FIFA = FIFFLA = STÄLLFÖRETRÄDANDE KRIG

I fotbollsvärlden har det blåst upp till storm. I alla fall en vindpust. Åtminstonne en rap. Hick. De gamla ärrade tupparna, ruggar sina fjädrar. Borstar upp sina eventuella små hårstrån på bringan. Mandommen står på spel. Vad göra?

(Har kärringen synpunkter på fotboll nu också! När skall hon fatta när det är dags att hålla käft?!)

Jag spelar inte fotboll. Jag går inte på matcher. Men skulle göra det om det var Bajen och om någon bjöd mig med.

Jag är mor till två före detta fotbollsspelande pojkar. Jag vet vad som gällde i den lägsta av alla ligor. De som ville spela, men som hade morsor som inte var godtagna av de ideellt, superinriktade farsorna. Farsorna som blev fotbollsledare för att satsa på sina söner. Sönerna som skulle klara av det de själva inte grejade som unga.

Då fick dom en massa andra farsors söner också på köpet. Som de inte ville ha.

En morsa var ju inget att satsa på. En kärring. Vad vet hon om fotboll? Vad vet hon om vad grabbar behöver?

Jo, hon vet något. Att farsan som skulle kunna visa vägen för sin son, inte gjorde det. Hon vet att farsan valde bort det.

Hon vet att hon måste försöka fylla ut detta gap, fast hon egentligen inte kan. Hon försöker att inte svika sina söner. Hon går till fotbollsledaren, hoppas att han är en man som vill ställa upp och fylla ett litet hål, för alla de pojkar vars fäder har schappat från sitt ansvar som far.

Hur ska han kunna vara den farsa som ett helt fotbollslag saknar?

Hur skall den morsa, som ser sina söner, som vill spela, som är dessutom duktiga, som har talang, som önskar att de fick bli de fotbollsspelare som de ville bli… hur ska hon utan stöd, utan backning kunna stötta sina söner?

Tänk om hon dessutom hade en dotter som ville spela fotboll?

Föreställ er den katastrofen.

Jag tackar livet för att min dotter ville söka sig till sjön. Vi har en lång sjögräns. Där behövde hon bara acceptera att hon som född av kvinnligt kön, visst kunde bli godkänd som sjöman. Om hon lät sig jämföras med de manliga sjömännen. Det manliga är ju norm.

I fotboll som på sjön.

Så har dom en misslyckad mor. Alla de barnen. Pojkar som flickor.

Värdelös.

Hur skall man kunna acceptera att en arbetarjänta, en dotter till en man som gick 6 års folkskola, som drömde om konstnärslivet, om att måla, att skriva om att verka kreativt…. men som aldrig vågade – på riktigt, kunna fostra en jänta som kan ensam fostra söner som kan spela fotboll, eller hokey i givna lag?

En dotter till en mor, som gick grundskolan, blev sekreterare och som också drömde om att bli konstnär. En mor som sökte sig till erkända konstnärer som Uno Waldman och gick i skola för denne. Men aldrig blev erkänd själv. Fel kön, fel klass.

En mor som drömde om att fly till Paris. Som flydde, man och barn just till Paris.

Vad kan då en morsa, dotter till sådana drömmare göra, när hon har två söner, som vill spela fotboll och hockey? Grabbar som dessutom är talangfulla enligt kännare.

Zlatan (guld, är betydelsen av hans namn, tänk på det, han är en utomordentlig representant för svensk fotboll) hade en stämpel i pannan. Han var en balkanunge från kriget. Han var invandrare. Dom, (invandrarna) är ju bra på musik, sport….(hur var det nu när det gäller den koloniala synen på andra människor)?

Han fick bra ledare, bra farsor, som satte press på den potentielle kriminelle….invandrargrabben, från gettot.

Bra.

Jag älskar dessa idrottsledare. Jag känner stor respekt för deras professionella syn, deras principiella hållning, de värnar om fotbollen och backar upp alla som är seriösa.

Om dessa seriösa inte är ungar till ensamstående svenska morsor. Att vara det är ju tecken på ett misslyckande.

Kommer man från krig, har man ju ärorika föräldrar bakom ryggen. Har man en farsa, gör det inget ens att han är kriminell.

