Globalisering, är ordet för dagen. Det förklarar allt som händer – och inte händer. Förstår man att se utveckling dialektiskt, visar det sig att när makten koncenteras i ena änden, blir den mer splittrad i den andra. Samtidigt som där skapas nya, mindre maktordningar, alla i tävlan att växa. Vi återgår till feodalism, med gårdsvälde, borgarvälde och furtsendömen. Främmlingen är farlig och bannlyst. Främmlingen är den som inte är som jag, eller som jag har koll på. Så länge någon stark nog tjänar pengar på den kommersiella demokratin, odlas den vidare.
När nyliberalismens företrädare pratar om att ”öppna dina hjärtan” menar de samtidigt att plånboken skall öppnas av de många och att den skall stängas av de få. Deras egen plånbok skall slutas i gott förvar.
I samma andetag talar många om demokrati, som om den är för evigt instalerad. Det är bara att sitta still i båten så sköter demokratins självutvalda resten. Sedan att det finns lite underskott här och där, är ju något man får jobba på, men anses ändock bara vara perifera störningar.
Demokrati och frihet är begrepp som täcker företeelser som i likhet med kärlek måste skötas, vårdas, underbyggas dagligen, för att överleva.
Görs inte det, försvinner den, formen lever kvar, medan innehållet sedan länge är förändrat och urgröpt. Som ett äktenskap som har gått i stå och där samlivet inte längre har någon annan kvalitet än att förminska och utplåna de inblandade.
I digitalkapitalismen, är längre inte arbete uppskattat som ett skapande av värden, av att en människa vars tanke och kroppskrafter tas i anspråk, värderas och betalas för.
Det finns ingen moral längre förbundet med det arbete du utför. Du gör något som har ett marknadsvärde i konkurrens med maskiner, slavar, svartarbetare, antifackliga representanter, ohistoriska och antiintellektuella ledare. Du är en i ett hav av desperata, fattiga och flyende människor världen över. Du skall konkurrera med dem på den så kallade ”fria” arbetsmarknaden.
Det stora flyktinglotteriet som byggs upp av Europa med ena handen i lådan av moraldokument som mänskliga rättigheter, demokrati, rörelsefrihet, rätten att söka skydd osv. Medan den andra handen ligger i lådan med makt och ekonomisk koncentration, krossa facken, nyliberalt marknadssamhälle, den totala makten överförd till slutna bankstyrelserum, monopolstyrelserum, slutna diskussionsbaser för samförstånd i en gigantisk super Saltsjöbadsanda.
Vi är uppe i ett skapande av en korporativ värld, som skulle ge Moussolini drägglande mun och våta drömmar.
Korporativismen i Sverige är långt gången och få tycks vara medvetna om det. Jörn Svenssons bok från 1969, Korporativismen och den borgerliga klassdiktaturen (B.Cavefors) är det enda jag känner till som har satt fingret på ett problem, som han såg redan då och som har förstärkts under åren och som är utmärkande för det socialdemokratiska samhället. Men som ingen idag tar upp i samhällsdebatten. Allra minst socialdemokrater, vilket de borde för att kunna utvecklas och stanna kvar i historien.
När en utsatt facklig medlem vänder sig till sin fackförening för hjälp, får denne inte sällan uppmaningen att sluta sitt jobb. Därför det finns inga muskler i facken längre. Bildt och Reinfelts regeringar klarade av vad Thatcher misslyckades med. Nämligen att avväpna fackföreningsrörelsen. Det skall tilläggas att den svenska fackföreningsrörelsen är långt vekare, fegare och mer vurmande för överklasserna än vad den engelska är. Ändå var den svenska fackförening bland de starkaste och största i världen, i förhållande till sin befolkning. När det fanns lite mod och muskler kvar, kunde man förhandlingsvägen komma fram till lösningar.
Idag har fackliga ledare snarare dubbelhakor istället för muskler av allt minglande med makteliten. Det enda som främjas i den fackliga världen är de traditionellt manliga och tunga facken, som utgör en manlig arbetarelit. Där kan mingelnissarna identifiera sig och veta hur man skall säga och handla mellan snittarna och champangen.
Samtidigt växer en ohämmad svart marknad av arbetskraft fram. Den lagliga via bemanningsföretag och arbetsimport av s.k. expertyrken som inte går att täcka med inhemsk arbetskraft som bla. bärplockning, diskning osv. Den andra arbetskraftimporten sker genom en invandringspolitik som sköts med ena armbågen.
