Socialdemokratins Don Quijote stormar framåt!

Daniel Suhonen bär på det socialdemokratiska trotset och hans mantel fladdrar i vinden där han galopperar fram på sin vita häst. Väderkvarnarnas hemska siluetter svänger åt höger och vår riddare vill ge dem en vänstersväng. Dramatiskt. Kampen går vidare.

Den uppståndelse som medierna vältrar sig i, av att någon berättar hur det går till i politiska partier i vårt land, är antingen ett uttryck för total naivitet och okunnighet om hur det demokratiska maskineriet fungerar. Eller så är det ett uttryck för hur förljugen symbiosen mellan den politiska och mediala sfären verkligen är. Det sistnämnda torde vara värst. Okunnighet kan man reparera för den som vill, men förslagenheten är en egenskap, en metod och ett vapen i ojust kamp.
Förståsigpåare lyfter fram höger och vänster linjen inom socialdemokratin. Alla partier har motsättningar som gör att de utvecklas. Skall man finna någon ideologisk vänstersocialdemokrati idag, får man gå utanför SAP och till Vänsterpartiet, som torde vara det parti som står vänstersocialdemokratin närmast.
Daniel Suhonen, får jag läsa i tidningarna, är från arbetarklass. Detta till trots har han lyckats göra karriär inom SSU och fått en plattform i partiet. Med den bakgrundskunskap som medföljer SSU medlemskap, vet han allt om trix och fix, karriäristmök och självupptagen blindhet. Det är förutsättningarna för att klara av att växa upp i SSU. Den broilerodling av gödkycklingar inom SSU har stora likheter med de matindustriella komplexen. De blir så ensidigt gödda och fel proportioner att de inte ser världen genom sina små bås där de pickar runt. Men vi, som står utanför, ser hur de liknar varandra, i rad efter rad. Detta gäller alla partiers ungdomsförbund, medan SSU är tränat och slipat sedan gammalt. Man ska göra karriär. Det handlar inte om att göra något för ditt folk. Suhonens berättelse handlar uppenbart inte om höger – vänster socialdemokrati, (enligt det som går att uttyda från tidningar, vilket är mycket, men jag har inte läst boken). Det handlar om socialdemokratins historiska roll och överlevnadsförmåga.
Jag har inte uppfattat någon av att dessa frågor har kommit fram. Mer handlar det om sådant man uppenbarligen lägger ner mycket kraft på, intriger, läckor, förräderi… allt som pekar på en helt osund miljö och ett stort demokratiskt underskott. Mer som ett familjeföretag där man inte kommer överens om tågordningen, med den skillnad att pengar får gnällande kapitalister hålla käft.
Socialdemokratin växte fram ur liberalismen och formades av den framväxande arbetarrörelsen som var en avgörande kraft i ett framväxande demokratiskt representativt system. Vänstersocialismen bildade eget parti, SKP 1917 och reformisterna var kvar i SAP. Socialdemokratin fick sin framträdande roll i kampen för reformer, där även liberaler var med. Reformer för att reglera kapitalet och på lång sikt förbättra för kapitalismen, genom att sprida på vinsterna. Mätta och friska arbetare behövs i den växande industrialism. De gamla ”ursprungskapitalister” som Wallenberg, stödde givetvis denna politik. Så dum var inte de gamle i alla fall, att de röstade Höger. Så länge kapitalet är bundet till landet, är det knappast vulgärkapitalismen som har något att erbjuda framtiden. Sådant begrep Wallenberg. Idag med globaliseringen är kapitalet inte bundet till landet och nyliberalismen har sin framfart. Vilket vi har erfarit länge nog. Men nyliberalismen är ju inte försvunnen bara för att Alliansen har lämnat in.
Sverige hade förlorat halva sin befolkning från mitten av 1800-talet till första världskriget genom emigration till framförallt USA men också till framförallt Tyskland. Sverige deltog inte i första världskriget och ej heller i det andra. Vi hade hela vår industriella park fungerande, då den ej hade blivit bombad som de flesta andra länder i framförallt Europa. Efter krigen behövde världen stål, pappersmassa, maskiner osv. Vi kunde leverera. Men utan arbetare, eller sjuka och svaga arbetare, skulle inget ske. En liten ström av arbetskraftsinvandring har ju skett genom seklen, som att vallonerna byggde upp det svenska stålet och finnarna vår pappersindustri tex. Efter andra världskriget blev Sverige som ett skyltfönster mot öst. Så här kan man ha en demokratisk socialism, sa man, inte en diktatur som ni i öst!
