig från. Den ända vägen att bli insläppt på egna premisser i överheten, var ifall jag skulle bli enormt rik eller framträdande politiker, ansåg han. Vilket var otänkbart i hans sinnesvärld. Helt rätt.

Några av i den kommersiella logiken framsläppta ”rikstyckare” blir hänförda av MP och Fi framgångar i Europavalet och hänvisar dessa framgångar till att vara ”folkets” röst och någon tomte tyckte även att det t.o.m. skulle kunna gå som föredöme i Europa…(sic!)

Man hade kunna dra på ena smilbandet (som den Preussiske generalen Moltke när han såg Waxholms fästning) åt den löjeväckande självgodheten om det vore en strip i 91:a karlsson, men det är det inte. Det är s.k. ”nyhetsanalyser” som den fria svenska pressen bjuder på.

Det svenska svaret på EU valet visar på en sak. Att de enda som mobiliserar den svenska arbetarklassen är nazister av olika valörer samt ett värdekonservativt skrik på hjälp. Den i vårt land, förutom i storstadsregionerna, lysande med sin frånvaro – den sk. arbetarrörelsen-, göre sig icke besvär. Den har för mycket att hantera i den skavsårsframkallande medelklassen, där alla små köpmän står och gnider mot varandra tills de får skavsår. Istället bör de gå ut ur basaren, ta av sig fezen, kliva i ett par grovstövlar och upptäcka vad de kan finna på åkern.

Om Sverige vore Stocksholm, Göteborg och Malmö hade det varit lätt. Då hade dessa tätorter få härska som de velat och låta resten av landet sköta sitt. Då hade man kapat landet vid Dalälven och återtagit de ”kolonialiserade” områden som inte minst norrbottningar beskriver sitt område, när man kommer mellan skål och vägg. Sedan hade skåningarna grävt djupare på det dike de gräver symboliskt varje år. För att skiljas frå Sverige. Göteborg håller kontakterna med väst och Stockholm med öst. Vi kommer då tillbaka till en förvasahistorisk tid. Nåväl.

Visst låter det löjligt och lite tillspetsat. Då vill jag tillägga en faktor. Vem har behov av en nation idag? Kapitalet? Svar –nej. Globaliseringen är ett tydligt svar på detta. Kapitalet har en nation och det är bankkontot. Där räntan och service är bäst, där är kapitalets hemland. Personen bakom kapitalet då? Jo, denne kan förstås med stöd av sitt kapital, befinna sig varhelst det passar bäst. Där har vi EU-s varmt deklarerade ”rörelsefrihet” för kapitalet. Det är vad EU hävdar vara de huvudsakliga friheterna. Å ena sidan det fria kapitalet (man kan placera sitt kaptal där man vill) och den andra sidan gäller människors ”fria” rörelse. Det innebär att människor som inte kan försörja sig hemma, kan söka annortsädes, om så det gäller att tigga sig fram. Människor söker sig till det vattenhål som finns tillgängligt. Något som svenskar har gjort och gör och som alla gör. Det ligger i överlevnadsstrategins natur.

Den ende i Sverige som har behov av ett Sverige, av ett land, är den, som är uppvuxen i en ort där det finns känslominnen och som inte kan ersätta det med ett bankkonto. Oavsett ursprung, någon gång i bakre led.

Här blottas klyftan. Det jag kallar klass.

Det finns ingen vetenskap som kan peka ut någon som svensk. Det finns en historia, som den som vill, kan ta del av. Det finns en ödmjukhet, inför tidigare generationers kamp, som man kan visa respekt inför. Det finns en moral, som är allmänmänsklig, som man kan erkänna och följa. Sedan finns ett byråkratiskt begrepp: medborgarskap. Något annat, finns ej. Det är på detta man döms och bedöms, oavsett man vill eller ej.

Att räkna näsvinklar och hårfärg, är något som inte ens SD ägnar sig åt. Svenskarnasparti försöker sätta upp någon slags ”genetisk likhet” för att ringa in svenskar. De lär få problem då vi tydligen har 40% gener gemensamt med tulpaner. De är vad jag vet….ursprungligen från Persien, men kallas även holländska???

 

Sverige har tagit emot arbetskraft från andra länder sedan medeltiden, minst.

Har den svenska befolkningen visat någon negativ reaktion på att det kommer in arbetare i landet? Huvudsakligen – nej.

Frågan är då, varför?

Därför att arbetskraften har behövts och har ej konkurrerat ut den befintliga arbetskraften. När arbetskraften inte har behövts, när den har konkurrerat ut befintlig arbetskraft, har den blivit bortmotad. Är detta obegripligt?

 

Vad har då nyliberalismen medfört?

Svar; importerad arbetskraft som konkurrerar ut den befintliga arbetskraften. Det har varit billigare och därför en ”rättighet” enligt EU. Är det någon som fortfarande inte förstår varför det finns ett starkt EU-motstånd i landet?

