Uj Uj Uj finns det medlemmar också?

 

Rajtantajtan på medlemmars bekostnad, är inte något nytt under solen. Kommunal, förbundet med de sämst betalda lönearbetarna, huvudsakligen kvinnor, också bland de största förbunden, har gjort det mest otillåtliga. Utgjutit sig i pompösa pampfasoner, bekräftat mitt påstående av att de stora intresseorganisationerna är korporativa, dvs. att topparna har mer gemensamt med andra toppar i andra organisationer, instutioner, oavsett vilka intressen de företräder, än vad dessa pampar har med sina egna medlemmar. Den enda orsaken till medlemsfjäsk är att pamparna kan parasitera på medlemmarna.

När man åker ut i  Stockhoms skärgård passerar man Anna Wisborgs minne. En liten semesterby, upplåten av Anna Johansson Wisborg, en bryggeriarbeterska, fackföreningskämpe och sedermera den första kvinnliga politikern i Stockholms Stadshus för SAP. Hon, till skillnad från dagens klassresenärer, glömde inte sitt ursprung eller sina fattiga och hårt arbetande medsystrar. Hon lät bygga denna semesterby bestående av 50 små hus, ursprungligen maskinlådor från Atlas (Diesel) Copco för att bryggeriarbeterskorna skulle kunna hyra för en liten penning, så att också de (inte sällan ensamstående mödrar) kunde dra nytta av den första lagstadgade semesterveckan. Allt var bra tills dess att pamparna i industriarbetarförbundet och tillika välbetalda män, använde husen till privata excesser.

Åter igen uppkomlingar, före detta jobbare, med lite pengar i fickan, position och som vanligt när obildat folk med tveksam moral får luft under vingarna, hamnar i vulgaritet, egoism och maktmissbruk.

Har vi sett det förr?

När Ben Bella bekämpade tillsammans med FLN (den algeriska motståndsrörelsen), den franska kolonialismen, var han noga med, som det fria Algeriets förste president, att inte hamna i koloniala maktfasoner.

Han körde själv sin Renault 4 L, med ett par vakter i bilen.

Han hade inte, vilket alla andra kolonialbefriare i Afrika och Latinamerika… gjorde, dvs. kopierat kolonisatörerna. Se efter sitt eget hus på medborgarnas bekostnad. Göra sig viktig, pompös, parasitera och dessutom vara så korkad att själv tro att man är guds gåva till mänskligheten.

Stor och viktig är den som lyckas göra vad som krävs och som värnar folkets intressen. Inte den som lyckas sko sig på andras bekostnad.

Det kan vilken kriminell, parasit, exploatör, våldsman som helst klara av. De är aldrig åtföljda för att de är stora och viktiga, utan för att de har makt och kan förtrycka och tvinga folk till underkastelse.

Som bekant håller sådant en viss tid. Tills det blir för mycket.

Högmod går före fall.

Sedan finns det dom, bland jobbarna, som gärna vill att alla skall vara likadana, alla skall belönas likvärdigt, oavsett vilken kvalitet på arbete man utför. Man hänvisar gärna till Pariskommunen som slutade i våldsförtryck. Innan det skedde, skulle alla ha lika betalt för olika insatser. De som riskerade mer än andra skall ha samma lön som ynkryggarna som pratar mer än handlar. Detta tror man är jämlikhet. Man vill inte se att det krävs av alla att göra den insats man förmår. Få det man behöver. En del förmår mer än andra. En del behöver också mer än andra. Detta kan premieras, uppmuntras. Men det är inte detsamma som att man själv skall premiera sig på andras bekostnad. Premiering är något som borde uppmuntras av medlemmar, där de visar uppskattning av sina valda som de anser vara duktiga på sin post. Är de inte duktiga, kan man rösta bort dem. Så är det i teorin.

En gruvarbetare och en balettdansös har det gemensamt att de sliter på sina kroppar i förtid och tvingas till tidigare pension. Det gäller en rad andra arbeten också. Då kan de inte bli jämställda med någon som inte utsätter sig för samma slit.