Socialdemokratin kan tacka liberalismen, utvandringen, totalt ca 1,5 miljoner människor, den snabba industrialiseringen, klokskapen av att hålla oss ute från krig, med den framgångsrika hållningen av att vara alliansfria i fred och neutrala i krigssituation. Detta drev bla socialdemokratin och det var ett vinnande skepp. Det är fortfarande ett vinnande skepp om de begriper att hålla fast vid det. Detta tillsammans gav en stark grund för grundbygget av Folkhemmet.
Problemet är att SAP torde vara det enda parti (förlåt om någon kan vaska fram ett annat, men det enda av vikt här hos oss) som inte har gjort upp med sin historia. Till och med SD försöker göra upp med sin bruna bakgrund. Medan SAP lever högt på sin självgodhet. Alla andra beskylls för hiskeliga historier och till och med lilla Vänsterpartiet får massa bannor för något det inte har någon koppling till. De kommunister som fanns i Vänsterpartiet, har för länge sedan lämnat, då V blev i praktiken en del av SAP. Istället för att slå på V borde man införliva dem för att bidra till en sundare utveckling i SAP.
Högerpartiet hade på 60-talet organiserade nazister som riksdagsmän och förra mandatperioden införlivade man islamister. Inte klagas det på detta, medan alla andra är smutsiga förutom SAP.
Det är som om SAP tror att allt som har åstadkommits är enbart ett resultat av deras förträfflighet. Med den inställningen blir det lite löjligt och jag förstår då att kvarnvingarna kan tyckas farliga och gnisslet från dem kan uppfattas som rovdjursvrål.
Nu har näste riddare struttat iväg med lansen högt mot samma gamla kvarn. Ingen har tagit itu med frågan om hur har man och hur skall man förhålla sig till motsättningen mellan arbete och kapital? Och varför? Hur står det långsiktiga investeringarna i landet mot kortsiktiga globaliseringsintressen? På vilket sätt kan det tjäna svenska folket att vår ekonomiska basgrund blir globaliserad? Att ha sitt företag på fickan och placera produktion varsom i världen, där det är som billigast, hur kan det värna om de människor som bor här? Eller skall man inte det? Skall människor bytas ut genom s.k. ”rörelsefrihet”? Skall SAP fortsätta Allianspolitiken med att hamra in mantrat om hur många jobb som har skapats, utan att säga hur många från andra EU länder som får dessa jobb, till sämre lön.? Medan vi som bor här, får fortsätta stämpla i arbetslöshet?
Detta var bara ett axplock av frågor som spontant kommer fram.
Sherman Addams en gång i tiden, kallade USAs svarte ambassadör för ”housenigger” . Kommer man från arbetarklass och tillhör man inte någon av de inväxta politiska klanerna, har man inte allierade som vinner på detta förbund och skall man göra klassresan inom SAP då skall man räkna med underkastelse och att hålla käft och inte vara kritisk. Det gäller att som underklasskarriärist i SAP, vara medlöpare. Då blir man en ”housenigger” om man skall göra karriär där det viktigaste är makt, plats position och inte vad du vill göra med makt, din plats och position.
Man kan bara hoppas på att det dyker upp fler riddare som viftar med sina lansar. Kanske det kan väcka några andra intellektuella om det finns några kvar. Göran Greider förblir annars ensam som en Robinson Cruse i väntan på sin Fredag.
Om Suhonen är modig eller desperat för att han blev sidosteppad i karriärsvängen, vet bara han. Oavsett vad, kan hans öppenhet ses som någonting sunt, då alla försök att städa ut gammalt skit är välkommet.