De, idrottsledarna, i likhet med lärare…och en massa andra arbetsgrupper som arbetar de facto ideellt, därför de inte vill svika de ungdomar som de har engagerat, fyller en viktig roll. De som orkar. De som vill.

Jo, jag har synpunkter på FIFA och på den Europeiska fotbolls organisationen, på den svenska fotbollsledningen.

Jag är mor, till söner som skulle ha kunnat förgylla denna organisation. Jag tillhör dem, som ser till att ni får de spelare ni vill ha.

Men vad gör ni?

Jag känner en tillfredsställelse av att jag, som mor, inte lät mina begåvade fotbollsspelande söner, och dotter, (som var utmärkt på 60 meters lopp), tro på korrumperade gubbtjuvar, som i sitt primitiva machospel, tror sig tillhöra en elit som utöver makt, också anser sig vara av hög kvalitet. Stå över mänskligheten.

Har svenska fotbollsförbundet något ansvar i detta?

Javisst.

Att hålla tyst, är medhåll. Att säga att man inget visste, har vi hört förut. Den som vill, vet.

Jag har fött. Fostrat. Trots pappors feghet.Trots diskriminering. Trots segregering. Trots fattigdom. Fostrat, med inget annat än kärlek, tre, helt olika individer. Någon av dem kanske hade fortsatt som fotbollsspelare.

Hade FIFA, varit en samhällsorganisation med värdighet, hade ledningen för denna organisation varit ansvarskännande, hade den haft regler som kräver ansvar av sin ledning, hade de använt alla skattepengar, sponsorpengar på ett sätt som gynnar fotbollen, hade vi inte haft den skandal som vi nu har. Då hade FIFA spelat roll för framtagande av unga talanger. Även de som är barn till ensamstående morsor.

Av FIFA tycks man inte kunna kräva någonting, trots att de har pengar och makt.

Däremot kan man kräva allt av en mor.

Hade man ställt samma krav på FIFA som på en ensamstående morsa, då hade FIFA kunnat stå rak, med värdighet och se rakt i ögonen på världen och säga att ”vi har ställt upp för sporten, för förbrödring- försystring, för mänskligheten”.

Men de kan de inte.

Heja Putin!

Du stöder också fifflet. Långt innan Dostojevskys dagar är fifflet norm i Ryssland.

Under Sovjets tid, förstod man åtminstonne att hålla diplomatisk ton. Man förstod att finna kompromisser som kunde få den vilda västern att chilla lite.

Men du, Putin, med Napoleonkomplex, vill inte inse vad som är nödvändigt för ditt folk. Vad som är nödvändigt för diplomatin. För fotbollen.

Då kan man stötta fifflarFIFA. Vilket också du gör.

Jo, så är det. Fotboll, en av världens främsta förenande företeelser, används som politisk arena. Helt naturligt. Men också, som tidigare var under misstanke, men som nu blev öppet, är en fiffelåbågverksamhet. En plattform för gamla gubbar att höja sin status. Att visa sig i garnityret av hannar. För att ersätta Viagra.

Dessa gubbtjuvar, är som vi morsor tycker, det mest beklagliga, mest eftersatta, mest primitiva. Det som vi minst av allt vill uppvisa för våra barn som förebild.

Därför förblir vi ensamma, sökandes och hoppandes att någon liten idrottsledare vill ta på sig slavgörat att leda våra barn ideelt inom idrott, i det tysta.

Som boxarklubben Viljan i Sjöbo.

Som ensamstående morsa var man tvungen att söka efter andrahandsskridskor, klubba…utrustning. Då det kostar för mycket att köpa nytt.

Sonen, var en hokeytalang, sa ledaren. Men morsan var för fattig att låta sonen utveckla detta.

Hade hon haft pengar, kunde hon kanske stå vid rinken och hejat. Om man visste att det fanns en farsa som drog in pengarna. Annars hade hon inget värde.

Uppkomlargrabbarna, utan bokhyllor hemma, hade morsan och farsan hejandes vid rinken. Dom kallas för vinnarskallar. Dom kanske inte klarar skolan, det gör inget. De får åka till skola i USA.

FifflarFIFA visar vägen!