En företrädare, en vald person har ett ansvar. Blir det fel, kan denne skada många människor. Blir det bra kan samma bidra till de många. För att utöva sitt uppdrag kan det behövas särskilt stöd. Vid uppdragets slut, är villkoren desamma som för alla som avslutar sina uppdrag. Varför är det så svårt att hålla?

Att välja en kvinna till ordförande som i Kommunal, gör ingen skillnad om man inte är rasist och tror att generna är avgörande. Avgörande är om hon är duktig. Det har hon uppenbarligen varit, samtidigt som har varit i minoritet i toppen och inte lyckats gå emot, utan i likhet med pöseriet låtit sig smörjas av medlemsstölder.

Svårigheten är inte att man premierar de duktiga. Svårigheten är att fegisarna vill inte bli påminda om att de är just fega och vill framstå att de är minst lika duktiga, utan att behöva vara det.

Svårigheten är att det finns så mycket oginhet och egoism, inbäddad i jämställdhetsfloskler.

Den s.k. svenska modellen kan man nu delvis beskåda på Nordiska Museet. Där finns en lägenhet, uppbyggd i detalj hur de såg ut för en arbetarfamilj 1950. Det finns många idag som drömmer om en sådan standard. Något man kunde få fram genom att arbetsmarknadens parter kom överens om lön och andra arbetsvillkor.

Kapitalet tjänade på att kunna ostört utveckla monopol, förhindra otillbörlig konkurrens i landet, genom att hindra små företag växa sig starka och tillsammans med stat och regering bygga gemensam grund. Privata kapitalintressen, sociala hänsyn, politiska framtidsplaneringar gick alla hand i hand i den skimrande soluppgången.

SAP envisades med att ständigt proklamera att vinsten kan privatkapitalet fixa medan man skulle med politikens hjälp se till att fördelningen blev ”rättvis”, ge vad folk behövde och låta de rika sko sig.

Då blir ju ingen lottlös.

Med den logiken blev jobbarna chefer, uppkomlingar, nyrika och allt för ofta, vulgära och många förblir, arbetarbildningen till trots, inskränkta.

Nu kan man pampa över sina egna då man givetvis inte vågar gå mot de stora utsugarna. Ifrågasätta systemet.

Tänk lilla jag, hur stor jag blev!

De får en sådan skjuts av att bli viktiga och få makt, att de i likhet med  Idi Amin, Mugabe… blir samma typer av självgoda pampar.

Bildade, moraliska arbetare finns det inget behov av i apparaten. Därför syns de inte.

Sovjetunionen tillsammans med hela östblocket, odlade samma maktfullkomlighet och parasitfasoner hos en klick, hos en ny politikerklass. Se vad som hände.

Cesar, blev aldrig besegrad av yttre fiender, men av sina egna inre slitningar i glupska intressen av att vilja ha mer.

Den svenska fackföreningsrörelsen har sin storhetstid bakom sig. Det krävs en radikal, modig och framförallt, begåvad politik, för att svenska fackföreningsrörelsen inte skall sluta som en maffia. Snart har vi oligarker från facket så som skedde i Ryssland.

Människor är inte mottagliga för enfaldiga, religiösa halelujakomentarer, om att kunna ”se medlemmarna i ögonen”, ha som regel att ”tillåta det jag kan stå för” o.s.v. Pinsamt. Som en nyfrälst som vill övertyga om varför Jehovas vittne är lösningen på världens problem. Haleluja.

Jehovas vittne, har ännu inte lyckats komma på någon lösning, oavsett hur många domedagar de har proklamerat. Men de lyckas med att lura folk alltjämt. Att utnyttja deras sårbarhet, ensamhet och svagheter.

Fackföreningsrörelsen lyckas behålla medlemmar med bra försäkringsvillkor, vilka de har hos försäkringsbolag underställda facket.

Precis som svenska kyrkan, med ett stort antal medlemmar, som aldrig går i kyrkan eller begär något av kyrkan, men som har det som en liten försäkring ifall det skulle finnas en djävul trots allt. Man vet ju aldrig.

Alla dessa tycker det är ok att betala till svenska kyrkan via skattsedeln. Samtidigt som de påstår att de är för religionsfrihet.

Vad kommer folk att säga när muslimska församlingar kräver detsamma? Då kommer man påminna om att det är många som betalar utan att vara medvetna om det och man kommer inte acceptera detsamma.

