Fisken börjar ruttna från huvudet

Att fisken börjar ruttna från huvudet, var ett ordspråk som jag lärde mig i Bulgarien. De borde veta. Bysans höll dem i kontroll något århundrade, den grekortodoxa kyrkan fortsatte, med att förkunna guds ord på grekiska. Sedan kom ottomanerna och förtryckte dem i 500 år, försökte påtvinga sin variant av gudsord på turkiska respektive arabiska. Bulgarerna är historiskt kristna och slaviskt talande.

Demokrati hos oss, sa bulgarerna, det är när makten står i ett torn och spottar ner på oss folket, och vi där nere, spottar upp på makten. Det lär fortsätta på den vägen oavsett maktbyte.

Maktmänniskor känner igen sig själv i den andre. Denne vet vad som krävs. För att behålla makten, för att gynna sig själv genom att gynna andra likadana, eller den man kan utnyttja.

”All makt utgår från folket” heter det. Detta är en klycsha som saknar täckning. Man avser att makten sitter i Riksdagen, vilket inte stämmer. Då makten finns i Bryssel, banker och internationella monopol. Det som blir över för Riksdagen är frågor av mer ytlig karaktär förhållandevis.

Myndiga, svenska medborgare röstar på sina kandidater till denna Riksdag och därmed får sin röst hörd. En representativ demokrati, heter det. På så sätt menar man att makten utgår från folket.

Men i Riksdagen fattas inte besluten av avgörande ekonomisk karaktär. Ekonomin och produktion av varor och tjänster är grunden för alla samhällen. I Riksdagen kan man justera, reglera, styra till människornas fromma i viss mån. Om man törs. Vilket man sällan gör.

Att all makt utgår från folket är propaganda. Eller myt. Eller en förhoppning. Alla myndiga svenska medborgare torde begripa att verkligheten är en annan, om de vågar tänka efter. Om de vågar tänka kritiskt. Om de vågar.

I demokratiska Sverige, vågar inte människor säga högt vad de tycker. De vågar inte säga sin mening. De vågar inte kritisera vad de finner fel. De vågar inte vara demokrater.

Visst är det intressant?

I fredliga Sverige, i vår kungliga demokrati, vågar inte människor att vara demokratiska. Vad är vi då?

Tjänstemän skall sköta sina jobb, baserade på ett regelverk som de skall följa, samt professionalitet och oförvitlig lojalitet till sin verksamhet. En tjänsteman skall inte vara politisk. Denne skall inte tänka, (som är den allmänna lovsången,) att ”en an e så god som en an”. Vilket inte stämmer.

Vi har tjänstemän som inte vet var deras gränser går. Som inte bryr sig om tystnadsplikter, då ingen sätter dit dem för att ha brutit dem. Vi har läkare som pratar vitt och brett om sina klienter inför andra som inte har med saken att göra. Vi har tjänstemän som verkar politiskt. Som utnyttjar sina tjänstemannapositioner i politiska syften. Som skaffar jobb till sina släktingar och de som kan smörja dem. Som bygger upp nätverk inom tjänstemannakåren i olika områden och som har politiska syften, som inte har något med demokratiska beslut att göra.

Det finns inget tjänstemannaansvar.

Återinför tjänstemannaansvaret!

Sedan har vi en hel del i den svenska chefsfloran som inte är bara dåliga, utan katastrofalt dåliga. De kostar den svenska BNP miljarder i uteblivna vinster. Därför att de besitter en utomordentligt usel chefskultur med avsaknad chefsansvar. De är där för att utöva makt som gynnar dem personligen och därmed sin närmaste krets. De tänker inte på att de skall sköta ett jobb, och om de gör det rätt, och vars resultat slutar i en höjning av kvalitén av det slutgiltiga arbetet och som på det sättet kan gynna dem och andra inblandade.

Nu tvingas myndiga, vanligt hyfsade människor bli behandlade som om vi vore idioter, mindre vetande och med mindre människovärde, för att någon russinsjäl till chef måste ha sitt ämbete till att utöva sina själsliga svagheter och intellektuella begränsningar. För att gynna sina privilegier.

Chefer som måste ha sina jobb som penisförlängare eller som underordnade våp, som låtsas vara frigjorda, är för kortväxta för sina uppgifter. Något de inte sällan känner på sig men inte vågar erkänna, därför så anställer de inte den välmeriterade utan den som är sämre än en själv. Inte den duktige läraren, utan den som liknar en själv, som garanterat blir en medlöpare och jasägare. Alltså, ingen utveckling är att vänta.

Man tillsätter chefen i kommuners tekniska kontor, som är som jag själv. Det är säkrast. Det är inte utstuderat alla gånger, men tro inte heller att det är aningslöst, eller uttryck för okunnighert. Nej, det är välplanerat. Det är satt i system.