De utslagna och fattigaste, minst medvetna och icke organiserade arbetare som vi förr kallade lumpen, kommer och fyller en svart arbetsmarknad och blir exploaterade som slavar. Givetvis tar de jobben från andra som redan bor här och har sina liv här. De svarta arbetsgivarna betalar hellre 20 kr i timmen till någon som tacksamt tar emot och håller käft än 150 kronor som skall registreas, betalas skatt för osv.
Att påstå att invandrare inte tar jobben från dem som bor här, är en lögn.
Det är att förneka den växande svarta arbetamarknaden.
Opportuna politiker och kulturrelativistiska jasägare skriker i kör om hur hemska och bortskämda de bofasta i Sverige är, som inte vill dela med sig.
Men de som inte får jobb, då det är billigare för arbetsgivare att betala en asylsökande eller papperslös, är bestulen. Att anklaga dem för rasism när de påpekar detta är att främja alla rasistiska krafter som finns. Att myndigheters representanter i landets småhålor hänvisar till att det finns inga pengar att hjälpa dem med för att de måste gå till invandrare i första hand, gynnar inte solidariteten och samhörigheten.
Om man inte som politisk ledning ser till sitt folk, främjar dess intressen, backar de som har det svårast oberoende vem man är, är heller inte förtjänt att vara ledare. De skall bort.
Det är en ryggradslöshet som främjar föraktet.
Mönstret går igen, samma sak skedde vid storstrejken 1909, då man importerade strejbrytare från England med en båt, Almatea, som förlades i Malmöhamn. Där bodde fattiga och arbetslösa engelska arbetare som var beredda att ta jobben från de strejkande svenska arbetarna. Kapitalet satte arbetare mot arbetare. De lyckades nästan. En natt for tre män i en roddbåt ut till Almatea och satte dynamit på båten. Det small och någon dog. Den som ledde tilltaget var Anton Nilsson, som blev den siste dömd till döden i Sverige. Avsikten var inte att mörda arbetare, avsikten var att skrämma dem så att de for hem. När Anton Nilsson, som ville värna de svenska arbetarna blev dömd till döden, reagerade människor. Det blev strejker, demonstrationer och kravaller för att frisläppa Anton Nilsson. Han frisläpptes då man var rädd att det skulle bli revolutionsförsök också i Sverige, såsom hade skett i Ryssland 1905.
De fattiga icke organiserade engelska arbetarna, tog jobb från svenskarna. Anton Nilsson och några anarkister slog mot arbetarna.
Från engelsmännens sida vorde det ansvarslöst att inte ta de chanser de hade. Det var inte dem man skulle slå på. Men hade de varit medvetna, hade de inte kommit hit. Då hade de bett om svenskt stöd för sin kamp hemma.
Det är skillnaden.
Idag tar vi emot samma utslagna lumpen från världens alla hörn, som jobbar på arbetsgivarnas villkor i inte sällan, slavliknande förhållanden. Sådant når inte fram till de fackilga mingelnissarna där de odlar sina dubbelhakor hos Arbetsgivarföreningen. De ser inte, vill inte veta av misären under den idylliska svenska sommardagen.
Som om problemen genom detta kommer att försvinna.
Under storstrejken, var det män som kom och som var strejkbrytare. Det sker samma idag, det är huvudsakligen män som tillåts komma till vårt land. De kan slåss, de kan kriga, de kan ta för sig, de kan utstå umbäranden, de har pengar, de kan ta sig hit. De gör det.
Har man gått igenom eld och vatten i hopp om en bättre framtid, varför skall man då överhuvudtaget ägna sig åt vad som är mottagarlandets historia? Solidaritet? Varför bry sig om vad folk tycker eller vilka förhållanden de har, dit jag kommer, då jag vet hur jag själv har det och jag är här bara för att förändra dessa förhållanden. Skall jag göra något annat, än att försvara mina egoistiska intressen, då måste jag bli en del av det land jag kom till, en del av det folket. Något jag måste aktivt arbeta för och samtidigt kräva av folket där jag har hamnat att möta mig på vägen.
Jag kan välja ytterligare en väg. Jag har på mig offerkoftan, låtsas vara med fast jag är emot.
