Abort, en rättighet eller bara en tragedi?

Alliansen satt nyligen vid rodret i åtta år, dessförinnan på 90-talet. Man ville visa Sverige, det svenska folket, men helst ville man visa världen och framförallt – det Stora Väst, vilken fin lydstat Sverige är. Inte bara till nyliberalism men också till de raktionära värdesatser som medföljer.

 Tystnaden lägger sig, man vet att man har lyckats tvinga folket i en riktning, utan att det har vågat greppa det eller att folket har blivit tillfrågat.

Mycket prat och lite sagt, sker genom etern.

Nu när skärvorna skall sopas ihop av en ny regering, försöker förlorarna som ändå ser sig som vinnare, att genomtvinga sina egna reaktionära uppfattningar.

Kulturrelatevismen är en dygd i vårt samhälle. Det är en norm och ett naturligt förhållningssät för medelklassen och uppkommlingar. Det är inte underligt att man har nu lyckats skapa ett spjut att kastas i skälvande hjärtan.

Ingen vägrar kvinnors rätt till abort oficiellt, men däremot krävs nu rätten av medicinsk personal att inte behöva utföra sina arbetsuppgifter, baserat på, vad de kallar för sitt samvete. Enligt detta synsätt skall man ha rätten att undandra sig arbetsuppgifter baserat på religiös övertygelse. Eller handlar det om alla slags övertygelser?

Går svensk lagstiftning mot ens eget samvete, anser man sig ha rätten att ställa sig över svensk lagstiftning och framhålla sin lilla egna. En del vill ha sharia lagar, andra vill ha en liten privat hopsnickrad variant, en tredje något annat. Detta är liberalismens baksida och det är en farlig väg att beträda. Det lämpligaste är förstås att välja ett annat arbete där samvetet inte provoceras för mycket.

Kronoberg initierar en utredening som förhoppningsvis enligt dem, skall leda fram till att den som känner att abort går mot deras samvete och övertygelse, skall slippa utföra den. Vederbörande kan ju då gå och dricka kaffe, när någon skall abortera.

Jonas Sjöstedt säger att detta är ett direkt försök att att angripa aborträtten. Löve´n hävdar att detta är ju inte bra för då kommer det så småningom någon annan som vill något annat och däremed bli befriad från sin arbetsuppgift.

En polis känner att det går mot hans samvete att ingripa vid misshandel av en kvinna i familjebråk, då han känner att detta skulle gå emot hans uppfattning av familjens intregitet. En muslimsk väktare vägrar att ingripa i en fyllemans vansinnesdelirium, då hans religion förbjuder honom att ta i alkohol och att ha med denna fördömda dryck att göra.

En lärare vägrar ingripa i en uppgörelse på skolgården, där en pojke svingar en cykelkedja för att slå någon annan pojke i huvudet, då detta är deras personliga fejd som de måste lösa själva och då läraren anser att denne inte vill bli indragen i en familjeproblem.

Eller elektrikern som man vill tvinga ut på julafton för att laga elen för ett antal bostäder som sitter i mörker och kyla och som anser att det är en synd att arbeta på julafton.

Eller chauffören som vägrar köra buss på fredagara då det är dennes heliga dag, eller lördagar då det är dennes heliga dag, eller söndagar då det är dennes heliga dag….allt baserat på personlig tro och religiös övertygelse.

Ser ni ett mönster? Eller tror ni att det bara handlar om ett löjets skimmer?

Nej, det är det inte. Inte löje, men däremot en tragedi.

Kvinnors rätt till sina kroppar och till sina liv har genom årtusenden, villkorats.

Att göra abort för en kvinna, i sig är en tragedi. Samtidigt finns det levnadsvillkor, inre och yttre som gör att om samma kvinna behåller barnet, skulle tragedin mångfaldigas. Det har aldrig varit ett lättvindigt beslut, att göra abort för någon kvinna som har stått inför det valet. Det är ett beslut som gräver in i det innersta och som det alltid föreligger en tung bakrund bakom beslutet, oavsett hur den ser ut. Det är ett beslut och ett ansvar enkom för kvinnan att göra och ta, samt det skall respekteras vilket som.