Eller den korrupte polisen, som alla vet är det, men som ingen sätter dit. Hur många kaptenklänningar till finns det?

Eller politikerbroilern som blundar när han säger sig se.

Eller så har vi chefen, inom rättssvårdande organisationer, för att visa sin anpasslighet och att han följer vad som är PK linjen från ovan. Han stöttar  krigaren från främmande land som söker sig till oss för att ladda upp till nästa fas i sitt krigande. Kanke man har tagit fel på någon. Kanske man har gått aningslöst på vad andra har sagt. Man saknar all kunskap och erfarenhet från den verklighet dessa krigare kommer ifrån, och man förmår inte genomskåda. Blir blåst och djuplurad. Upptäcker det. Blir rädd att det skall avslöjas. Mörkar.

Russinsjälen säger att det är någon att satsa på, därför att han känner igen sig, som maktmänniska. Han är ju som jag. Han ser inte först att han satsar på fel. Att han själv är fel.

Han råkade satsa på fel snubbe. Oj. En mördare. En dubbelperson. En  tjomme som oss, och en terroriststödjare. Oj då. Mörka.

Misstag gjort. Det måste mörkas. Alldeles för många kommer dras ner i skandalen om det avslöjas. Oj, oj. Alltså, alla anklagelser är konspirationer, hittepå, vanmakt och försmåddhet. Locket på.

Tjänstemannen. Chefen. Polisen, har inga direktiv. Han saknar ledning. Sverige saknar ledning.

Kör över. Lägg locket på. Tystnad. tagning pågår, the film must go on.

Hur långt kan man undergräva tilltro till rättsvårdande instanser, utan att det vänder till sin motsats? Hur långt kan man driva politiskt hyckleri, utan att det vänder till sin motsats? Hur långt kan tjänstemän driva sina egna politiska agendor utan att ta ansvar för sina fel? Hur många kan vara  korrumperade i maktpositioner innan makten förstör en hel samhällskropp?

Fisken börjar ruttna i huvudet. Från huvudet sprider förruttnelsen ner genom kroppen. Det finns en gräns, där det längre inte går att skära bort det ruttna för att rädda något av frisk vävnad. Innan den gränsen är nådd kommer den kungliga demokratins undersåtar tvingas besluta om vad de anser vara verklig demokrati. Vad de menar med ansvar efter befogenhet, som i tjänstemannaansvar, som i chefsansvar, som politikeransvar, som medborgaransvar. Som i vuxenansvar.

Då medborgarna saknar ledning och ledare, kommer det att bli ett brutalt uppvaknande till en verklighet alltför många blundar inför.

Är man själv en russinsjäl, är det en russinsjäl man stöder. Är man själv korrumperad, är det en korrumperad man stödjer. Är man själv flat och feg, är det en flat och feg man stödjer.

Vem är ytterst ansvarig för detta? Du, som håller tyst? Den dåliga chefen som gynnar sin egen persona? Den korrupte rätssvårdande tjänstemannen? De politiker som vi har mesigt låtit sig inrättas i maktkorridorerna?

Alla är vi ansvariga. Men ansvar efter befogenhet. Jag kan inte som individ bära mer ansvar än vad jag har som befogenhet.

Om matindustrin proppar mig full av skit och kemikalier i maten jag äter, är det inte rimligt att ge mig ansvaret för det, att välja bort den maten och veta vilken jag kan köpa. En grannlaga uppgift som ytterst få klarar och därför kan matindustrin fortsätta fylla oss med kemikalier.

Att lägga ansvaret på mig som kund, är inte ansvar efter befogenhet. Det är att utöva maktfullkomlighet.

Om polisen lägger ner anmälningar genom att förminska, förneka och mörka, utan att fråga, undersöka om vad som kan ligga bakom osv, är det omöjligt för mig som medborgare att kunna vissla till när jag ser oförrätter.

När jag vet hur man gör för att ta sig till IS, genom att fejka psykisk ohälsa, för att sedan använda det när jag kommer tillbaka, för att få vård och skydd. Kanske ett jobb och bostad också, vilket inte är så lätt för vanligt folk nu för tiden. (sic!)

När jag vet att ”välanpassade flyktingar” utnyttjar sina nya befogenheter i andra intressen än svenska, när jag vet att tekniska kontoret i X-kommunen är korrumperad och använder sig av kommunens egendom i privata göromål. När jag vet att psykologer pratar vitt och brett om sina klienter. När jag vet att socialkontoret tänjer sina lagar för att möta upp politiska intressen, när jag vet….