Skall jag fortsätta bära offerkoftan när jag fått uppehälle här, lär jag inte kunna möta någon.
Återigen, medvetna människor som förstår att vi har gemensamma problem som kräver gemensamma lösningar, söker också ett ärligt samarbete.
Det måste vara behoven som styr den hjälp jag skall få och inte min s.k. etnicitet. Den som har medvetenhet, smälter in i samhället utan att utplåna sig själv. Där råder heller inga problem.
Den del som kommer utan denna medvetenhet och insikter ställer sig förstås frågan, varför skall jag bry mig om svenskarna? Det är ju inte därför jag kom. Jag kom ju för ett eget bättre liv.
Jag kommer inte som invandrare eller flykting, för att förgylla ett Sverige eller kittla en medelklass, jag kommer för att överleva och få bättre möjligheter än de jag har haft. Kan man anklaga någon för det?
De flesta som kommer, torde tillhöra en medelklass, åtminstone i deras egna länder, med den självsynen och med den klassidentifikationen får de medhåll från en växande uppkomlarklass i vårt land. Uppkommlingar känner igen varandra, liksom arbetare och överklass gör. De flesta som kommer hit, med olika förklaringar, är så pass rika att de kan ta sig hit. De flesta som är i humanistisk större nöd, som kvinnor, barn, gamla och handikappade har ingen chans att ta sig någonstans.
De vi hjälper är de som redan är priviligierade trots svårigheterna. Det kanske inte går på annat vis, men säg det då öppet.
Den medelklass som tar sig hit och lyckas här, stärker den medelklass som redan finns här. De som här kallar sig arbetare, säger sig representera arbetare…men kommer från andra länder som Iran…mfl. är oftast tillhörande en uppkomlarklass i hemlandet och här kan åka ner i klasshierarkin. De kan gärna inta vänsterradikala yttre skepnader men förblir de uppkommlingar de alltid strävat efter att vara. De förstärker inte arbetarklassens medvetande. Den s.k. ”vänster” med medelklassinvandrarbakgrund, stärker medelklassen.
Att någon annan betalar för invandrares framgång, är väl knappast något som rör sig i huvudet när man kommer, då man själv betalar ett pris av förluster och krig på grund av andras beslut och aktiviteter. Men ändå förhåller det sig så.
Dessa som betalar, kommer ihåg. Det hjälper inte att kalla dem för fula saker, eller tysta dem eller inte låtsas om att höra något.
Sverige kräver ett politiskt ledarskap som är medvetet, har ryggrad och politiskt mod.
Det finns inte.
Jag saknar diskussion och öppet samtal om invandringen ur ett klassperspektiv.
Det finns ingen vare sig invandrarföreningar, vänsterföreningar eller etablerade politiker från vad de själva kallar sig vara ”vänster” som har vågat eller klarat ta i invandrarfrågan. Lövén, Sjöstedt, Mathiasson… . hukar bakom digitalkapitalisterna.
De välmående i Sverige, de som har sitt (tills vidare) på det torra, tycker ofta att det är en självklarhet att ta emot alla som tar sig hit. De tycker att det är synd om dem.
Med en kolonialistisk klapp på hjässan, säger man oppifrån och ner, att det är synd om människorna och att vi måste hjälpa.
Som om svenskar inte alltid har hjälpt genom åren. Man har alltid hjälpt efter förmåga. Man har visat solidaritet, bidragit med förmågan som vi har. När det har saknats arbetskraft och det har strömmat in arbetare, är det ingen som har protesterat. Det handlar inte om mycket eller lite invandring, det handlar om förmåga att ta hand om de som kommer.Vilket är det enda sättet att hjälpa på. Efter förmåga. Inte efter hur mycket BNP är.
Det är inte BNP som hjälper människor tillrätta i ett nytt samhälle, det är människor. Då får man inte behandla människors oro, besvikelser och alla som har blivit försummade pga vilka politiska beslut har fattats och beskylla folk för rasism, inskränkthet osv. Det hjälper bara att öka dessa tendenser.
Bland alla (huvudsakligen män) som kommer tar vi också emot krigare som gömmer sig från rättvisan på grund av krigsbrott, kriminella, demokratiundergrävare av olika valörer, nazister, islamister, vänsterextremister, utländska intressen som undergräver stabiliteten, eller snarare utnyttjar den politiska ledarlösheten av landet och vingskjutna politiska och rättsystem.
