Förbundet Humanisterna – en kyrka i tiden
Jag gick med i Förbundet Humanisterna i tron att det var ett förbund som bekämpade religion och vidskeplighet i dess olika politiska former. Ett förbund som gjorde skillnad på religiositet och andlighet. Ett förbund som respekterar människans rätt till privat tro och samtidigt ideologiskt bekämpar alla politiska utnyttjanden av människors privata tro. Jag blev dess ordförande i Stockholm, som är den största lokalgruppen i förbundet. Efter ett år blev jag avsatt med ett par rösters övervikt. Idag förstår jag varför.
Man kan formulera vad man avser med humanism på många olika sätt, beroende av vilken form av mänskliga sidor man vill prioritera. Min tolkning är att humanism måste handla om att kämpa för och värna om människans värdighet. För att leva ett värdigt liv, måste man ha vissa grundförutsättningar i sin livsföring och det torde inte vara en omöjlig uppgift att komma fram till vad som krävs. Förtryckta, utnyttjade, eftersatta och misshandlade människor, saknar värdigt liv. Alltså måste sådan missär bekämpas. Något de flesta kan komma överens om, troligtvis. När religionen kommer in i bilden, blir det lite svårare. Eftersom religion i någon form, har säkerligen funnits med människan, åtminstone de senaste nästan fyra miljoner år och förmodligen innan, är det en delikat fråga hur och varför man tar upp den.
De monoteistiska religionerna fick sin maktställning efter långa processer, bara tre till fyra tusen år sedan och skapade ideologisk överbyggnad för en ökad centraliserad makt. Handel, militär och ledare styrde över det världsliga och religiösa ledare fick se till att den andliga, ideologiska och känslomässiga människan följde med och ställde upp för makten. Religionerna blev starka , centraliserade och totalitära, beroende på var de utvecklades som mest och i vilka ekonomiska och produktionsmässiga förutsättningar de frodades i.
När vi då ser på vårt folks religiösa utveckling, kan man lugnt konstatera att munken Ansgar som kom till Birka för att kristna de hedniska själarna, misslyckades med sitt projekt. Långt senare, med ökad handel, taktiska och politiska beslut bland nordiska ledare, infördes så småningom katolska kyrkan. Den byggdes bokstavligen oppe på hedniska kultplatser och för folket var det att byta ut bit för bit av den gamla tron och införliva den nya. En del av det gamla har vi behållit, som Särimner, som vi äter vid jul. Medan andra kristna i världen äter antingen fågel eller fisk. Man kan säga att det var dåtidens EU-projekt. Allt för att gynna handeln.
När så Gustav Vasa blev vald kung och förenade olika delar som så småningom blev Sverige, insåg han, som det politiska geni han var för sin tid, att skulle hans land få en chans, krävdes det en kontroll över kyrkan. Kontroll över ideologin. Så som ideologin kontrolleras av makten idag. Vilket han fick genom att byta ut katolicismen mot protestantismen. Han vann mycket på det. Han fick kontroll över ideologin, dvs. kyrkan. Han fick en kontrollant i varje by, en statistik över människor och produktion. Han kunde ta rikedomar ur kyrkorna och använda dem till militära ändamål etc. Sedan Gustav Vasas dagar har stat och kyrka varit i symbios och sedan 2000 är vi formellt en sekulär demokrati. I praktiken är det långt ifrån en genomförd skilsmässa mellan kyrka och stat.
Förbundet Humanisterna har valt att plädera för en humanism som inte är religiös. En humanism som baserar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Denna hållning tilltalade mig och därför blev jag medlem.
För att upprätthålla en sådan ståndpunkt, måste man samtidigt ha ryggrad och förmåga till kritik och ett kritiskt tänkande både vad det gäller religion som politik.
Ordförande Christer Sturmark ägnar en tankeväckande energi och tid till att plädera och diskutera med trosrepresentanter om ifall det finns en gud eller ej. Varför gör han det?