Hur skall jag, som medborgare vara till medborgerlig förfogande och stötta ett demokratiskt samhälle, när jag ser allt som är fel och ingen lyssnar, bryr sig eller gör något åt saken?

När det inte finns någon som tar ansvar?

När allt detta sker och inget händer, då ruttnar fisken.

Alla har ett val, inom de ramar som man har. Antingen gör man detta val medvetet, grundat och insiktsfullt. Eller så fortsätter man blunda, men det är likväl ett val.

Historien sköljer alltid så småningom bort den skit som för närvarande täcker. En dag kommer det fram. Dina barn, dina barnbarn kommer få leva med det. Är det så du vill leva och lämna jordelivet?

Frågan är, tänker du låta fisken fortsätta ruttna?

   

Annons

VÄGRAN ATT SÄLJA SIN VÄRDIGHET

Jag startade ett filosofiskt kafé i Hökarängen i Stockholm. Vi har haft tre dagar sommarvärme i stan och en av dessa dagar kom 28 människor för att se vad detta var för något. De kommer tillbaka. Åter och åter. Det finns ett behov som här berörs. Frågan är vilket? Och varför finns detta behov?

När människor från olika bakgrund, olika samhällsklasser, olika nationaliteter…sätter sig kring ett bord, eller i en soffa för att diskutera existentiella frågor, vad är det som driver dem? Varför vill de diskutera med andra de inte känner?

Någon förväntade sig att komma till en rad gratisföreläsningar om filosofi, för att sitta och tycka och rata efter behag, utan att behöva anstränga sig själv, utan att reflektera över att det är ett arbete att undervisa i filosofi. Det är inte mindre arbete med filosofi än vad det är att undervisa i något annat ämne. En del är vana att vilja ha och att ta, men reflekterar aldrig vad som krävs av en föreläsare för att komma fram till en undervisningssituation. Eftersom de aldrig ställer samma krav på sig själva.

Det var inte en rad gratisföreläsningar för en eventuellt hågad person som jag inbjöd till. Det var för att föra ett samtal om frågeställningar som känns angelägna av de deltagande. Det var ett samarbete jag bjöd in till, ett gemensamt sökande. Min roll är att hålla i samtalet, undvika att det flyter ut till kaffeprat och att föra samtalet det vidare, för att sammanfatta.

Detta uppskattas.

Därför så försvann de ytliga och de intresserade stannade kvar. De återkommer.

Någon säger att jag fick en annan infallsvinkel. Jag fick en annan belysning och ser det från flera håll.

Alla vet att jag inte har några svar. Jag sitter inte inne med sanningen. Jag påminner om att, är det färdiga sanningar man vill ha, får man uppsöka en präst.

Detta uppskattas.

Vad möter vi då runt bordet? Människor med fysiska arbeten, med tekniska arbeten, med chefsroller, med vårdande arbeten, pensionärer, arbetslösa, konstnärer, sjuka……Ett genomsnitt av vår befolkning. Så som människor är.

Vad vill de då? Kommer de för att snobba med akademiska uttryck?

Vill de låtsas vara bildade på det brackiga och ytliga sättet?

Nej.

Begrepp som använd, ges också synonymer. Kopplingen till iaktagelser och funderingar görs mellan historien och ens eget liv. Vi hamnar i vår vardag och i ett gemensamt sammanhang. Så som livet är för oss och de generaliseringar vi kan använda oss av som bräckjärn för att öppna låsta dörrar. För att se vad som finns bakom. För att förstå de små detaljerna som tynger oss och se dem i ett sammanhang och få en helhetsbild som vi kan betrakta på distans. Sedan sätta oss själva i förhållande till detta för att väcka nya frågor.

Så håller vi på medan vi dricker kaffe och äter hembakade kakor. En slant läggs i en burk. Inga bidrag från styrda håll, enbart egna krafter och tillskott av små pensioner och de pengar som kaffet ger.

Bertolt Brecht sa: sist idag, först i morgon. Han menade att de människor som medel och överklasserna ser ner på, de som är halta och lytta, de som inte har lyckats undvika livets skarpa knivar skära i dem, de som har förnekats av ett samhälle som håller på att krackilera, de som av 2/3 samhället är den tredjedel som exploateringssamhället måste hålla där nere för att utnyttja som billig arbetskraft eller i svartjobb som makten oficiellt slåss mot men defacto skapar.  En armé av ”flexibla” slavar.

Den tredjedel som skall som skulpturer hålla upp de vackra fasaderna, som på slottet. Den tredjedel som behövs för att lyfta brackigheten till höjderna, den tredjedel som består av allt från högutbildade och flerexaminerade akademiker till analfabeter. Den tredjedel om den inte fanns, skulle göra samhällsbygget till en stenhög.