Vi tar emot människor som inte hade några bekymmer med diktaturer, så länge de tjänade på dessa. De har inte skapat någon motståndsrörelse för att befria sitt folk från diktatur. De har levt gott och tjänat pengar på dessa diktaturer. När det blev problem, förklarar de hur hemsk diktaturen var och tar sig hit.
Vi tog också emot massor bla. chilener som kom då de inte längre tjänade på diktaturen. Det är inget nytt fenomen. Det går omkring krigsförbrytare på våra gator från Balkan, Libanon, olika länder i Afrika, Syrien, Irak, Iran, Latin Amerika osv. Efter kriget hade vi krigsförbrytare från Baltikum på våra gator. Men skillnaden är att antalet krigsförbrytare torde var mycket högre idag.
Medlöpare och diktaturvurmare finns i alla grupper. Bland alla dem som kommer, finns det äkta diktaurbekämpare som har tvingats fly för överlevnad. Innan dess har de gjort allt de kunnat för att bekämpa problemen. Det är dessa man borde i första hand ge uppehållstillstånd.
De flesta som kommer ställer krav på att andra skall lösa deras situation. Vi har fått till landet de som aldrig kämpat mot någon diktatur, men som av omständigheter inte längre kan tjäna på dessa diktaturer och därför flyr.
Om vi vill att alla som vill skall få komma till Sverige, då skall vi ta bort alla gränser och upplåta landet till den som vill. Det är att vara konsekvent och fullfölja kraven från oportunisterna. Det kan säkert rymmas 100 miljoner på den yta vi har. Tänker någon säga att det är vad de vill?
Den småborgerliga kulturrelativistiska hållningen är att det är synd om alla, diktaturvurmare som diktaturbekämpare. Där det troligtvis finns mer pengar hos diktaturvurmarna än hos motståndarna och därför kan de ta sig hit bättre än andra.
Den bästa hjälpen vi kan ge är att stötta, träna upp de modigaste, de mer begåvade och de som vill ha en förändring. Att stötta revolutionärer, där sådana finns. Att stötta de som kämpar mot diktaturer. Vi hjälper där eller här för att folk sedan återvänder till sina hemländer för att bygga upp dem. Vill vi ha förändring, måste den ledas, styras och mobiliseras.
Dem vi hjälper, med att ta in människor som jobbar svart, som bryter alla tidigare av facken och arbetsköparna ingågna avtal genom historien, som trixar och fixar, stjäl av det allmänna, utnyttjar svennedumskalle och dennes kriminella naivitet, är monopolkapitalet och terrorism.
Inte småföretagarna i längden, men dock på kort sikt kan man bygga företag på slavarbete. På lång sikt om man vill växa, fungerar det inte.
Bland de anständiga i Bulgarien efter kriget, de som hade riskerat sina liv och bekämpat nazismen och förhindrat judeutlämning och judeutrotning (till skillnad från alla andra europeiska länder under nazismen) sa många ironiskt efter den 9 september som är dagen för när man vände vapen mot naziregeringen 1944, att det fanns fler antinazister när segern redan var vunnen än innan då man kämpade mot nazismen.
En kommentar som tål att tänkas på.
Det finns alltid medlöpare. I alla tider, hos alla folk. Vi har samma situation idag i Sverige som i Tyskland mellan krigen, där en majoritet var medlöpare.
It takes one to know one.
Hade vi haft en politik som inte tillät sätta arbetare mot arbetare, skulle vi ha kunnat hjälpa på bättre sätt. Då hade vi haft ett medvetande i de stora människogrupperna. Då hade vi sluppit intellektuella pygmeer som får alergiproblem av att vara närheten av en del andra politiker och istället för att diskutera i sak och dissikera felaktiga argument, har man ägnat sig år Robinsonfasoner och på så sätt skapat ett parti man säger sig inte villja ha.
SD kan tacka ett modsstympat parlament för sina framgångar. Hade de etablerade partierna i Riksdagen ägnat sig åt politisk kamp och argumentering, kritik och självkritik, hade SD aldrig vuxit sig så stark. SD är framsurfat av alla de övriga i Riksdagen samt sekterister, opportunister, och manipulatörer av höger och vänstersort, utanför Riksdagen.