Att överhuvudtaget diskutera om kvinnan har rätt till sitt beslut eller ej, är att ifrågasätta kvinnans existensberättigande. Vi borde ha nått längre i utvecklingen. Reaktionära vindar slår tillbaka.

Många kan ha synpunkter på abort, vilket är bra. Kvinnor som själva inte kan föda, brukar veta exakt hur fel det är att göra abort.  Eller de som ser sig som modersänglar och sin högsta uppgift att vara en serviceinrättning till man och barn och genom att ta ett ställningstagande mot abort, bekräftar hon därmed inför familjens överhuvud vilken fin kvinna hon själv är. Hon slipper ta ansvar inför världen. I sitt dockhem, är hon stor. Så bekvämt. Så rart. Tänk att få leva hela sitt liv som en liten flicka. Bli omhändatagen så länge hon förblir en ovuxen docka. Sådana kvinnor växer i antal. Många kvinnor idag har funnit ett sätt att smita från den hemska och krävande, kalla världen vi delar idag. De viker sig inför den reaktionära vågen. De fegar och vågar inte kämpa för sina rättigheter och sitt människovärde. När andra har kämpat fram dessa rättigheter, tar de gärna emot och låter sig smaka. Det finns alltid gratisåkare, men frågan är om man skall lägga så stor vikt på deras ”tyckanden” i olika frågor? Med vilken rätt har de att kräva att deras åsikter skall tas på alvar, när de själva försöker gömma sig bakom ett finger? Dockhemmet består och de känner sig skyddade där.

Att överhuvudtaget detta krav ställs idag är ett resultat av att uppmuntran har skett genom daltandet av reaktionär familjesyn.

Det är reaktionära skälvningar som driver genom samhällsvassen. Oavsett färg. Oavsett ursprung. Oavsett tillbedd guru eller gud.

Dessa bekräftar alla samma sak de senaste tusentals åren, att centralisering av makt, arbetsfördelningen och därmed sanning och rätt, är en manlig historia. Den bestäms av maktens män. Basta.

Ingen har tänkt på att om en kvinna vill göra abort, torde det finnas något skäl bakom. Varför inte ändra först på detta förhållande?

En gång i slutet av 60-talet blev jag ombedd av Barbro Backberger ( en av grundarna till Grupp 8) att skriva en artikel för BLM, (Bonniers Litterära Magasin) om rätten till fri abort.

Jag skrev den. Men hon skrek åt mig och sa att den inte dög. Att jag inget hade fattat. Att jag var korkad och inte förtod vad som var frihet. Tack vare sådana som mig, blir kvinnor aldrig befriade osv.osv.

Jag var nitton år och nybliven mamma. Ensamstående, fattig, utan utbildning, utan bostad, utan daghem och utan stöd.  Min poäng med artikeln var, att när en mamma har bostad, arbete eller utbildning, daghem  och ett stöd, då först kan man tala om att hon har frihet att välja abort eller ej.  Då tvingas hon inte till att utföra en abort som hon kanske skulle undvika, om förutsättningarna för att leva med barn fanns där. När förutsättningarna finns, menade jag, då skulle hon ha en verklig möjlighet  att välja om hon ville ha abort eller ej. När förutsättningar fanns att ta hand om ett barn och om hon då hade valt abort, då fanns där garanterat en stark orsak och ett beslut som torde vara det enda möjliga för henne att fatta. Då, menade jag, var det enbart hennes beslut att fatta, då hade hon haft ett riktigt val och först då kunde man tala om fri abort.

Men när kvinnor ställs inför en omöjlig levanadssituation, övergivna, arbetslösa, bostadslösa….då är det inte tal om fri abort. Då är aborten påtvingad av sociala skäl.