Den tredjedel av befolkningen som alla, oavsett block, partifärg…vill ha kvar och kunna kontrollera.

Den tredjedelen av samhället rätar på ryggen och tar sin värdighet tillbaka. Vad händer då?

Många humanistiskt frisinnade från de privilegierade klasserna skapar illojaliteter med makten. Åtminstone en bit.

Vad händer när de filosofiskt kaffesugna också blir medvetna? Vad händer när de inser att de är lurade, förtryckta och förnekade? Vad händer när de kräver sin värdighet? Vad händer när de inser att med sin värdighet som ryggrad kan börja kräva förändring?

Hade jag suttit i maktposition (och givetvis inberäknar jag inte psykopaterna, då det är meningslöst) skulle jag lägga örat mot marken. Det finns rörelser i samhället som inte fångas in av statistik eller FRA.

För alla maktmanipulatörer och exploatörer är den största fienden och det största hotet människors medvetenhet. Människors insikter. Människors slutsatser baserat på detta. Människor som kräver sin värdighet av samhället, är för ett sunt samhälle en främsta tillgång. För ett falskt och för ett förtryckarsamhälle, är människors värdighetskrav – ett hot.

Därför kommer människor på filosofiskt fika, för att de vägrar sälja sin värdighet. De formulerar den i tankar som blir till ord, som lyfter och ger  styrka.

Vi började på Filosofiskt kafé i Hökarängen att skapa en värdighetsrörelse. En  garanti för ett civiliserat och humant samhälle.

Detta började med viljan att skapa möjlighet att ge ut böcker som försvarade yttrandefriheten, utan att behöva snegla på vad som är PK. Att ge ut böcker som uppmuntrade ett kritiskt tänkande, utan att vara rädd för tystnadens kultur och det outttalade hotet från övermakt. Att ge ut böcker som på basis av detta värnar om, utvecklar och försvarar demokratin.

Inte floskler.

Försvarar människans värdighet.

Därför började Humanakademiens förlag ge ut en särskild utgåva i enbart 100 ex av dikter, som heter Viljan.

För att sälja den, bjöd jag in på kaffe. För att förklara varför, blev det filosofiska samtal. Därför kommer folk.

Med de kronor som blir över, garanteras nästa bok.

Att trotsa människan som kund, som vara, som värdefull endast om man kan betala. Att kräva sin värdighet. Ja, så började det.

Människor kommer, filosoferar, köper diktsamlingen som stöd för fortsatt verksamhet. Går ut med en känsla av att de återtar något som har förnekats dem.

Vår värdighet är inte till salu.

Du är välkommen på filosofiskt fika på Konstiga Fönstret i Hökarängen (gågatan). Vi har öppet onsdagar, torsdagar och söndagar mellan 16.00 till 20.00 fram till den 9/8.

Den 23/7 kommer psykolog Martha Sjöberg att låta oss ta del av egna reflektioner. Hon är en av Sveriges främsta hypnoskunniga.

Den 5/8 kommer Kit Larsen Hughes att prata om chemtrails, om förnekelsen och om bevisen.

Den 6/8 kommer vår tidigare kultur och utbildningsminister Bengt Göransson, som är den ende i modern tid som kan med självaktning se tillbaka på en kvalitativ kultur och utbildningspolitik. Bengt Göransson försvarar  bildningen, något som alltför många inte längre vet vad det är.

Gästerna på Filosofiskt kafé i Hökarängen,vet vad bildning är. De strävar efter den och är öppna för den.

De vet att för att kunna vara människa och vara mänsklig, måste hon ha sin värdighet. För att förstå och inse detta krävs bildning.

Välkommen till filosofiskt fika.

Välkommen till vår värdighetsrörelse.

DEMO(nterar vi)KRATIN?

Vi har problem. Eller så har vi normalläge. Frågan avgörs från vilken sida du betraktar den. Från vilka ekonomiska och sociala maktmuskler du har. Om du kan agera själv med ett fåtal för att driva igenom intressen, eller om du måste organisera en större mängd människor för samma sak. Blir de många, kan de bli starka och kan driva igenom sina intressen och det kan förändra. Till framgång eller katastrof. Beroende av var du själv ställer dig. Är du medveten, kan du välja. Eller så väljer någon annan åt dig. Hur det än blir, kommer du stå få för det. Konsekvenserna är dina. Alltid. Det går inte att gömma sig bakom ett finger.

Ursprungslandet för demokratin, Grekland, har hävdat och hävdar än i dag att de är demokratins vagga. Idag undrar man vad de menar.

