Sverige endast svenska Åsanissar hava… vi fortsätter att odla en tradition av att kväsa det okända, och främja endast det jag känner igen. Det invanta. Det inskränkta. Jag anställer den som påminner om mig själv, även om arbetsuppgiften kräver något annat än vad jag och alla i likhet med mig kan leverera. Då känner jag mig trygg. Då slipper jag konkurrens. I den syrefattiga gölen börjar växtligheten att ruttna. Stanken sprider sig utanför dess gränser, men dess försvarare märker inget. Åsanisse är självgod och har sig själv som kriterium för vad som är världsbäst.
Jag har ofta funderat över hur det kommer sig att vår arbetsmarknad är så stel och trög. Varför är det så svårt att komma in på den. Inte bara för ungdomar, långtidsarbetslösa, invandrare men även för välutbildade svenskar. För begåvade människor. Det är som om begåvning vore en farsot.
Skyll inte på rasism. Skyll på det korporativa konsensussamhället. Skyll på Åsanisseelitismen.
Jag har förundrats över att kapitalister inte vill tjäna pengar, då de inte plockar upp begåvningar, duktiga, plikttrogna och disciplinerade människor som finns överallt. Dom saknar sätt att finna dem. KTH slipsarna sitter i styrelserummen och väntar på den rätte. Han kommer. Han är som dom själva och marknader förloras. Inte vidare begåvat.
Jag har funderat över varför kommun, landsting och stat, inte vill ha det bästa att arbeta hos sig. De skyller på att de måste ta hand om alla de som inte kan arbeta. Ja, men då är det så mycket viktigare att man också fångar upp begåvningarna. Det gör man ej.
Man sätter bedragare att sköta pengar och pedofiler till att sköta barnhem. Om de har de rätta intygen, behövs ingen koll eller anlagstest.
Varför inte pröva människor? Vill dom eller vill dom inte. Behöver de utbildning, organisera den då. Hur svårt kan det vara om man vill?
Istället uppmuntras människor att skaffar papper och all sköns intyg på det ena och det andra. Studielån på hög och som sedan blir ett hinder för att skaffa lån till bostad.
Man skaffar intyg och betyg som inte säger vad de påstås säga. För att få dessa, som är det avgörande, fuskar man till sig betyg, köper dem svart, fifflar och trixar sig igenom utbildningar. Man får en anställning man inte klarar av trots att intyget är rätt. Men vem bryr sig. Går det så går det.
Man kan också ha skaffat sig en massa erfarenheter, kunskaper, färdigheter och klokskap på vägen, som inte finns nedtryckt på något erkänt papper. Då finns heller ingen som är förmögen till att avgöra om jag kan något eller ej. Står det inte nedskrivet, finns det ingen som vågar tro att förmågan finns. Säger ingen åt mig vad jag skall tänka, så vet jag inte hur.
Alltså, det är ok. att jag trixar och fuskar mig fram till ett betyg och att med detta kan bli anställd. Samtidigt som efter att jag är anställd, upptäcker arbetsgivaren att jag är oduglig, men kan inget göra. En del skyller på LAS. Andra på kollektivavtalen. En tredje på inkompetenta rekryterare och fega dito.
Om jag skulle på grund av ett brokigt liv, med erfarenheter av vårt samhälle på flera nivåer, tänk om jag har vuxit upp utanför den svenska, syrefattiga gölen, och har med mig en kunskap och erfarenhet samt en självkänsla till följd av detta, då finns där ingen som vare sig kan, vill eller vågar testa min kompetens. Vågar ge mig en chans att visa mina färdigheter. Behövs det då att jag kompletterar mina teoretiska färdigheter, kan jag göra det medan jag arbetar. Men så törs ingen tänka.
Men om man under sin utbildning får familj och barn, familjen blir sjuk, strökurser måste tas för att få en inkomst, då det inte finns sommar och juljobb till de studenter som saknar kontakter. Studenter har många sätt de överlever på. Men de som lyckas bäst är de som har ekonomiskt och annat stöd hemifrån och familjens nätverk.
Således främjar systemet endast de redan priviligerade.
Elitismen fortskrider.
Fanns det en öppenhet, fanns det intelligens, fanns det mod skulle man finna flera vägar än den E4 som gäller för allt och alla.
Intet nytt har hänt. Systemet förhindrar konkurrens och nytänkande. Detta är givetvis i ett självförsvar, då med öppenhet och nytänk, skulle många dumskallar bli uppenbara för alla.
En ung man har förklarat för mig för flera år sedan att man borde först anställa och sedan utbilda.
Som gammal pedagog, ser jag många fördelar med detta. Att först börja arbeta som assistent, lärling, med enklare uppgifter är ett utomordentligt sätt att se om människan i fråga har fallenhet och intresse för arbetsområdet. Är det så, kan man lägga upp ett utbildningssystem som varvas med arbete.
Genom alla privatskolors framfart, uppbackade av inskränkt småborgerlighet och flumnissar, fick vi ett lapptäcke av s.k. skolor, där man fifflar sig fram, och anställer kreti och pleti för den grannlaga uppgiften att bilda vårt folk och kommande generationer. Detta har präglat vårt synsätt på skolning och bildning.