Enfaldens pris är högt.

Feghetens likaså.

Acceptansen hos inte minst Kommunals medlemmar till pampfasonerna och vulgära excesser kan också ligga i att innerst inne, skulle folk göra som pamparna om de fick en chans. De skulle bli lika kålsupare och likadana parasiter.

Vi har sett dem förr.

Jag minns en fackligt aktiv som kallade sig själv för kommunist på den tiden, hur han stal artighetspresenter givna till mig i ett internationellt sammanhang. Man ger varandra en symbol efter ett samtal organisationsföreträdare emellan. Han tyckte inte jag skulle ”vara förmer ” än andra, d.v.s. han ville inte erkänna att jag var bättre skickad till detta samtal än han själv. Jag var dessutom vald, inte han.

Då stal han min lilla gåva med hänvisning till Pariskommunen om allas lika betalning. Att han hade mer pengar än jag, i egenskap av manligt betald arbetare, var av ringa betydelse. Oginheten och att stjäla vad det nu var jag fick, var för stark hos honom. Jag minns inte vad det var jag fick, en souvenir av något slag, men jag minns hans oginhet, hans egoism och hans förakt. Att jag var lägre stående i egenskap av kvinna, ingick i konceptet. Det väckte obehag och jag tappade lusten för mitt uppdrag.

Nu var jag vald och var förpliktigad att fullfölja det. Men min lust och vilja att ta på mig flera sådana uppdrag, var borta.

Det hade krävts att andra ställde upp. Men de gjorde ingen. Tystnaden är total. Alla tänker innerst inne att om de bara fick chansen skulle de minsann! Varför uppmuntra någon duktig?

Kanske det är oginheten hos russinsjälar som gör att pamparna gynnar sig själva och framhåller sig själva som oövervinnliga. Hade det funnits större generositet och erkännande av människors insatser och förmågor skulle det också finnas större kontroll och möjlighet att avsätta de olämpliga.

Några år senare var han en fackpamp och en utländsk arbetare bad mig om hjälp att blidka denne pamp, att göra det han var vald och förpliktigad till att göra så att arbetaren ifråga skulle få sina rättigheter. Det gällde ett vanligt fackligt ärende. Jag ringde upp den gamle ”rättvisekämpen” och hans förklaring varför arbetaren i fråga inte skulle få sina rättigheter eller stöd från facket, var ett svar i likhet med varför kapitalisten inte vill ge högre lön. Hela hans resonemang skrällde av total oförståelse för arbetares rättigheter. Oförståelse inför hans plikt och uppdrag. Total oförståelse för dessa för vilka han tidigare påstod sig kämpa för. Nu var han fackpamp med fin köpelägenhet på Ön i Malmö, fint värre.

Han hade glömt sina rötter.

Till skillnad från sådana med s.k. ”gamla” pengar, d.v.s. gamla utsugare som har hunnit bilda sig, utan att uppleva hot och konkurrens har de kunnat ta till sig humanistiska värderingar. Vår hjälte var en vulgär, inskränkt och maktfullkomlig pamp. En uppkomling av värsta sort. Utan självinsikt. Utan minne.

Arbetaren ifråga fick hjälp av Frimurarorden. Kan det vara en facklig taktik månde?

Jo, det krävs en moralisk hållning och det är svårt i ett samhälle som huvudsakligen uppmuntrar fiffel och båg. Går det så går det. Ägandet är den enda sanna rättigheten. Äger då något, så är du någon.

Därför ställer det högre krav på folkvalda. Men då skall också de folkvalda få det stöd de förtjänar. Förtjänar de inget, skall de bytas ut.

Många är de bråkiga fackombudsmän som blir uppköpta och indragna i mingelsalongerna, tills dubbelhakorna börja fladdra i unga år.

Fabrikerna ägnade sig åt att systematiskt göra förmän av kaxiga fackkämpar. De fick mer betalt och mer makt. De blev som Kapon på fabrikerna.

Vi har sett det förr.

När nu en rad av moraliskt indignerade röster hörs i samband med den senaste avslöjade, av många pågående skandaler och maktmissbruk på alla nivåer i samhället, kan man bara som en erfaren medborgare konstatera att det inte finns någon opposition i landet.