Den antika demokratin innebar att ett visst antal fria män, (icke slavar och tillräckligt besuttna) bestämde gemensamt. Slavar och kvinnor gjorde sig icke besvär. Inte mellanskicket heller om de inte framstod i det snäva samhället som begåvade, viktiga, nyttiga…(för makten).

Denna organisation klarade det kanske i ca 25 år (?) innan man återinförde auktoriteten i någon form.

Eftersom samhällsutveckling aldrig kan vara statisk var det förmodligen inte de gamla kända formerna som återinfördes, utan de auktoritära formerna  hade säkerligen olika utseende. Olika till form.

Om vi ser på ursprungsbetydelsen av demokrati, talar vi om folkstyre. Folket skall styra samhället.

Vad utgör folket?

Är det den hela folkmassan inberäknat? Eller är det de framgångsrika, de talföra, de ekonomiskt starka?

I svensk grundlag står det att makten utgår från folket. Detta gäller via Riksdagen. Det gäller också Landsting och kommuner. Det gäller till Riksdagen alla myndiga medborgare. Man behövr inte vara svensk medborgare för att rösta i kommun och landsting, men man måste ha ett permanent uppehållstillstånd. Så utövar vi folkmakt. Enligt vårt system.

Vi har ringat in de som tillhör folket. Vi vet vilka de är.

Medborgare, myndig = rösträtt.

Kan man komma längre än så?

Vi har av historiska skäl vissa gränser inom vilka det bor människor som kallar sig för att vara ett folk. Gemensam historia i mångt och mycket. Gemensamt språk och gemensam kultur. Vi har i Norden ofta valt våra ledare sedan tusen år.  Allt är väl bra då?

Ett sätt att styra är, att låta alla komma till tals i alla frågor. Sedan sammanförs resultaten och ger ett kvantitativt utslag. Det tar tid. Det kostar pengar.

Ett annat sätt är att låta en mindre grupp, valda eller självvalda bestämma beroende av deras makt eller kunskap. Det tar mindre tid. Kostar mindre pengar.

Det ger mindre insyn, mindre påverkansmöjlighet.

Finns det några andra sätt?

Jovisst ja, att alla myndiga medborgare kan rösta vart 4:e år till Riksdagen. Det ger ett visst inflytande.

Man kan upprätthålla en demokratiskt struktur och låta den urgröpas inifrån. Till det yttre är det demokratiskt, men inte till sitt innehåll.

Ja, hur kan man skapa ett folkstyre?

Hur kan folket vara med och bestämma?

Förmår folket det?

Räcker det met att tycka, vara medborgare och myndig? Eller måste man kräva något mer av medborgare? Måste man kräva bildning och kunskap av en medborgare? Gör vi inte det med skolplikt? Trots det accepterar vi inte att de skolpliktiga går igenom systemet och kommer ut som faktiska analfabeter?

Är det auktoritärt att kräva något av en medborgare? Kanske det i sig är odemokratiskt?

Reinfeldt och Borg har lärt oss att vi alla är kunder. En kund kan man bara kräva att den betalar. En kund kan vara analfabet. Idiot. Galen. Fattig. Rik. Inhemsk. Utländsk. Stor. Liten…. Ja, vad kan en kund inte vara? Betaloförmögen kan den inte vara. För då är det längre ingen kund.

En kund behöver inte vara demokrat. En kund behöver bara betala. Jämställer man en kund med en medborgare, har vi fått problem. Behandlar man medborgaren som i första hand som kund, har vi just det problemet som nyliberalism har skapat.

En medborgare har medborgerliga rättigheter. En kund har begränsade rättigheter om den har betalat. Om inte, inga alls.

Reinfeldt och Borg gjorde svenska medborgare till kunder.

De flesta politiska programmen talar om människors rätt till ”inflytande” i mer eller mindre form, beroende var de står på skalan.

Det handlar inte om makt.

I början på 60-talet, skulle man införa ”elevdemokrati” i min skola. Då gällde det frågor som att ifall man skulle ha salt och peppar på matbordet, när den impopulära och ofta vidbrända, moderna industrimaten i folioförpackning serverades i skolbespisningen. När eleverna uttalade sig, via elevrådet om ifall det var bra med salt och peppar på borden, var det ett ”inflytande” som rektorn skrev nogsamt ner i sin svarta bok om demokrati. I den höll han noga kontroll över alla ”demokratiska” åtgärder han införde. Han var noga med att påpeka de demokratiska framgångarna då han själv var antidemokrat.

Vad menar vi då med att vi har ett demokratiskt samhälle i Sverige idag?

Har vi yttrandefrihet?

Ja.

Får vi vara öppet kritiska?

Ja.

Men säger vi saker som inte behagar andra, kan vi bli attackerade. Bespottade. Förtalade. Det finns alltid russinsjälar som försöker förtrycka den andre. Det får man ta, som det heter.