Det är huvudsakligen vinstintressen inblandade i dessa företag och gärna inlindade i floskler om Kunskap och Okunskap som dess motsats.
Ja, ni ser, man har subjektifierat kunskap. Ett subjekt som man kan mäta. Något man kan stoppa i en låda. Lägga på hyllan. Ta ner vid behov.
Något som något annat subjekt har definierat. Makten definierar vad som är kunskap.
Lika så med okunskap. Också ett subjekt. Något färdigt som finns. Här har vi kunskap i ena handen och här har vi okunskap i den andra. Så behändigt och livet ter sig inte så komplicerat och farligt.
Den som definierar har förstås tolkningsföreträde och vet vad som är vad. Ju mer antiintellektuell, som de flesta av våra politiker är, ju säkrare i sin övertygelse om vad som är kunskap och vad som är okunskap.
För mig är kunnighet och okunnighet adjektiv. Det beskriver ett subjekt. Jag, som person är kunnig och okunnig i förhållande till vad som krävs av mig.
Att jag har ett betyg bekräftar bara att jag har haft förmågan att anpassa mig till ett system och genomfört vad som krävs för att slinka igenom.
Det säger inte mycket om min egentliga förmåga.
Däremot vet samhället och staten att jag är en tränad soldat i detta system och skall kunna i likhet med ett kugghjul i ett maskinbygge, placeras in i apparaten på ett passande sätt. Det är säkert bra, men att ha det som enda sätt att ta sig in i samhället, bidra till dess uppbyggnad och utveckling, är en elitistisk Åsanissefilosofi då det blir kontraproduktivt.
Skulle jag ha råkat ut för en lärare som jag själv, som försöker lära ut ett kritiskt tänkande, och om jag som student tar det kritiska tänkande på allvar och utvecklar det, kan jag riskera att bli en outsider i vårt samhälle för resten av mitt liv. Åsanisseeliten vill inte ha kritiskt tänkande människor.
Samtidigt har vi allsköns förståsigpåare i Riksdagen som talar med tordönsstämma om nödvändigheten av utbildning, kontroll, betyg, ordning och reda, kontrollerade lärare som skall konkurrera med varandra om hur duktiga de är, klättra på varandra, köra egocentriska piruetter i klassrummen för att vara skolpolitiker till lags. Även om fjunet inte har hunnit falla från överläppen på de allvetande riksdagsmännen och minsistrar, så tycks de veta exakt vad som krävs. De talar så som prästen talar om Gud i kyrkan. Så talar svenska åsanisseriksdagsmän om den helige Kunskapen i Rikets sal, eller ja just, Riksdagen.
Av alla de reformer som jag har hunnit med i min lärargärning, har det aldrig varit någon skolpolitiker som har velat höra min och mina kollegers synpunkter på vårt arbete.
Tja, varför skulle man fråga dem på golvet? De är ju lägre stående så vi som vet bäst, bör sköta det här.
Så tänker Åsanisseeliten.
Bla bla bla bla bla Armen, sa Bert när han hörde en predikan.
Ja, just så, säger många av oss lärare när vi hör makthavare tala om skolan.
Många ungdomar får lära sig att har de bara rätta betyg, rätta intyg, rätta papper…kommer de att få finfin framtid.
Vi ljuger för dem.
Däremot uppmanar vi fiffelochbåg sidan hos dem. De skall klara sig igenom knaseriet och fifflar sig fram. Gör bara det formella. De blir uppmuntrade av ett samhälle som hycklar och säger en sak men tillåter en annan.
I en kommunal skola jag var på, blev jag ersatt av en busschaufför. Rektorn ansåg att denne skulle kunna se efter sin oregerlige son samtidigt som han kunde undervisa en mellanstadieklass.
Jag är behörig och erfaren lärare, och som sådan skulle givetvis aldrig komma i fråga att ersätta honom bakom en bussratt. Eftersom jag inte har busskort. Där finns det lagar och regler att följa. En hel fackkår skulle unisont tala om riskerna och faran och förbjuda mig.
Jag skulle heller aldrig sätta mig bakom en bussratt utan busskort.
Däremot var det aldrig tveksamheter för chauffören att ta över min klass.
Visst är det intressant?
Men, hade han nu haft fallenhet för arbetet, velat bli lärare, skulle den kloke rektorn ha gjort en utbildningsplan, där han kunde samtidigt arbeta som assistent exempelvis medan han utbildade sig. Men det var inte tal om något sådant. Vi blev jämställda i lärargärningen men skulle aldrig bli det som busschaufförer. Så ser man de facto på skolan och har så sett och alltjämt gör det, oavsett alla floskler som sprids från Riksdagen.
Vårt sociala system gröps ur, våra skyddsnät tänjs och brister. Den fria utbildningen i Sverige är villkorad, till att gälla dem som har stöd och ett enkelt liv för att kunna genomföra den.
Man rekryterar dem som liknar en själv. Således håller man en tillräckligt låg kravnivå och låter ingenting få växa om en själv. Ett garanterat sätt att gynna medelmåtteriet och behålla medelmåttan som norm.