 

    

Annons

ARBETSLINJEN – ARBETE BEFRIAR

Arbetslinjen är ett begrepp som Alliansen har trummat in i skallarna på folk i åtta år. De ansvariga ledarna för riket sade sig föra en politsk linje som skall sätta människorna i arbete. Bidrag gör att de arbetslösa inte vill arbeta sades det. Piska gör att de skaffar sig jobb och inser sin egen befrielse genom arbete. Arbete ger frihet. Arbeit machts frei, sa man en gång i tiden, någon annanstans. Menade man samma sak?

När Reinfeldt med bihang inarbetade att hans politik bestod av en ”arbetslinje” utgick man ifrån att människor inte vill arbeta. Att om de bara piskas till det, så kommer de att finna arbete. Om man fick gå på kurs på Arbetsförmedlingen och lära sig hur man skall skriva CV, svara på intervju, klä sig rätt, svara rätt…skulle det ordna sig, det där med jobben.

Man hade samma inställning när det gällde sjukdomar. Tvingades folk bort från sjuksängen, skulle de bli friska mycket fortare.

Detta är ett uttryck för klassförakt. Klasshat. Detta är en överklass syn på en underklass. Demokrati och folkstyre med en sådan ordning är  (som någon sa i Bulgarien) att makten står uppe i huset och spottar ner på folket, medan folket står där nere och spottar upp. En sådan demokrati gynnar bevisligen enbart en part.

Denna brackiga syn på människor består av att om människor ser en chans att ”slippa” arbeta, så gör dom det. De anser att människor är så lågpannade att de försöker smita undan, givetvis utan att själva begripa att de förlorar på detta tilltag. Det innebär enligt detta synsätt, att de som arbetar gör det av tvång enbart och skulle de inte tvingas till arbete, skulle de låta bli. Allt detta bekräftar synen att arbetaren skall hållas kort.

Givetvis omfattar det bara för de lägre stående människorna. De som är arbetslösa, loosers, som harvar runt i systemen. När det sovande folket lär sig veta hut, blir allt bra.

En make jag hade en gång sa till mig: ”Men babye, varför gör du inte bara som jag säger, så behöver jag inte korrigera dig! Förstår du inte att jag vill dig bara väl?”

”Korrigering” i detta fall var liktydigt med grov misshandel.

Översatt till sociala fenomen, är logiken densamma:

Maktens tolkning av arbete, är den alena rådande. Underkasta dig den och gör som du är tillsagd så blir allt bra. Skulle inte lönen räcka, kan du ju alltid plocka burkar.

Det så kallade prektariatet, alla dem som inte ens får en ståplats på den famösa arbetslinjen, som akademiker, konstnärer, hantverkare, yrkesarbetare, analfabeter, icke svensktalande, barn som aldrig fick hjälp för sin ADHD mfl. är att betrakta enligt allianslogiken som loosers. Som värdelösa. Som arbetsovilliga. Som sådana som inte har begripit sitt eget bästa. Som att VILJA arbeta och inte VILJA gå på bidrag. För att inte tala om alla de som är mer intelligenta, utbildade och även mer bildade än sina potentiella chefer och av den anledningen inte får något jobb. De hotfulla, för att inte tala om alla kvinnor som är fel, de ingår alla i prektaritet. Och de är många.

Allt kokas ner till en tjock klet som består av sentensen att: den som inte arbetar, vill heller inte göra det. För att råda bot på detta, skall de tvingas till arbeten som inte finns, med olika incitament. I bibeln står ju att : den som inte arbetar, skall heller inte äta.

Det handlar aldrig om att det inte finns jobb som man är villig att betala en lön för. Därför att förutsättningar för att skaffa fram jobb inte finns. Därför att ingen politiker har sett till att styra landet till dessa förutsättningar. Därför att människor inte kan leva på de löner som erbjuds. Därför att istället för att ge skäliga löner, tvingar man människor till att arbeta gratis. Inte bara det. Man tvingas numera betala för att få arbeta. Samhället betalar för att någon skall ta emot gratisarbete.

Dubbel vinst. Varför skall han då betala för ett arbete som han får betalt för att det utförs? Varför skapa nya jobb, när man får dubbelt betalt för de gamla?