Men misshagar det vi säger dem som har makt, ja då kan det bli tyst. Då kan man bli behandlad som om man lämnade en sekt. Ens släktingar, vänner, kollegor…ser en inte längre. Man blir osynlig.

Blir man osynlig skall man ändå vara tacksam.

Blir man synlig och ett hatobjekt, ja då har man ytterligare problem.

Man kan förlora sitt arbete. Nej, inte som i det demokratiska Tyskland under Kalla Kriget, som uppriktigt sa ifrån, att de inte ville ha folk i samhällstjänst som inte följde stimmet. Något de kallade för ”arbetsförbud” (Berufsverbot). Vet några födda på 80-90-talen om att detta förekom i det demokratiska Västtyskland? Arbetsförbud, för bla. lärare som ifrågasatte nazism och att Tyskland inte rensade ut alla gamla SS typer som hade klättrat upp i samhället.

Att gamla nazister lyckades ta sig upp i DDR, var det ingen som brydde sig om. För de självgoda, var det ju inget problem. Diktatur som diktatur, menade man. Men ingen tanke gavs uttryck för, att samma sak skedde i det goda och demokratiska Västtyskland.

Liberaler säger som ett mantra, att det kan aldrig förekomma krig mellan demokratier. Vi får hoppas att de har rätt.

Då utgår de ifrån, att demokratier är en spegel av folkviljan och att dessa i olika länder har så mycket gemensamt att de aldrig kan ställa sig emot varandra.

Det är vackert.

Det är nästan bibliskt. Men är det sant?

Vad utgör då basen i ett samhälle?

Är det vad vi känner och tycker?  Eller är det vår produktion och ekonomin?

Ekonomi betyder ju ”hushållning av resurser”. Dvs. det som kvinnor har gjort i tusentals år, att hushålla med resurser.

Ni vet, ”hushållsskolor”, ”hushållerska”, ”hushållsbiträden”…hemmafruar hushöll med ekonomin. Men nationalekonomi är ingen verksamhet som har den kvinnliga erfarenheten som utgångspunkt.

Vi, folket, (ja, ni vet vilka som ingår) valde de facto en svansprydd grabb att hushålla med våra (folkets, nationens…?) resurser. Den finansministern hade gått i fin skola, uppbyggd av alla arbetande som betalade skatt, (den skatt han sänkte för de rika) han hade bra lärare som var där för att alla som arbetade hade betalat skatt så att denne kunde utbilda sig och undervisa. Alla i Sverige har bidragit till att studenten Borg tog sin examen och sedan blev finansminister.

Han ansåg att medborgarskap var lika med att vara kund.

Tänk nu. Att vara kund, är att jag betalar för något jag vill ha, eller tror mig vilja ha, eller uppmanas att ha. Jag skall själv kunna hålla isär. Oftast krävs en lång utbildning, erfarenhet just i den enskilda frågan, för att jag skall ha en rimlig chans att veta vad som gäller.

Som någorlunda vuxen, inser jag att jag måste förlita mig på de jag tror kan frågan bättre än jag.  Men om jag nu är okunnig i frågan, saknar erfarenhet och insikt om kritiskt tänkande, men jag är medborgare och myndig vilket ger mig rösträtt, då skall enligt doktrinen, min röst ha samma värde som alla andras.

Det kallar vi demokrati.

Jag kanske är lat, bekväm, korkad, önskar alla att dra åt helvete, hatar Sverige och alla som ryms i landet….men jag är myndig medborgare, alltså får jag rösta och gör det. Andra kan tycka att min åsikt är inget värt.

Men, det är den. I slutresultatet. Det är demokrati, att alla som har rätt får komma till tals.

Det vill säga, vi som kan rösta gör det på vad som erbjuds.

Bra.

Partier kommer partier går.

Skall vi tala om folkvilja, måste vi först respektera att det finns ett folk.

Detta folk består av individer, som i olika fall identifierar sig i olika kollektiv, baserat på olika grunder. Klass, kön, ekonomi, språk, ålder, region, religion….osv.

Utgår vi ifrån att alla människor har samma grundläggande behov, som mat, bostad, skydd, vård, bildning, kan vi lätt konkretisera dessa behov, deklarera hur vi tänker tillfredsställa dessa behov och be folk rösta på dem de anser främja dem bäst. Detta är demokrati. Vi har skapat en rad institutioner med ett rättssäkert system som ger utrymme för att alla blir likvärdigt och korrekt behandlade. Detta ingår i vår demokrati.