Kanske kommer SAP som sista partiet efter Berlinmurens fall börja på en självkritisk granskning och göra upp med gamla misstag och skändligheter. Kanske kommer SAP som det stora och erfarna parti det är och som har störst förankring i arbetarklassen lyckas med det många hoppas, rensa ut, stå upp för en ideologi och visa vägen. Arbetarna i Sverige saknar ledning. Om SAP tror att det skall kunna ta denna ledning, måste det ske en öppen självkritik och så måste man sätta ner foten ideologiskt för framtiden, jämställdhet, miljön, arbete och kapital. Hur skall det skötas?
Även om Suhonen inte lyfte fram de viktiga frågorna som måste komma till ytan och även om han inte förde fram en ideologisk plattform och någon vision, kan kanske hans ritt mot väderkvarnarna ge ett uppvaknande och vi kanske får se några kloka och pragmatiska Sancho Panzor i släptåget.

Annons

VI HAR EN NY REGERING – MEN HAR VI ETT NYTT INNEHÅLL?

Svenska folket har gjort sitt val och valt mellan det förtvivlade och det osäkra. Vi valde bort och inte till. Vi gjorde ett val mellan det dåliga och det sämre. Ingen är nöjd. Alla partier har vunnit men folket har förlorat.

Gräddan på moset i en demokrati är den dagen då all verksamhet, allt arbete, alla förhoppningar får ett tydligt uttryck i en handlingskraftig regering. Någon som skall leda oss, skapa förutsättningar för att bygga landet till allas fromma. Men ack.
Vi valde en regering som är tillika svag som den tidigare. Minoritetsregering. Kompromissregering. Samspelsregering. Överslätarregering. Samförståndsregering. Sittstillaibåtenregering.
Då får vi skylla oss själva.
Däremot har vi inte haft någon statsminister som har förutsättningar att utveckla statsmannaskap på väldigt länge. Det kan vi ha nu. Det är glädjande.
Med statsmannaskap menar jag någon som kan visa i handling att denne har hela folket och nationens intressen som drivkraft. Det vi har tidigare upplevt var oförmågan till statsmannaskap, då Reinfeldts regering underblåste sprickor och bidrog till splittring av folket. Splittring i falska motsättningar. Så kallade ”etniska”, språkliga, kulturella, geografiska…skillnader. Medan den avgörande skillnaden mellan människor är den som går mellan de som har och de som inte har. De som får stöd….och de som inte får stöd. De som räknas och de som inte räknas. Oavsett alla hycklande formuleringar som försöker dölja olika intressen som står mot varandra, så finns de där intressena. Svårare än så är det inte.
Men svårt är det att försöka få de som inte har att förstå att de som har – skall ha mer. Det var förra regeringens främsta uppgift, som de misslyckades med.
De kristna är vana, så står det i deras heliga bok. Men det vore en överdrift att påstå att alla formellt kristna, också är det.
Reinfeldt skulle ha kunnat klara av det under förutsättningen att de som inte har – inte begriper hur de skall värna om sina intressen. Många gör heller inte det. Dom tror att fackföreningar är till för försäkringar.
En målinriktad politik har förts för att underminera fackföreningsrörelsen, folkrörelser och fört bort människors koncentration från att förstå hur de blir blåsta på det gemensamma bygget. Istället vill man att vi fokuserar på det s.k. ”mångkulturella samhället” och funderar på folks kläder och hudfärg…..då man istället borde fundera på varför det gemensamma välstånd som vi har byggt upp, helt plötsligt är någon riskkapitalists privategendom.
Oligarkerna i Ryssland, stal vad folket gemensamt hade byggt upp över 70 års tid. När de kommer och viftar med stulna pengar här hos oss, bugas och fjäskas det. Tänk att få vara i tjuvarnas glans!
När så ”våra” oligarker stjäl vad folket har skrapat ihop här hemma, bugas och fjäskas det och en beundran sprider sig hos alla underdåniga. En beundran som småflickor har inför de stora och farliga pojkarna. De ovuxna, de som inte bryr sig om konsekvenser utan tar vad de vill ha.
Sådana imponerar alltid på de själssvaga.
Så vad händer nu? En minoritetsregering som skall zickzacka mellan skären, måste inte bara ha sjökort, men också lokalkännedom. Den kaptenen måste veta var busungarna har dumpat stenbumlingar och skapat grynnor. Denne kapten måste veta hur strömmarna går, hur vattenståndet är just den dagen. Måste veta hur vindarna snor runt öarna och varför.