Det av småborgerligheten förhatade och förtjättrade SD har en tillströmning av medlemmar från arabiska, europeiska, asiatiska länder och olika grupperingar som romer osv ökat avsevärt. Ändå ylar lattefolket om att SD är rasister, hatar utlänningar och pekar på allt ont som ett resultat av SD. Snarare är SD en produkt och resultat av allt ylande och blundande och låtsasvänster som just lattefolket står för. Denna förenkling och förljugenhet kan leda till det mest bissarra.

 

En liten pojke sa till mig i skolan (medelklasskola) att eftersom han var ”invandrare” (dvs. hans far är det och pojken fostrades att betrakta sig som sin far…) tillhörde han de ”goda” som han sa, medan alla andra, dvs. ”svenskarna” (inklusive hans mor) tillhörde de som var de ”onda” och rasister.

Lite av den förenkligen tycker jag mig märka i medieruset.

Problemet för det politiska etablissemanget är att förklara, varför skall jag, som arbetande i Sverige, acceptera att bli utmanuvrerad av inkommande arbetare (svartfötter enl. traditionellt fackspråk, om någon minns) och dessutom hjälpa dem som kommer och arbetar för lägre lön, som förstör mitt fack och därmed tar mitt jobb? Det är en av de väsentliga frågor som SD röstaren och nu även Svenskarnas parti-röstaren ställer sig. Denna verklighet tycks vara så hotfull för medelklassen, att den inte törs konfronteras med den. Den är enligt dem, enbart att fördöma. Men det leder ju ingen vart. Det är lättare, som vanligt, att förstå dem som lider, långt bort. Så länge det inte stör min frid.

När ingen av de etablerade politiska partierna ger mig någon förklaring, på varför jag skall acceptera att vara arbetslös, varför mitt barn inte får hjälp för att det inte tillhör någon av de byråkratiska kvoterna för bistånd, antingen som flykting, invandraranhörig, handikappad, under 24 år etc. då kommer inte jag att fortsätta år ut och år in att acceptera detta. När det då kommer någon som påpekar de orättvisor jag upplever, känner jag mig äntligen förstådd och röstar i bästa fall SD. Är det så svårt att begripa? Jag vet ju, oavsett vilken utbildning jag har, även om jag inte är en eftersatt medelålders man i landsbygden (sic!) att det är billigare att anställa svartjobbare, papperslösa (slavjobbare) flyktingar och nyinflyttade med särskilt stöd från staten etc. än att anställa mig eller mitt barn.

Oftast är det människor som saknar facklig medvetenhet och erfarenhet och som saknar erfarenhet av demokrati som ersätter mig, eller mitt barn. Eller min make, maka…på en arbetsplats. Varför skall jag då fortsätta tro på demokratin, när den inte tror på mig?

För den som sitter tryggt på sitt favoritkafe´, och bor i sin köpelägenhet kan ju fortsätta tillåta sig betrakta invandrare…som några man skall klappa på huvudet eller kasta en peng i en pappmugg till…(känns det igen från den föraktade av underklasserna, välgörenheten?) eller begära att andra skall ta hand om. Så länge invandring tär av överflödet, är alla med. Men när invandring tär av mitt eget liv och min överlevnad, av min vardag, då är det något annat. Då blir det ”vi och ”dom” .

Att offra, är inte detsamma som att ge av överflöd. Att ha en liten burk med mynt på nattduksbordet som jag kan plocka ur, lära mitt barn att skänka en slant till de mindre bemädlade…för att ge till tiggaren vid T-baneuppgången, är förakt. Hur välvillig man än vill vara. Det är att försöka urskuldra sitt eget välstånd, som existerar tack vare det finns dem som inget har. Sorry, kära medelklass, man kan inte gömma sig bakom ett finger, som araberna säger.

Att offra, är att ge av sin vardag.

Alliansen, offrar inget. Kyrkan, offrar inget. ”Medelklass-förståsig-påare- offrar inget. De enda som offar något, är de som är mest vana att offra. De längst ner. De är inte tillfrågade och deras offer är påtvingat. Samtidigt offrar många självmant, då de vet vad solidaritet är i realia. Inte som medelklassmantra och kyrkodravel.

Offrat gör den svenska arbetarklassen. Den får inget erkännande för det och därför går människorna till SD. Likaså i övriga Europa. I medelklassen finns också människor som är humanistiska och älskvärda och offar av fri vilja, denna humanistiska och medvetna del av den progressiva medelklassen, är objektivt sett, arbetarklassens bundsförvant. Enbart en liten del har insett det, defacto.

 

Varför skall jag, arbetaren i landsbygdens alla städer och mindre samhällen, tycka att inflyttade människor har större rättigheter till Sveriges rikedomar än jag, som har levt här i generationer? Jag kan kalla mig finsk, vallon, same, spanior, italienare…men jag är svensk arbetare.