Jag blev erbjuden abort av sociala skäl och för att jag var ung. Jag valde att föda trots min sociala situation. Det var mitt val. Man kan säga att jag var fri i det valet, för att jag var stark nog att göra det valet trots allt. Men jag var ett undantag. Friheten måste gälla alla.

Fri abort innefattar valfrihet på riktigt. Backberger hade en småborgerlig uppfattning om kvinnans frihet och medelklassens kvinnofrihet har andra förtecken än arbetarklassens. Min frågeställning kvarstod, nämligen min rätt till att verkligen välja abort var kopplad till min sociala situation. Den småborgerliga synen på fri abort, såg aldrig denna koppling och den ser den inte idag heller. Vi kan tala om socialabort, dvs. att samhället utför aborter för dem som inte har råd att föda. Det är vad som sker nu.

Den sunda reaktionen mot dessa aborter torde vara att se till att människor får möjlighet att föda och fostra sina barn. Inte att förneka rätten till abort, eller motverka den pga. egen uppfattning.

Den som med den grunden väljer abort har personliga skäl som är djupa och enbart tillhör kvinnan och som varken kyrka eller något trossamfund, grupp eller granne skall lägga sig i. Vill hon ha hjälp med detta har hon också rätt att få den.

Att kreti och pleti gör reaktionär politik av detta som ytterst är den individuella kvinnans rätt och personliga beslut, börjar bli en 2000-talets variant av häxeri.

De som vill förbjuda abort, erbjuder inga  möjligheter för modern att kunna leva med sitt barn om hon skulle vilja välja det.

Slutsatsen är, att dessa som vill förbjuda kvinnan att bestämma om hon vill föda eller ej, gör inte detta för att värna om liv. De gör det för att värna om deras egna val att leva på andras bekostnad.

Det är väl inlindat i olika religiösa färgpapper, eller kvasihumanistiska utsagor. Skulle det handla om att dessa så kallade försvararna av liv, verkligen värnade om människor, då skulle de se till att kämpa för människors lika förutsättningar och levnadsvillkor.

Vi har dem som anser sig ha rätt att köpa andra människor, som ägodelar och som är mot abort. Om det är kvinnor eller om det är barn, är det ändå fråga om människohandel. De som har råd, kan ju köpa sig ett barn, direkt eller genom adoption och samtidigt förneka andra till abort.

Det finns dem som anser att de har rätt att utnyttja kvinnor att föda deras barn och bakom all skenhelighet gömmer sig välbesuttna som utnyttjar fattiga. Sedan kan naturligtvis överklassmänniskor säga att det handlar om altruism och att kvinnan de utnyttjar vill skänka ett barn till några rika människor bara av välvilja. Välgörenhetsandan smiter sig in i allt, godtycklighet och klapp på huvudet. Istället för lagstadgad rätt, lika för alla. Det råkar alltid vara de besuttna som tycker om välgörenhet och klasskillnader. Medan de fattiga vill ha likställdhet inför en lag som gäller lika för alla. Är detta någonting nytt?

Å ena sidan har vi människohandel, å den andra, har vi kväljande, reaktionära yttringar om abortförbud. I hårda tider kan man alltid slå på kvinnan. Gammalt och vedertaget. Bland dessa inkluderar jag alla kvinnor som är självhatare och som försöker gömma sig i dockhem.

I alla fallen handlar det om människoförakt.

Kanske vi får en annan attityd till detta problem när de män som delar uppfattningen om att kvinnor har rätt till sina egna liv, ställer upp högljutt tillsammans med oss.

Dockhemsförespråkarna och de nya feministiska klosterförespråkarna, eller ninjafeministerna…alla rör de sig i egna vatten istället för ett gemensamt hav. Men det lär inte kunna bli någon ordning och möjlighet till ett gemensamt kärleksfullt samhälle, förrän ödmjukhet ersätter underkastelse och förenas med respekt på riktigt. Då handlar det om en jämställdhet, lika rättigheter och skyldigheter, sociala värdiga grundförutsättningar och för den som vill bli rik, blir det på eget arbete och inte på att exploatera andras.