Men efter 111 motgångar upptäcker människan att det inte är så lätt, med demokrati. Att demokrati är en metod att sprida makten från mer än en person. Det skapas flera maktcentra att ta hänsyn till. Demokrati innebär ett rättssystem som skall vara förutsägbart och ej godtyckligt och som omfattar alla. Demokrati är rätten att yttra sig och bli bemött  utan att bli straffad.

Demokrati är också att erkänna det klassamhälle som finns, det maktpersoner som står över lagen, ge insyn till maktcentra och möjlighet att kritiskt granska och att förändra till det bättre. Att bekämpa det ruttna och det kriminella. En demokrati kan inte acceptera att kriminalitet är satt i system och utgör en viktig del av samhället. Att fel människor beslutar om sådant de inte kan, som har hamnat på sina poster av helt andra skäl än kunskap och insikt. Osv. Osv.

Förutsättning för demokrati är att det finns och uppmuntras till ett kritiskt tänkande, att det finns civilcurage, att det finns dem som bekämpar förruttnelsen, att det finns de som inte enbart lismar och är medlöpare. Fega människor kan inte bygga en demokrati. De kan i bästa fall åka med, men det förutsätter att de åtminstone främjar de som inte är fega som de själva. Något som kräver självinsikt och ett visst mod, trots allt.

Vi har ett problem med demokratin. Vi har ett problem med rättsstaten. Vi har ett problem med medlöpare. Vi har ett problem med korrumption. Vi har ett problem med antiintellektualism, med ”kunskapsinflation”. Vi har problem med ogenomskinlighet. Vi har problem med att inte erkänna våra problem.

Jag fick ett märkligt brev av en medborgare som har flyttat hit. Det fick mig att fundera över vad vi har för demokratiskt värde i samhället, egentligen. Därav denna drapa. Hur mycket av en slags kvantitet tål vi innan det slår över till en annan kvalitet? Hur mycket enfald, okunnighet, kulturrelativism, självgodhet, kriminalitet, småaktighet, inskränkthet och russinsjälar låter vi styra vårt land samtidigt som man fortsätter att hävda det vara en demokrati? Hur starka intressen får styra utan konstroll, utan begränsningar, utan styre? Som om demokratin är statisk. Fastslagen. Redan vedertagen.

Demokratin är som kärlek och vänskap, den måste vårdas, skyddas, försvaras varje minut. Det sker inte.

Har du en burk vit färg och droppar in en brun, kan du hålla på att droppa och inget händer. Sedan plötsligt blev det en droppe för mycket och som färgade det vita till brunt. Därefter börjar nyanserna.

Den som blundar, ser inget.

Läs detta brev.

”…När tanken på krig kommer till mig, väcker det en vaksamhet. Ingen kan säga att krig är vackert. Ingen kan säga att barn som bränns, människor som skriker och stanken av rädsla, att den är vacker. Ingen sund människa.

Vi som kommer till Sverige, kallas för invandrare, utlänningar och är en börda för en del. En politisk vinst för andra. Ett liv för mig.

Vad många tycks glömma på SÄPO, Migrationsverket, kommuner, Landsting, ja, staten är, att vi som kommer gör det med en enorm börda. Inte alla. Inte heller de flesta, men en hel del kommer med en enorm börda.

När vi kommer hit skall jag bo på ett boende som Migrationsverket ger möjligheten till. Vi bor tillsammans, vi som kom. Någon av oss kommer från en hydda och har aldrig sett rinnande vatten. En annan är professor och den tredje är en fullfjädrad mördarmaskin. Vi skall bo under samma tak, dela samma rum och föses ihop i samma språk.  Invandrarspråket kanske. ( arabiska, persiska… eller kanske ”muslimska”)?

Men vilka är vi som kommer? Jag arbetade innan jag kom, med underrättelseinhämntning. När jag kom till Sverige insåg jag snabbt att det saknades kontroll. Det fanns ingen kontroll över invandringssituationen. Folk är alldeles för okunniga. En man från Migrationsverket talade till mig som om jag vore ett barn. Han sa att det viktigaste för mig var att läsa SFI (svenska för invandrare). Jag kan flera språk, varav svenska är ett. Han frågade aldrig hur mina språkkunskaper var defacto, då jag inte visade några betyg. Jag kommer visserligen från ett av världens värsta hålor men jag är skolad. Jag har skäl till att inte kunna visa upp betyg, men jag kan ju testas. Mannen från Migrationsverket menar att jag måste ha intyg på att jag har genomgått kursen i SFI för att kunna gå vidare i systemet.

Han sa att jag skulle få en mycket trevlig lärare, att han var arab. Han är duktig på karate och har varit lärare länge, sa han. Att jag skulle bli nöjd tack vare detta, menade han.

