En analys efter valet 2014
Ett sätt att säga det på
Pappa lämnade det burgna hemmet utan förklaringar och förhoppningar. Vid sortin framkom att hemmet var plundrat. Det mesta av värde hade sålts och pengarna var borta. Moder Svea lämnades kvar med deras barn hon tvingas riva upp tulpanerna i rabatten för att odla morötter. Det som ägdes gemensamt är nu förskingrat. Hemmet är svagt och barnen är oroliga.
Tonåringen agerar aggressivt och samlar ihop ett gäng för att gå bärsärk och stjäla. De säger att de vill ta tillbaka vad som stals från dem. Att det inte är tjuven de stjäl från, ändrar inte symbolvärdet. Någon har stulit, någon annan får betala.
Stora systern tar på sig ansvar som hon inte har. Hon underkastar sig vad som krävs av henne och förtrycker sin person. Hon går in i depression.
Minstingen är orolig och börjar kissa i sängen. Han är klängig, gnällig och aldrig lugn. Inte ens i sömnen.
Barnen spretar och drar åt olika håll. Den samlande, starke fadersgestalten visar sig vara en bluff. Så länge spelet varade var han häftig och framgångsrik. När bluffen avslöjades märks ynkedomen och småaktigheten bakom de stora orden, bakom blänkande föremål och vida gester. Gränsen mellan löje och tragedi är påtagligt tunn.
Ignoransen för sina barn är uppenbar. En psykopatisk kyla är vad som ständigt varit närvarande och samtidigt bländat de lättlurade.
Ett annat sätt att säga det på
Det nyliberala projektet har tömt moder Svea och försvagat den svenska staten. Hon kan längre inte skydda sina medborgare. Under socialdemokratins långa regeringsinnehav utvecklade man statsmonopolkapitalismen. Idag är detta till stor del avvecklat och utsålt. Idag är monopolen internationella och styrs från oidentifierade platser. Nyliberalismen med monopolen som drivande samhällsmotorer och uppehållande av en samhällsordning är ett scenario som leder till katastrof.
Förr i tiden fanns nationer som försvarade sina intressen och tog till krig som förlängning av detta försvar. Idag, i vad går under begreppet den globaliserade världen, har dessa nationer ersatts av internationella monopol som är starkare än många enskilda nationer. Dessa monopolintressen är vinst och därtill makt för att garantera vinsten.
Liberaler brukar hävda att inga demokratiska stater går i krig med varan. En sanning med modifikation. Idag är monopolen större än stater och de kan mycket väl gå i krig med varann, via enskilda stater.
Sentiment, nostalgi, känslor till naturen som såg en födas, patriotism, nationalism…är inget för dessa maktcentra. Dessa leds av alienerade människor där världen är som ett datorspel. Dessa människor behöver inga rötter till folkdjupen. Dessa människor ser inte ens sin alienering. För dessa maktcentra som leds av män, är folket ett arbetsredskap för att uppnå vinst. De kvinnor som får ingå utgör ingen garanti till förändring, då de blir likadana. För dessa maktledare är demokratin inte viktigt så länge den inte utgör något hinder. Folket skall hållas så att det inte stör vinsten.
Politiker måste koppla sig till folket, något så när för att få sina röster och då är de tvingade att hantera en balansgång.
Det var socialdemokratins stora projekt, att verka som bro mellan storkapitalism och småfolk. Att hålla lugnt på arbetsmarknaden, att ge lugn och ro till arbete och kapital, var socialdemokratins krona och livsgärning.
Det nyliberala Sverige har längre ingen förankring i det svenska folket. Folket kan bytas ut. Finns det dom som inte kräver så mycket, håller käft och gör som man är tillsagd (och det finns det många, inte minst bland dem som kommer hit) så är dessa de bästa kandidaterna att vara nyliberalismens medlöpare.