Den som tror på en gud, gör det oavsett om det finns vetenskapliga grunder för det eller ej. Snarare är det trosgrunder som är bevis nog för att tro. Att diskutera med någon som i grunden skiter i vetenskapen, blir det samma som att föra ett trosresonemang. På så sätt är Christer Sturmark och någon präst för dagen, samma kolsupare. Med den skillnad att prästen vinner, denne har aldrig påstått att gudstron bottnar i något annat än just tro.
Det är pinsamt för Humanisterna, att ha en ordförande som vill med argument inför en oftast troende församling, försöka vinna argumentation mot deras tro. Då styrkan med tro är att den berör människan känslomässigt. Det blir lika befängt som att plädera för att någon inte skall älska en viss person, baserat på argument. Hade det fungerat så, hade vi sluppit en rad misslyckade relationer.
Det Förbundet Humanisterna borde ägna sig åt, är att granska, analysera svenska kyrkan, dess formella och informalla maktcentra. Granska hur den döljer, förringar, förminskar och skyddar brottslingar. Hur man förnekar övergrepp på barn, hur man hanterar ekonomin och styr lokalt med dem man tjänar något på att hjälpa och dem man kan försaka. Många småpåvar, politiska karriärister springer omkring i långrock och krage. Egendomen är uppdelad mellan svenska staten, dvs. svenska folket och en kyrka som är landets fjärde största ägare av skog. Kyrkan i delningen från staten, i likhet med ryska oligarker, tog vad som tillhörde folket i form av egendom. Egendom är makt.
Varför lever inte kyrkan enbart av dess medelmmar? Staten kunde värna om historiska byggnader som är kulturarv via skattsedeln. Skogen skall tillhöra folket och vara statlig. Idag är kyrkan en aktör på börsen, haleluja. Tillsammans med alla andra utsugare deltar den i dansen kring guldkalven. Det finns många troende som besväras av detta faktum. Man skall komma ihåg att det är skillnad på kyrka och tro. Stor skillnad på att tillhöra kyrkan och att vara kristen.
Inget av detta kritiseras av Förbundet Humanisterna. Kyrkan har delar i sin organisation som samarbetar med muslimska fundamentalister och islamister, frågan är varför? Varför ställer man upp i politiken? När man gör så, får man finna sig i att bli granskad och kritiserad som politisk aktör. Likaså för islamisterna. Kyrkan är odemokratiskt styrd och utan insyn. Skulle den enbart verka som ett begränsat samfund, utan maktaspirationer, vore det upp till medlemmarna själva att välja om de vill ha en demokratisk kyrka eller ej. Kyrkan är använd som ett politiskt slagträ och som en plattform för tveksamma politiker som tvingar igenom politiska beslut för kyrkan.
Att vilja ha kvinnliga präster och samkönade äktenskap, är ytterst en fråga för kyrkan själv och inte för samhället. Om en troende person inte anser sig få den respekt av kyrkan som den vill, då har människan att välja på att antingen skapa opinion för detta i kyrkan, eller lämna den. Eller starta en egen kyrka.
Men att politiker påtvingar kyrkan beslut som en mycket stor grupp inom kyrkan inte delar, är att förneka rätten till tro och att gynnar reaktionen inom kyrkan. Denna vinkling har så vitt jag vet, aldrig Frörbundet Humanisterna tagit upp.
Att sex miljoner som är medlemmar i svenska kyrkan, skulle dessutom vara troende är jag mycket tveksam till. Det är av slentrian och ytlighet. Man vill ha lite latjo någon gång, kunna gifta sig osv. i kyrkan. Dessa människor bidrar med att betala skatt. Frågan är hur många tänker på det? Det finns dem som inte bryr sig om teologiska frågor utan vill bara ha det som de är vana vid och på så sätt ger de möjligheten för karriärister inom kyrkan att skapa sina egna regler.
Kyrkan är en kraft. Den har makt och den spelar under täcket med extremistiska politiska krafter. Den är inte genomlyst, ej heller råder en demokratisk insyn och den går inte att kritisera med öppna kort. Denna medeltida dinosaur, står mitt i byn, alltjämt utövar makt, dit demokratin inte når och Förbundet Humanisterna frågar sig om det finns en gud eller ej.