Men det är inget som vare sig liberalism, kulturrelatevism, småborgerlig människosyn propagerar och därför sår vi nu reationära frukter.

Att så vind och skörda storm. Varsågoda!

Annons

HYCKLERIET TYCKS VARA KONSTANT

I början på 80-talet levde jag utomlands och var dåligt informerad om HIV. När jag kom hem och träffade en vän som hade sjukdomen kände jag ett stort obehag när jag tog honom i hand. Men jag gjorde det för att inte såra. Jag tänkte på att inte klia mig i ögonen eller ta mig i mun och jag såg till att så fort som möjligt tvätta mina händer.

Detta har gjort mig enligt skönlitterära betraktelser, till en av de hemska, fördömande och på-sidan-av människorna som inget förstår. Det fanns en beröringsskräck baserad på okunnighet och att ta det säkra före det osäkra. Vackert så. Nu härjar Ebola och erfaren av vilket trauma HIV var i början av epedemin, kanske andra gör som jag gjorde, tar i hand ändå, trots obehag och osäkerhet, för att inte såra. Dessa blir smittade genom beröring och dör. Nu är vissheten där. Även de illiterata i området vet. Det är nästintill enkelt att dra rätta slutsatser när det gäller medicinska problem när kunskapen finns.

Men beröringsskräcken vi har när det gäller politiska och sociala problem, är inte minst lika farlig.Jag undervisar i en gymnasieskola i filosofi och frågade klassen vad PK är. Jag fick många snabba svar: politiskt korrekt.

– Kan någon då förklara hur det hänger ihop, att vara politiskt korrekt i ett demokratiskt samhälle?

Det blev tyst.

Jag fortsatte:

-Om man nu har rätt och även skyldighet till att uttrycka sin mening, om man nu har rätt att organisera sig, om nu demokratin bygger på att olika uppfattningar nöts mot varandra och utvecklas genom motsättningar, hur kommer det sig då att det finns sådant som är korrekt och inte korrekt att hysa innan man uttrycker det? Hur kan man utveckla ett samhälle om de olika uppfattningarna inte möts?

Det förblev tyst.

Utrikestalespersonen i V, Linde, sa vid tillfälle på radion att ”vi måste rädda muslimerna”. Jag vet inte vad han menade. Förutom att V uppenbarligen står som garant för den dryga miljard muslimer som kan tänkas vilja ha Vs stöd mot hemska makter. För det var ju vad han sade. Beröringsskräck mot de som kritiserar islam?

Jag tror det var Ohly som vägrade sitta och låta sig sminkas bredvid Jimmie Åkesson inför en TV debatt. Beröringsskräck?  Saknar han tilltro till sina egna argument?

Det finns människor som ställer sig och hoppar samtidigt som de skriker ” Inga rasister på våra gator!”

Rasister är redan definierade som vita kvinnor och män. En del för ihop det med vad som utpekas som antifeminister, vita, medelklass, medelålders män…osv. Så kan man bunta ihop en hel drös för bekvämlighetens skull. Men jag har inget hört från dessa s.k. antirasister om de arabisktalande som misshandlade en pappa och hans son, svarta från Afrika och där det uppenbart var ett rasistdåd. Dessa arabisktalande  kan inte vara rasister enligt gängse bekvämlighetsdefinition. Förmodligen hade många svart hår.  Beröringsskräck råder.

De av polisen definierade 55 kriminalitetsområden (som jag är övertygad om är många fler) sägs också vara kopplade till familj, språk, religion osv.

Att i dessa sammanhang tala om vilsna pojkar, gör det lättare i den fortsatta individualiseringen av sociala problem och dumpningen av ansvar nedåt. Beröringsskräcken förnekar att se kopplingarna till organiserad kriminalitet, nationalistiska strävanden, fundamentalistiska intressen och internationell verksamhet, samtidigt som denna verksamhet ligger i linje med den s.k. legala affärsverksamheten. Kriminella är ju bara kriminella så länge de åker dit, när de har etablerat affärsverksamhet är de redan upptagna i samhället som affärsmän.