Motståndet mot invandring är inte uteslutande rasistiskt, det är också i skydd av egna intressen. Att Svensson anser sig behöva dö för att flyende Ali inte skall göra det, kanske man inte skall förvänta sig. Statsmakterna måste bevisa att Svenssons försörjningssvagheter inte är kopplade till de möjligheter Ali får att försörja sig och sin stora familj på. Men detta har politiken och statsmakten försummat. Vi har fått alvarliga konsekvenser på grund av den politiska oförmågan.
Sverige har och kommer fortsätta ha en hög arbetslöshet oavsett regering. Det ligger i systemets natur. Man tillsätter den typ av produktion som finns med den arbetskraft som finns, eller så köper man in den, vilket blir billigare än att utbilda arbetslösa.
De som då förblir arbetslösa i landet får trivialiteter att ägna sig åt och så länge de kan överleva håller de sig förhoppningsvis lugna.
Att de s.k. ”nya Moderaterna” (som är vare sig nya eller moderata) skulle vara särskilt ömsinta för fattiga och lidande människor är en väletablerad propagandistisk floskel, så t.o.m. att deras egna medlemmar tror på den. Snarare handlar det om de nyliberalas ömsinthet gentemot lidande och fattiga som kan ta ett jobb för mindre betalt och som inte kommer att ägna sig åt facklig kamp. Dessa är en en tillgång och en framgång för nyliberal politik.
Reinfeldt och Moderaternas hållning till SD, handlar framförallt om den splittring som finns inom högern. Den splittring som finns mellan internationella monopolkapitalet och det nationella kapitalet, som omfattar kapitalisms alla nivåer och stöd för det egna landet och dess möjligheter att verka där. En splittring mellan elit och medelklass. SD representerar de svenskar (oberoende av ursprung) som inte vill bli utbytta, bortglömda, överkörda och ersatta med andra som i det internationella (inkludera EU) monopolkapitalet anses ha högre värde än de själva. SD representerar den borgerlighet som är nationell. För arbetarklassens och underklassens intressen är att föredra en nationell borgerlighet framför den internationella borgerligheten. Helt enkelt därför att det är enbart den nationella borgerligheten man kan påverka med politik och demokratiska val.
SD representerar människor som känner att de lever i en stat som försvann, en stat som har försvagats avsiktligt. Från att ha haft drömmar om en storsvensk tillvaro några sekler tillbaka, till elitens försök att skapa en moralisk storsvenskhet, har vi nu hamnat i verkligheten av att vara en liten potatismonarki.
En potatismonarki som andra kan använda lite som de vill. En plattform för planering av genocider någon annanstans, en plats att utveckla kriminella internationella kontakter och underjordiska järnvägar, att bygga bluffbolag och skatta 0. Som en inrättning av lägre social status, där man får ut sina lustar mot en liten betalning.
Människor känner sig lurade. Svensson är blåst. Blåsta av eliten, det individuella projektet, av det kollektiva projektet, av solidariteten som inte ens längre finns på papper. Blåsta Svenssöner och döttrar kanske inte reagerar så som i de småborgerliga reservaten. Eller som på akademiska inrättningar. Men de reagerar med vad de har. Vad som har erbjudits dem via vinstdrivna medier och karriärslystna pratkvarnar som överhetens representanter. Svensson ville tro och hoppades. Idag känner han sig blåst. Med all rätt. Men ges ingen konstruktiv framtidsvision, blir det farligt.
Vi har en arbetarklass som trots en av världens största fackföreningsrörelser på papper, som trots gratis utbildning inte är medveten om sina långsiktiga intressen och sin plats och roll.
Den har lurats till att tro att allt hänger på individen. Att man har själv valt sitt elände, sina föräldrar. Att arbetslöshet är ens eget fel. Man har lurats till att tro att det kollektiva arbetet och ansvaret skall bytas ut i individualism och egoism framför solidaritet och samarbete. Man har odlat en roffarmoral i likhet med den man själv utsätts för.