”Vänster” organisationer eller invandrarorganisationer törs inte ta diskussionen. Förmodligen för att de skulle avslöja deras egentliga ståndpunkter. Rasism är inget enbart tillhörande svenskar med historisk tillhörighet i Sverige, rasism är en ideologi som grasserar i alla grupper, i alla partier. Många slår sig för bröstet, men få passerar nålsögat.
Hörde ”Sommar” med ordföranden för Expo. En organisation som prisas för sin antinazistiska verksamhet. Samtidigt satt ordföranden och förklarade sin vidsynthet gentemot invandrare sedan barndomen, då han fick en styvfar som var libanesisk falangist. Jag kommenterar inte styvfadern, men däremot hur naiv får man vara angående falangismen?
Falangisterna i Libanon tillhör den kristna gruppen, de har Mussolini som förebild, de har Kärven som symbol och de är rasistiska i framförallt i sitt förhållande till palestinier och de var suveränt duktiga på olika slags tortyrmetoder framförallt mot palestinier. De bekämpar också sina landsmän, Hisbollah, libanesiska islamister. De samarbetade med Israel under inbördeskriget i Libanon. De samarbetade med israelerna för utrotandet av människorna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Dessa falangister leds av en fascistisk ideologi, denna är inte till föremål för granskning av tex. Expo.
Kunskapen är bedrövlig och medvetenheten är pinsamt låg, även hos dem som påstår sig vara antinazister. Eller så är de också manipulatörer. I vems intresse då?
Däremot har de inga problem med att hoppa på vanligt folk som röstar på SD.
Vårt problem är att inget har hänt egentligen, efter rasbiologiska institutet i Uppsala. Uppfattningarna lever kvar om än i andra former.
Men ”strunt är strunt och snus är snus om dock i gyllene dosor
och rosor i ett sprucket krus är ändock alltid rosor” (Fröding)
Den kommersiella demokratin sätter gränser för vad som får debatteras och vilka slags fakta får spridas.
Vad folk tycker och tänker skiter monopolkapitalet och digitalkapitalisterna heligt i, så länge de kan hålla folk på mattan och med brist på vård, brist på jobb, brist på stöd, så kan man det. Ett tag.
Eftersom de inte tjänar på vad småfolk gör, bryr de sig inte då detta aldrig kan stå i relation till de vinster de gör med storsläggan.
Men.
Det är det som är problemet för den ständigt krisande kapitalismen. Att småfolket, gråsuggorna och maskarna under stenen, verkar i sitt mörker. De skapar hål för de stora stenarna att falla i. Hoppsan. Historien fick en annan vändning.
Uppkomlingar i all ära. De utvecklar, driver, de skapar…men bara de som är intelligenta och medvetna. De andra uppkomlingarna är som alla andra jasägare, ett bihang, en barlast och springer i den riktning som någon pekar. Så länge allt är ok fungerar de. När skeppet lutar bidrar de till dess undergång.
Idag säger dessa uppkomlingar att alla som är kritiska till invandringspolitiken är rasister. I morgon står de själva vid gathörnen och heilar.
Vi har sett det förr.
Ingen av dessa kommer att känna igen sig i denna text.
Men du som är medveten, vet.
Folket kommer att sätta sig i befästa gårdar och småfurstendömen, byar, regioner…Man borgar för sin egen värld, bekämpar alla utomstående. Den stora världen, den som styrs av banker, korrupta politiker och en vällande massa av jasägare…den världen kan man hålla undan om man befäster sig i sitt hörn.
Tror dom.
De som inte har dessa möjligheter får göra som alltid. Organisera.
En sak är säker, med det ökade politiska vakuumet smiter fascismen in bakvägen. Vare sig du vill erkänna det och förbli en nyttig idiot eller ej, så är det vad som sker.
Organisatoriskt, strukturellt är det korporativa samhället ett faktum. En mogen frukt av socialdemokrati och klassamarbetspolitik.
Sker ingen fördjupning och vidsynthet baserat på klokskap, kunskap, medvetenhet och politiskt mod, så fortsätter ytligheten, jasägeriet, den kommersiella fördumningen och opportunismen. Då har vi snart ett medvetet fascistiskt samhälle.
Kom då inte och säg, att du bara lydde order, att du inte visste.
För det gör du.
Rebecca Hybbinette 