Jag hoppas att ordförande Christer Sturmark tar sig en funderare och tydliggör vad han egentligen vill. För en utomstående, när han hörs diskutera i diverse program, verkar det som han vill ha ett svar på ifall gud finns eller ej. Han söker själv ett svar. Man får en allt mer växande känsla att han är på väg till fadershuset i någon form. Det får väl tiden utvisa.
Men det finns för mycket tro bland de sk. vetenskapsvurmarna. Det saknas en andlig dimension, dvs. modet att vara känslig utan att ha ett vetenskapligt facit i fickan. Det är ju inte sällan, som en absolut vetenskaplig sanning visar sig vara trolltro. Utan tro och tilltro, ingen vetenskap. Men man måste vara öppen och kritisk och man måste våga.
Jag minns vid tillfälle att jag sa att jag hade träffat intellektuella analfabeter. Detta var inte möjligt, enligt en rad humanister och tillika folkpartister (!) En del hävdade att man måste ha akademiska studier för att kunna vara intellektuell (sic!) Men en akademiker är ju en fotsoldat, knappast någon som behöver intellektualitet. Man kan komma långt med att rida på systemet, utan att ifrågasätta det och göra karriärr. Vi har tusentals exempel på det. En analfabet är det oftast pga. socioekonomiska skäl och det har inget att göra med förmågan till kritiskt tänkande, ifrågasättande och se sammanhang osv. Som analfabet kan man sakna skolning, men det är inte detsamma som att sakna bildning.
Denna lilla historia är en symbol för hur jag uppfattar Förbundet Humanisterna. Kanske också en förklaing till varför jag lämnade förbundet. Det är alltmer en karriäristplattform för akademiker och liberaler, huvudsakligen män. Medan förbundets verkliga uppgift borde vara att granska makten i kyrkans, synagogers och moskeers form. Deras tro är deras, men att utöva politisk makt, med antidemokratiska medel, borde vara även något en nog så inskränkt liberal torde kunna reagera på.
Vi skall inte ha skolavslutningar i kyrkor. Vi skall ha dem i profan miljö. Vad människor sedan gör efter sin avslutning kan bara vara deras privatsak. Skolan måste av demokratiska och humanistiska skäl, vara icke konfessionell. Religionen är privat och håller man den privat så vinner man respekt och acceptans. När den blir till politik, får man stå ut med att bli granskad och kritiserad samt motarbetad.
Inget av detta gör Förbundet Humanisterna. De bygger upp en egen kyrka. Nyliberal tolkning av att starta eget. Det ligger i tiden.
Samtidigt som vi behöver en samlad, klok och sansad kraft som kritiserar religioners politiska makt och inflytande, som kritiserar en förminskad demokrati, som kritiserar nyliberala marknadslösningar på livets gåtor.
Vi behöver ett humanistiskt förbund som är lite mer andligt och lite mer intellektuellt. Ett förbund som inte läser världens sanningar mellan ettor och nollor. Ett förbund med känslomässigt mod, modet att släppa fram människor i olika variationer, ett förbund vars grundplattform är mänsklig värdighet.
Idag har vi ett förbund av ängsliga och räddhågsna. Russinsjälar skapar inget. Det är dags att värna om människan, så som hon är. Att värna om henne att just kunna bli den sociala och kärleksfulla varelse hon också är.
Hade Förbundet Humanisterna vågat ta strid mot religiösa samfunds makt, hade förbundit varit mångdubbelt så stort idag. Från att Christer Sturmark charmade med sin hästsvans och fick upp förbundets medlemsantal, så tynar nu förbundet bort i tysthet. Många har lämnat och många är passiva medlemmar. Men gubbgänget bgestår och då är det ju som det brukar vara. Det kan ju kännas tryggt.Varför ändra ett vinnande koncept, kan man tycka. Prästerna har ialla fall fattat galoppen. Om nu Christer Sturmark och hans brödraskap kommer fatta det, återstår att se. Haleluja.
Rebecca Hybbinette 