Vad är då arbete?

En professor frågade en gång att om ifall någon satt och tömde en sjö med en tesked, var det att betrakta som arbete då?

De flesta svarade att det var det inte eftersom det inte hade någon mening. Ett annat svar var att det kunde vara meningsfullt för den som satt där  och betraktas som terapi. På så sätt fyllde det ju en funktion för denne och samhället skulle tjäna på att personen fick sin terapi och inte belastade samhället på annat sätt. Således skulle samhället tjäna på det indirekt.

Arbete bör man konstatera att det är vad som skiljer människan från apan. Arbete är en bearbetning av naturen för att fylla våra behov. Andra sidan är arbete ett sätt att förhålla oss till varandra med att skapa varor och tjänster för att fylla våra gemensamma behov. Arbete är något som har utvecklats i en historisk process från det att vi började slipa stenar för att skära med. Ju mer vi utvecklar våra samhällen ju mer sker det en differentierad arbetsfördelning.

Människan lägger ner intellektuell och fysisk kraft på arbete. Arbetet omfattar allt vad vi gör, i den roll som det skall främja egna och gemensamma behov och intressen.

Skulle vi anta en sådan generell definition på arbete, inser vi snart att det finns väldigt mycket som människor gör som inte betraktas som arbete. Sådant går under andra beteckningar som ideellt verksamhet och personlig omvårdnad.

Den ideella verksamheten (arbetet)  kan vara att hjälpa gamlingar till affären och den personliga omvårdnaden (arbete) kan vara att sköta ett hushåll.

Varför gör vi skillnad då? Kan det ha att göra med att det finns bara vissa arbeten som samhället erkänner som arbete och som samhället är villig att betala för? Eftersom vi producerar med mindre antal människor i Sverige och importerar sådant vi vill ha, innebär det att fler och fler ställs utanför den s.k. arbetamarknaden. En tredjedel av befolkningen får mindre pengar att röra sig med, medan de andra två tredjedelarna får desto mer. Större grupp människor ”arbetar” inte, sägs de, de har ingen lön i varje fall för vad de gör. Men människor är samtidigt fulla av aktiviteter.

När vi talar om arbete, när Alliansen talar om arbete, när Lövén-Romson talar om arbete, är det enbart det erkända lönearbetet som godkänns. Vad övrigt görs faller i den ideella och privata sfären.

Ett barns framfödande och fostran, kan det ha ett pris som är viktigt för samhället? Tänk till nu. Får det där barnet en bra uppfostran, ett bra kärleksförhållande till sin familj, en bra skolgång anpassat till barnets behov och förutsättningar, så kommer samhället få en stabil och framgångsrik medborgare som uppfyller sina förpliktelser och förmår att ta vara på sina rättigheter. Detta barn som vuxen blir en stabil del av och garant för ett demokratiskt samhälle.

Om detta är en angelägenhet för samhället (vilket det defiitivt är) är det  märkligt att det mesta som detta barn får skall ske inom den så kallade ideella respektive den privata sfären.

Skulle samhället betrakta detta som ett värderat arbete, skulle samhället kunna avlöna den som föder fram och den som fostrar detta barn. I skolan får man lön för att undervisa det, även om mycket sker även där på ideell basis. Skall barnet fostras i kollektivt samarbete tex. inom sport, är det huvudsakligen lett av ideella krafter. Skall det tränas intellektuellt och bildas, sker det av ideella och privata krafter.

Mycket av den förberedelse för den blivande vuxne medborgaren sker på ideellt och privat basis.

Är det ideellt och privata insatser som gäller för fostran av barn, kan man heller inte från samhällets sida ställa krav på att fostrarna skall ha  utbidning, kurser, kunskaper och insikter hos dem som arbetar utan lön.

Ett civiliserat samhälle, värderar allt mänskligt arbete som uppfyller en funktion i samhället. Ett civiliserat samhälle borde då också visa det.

Då vi vet idag att allt färre kommer att arbeta i de yrken och arbetsutövningar som finns idag, borde man ta upp frågan och fundera på vad det är vi betraktar som värderat arbete.