USA ekonomin är byggd av detta. Al Capone lade grunden för flera kapitalistiska verksamheter. Tjuvarna i Ryssland, de s.k. oligarkerna, krusas och bockas inför, då de har makt. Men de är inte desto mindre tjuvar för det.

Problemindividualiseringen dvs. att dumpa ansvaret på dem som inte har befogenhet, är av intresse för de övre klasserna. Medelklassen med sina uppkomlingar känner sig mest hotad av sina forna underklassystrar och bröder, så därför är de mer energiska i individualiseringen av samhällsproblem. Det hycklande som sker i liberalismens och demokratins namn är förödande. Beröringsskräcken mot att dryfta de problem som råder, är att förskjuta människor till avgrunden. När väl människor hamnar där, kommer de söka lösningar som inte blir de önskvärda av makten.

I ETC kan man läsa hur en priviligierad medelklasskvinna ändå betraktar sig som offer för att hon har svart hår. Det är bekvämt att se sig som offer och göra sig blind för de privilegier hon har och kritiseras för.

Det är onekligen lättare att hoppa och skrika om inga rasister på våra gator och därmed bara mena vissa rasister, medan andra nämns inte. Rasister som är svarta. Eller har svart hår

Det nyliberala Folkpartiet, ondgör sig över hur vår regering har erkänt Palestina som stat. Det skall väntas på, tills rätt tillfälle kommer. Tills dess att sionisterna accepterar, tills dess att bosättarna tycker det är rätt. Ja, det är ju klart en del anser vi skall vänta på Messias att komma och fixa allt och de får väl göra det. Men samhället kan inte det.

Det finns problem i folkhavet. Människor är överkörda, förminskade, förnekade, förvägrade samhällsstöd, där man tidigare har fått. Skall så stöd från samhället dras bort, måste annat ersätta det med. Då måste folk få själva bestämma över sina liv. Kunna beväpna sig, försvara sin egendom, sina familjer. Bygga de hus de har råd med, på sina villkor. Vill man det?  Uppenbarligen inte då detta får ske i det tysta, med ett ökat förakt för myndigheter och demokratin som följd.

Beröringsskräcken kan vara befogad i brist på kunskap och man tar det säkra före det osäkra. Men det finns en bred och djup kunskap om en misslyckad invandringspolitik i Sverige. Det finns en bred och djup kunskap om den medelklass – liberala – blåögdhet som råder i Riksdagen och på olika nivåer av politiska sammanslutningar, tidningsredaktioner, myndigheter osv. Det finns en bred och djup kunskap om hur motsättningarna ökar.

En avgående statsminister pratar om öppna hjärtan, då han själv inte behöver öppna sitt. Vare sig Täby eller Djursholm har haft någon rörelse av familjer som öppnar sina hjärtan, plånböcker och villor till tiggare och flyende familjer. Inte ens bland de välmående i medelklassträsket, med sparade mynt på nattduksbordet för att låta sitt barn ge det till tiggaren på hörnet, tycks ha plats i sina bostadsrätter för den där tiggaren.

Det hjälper inte hur mycket vänsterstämpel man än kletar på sig, denna förmenta vänster hamnar ändå i välgörenhetsträsket. Där mottagarna för denna ynnest, denna gåva av överflödet, (obs. ingen ger av sin födkrok) skall buga av tacksamhet. Jag vet hur det känns. Jag har tvingats till det.

Det är inte offerstämpeln som skall gynnas. Även om medelklasskvinnor vill betrakta sig som offer. Det är motståndet, kampen mot förtrycket, kampen mot social orättvisa, kampen mot det ojämställda samhället som skall premieras. Kampen mot förnedran, som skall stödjas.

