Ett korporativt samhälle – vad är det?

Mussolini skulle vara lycklig ifall han levde i Sverige idag. Korporativism som han byggde sin italienska fasciststat på, hade en primitiv grund. Stora delar av det italienska folket var analfabeter, feodala klanstrukturer rådde inte bara på Cicilien, industin var outvecklad. Men likväl förmådde han att sammanföra olika intressen i en gemensam styrning som han ledde med hjälp av en våldsapparat. Vad har det för likheter med Sverige?

Sverige är ett samhälle där vi har lärt oss att organisera oss. Skall vi genomföra någonting, måste vi organisera oss. Skall vi leda politiken, skall vi föra fram något intresse av stort och smått, vet vi, att vi måste organisera oss. Joe Hill, Joel Hällström var svensk och han sa, organisera, organisera, organisera. Det gör vi. Vi organiserar oss i kvartersföreningar, i föräldraföreningar, penisonärsföreningar, fackföreingar, företagarföreningar, politiska föreningar…ja i allt.

De stora och tunga föreningarna, som fackföreningar och företagsföreningar…ja, de som har sedan Saltsjöbadsavtalet på 30-talet, tillsammans att besluta om löneläge och arbetsvillkor, har funnit varandra. Topparna av alla stora organisationer, institutioner, departement… umgås med varandra i den berömda svenska modellen.

Förhandla och skapa avtal, komma överens, skapa en konsensus för att kunna gå vidare i samförstånd, i förståelse av att alla måste kompromissa ifall man skall kunna gå framåt, är grunden för den svenska modellen. Det är grunden för civilisation. Ifall man skall kunna finna gemensamma lösningar när man har motstridiga intressen, måste man antingen slå sönder varann, eller finna sig i att man fick en liten del av det man ville ha.

Det är konstruktivt.

Om man nu samarbetar för att finna en väg framåt, kommer man slutligen att sudda ut skillnaderna allt mer, om man inte har kvar medvetenheten om sin intressekaraktär. Om man låter sig lockas in i gråzoner, utan att ha perspektiven klara för sig, om man låter sig luras in i ytliga gropar, utan att se slukhålen, ja då äts man upp av den starkare parten.

Tillhör man ledningen för en organisation som skall finna en lösning tillsammans med en ledning för en annan organisation, där båda organisationer representerar motstridiga intressen som tex. Arbetsgivarföreningen och fackföreningsrörelsen, måste man prioritera vad som är det viktigaste och man måste förhandla fram en rimlig kompromiss.Vår statsminister, Stefan Lövén vet detta. Han är väl tränad i förhandlingskulturen.

Till slut kommer man till en punkt, där ledningskulturerna liknar varandra, oavsett vem de representerar. Man formas av varandra.

Man kommer till den punkt, där fackföreningsrörelsens olika ledningar ”förstår”, identifierar sig med sina ”motståndare” . De motstridande intressena, som det mellan arbete och kapital, suddas ut och skillnaderna blir av en karaktär där de egentligen vill samma sak.

Motsättningar driver fram utvecklingen. Det är ett bekräftat faktum. Kräver man då konsensus, smetar man så småningom ut de olika intressena och färgerna från att vara klart blått och klart rött, blir brunt.

Men samtidigt går det inte att vara i underläge och tro sig kunna på lika villkor komma överens med kapitalet och få sina medlemmar med sig. Vore medlemmarna medvetna, insatta och inte dästa av mutor av olika slag, skulle medlemmarna kräva att deras ledning kämpar för deras intressen. De skulle släppa fram en ledning som representerade dem och inte korrumperade ja-sägare.

Samarbetet mellan motstridiga intressen har redan skapat en struktur som gör att ledningarna, topparna av alla organisationer av vikt, känner en gemenskap sinsemellan och ser sina medlemmar som den plattform de baserar sin makt på. En plattform de kontrollerar och styr.

På så sätt förstår man varandra tvärs över pyramidtopparna, samtidigt som man ser till att medlemmarna får tillräckligt för att hålla sig lugna.

Alieneringen av människor i samhället och i olika organisationer är en förutsättning för att systemet skall fungera. Alieneringen är ett resultat av det rådande systemet. Det vill säga, när makten kör över huvudet på folket, blir människor alienerade.

Det korporativa systemet, pyramidtopparnas sammanflätning, leder till både strukturell rasism, strukturell segregering av klass, kön, ideologier…och slutligen utarmar den överbyggnad vi har, den del av samhället som är en spegling av det produktionssätt vi har. Det innebär, att har vi ett produktionssätt som innebär vinstsökande och skapande av marknader för att uppnå detta, då har vi ett produktionssätt som innebär exploatering av människors arbetsinsatser för att skapa vinster åt ett fåtal.

Skulle vi ha ett produktionssätt där samarbetet var avgörande, där människor fick betalt efter sitt bidrag till produktionen, där vinster delas mellan de som producerar och de som nyttjar, där människor fick sitt grundläggande behov av att leva ett anständigt liv, även om de inte förmådde bidra, skulle det likväl ge utrymme för de som skapar och de som är framgångsrika.