Det är en ledare som måste veta, tillsammans med sin besättning, hur nyckfullt vädret kan vara bland skären.
Håller man kontakt med dem som lever där, får man också veta hur det är. Det krävs empati och känsla för det folk man vill leda. Klarar man det då har man talang för att växa till en statsman.
Löve´n är den förste efter Palme som har subjektiva möjligheter för detta, om han får rätt stöd och backning. Det behövs att omgivningen ger honom de förutsättningar som krävs. Är man seriös i det borgerliga lägret, ger man honom det stödet också, då inget alternativ syns på sjumilaväg.
Den ständige menige 87:an klarar inte av att fylla lumpenrocken. Det gälla tonårstrotset bör mogna ett tag till. Nej, några alternativ finns inte.
De knasborgerliga, som driver en blind blå linje i alla lägen (som denna att anmäla Löve´n till konstitutionsutskottet för uttalandet att erkänna staten Palestina) de gör ingen skillnad på företagande och statsbyggande. De gör ingen skillnad på korta vinstintressen och ett generationsfrämjande. De har framförallt aldrig fattat att frågan om Palestinas vara eller inte vara handlar inte om några fanatiska judars hänvisning till att gud har givit dom landet. Det handlar om att se palestinaproblemet som det lokomotiv det har varit under alla år i hela Mellan Östern. Att tvinga fram en politisk lösning i Palestina innebär att man kan bidra till en stabilisering i flera andra länder i området, med Palestina som förebild. Israels roll har varit att destabilisera området, men när nu islamfascismen spiller över till Europa och västerlandet håller inte den strategin längre. Det finns inget annat land i Mellan Östern som bär lidande, förnedring och ovärdigt liv, som just palestinierna. Alla som kämpar för något de anser viktigt…har palestinierna som förebild och som skräckexempel. En fortsatt olöst situation i Palestina innebär en ökad fundamentalism i västländer. Det innebär att den dagen riksdagen beslutar att straffa dem som åker och slaktar människor i Syrien, kommer samma personer att ta kriget hit. Samma kulturrelatevister kommer att sitta och undra varför.
Beslutet om att erkänna staten Palestina är med andra ord i linje med svensk utrikespolitik och svensk solidaritetstradition. Det krävs också att Sverige verkar för ett ökat stöd inom EU. Då vinner man inte bara palestiniernas förtroende men också alla dem som har palestinierna som föredöme. Detta är uppenbarligen överkurs för en moderat riksdagsman, men inte desto mindre närmare en brutal verklighet som råder utanför Täby och Riksdagen.
Lövéns regering har ett avgörande uppdrag. Det är att i handling – göra alla medborgare likvärdiga. Inte enbart i ord.
Det betyder att människor skall arbeta på lika villkor, oavsett vad de har för namn.
Att människor skall få del av välfärden, även om det finns statliga medel som gynnar vissa grupper framför andra. Oavsett om det finns knep för moraliskt svaga kommuner att smita undan sitt ansvar och skylla från sig. Det innebär att bekämpa korumptionen genom bla. genomföra vad som har krävts: en oberoende revision av kommunerna.
Det innebär att skolan skall inte styras upp av politiker och karriärister allena, utan också av professionella och sakkunniga i verksamheten.
Det innebär att skolan skall vara en gemensam, nationell angelägenhet. Det innebär att med kunskap och ryggrad måste man analysera den smittande fundamentalism som sprider sig i olika sammanhang också i Sverige.
Det innebär att Sverige skall tydligt och klart utlysa sig själv som en sekulär demokrati.
Det innebär att man målmedvetet bekämpar kulturrelativismen för att undvika fortsatta växandet av parallellsamhällen och kronisk splittring. Det innebär att man bör börja kalla saker och ting för sina rätta namn.
Det innebär att man problematiserar de problem som finns och inte sopar dem under mattan.
Klarar man ett sådant arbete, kommer Riksdagen vid nästa tillfälle, bestå av ett mindre antal partier då alla längre inte kommer att behövas.