Förstår ingen maktmänniska att jag känner mig förrådd, att jag känner mig förbisedd, att jag känner mig förnekad? Utnyttjad? Framförallt, förstår ingen att jag känner mig förbannad?

– Jag är med i jaktlaget, jag är med i hemvärnet, jag hanterar vapen, jag är med i facket och kanske med i någotr parti och jag hanetar svenskt organisationsliv. Jag har kontakt med lokalledning och myndigheter. Jag och mina kompisar bevakar våra skogar.

– Jag är mor till en förbisedd ung man, jag känner mycket väl till min sons koppling till kriminalitet, jag vet och på mitt städarbete kan jag inget göra.

– Min son drömmer om att ”befria” vårt gamla hemland.

Det är ingen annan än en självutnämnd imam som pockar på, tvingar mig bära huckle, vill ”fostra” min son. På min arbetsplats i skolköket, är det ingen som vet.

–Jag känner mig hotad, jag har inget skydd och det enda jag äger är min erfarenhet av vår natur och jag rör mig fritt i markerna, då är det Sverige för mig.

-Jag sitter inte och dricker min latte på innecafeét i stockholms söder och skriver artiklar med ”folkliga” rötter. Jag är det, folklig rot, som ingen ser. Jag har levt här i generationer. Jag har levt här i tio år. Jag har valt Sverige, varför skall jag ge upp Sverige, därför att andra vill åt mitt låglönejobb som Reinfelt redan har fixat åt mig?

Då tar jag till svenska flaggan, det enda ingen kan ta ifrån mig som svensk. Som vald svensk. Då kräver jag att inte utsättas för den utpressning som nyliberalismen och medelklassväldet har utsatt mig för.

–Finns där ingen då, som möter mig av den etablerade arbetarrörelsen – höger som vänster, (SAP, V), så lyssnar jag till de nationalistiska, högerkonservativa rösterna. — -Jag skiter i vad de säger i andra frågor, men när de kritiserar invandringen och framförallt arbetskraftsinvandringen, då får de min röst.

-Jag har levt som flykting länge här, nu släpper man in flyktingar utan kontroll fast jag vet att det finns ett otal spioner, krigsförbrytare, kriminella bland dem. Jag vill inte kopplas samman med dem. Med rätta kontakter, kommer man in i landet och när man är ute i någon ort, får vi andra veta vad de går för, varför de egentligen kom. Detta betraktas som förtal, bland svenskar, om vi säger något, därför säger jag ingenting.

 

Kommentarer från myllan. Obehagligt och kan givetvis fortsättas förnekas eller kallas för hittepå som så ofta av de komersiellt framgångsrika rikstyckarna.

 

Jag tror, att i detta läge, hade flera lite eftertänksamma medelklassare även önskat att det funnits fler kommunister i Sverige, som hade kunnat fånga upp denna förtvivlan. Medelklassens eufori är trevlig för stunden. Tyvärr, finns aldeles för många historiska exempel på hur just denna småborgerliga syn på verkligheten slutar i tragedi. Hitlers förakt och framgång tack vare liberal vacklan är bekant. Men man behöver inte sträcka sig längre bak än till medelklassens eufori i Egypten och en del andra arabländer.

 

Den svarta tuppen hörs gala och det är mörkt och natten är inne.

Det kommer en morgon, men den har ännu inte visat sin gryning, trots barnsliga hurrarop.

När Reinfeldt talar om den ”nya” vänstern som står till ”vänster” om ”vänstern” – läs SAP och när han förfasas av att miljö och jämställdhetsfrågor lyftes fram i en annars så småborgerlig gröt, som han kallar med förakt för ”vänster”, borde många dra åt sig öronen och läsa hans alster om synpunkterna på ”Det sovande folket” . Den svarta reaktionen lyser starkare i EU-valets efterdyningar än på länge.

 

Arbetarrörelsen i Sverige har sin historiska chans att sätta ner foten. Arbetarrörelsen är den enda möjlighet att finna den balans mellan arbete och kapital som kan göra att kapitalismen skjuter fram avgrunden. Arbetarrörelsen är kapitalets enda utväg.

Om det inte finns en politisk kontroll över kapitalet, slutar det med inte bara social oro, uppror, undergrävande av rättsystem, egna regioner med egna regler, styrda av egna politiker tillsamman med lokalorganiserad kriminalitet.

Det mest progressiva en vänster kan ställa upp på idag, är ett demokratiskt politiskt kontrollerat kapital. Därefter kan vi börja tala om rättvis fördelning av vinst.

Som utvecklingen är nu, kommer vi att stycka upp landet i regioner. Detta kan internationellt monopolkapital tjäna på, men inte folket. I längden kan detta leda till krig.

Frågan är; vem tjänar på det?