En sådan ordning hämmar inte drivkraften och förhindrar heller inte möjligheten att tjäna pengar.

Däremot, tjänar man pengar på sina egna insatser, inte på andras. Det är vad som skiljer.

I samhällsvetenskaperna talar man om bas och överbyggnad. Om man med basen menar det produktionssätt som man har, menar man med överbyggnad allt annat. Utbildningsväsen, rättsväsen, politiskt system, religioner, ideologier…

Jag brukar i min undervisning rita en gubbe och kallar den för samhällsgubben. Under hjärtat, ovanför magen drar jag ett streck. Under strecket är basen. Ovanför strecket, som inkluderar hjärta, lungor och hjärna, är överbyggnaden.

Jag har ännu inte mött någon student som inte har begripit.

Jag kan stoppa i mig min mat och producera näring och avfall oavsett vad jag tänker eller tycker. Men om mina tankar, mitt hjärta och min andning förändras, påverkar det basproduktionen. Och tvärt om.

Bas och överbyggnad, mage, hjärta, lungor och huvud påverkar varandra. De är beroende av varandra.

Fungerar inte magen, påverkar det resten av kroppen. Och tvärt om.

Vad händer om överbyggnaden börjar tänka andra tankar än tidigare? Om den börjar tänka att människor inte har lika värde, egentligen, att man måste acceptera att det finns skillnader, att man måste acceptera att det finns ett A, B, C och ett D- lag?

Vad händer om överbyggnaden börjar tänka att man får skylla sig själv om man låter sig födas av fattiga? Att man får skylla sig själv om man inte accepterar att sälja sin själ, för att komma upp i medelklassträsket?

Börjar överbyggnaden att hysa fler sådana idéer samtidigt som basen är sammansvetsad i den korporativa, pyramidstrukturen, där topparna tillsammans med politiken, forskningen, trossamfunden, rättsväsendet, utbildningen…får man ett enhetligt samhälle. Ett samhälle som styrs av topparna och håller massorna på plats.

Rättsväsendet med våldsmonopolen håller samhället i ordning.

Samtidigt som politiker, som inte orkar se längre och se konsekvenser, pratar om allas lika värde, samtidigt som människor vet att verkligheten inte erbjuder det.

För att inte skada ordningen, störa strukturen dras den ena demokratiska rättigheten in, en efter en. Bit för bit. I bästa fall så att människor hinner vänja sig. I värsta fall, sker det fort. Då har man våldsordningen som försvarar nyordningen.

Den organiserade kriminaliteten och rättsväsendets våldsmonopol finner varandra steg för steg, för att inte bli utplånade. De möts allt mer som likvärdiga parter och blir så småningom samarbetspartners och utför olika uppgifter. Man tolererar varandra och ett relativt lugn upprätthålls. Ungefär som mellan kriminella våldsgäng.

Då har man uppnått samarbetsanda inom olika delar av våldsmaskineriet.

Idag finns en viss fördragsamhet mellan polis och organiserad kriminalitet, där polisen inser att den inte klarar av att bekämpa den.

Detta för att undvika våld.

Det skall till mer än hyggliga amerikanska polisfilmer för att övertyga vanligt folk att de kan känna sig trygga. Individuella poliser, domare…som är jyssta, finns det alltid. Men strukturen ger dem inte utrymme.

Talar de, försvinner de. Då lär sig alla andra, som nu, hålla käft och anpassa sig. Man underblåser tystnadens kultur.

Man vet vad man har, men inte vad man får. Håll dig på mattan och avvakta. Folk sväljer detta, utan att ifrågasätta.

Det råder ett stort underskott av förmågan till kritiskt tänkande i samhället.

Så skapar man ett fascistiskt samhälle i ett utvecklat och rikt land som vårt, på 2000 –talet.

Har det att göra med att det finns någon konspiration? En massa dumma människor?

Eller har det enkelt att göra med en naturlig utveckling som man måste vara medveten om och försöka förhindra? kanske det har att göra med att bekvämligheten tar över förståndet och moralen? Att rädslan är så stor att den fördummar?

Det finns en historisk process i vårt land, en utveckling, baserad på många olika avgörande inslag, som har lett fram till där vi står idag. Alla som försöker dra ytliga, oseriösa slutsatser, bidrar till den destruktiva utvecklingen.

Vad krävs då? Supermänniskor?

Nej.

Men det krävs att människor tar ansvar för sina liv och för vårt gemensamma samhälle. Det krävs en öppenhet, en insikt, ett civilcurage. Det krävs en ansträngning. Det krävs att människor bekämpar fönekelsen. Det krävs att människor på alla nivåer börjar tänka öppet och efetrtänksamt. ADet krävs att debattera öppet. Det krävs att våga det.

Jag har i många år talat om en fascistisering av vårt samhälle. En process som accelererar. Jag vill inte ha rätt.

Läs min bok, Den stora myten, en filosofisk – teoretisk analys av den ”svenska modellen”, så vet du vad jag menar.

 

 

 

Annons