Det som värderas får någon slags betalning. Det kan handla om pengar, men det kan också handla om annat, som gratis sjukvård, försörjning vid studier, gratis individtransporter osv.

Man skulle kunna ge samtliga medborgare en medborgarlön, en anständig basnivå att leva på. Om alla kan leva på sin medborgarlön, utan att bli uteliggare, har vi skapat en trygghetsfaktor i samhället. Vi har förhindrat ovärdigt levene, källa till en potentiell social oro.

För denna lön skall folk återgälda med sociala insatser, eller konkreta sådana som kan finnas behov av och som personen klarar av. De som inte har arbeten kommer i första hand få ställa upp på samhällets behov att betala med några timmar i veckan. De som har arbete kan få rycka in vid något konkret behov någon helg eller så.

Samhället upprättar ett register av sådant som måste göras och uppdelning sker efter intresse och förmåga för alla som inte har arbeten någon annanstans. Övrig tid kan vederbörande lägga ner på vad som idag går under beteckningen ideellt arbete eller eget arbete.

Det kommer att finnas en liten grupp som inte klarar av att söka arbete, söka utbildning eller skaffa sig någon social verksamhet. Det är oftast denna grupp som används som tillhygge i debatterna och som förevändning för att piska folk till arbeten som inte finns.

Men idag betalas olika bidragsformer ut till samma grupp och det skulle onekligen bli billigare om hela den byråkratin försvann.

Människor drivs av att tillfredsställa sina behov. De är kreativa, de skapar och de arbetar med alla sina resurser.

En människa som blir sjuk och beordrad att vara hemma kan då istället leva på sin medborgarlön som bas.

Detta skulle bli billigare för samhället.

Ett basbelopp som alla har och som man bara kan plussa på, måste vara den avgörande trygghetsgaranten för alla i ett samhälle. Ett samhälle som inte är full av spänningar och hissnande skillnader.

Människor vill arbeta, de vill skapa, de vill göra alla möjliga olika saker.

Man får en levnadsgaranti och bidrar själv med att göra sådant det finns behov av. Man får utrymme att verka inom den ideella sfären och det blir ett arbete som nu blir värderat.

Betalar samhället lön till människor kan samhället också sätta krav, som i fostran av barn. Man kan kräva någon form av föräldrautbildning. Det inkluderar barnets utveckling men också praktiska saker som kunna bedöma vårdbehov och annat.

Med globaliseringens girighetssyn och Allians-röd-gröneri –synen kommer vi sitta i en värld med oändliga människomassor som är ”överflödiga”, då de inte arbetar och har inga pengar att konsumera för, Dessa horder av människor kommer att göra slut på resurserna som gräshoppssvärmar och det är också som sådana som makten kommer att betrakta dem. Det har hänt förr.

Vad brukar man göra när man har kommit i ett sådant prekärt läge i historien? Minns ni?

Jo,  krig och folkmord.

Hur var det nu, var det den 21 maj  man skall samla ihop en en skock för att provocera Putin till krigshandlingar i Östersjön?

Utnyttjar man Putin för att ”sopa lite rent” och lätta på trycket?

Skulle man belöna allt arbete som görs, skulle man också finna levnadssätt som inte tär lika mycket på vår världs resurser, vi skulle kunna göda alla med vad de behöver. Detta utan nazimetoder av människoutrotning.

Skulle vi belöna allt arbete som görs och skulle vi gemensamt ta ansvar för en ständigt ökad arbetslöshet som har strukturel och teknisk grund och ge samtliga människor i landet en dräglig tillvaro, skulle också dessa människor svara med att förgylla vårt gemensamma samhälle.

Tilltron och tilliten till människan är en förutsättning för civilisation.

Psykopatvarianten som är i ropet för närvarande, har bara ödeläggelse att tillföra.

Bekvämlighet demoraliserar. Rädsla fördummar.

Utbildning hjälper oss att bygga hus och broar. Medan kultur och bildning gör oss civiliserade.

Kultur och bildning är en färskvara som ständigt måste hållas igång och byggas på. I likhet med kärlek och demokrati.

Slutar man bygga vidare, slutar man att upprätthålla den så är det just psykopatsamhället med zombiekultur som vi skapar.

Vem skall vi skylla på denna gång?