Möter man då en människa med en helt annan bakgrund, kunskap och erfarenhet, finns det ingen förståelse, öppenhet eller nyfikenhet på att försöka testa kunskapen hos denne. Se om det går att ta till vara människans förmåga, trots att papperna inte ser ut som just mina. Det finns ingen öppenhet att finna vägar, söka lösningar och backa upp.
Till Sverige strömmar det in folk. Då tänker Åsanisse till ordentligt. Först SFI. Där finns det visserligen också ett antal lärare som ännu inte klarar svenskan, men vad gör det. Svenskar undervisar ju i engelska också, eller hur? SFI skall också vara introduktion till det svenska samhället.
Men det kan man väl göra som man vill med, lite efter hur man känner, eller hur? Sedan någon form av utbildning och kanske ett jobb efter 10 år.
Människor skall försörjas av skattebetalare i 10 år, sedan i bästa fall ge igen. Inga garantier. Åsanisseeliten accepterar att det finns tusentals människor som saknar förmåga att göra något för samhället. Som om det inte skulle finnas någon kompetens hos dessa. hittar man inte rätt kugghjul att sätta in i maskinen, är det fel på kugghjulet. Inte maskinen.
Människor har olika kompetenser och det gäller att plocka upp dem, placera dem där de behövs. För denna grannlaga uppgift, krävs politisk vilja, mod och kompetens.
Den lyser med sin fulla frånvaro hos våra ledare, våra beslutsfattare.
Varför är det så?
Jag känner en SFI lärare som efter att ha gått på kurs för att lära sig hur hon skulle förklara det svenska samhället för nyanlända, som tex. att det finns lag mot att slå barn….blev uppsagd. Den utländske rektorn hade blivit uppläxad av en farbror som studerade på SFI, där han anklagade den kvinnliga läraren för att förtala islam (sic!) genom att tala om agaförbud.
Då vek sig rektorn, för att inte bli anklagad för ”islamofobi” ( det betyder att man har ett sjukligt motstånd mot islam, vem som avgör sägs ej), han sparkade den kunniga och länge arbetande SFI läraren. Den feodala, muslimske farbrodern, fick rätt. Han fick föra in i vårt system sina egna medeltida synpunkter som härmed bekräftades av SFI skolan.
Vad är det mest pinsamma med denna historia?
Är det att gubben sa ifrån?
Nej, han gjorde vad han var lärd till och så som han visste det. Han, gubbe, ledande, patriark…hans skyldighet är att säga ifrån när det går emot honom. Hans kunskap var den att aga är rätt sätt att få barnen att göra det dom är tillsagda till att göra. Det är många som tänker så fortfarande i Sverige, både med Allahs och Guds hjälp, men också utan gudars hjälp. Den religiösa stämpeln, har ingen betydelse för synen på rätten att misshandla barn.
Det pinsamma är att rektorn inte förstod sin uppgift. Han färstod inte att han var representant för det nya samhället och att ge möjlighet till de nytillkomna att få en introduktion i hur samhället fungerar, vilka värderingar som råder, vilka lagar som gäller etc. Något de flesta både vill veta och behöver kunna för att komma in i samhället.
Då rektorn själv var utlänning, kan man tolka att han saknade insikt om informationens nödvändighet. Det borde ha varit tvärt om, just för att han själv kom en gång som främling, borde han ha vetat.
Rektorn i fråga, ville göra karriär och har lärt sig det fega, undanglidande sättet och därmed svek sitt uppdrag. Han gör karriär och kan skicka brev hem till hemlandet och skryta över sina framgångar i Sverige.
Denne rektor i likhet med alla andra, upprätthåller hyckleriet.
Slutsats: Vi har svenskar och invandrade som inte kommer in på arbetsmarknaden. Förklaringarna är amatörmässiga, ytliga och oftast ovetenskapliga. Man blir inte automatisk kriminell eller terrorist därför att man bor med en ensamstående morsa i förorten.
Däremot kan man bli det, oavsett var man bor, om man blir van vid att kräva och få, utan motprestation. Det man får blir aldrig nog.
Behandlar någon mig som ett hopplöst fall från början, är chansen stor att jag blir det. Men jag behöver inte bli det.
Att ställa krav på människor, är att visa omsorg. Att ställa orimliga krav, som hyckleriet gör, är att förtrycka och cyniskt förklara att en del människor är överflödiga. Vi har erfarenhet av vad sådant kan leda till i sin förlängning. Sverige är inte förskonad från fascism, snarare håller vi på att bygga den.
Avgörande är inte från vilket land du kommer.
Nej, det är lättare för en medelklassutlänning att ta sig fram i Sverige, än vad det är för en fattig svensk, utan stöd och kontakter.
Skillnaden går vid klass.
Det är den korporativa konsensussegregeringen, den upphöjda Åsanisseelitismen som råder och präglar vårt samhälle. Sätter man inte stopp för detta, växer vi in i fascism utan att den goda medelklassen ens har märkt något.
Rebecca Hybbinette 