Skenliberalerna har visat sig som flera gånger i historien, vara oförmögna att i ett polariserat läge kunna driva samhället framåt. Med den liberala veligheten och obeslutsamheten, sopar man fram reaktionen, inte för att man vill, men för att det är konsekvensen av deras oförmåga.
I tider då skiten växer fort på hög är det uppenbart ett felaktigt ställningstagande att blunda och förneka om man inte skall lämna fritt fram för flankerna att få inflytande.
Idag krävs att liberalerna i olika skepnader som fp, C, mp och S, underordnar sig kollektiva lösningar där individualismen inte är den främsta utgångspunkten. Vissa förstatliganden måste göras, inom välfärden och skolan. En minimistandard måste upprättas över hela landet inom dessa områden för att alla skall omfattas av likvärdighet. Rättsväsendet måste förstatligas, genom att bygga parallellorganisationer som verkar bredvid varandra och inte samverkar, detta för att hålla koll på varandra och hålla efter standarden. En maktfördelning mellan parallella statliga och ev. regionala enheter för att bekämpa den korumption som är långt mer framskriden i landet än vad eliten vill erkänna.
I detta sammanhang blir V gisslan på vänsterkanten. Men som ett stödparti och som ett oppositionsparti har V möjligheten att bli ett riktigt vänsterparti och inte skava sig blodig efter trånad för att komma in i stugvärmen. Nu är V ett småborgerligt och för det mesta progressivt parti, men som saknar möjligheten att påverka medelklassen där det hör hemma och saknar möjlighet att påverka arbetarklassen där det borde höra hemma. Kommer V med i en regering, lär det inte dröja länge förrän det är mer eller mindre utplånat. Håller det sig kvar i opposition och de kommer ihåg vem dom vill tjäna, har V möjlighet att kunna vinna respekt.
Kommer inte den nya konstellationen kunna föra fram en politik som behandlar folk likvärdigt, så kommer motsättningarna att öka och klassvåldet kommer stå som ensam vinnare. Varpå SD växer än mer. På gatorna möts höger och vänster med våld, till karaktär lika och med det gemensamma resultatet att landet polariseras, militäriseras och självgarden utvecklas.
Ju mer gälla röster som ropar i etern att man skall isolera SD, ju mer det pragmatiska samarbetet sker i det tysta i småorterna, desto mer kommer folket att ta avstånd från den politiska elit som lever gott i Riksdagshuset.
Vår försvagade stat och rättsväsende, vår ökade misstro till statens förmåga att värna sitt folk ger ständigt ny grogrund för ett växande SD samtidigt som omvärlden saknar tilltro till oss.
Det svenska folket springer före sin stat och regering. En utvecklad och modern stat blottar här sitt stora misslyckande. Det räcker inte med att lappa och laga som Lövén gör i dagarna.
Vad som bör göras är att öka en massiv folkbildning och utveckla klasskampen för att höja en medvetenhet hos de stora massor som inte tjänar på nyliberalismen.
Det krävs organisering och att avslöja den nyliberala politiken, visa vem som vinner vem som förlorar, att ta ställning till dess effekt och resultat och visa på alternativ.
Det krävs en bekämpning av dumhetspropagandan med framtagande av fakta och avslöja de medier som leds främst av vinst och maktmonopolistiska intressen, som uppmuntrar motsättningar och sprider förakt. Det krävs att ta ställning i ett brett nätverk, i en gemensam front och att samarbeta med alla progressiva krafter oavsett tillhörighet.
Det krävs ett politiskt och ett socialt mod.
Det krävs nya ledare sprungna ur folket och som förmår visa respekt.
Det krävs framförallt människor som inte är i första hand karriärister, medlöpare eller jasägare. Människor som vill något. Det är bara dom som kan förändra.
Alla kommer inte finna det bekvämt att behöva anstränga sig för att få en förändring.
De som är redo att kämpa, kommer också kunna visa att det är möjligt att ta tillbaka värdigheten i vårt samhälle.
Rebecca Hybbinette 