Det är stöd till motståndet mot IS, vapen och annat, som skall primeras. Det är att erkänna Palestina, som vägrar vara offer för en rasistisk och kolonialistisk politik, som är det rätta. Det är att tvinga EU få fason på Rumänien, Bulgarien etc. för att hindra tiggeriet på våra gator. Nej, vi skall inte ha tiggare på våra gator, därför det skall inte finnas utrymme för tiggeri här, då alla medborgare skall behandlas med respekt och likvärdighet.

Det finns minst 50 miljoner flyktingar i världen och alla får inte rum här. Det skall sägas högt och tydligt och de som får rum, skall behandlas med värdighet men också ställas krav på. Finns det inte plats, utrymme, politisk vilja…då kan man heller inte ta emot människor tills dess att man har åtgärdat detta.

Inget hindrar att individer tar ett personligt ansvar och inbjuder människor att leva med dem.

Att förneka de motsättningar som finns i hela landet, från den minsta lilla by till storstädernas getton, är att ha beröringsskräck, trots att man vet.

Är det inte det som kallas för fobi? En inbillad sjukdom?

Jag upprepar min redan mycket gamla ståndpunkt, att de svenska Riksdagspartierna har skapat SD och allt som växer bakom deras sköld.

De människor som har flyttat hit, som tar bladet från munnen och själva deltar i debatten högt och ljudligt, kommer också vinna respekt för att de gör det. De som dessutom erkänner problemen och kräver en ansvarfull, verklighetsförankrad invandringspolitik, som får folkets stöd, kommer att bli äslkade.

Men de tycks också lida av beröringsskräck. Har de varit tillräkligt i landet, är det ingen som lyssnar till dem då de räknas som svenskar av tidigare landsmän. Är de ganska nya, törs de inte heller säga något, då de vet att rasism är mycket frodande i gamla hemländer, samt hederskulturer och rädsla för hämd.

Är det verkligen så vi vill ha Sverige? Flathet och feghet? Beröringsskräck? Eller skall samtalet främjas för det gemensamma?

Är det någon som tror att våra nordiska grannländer kommer att acceptera att se på hur även de kommer att utsättas för kriminell, antidemokratisk, internationell, subversiv diktaturverksamhet?

Men usch, ja visst, det tillhör ju konspirationsteorierna.

Alla som flyr är det ju synd om. Oavsett orsaken till deras flykt. Då måste man hjälpa och trösta. Då samlar man pengar, i bössor (inte från bankvalven) då kräver man öppna hjärtan av folket ( arbetslösa, fattigpensionärer, sjukskrivna, studenter..) men inga Täbyplånböcker, inga rum i stora Djursholmsvillor. Så länge vi kan stå och ge en vald peng oppeifrån, har vi den utsatte på plats. Skulle nu tiggaren resa sig upp och kräva mer, vad gör du då?

Människor utsätts för krig, vi uppmanar dem att fly iställetr för att hjälpa dem kämpa emot. Men när de tar med sig kriget hit, vad gör du då?

Sverige har en gång i tiden stöttat motståndskamp, detta har också hjälpt till att befria länder som tex. Sydafrika. För det nyliberala samhället att ta emot många människor ger flera fördelar. Status, förskjutning av andra problemlösningar och framförallt skapar det en kronisk arbetslöshetsarmé som hotar dem som har jobb. Att inte kräva för mycket i lön, att inte organisera sig för att förbättra sina arbetsvillkor. Människor ställs mot varandra och de snälla välgörarna kan fortsätta känna sig goda och givmilda och tala om öppenhet.

Nyliberalerna, oavsett parti, har alltid sagt att Sverige var för jämlikt. Att ”Sverige behöver” större klasskillnader, dvs. de nyliberala behöver större klasskillnader.

Klassfrågan har samtliga Riksdagspartier och de som drömmer om att bli ett, också beröringsskräck inför. Vi talar inte om klasser, vi talar om individer.

Hyckleriet tycks vara konstant.