Jag tänkte spontant att de sätter mig i en klass för att lära mig svenska och för att lära mig hur det svenska samhället fungerar, av en arab. En invandrare som jag själv. Var det ett särskilt pedagogiskt trick? Skulle jag lära mig hur det är att vara invandrare i Sverige? Hur det är att vara underdog? Skulle jag få den bästa svenskan? Får jag det rätta uttalet? Får jag den rätta informationen om Sverige?

Mitt första möte med min gråhårige lärare fick mig att genast känna igen typen. I mitt tidigare liv var jag satt att lagföra sådana män. Inte av politiska skäl. Detta är inte någon politisk brottsling. Jag såg min lärare på svenska, att han var en våldsman och brottsling.

Jag fick snabbt fram information om honom och det visade sig att min SFI lärare har en långtgående underrättelsekarriär bakom sig. Han kan systemet, nätverken, våldet och krigslisterna. Han har varit stationerad i Europa. Han hade haft långtgående kontakter med Abu Nidal, en numera död (kanske) men en ökänd terrorist. Min lärare hade en lång historia av mord, våldtäckter, tortyr och krig. Samtidigt som han framställer sig som en vanlig lärare. Han behandlas som det, han visas respekt av samhället. Det samhälle jag skulle in i, enligt myndigheterna.

Förslagenheten är mycket hög. Hade jag velat infiltrera Sverige hade jag också gått via SFI, då det ges mig möjlighet att som invandrare utbilda andra invandrare i hur de skall ta sig in i samhället. Vilka kontakter de skall göra. Sådant som förvägras många svenskar. I ”invandrarbranchen” är jag omringad av kulturrelativister, enfald, okunnighet och omvänd rasism, där man betraktar invandrare som hanterar andra invandrare, vara ett uttryck för hur långt vi har kommit i integrationen.

Jag sitter nu i ett land som har tagit emot mig och som jag känner tacksamhet till för att jag fick stanna. Jag är en av många som kämpat för demokratiska värderingar i hela mitt vuxna liv. I den kampen inkluderar jag alla. Att alla får leva i en värld utan förtryck och inskränkningar på yttrandefriheten. Det kostade mig min familj och förlusten av mitt land.

Varför skall jag sitta i ett klassrum och lära mig svenska och om Sverige av en terrorist? Som många känner till både i och utanför Sveriges gränser. Men som svenska myndigheter tycker det är ok av någon anledning. Hur hänger detta ihop? Varför får denne man arbeta ostört och rekrytera människor via sina kontakter till olika nivåer i samhället? Varför stoppas inte denne man? Finns det flera likadana?

Politiker vill stoppa IS-krigare genom att främja dem. Varför är svenskar så naiva? Ni utgår från att SFI står för svenska för idioter. Det finns idioter. Men långt ifrån alla är det. Varför tog det bara mig ett möte innan jag insåg kvaliteten på denne lärare?

Jag kontaktade polisen om mina misstankar och de svarade att ifall det hade varit som jag sa, skulle de känna till det.

Jag undrar hur en polis i Sverige med 2 års utbildning och enda erfarenhet av utlandet är kopplat till semesterresor och att denne kan i självgodhet säga att ”… det skulle vi ha känt till om det är som du säger”.

Denne polis som aldrig har varit i krig, aldrig tvingats arbeta under radarn, aldrig tvingats umgås och vara i närheten av en massmördare för att vinna dennes förtroende för att kunna komma åt, som aldrig har tvingats förstå psyket av förslagna mördare, som sedan leker civiliserade när de kommer till Sverige. Hur kan den polisen säga att de hade känt till det? De kan inte  känna igen det även när det är framför näsan på dem.

Svensk polis förstår inte signalerna. De måste lära sig läsa av det nya och förstå. Ägnar de sig åt rysskräck från Peter den Stores tid och inte ser vilka som är budbärarna idag…? Hur kan man då säga att en våldsman och terrorist inte är farlig? Han är utbildad och har ett nätverk som tillåter att placera folk på olika nivåer i samhället. Det är farligt. ” (brevet är min redigering)

Jag kan bara spekulera i varför brevet kom till mig. En förklaring kan vara att jag tillhör de få som säger ifrån. Som inte gömmer mig bakom ett finger. Som inte är kulturrelativist och som inte tjänar pengar på ”invandrarbranchen”.

Denna berättelse kan ju vara vad som helst. Enligt svensk politikertradition borde det förminskas, förnekas, marginaliseras. För tänk om brevets innehåll överensstämmer med verkligheten? Vad händer då? hur många är inblandade då? Skulle demokratin våga låta pampars huvuden rulla? Då mörkas det väl i vanlig ordning, eller?

Håll till godo. En signal om någon. Något att fundera över när det gäller vår demokrati, folkets inflytande. Är det folkmakt?