Det finns ingen seriös, kunnig, moralisk, medveten opposition.

 Det finns en massa pratmakare, PK människor som är rädda för att debbatera vad som finns där framför oss alla, utan hellre vill prata i sagor och gåtor om sådant som finns i huvudet på folk, mellan latteklunkarna.

Jag såg ett twitter av V-ledaren Jonas Sjöstedt, där han barnsligt uppgav att han hade sett en bra bilreklam. Reklamen ifråga var Volvo, som visade på hur arbetsdagen började för olika volvoarbetare och hur de gjorde den kända bilen. En slagfärdig reklam, en folklig och verklighetsbaserad skönmålning av en produkt. En 2000 talets variant av arbetarhyllningar jag såg i gamla öst. En bra reklambyrå.

Men för en s.k. vänsterledare att sprida sin barnsliga glädje över en välgjord reklam, visar på något annat. Må så vara att det sägs mellan skål och vägg, men att sprida det som ett budskap, visar bara på oförmåga att se propagandans otroliga genomslagskraft. I detta fall står det skrivet att det är propaganda, ensidig information, stämningshöjare och försök till att påverka dig till köp av produkten. Det är uppenbart. Även då, fångade reklamen/propagandan vår käre vänsterledare. Då funderar man över vad det är för annan propaganda, den som inte låter sig avslöjas med att det står skrivet att det är propaganda, den diverserande, den som lyckas krypa in i hjärnvindlarna och bli till en ”absolut sanning” som lyckas ockupera vänsterledarens hjärna?

Det lättaste är ju att vråla och marschera på gator med aggressiva förtryckarsymboler som nazisterna gör. Eller utveckla kriminell verksamhet som en rad andra gör.

Det svåraste är att rannsaka sig själv, utöva självkritik och våga se olika intressen, där man har en kompass att följa där folkets grundläggande intressen måste alltid komma först.

Uppkomlingar, pösmunkar och självgoda russinsjälar, är ingen värdig ledning för ett folk. Men det tycks gå tretton på dussinet, som mormor sa.

Men det heter ju att ett folk får den ledning det förtjänar.

På sätt och vis stämmer det. Är man flat och tyst, blir det så. Men det är heller inte lätt att motarbeta strukturer som gynnar enbart pösmunkarna och russinsjälarna.

Är strukturerna hårda, blir det nödvändigt med ett hårt motstånd och då måste det gå mycket långt i fördärvet tills människor orkar gå emot tillräckligt mycket för att förändra. Priset måste vara värt det.

Den egyptiska medelklassen gjorde revolt, men de var okunniga, oorganiserade och oplanerade, de har betala dyrt och det lär dröja tills nästa försök. Men då kommer det att vara bättre organiserat. Då kommer det kosta än mer.

Det är inte vare sig kultiverat, civiliserat eller klokt att låta samhället falla sönder innan någon åtgärd görs.

Vi har möjlighet genom yttrandefrihet forma något annat.

Är det fortfarande någon som undrar över SAPs fall?

 

 

 

 

Annons

REGERINGENS VANVÅRD AV DE REDAN VANVÅRDADE

Den socialdemokratiska regeringen satte igång, med Morgan Johansson i spetsen, en process av moralisk upprättelse för barn som har blivit vanvårdade på anstalter och i fosterhem under statens beskydd. Barn som staten omhändartar och placerar, skall ha statens skydd. Nu vet vi att det inte har varit så eller är så. Staten tog ej då ansvar och idag tar staten inte heller sitt ansvar. Inte för de redan vanvårdade och inte heller för de som denna dag, vanvårdas under statens vingar. Den humanitära stormakten Sverige är beklämmande i sin människokyla.

Däremot sattes igång en för många mycket plågsam process. Det kan ha sitt värde att människor utsätter sig för ytterligare skändningar och kränkningar, under förutsättning att det leder till något konstruktivt, till ett stopp för fortsatt statlig skändning av de minsta medborgarna.

Ett fåtal har blivit ”upprättade” genom ett penninganslag som ett plåster på såren. De flesta av oss, ansågs inte ha tillräckligt med skändningar, förtryck, övergrepp och misshandel för att det skulle vara värt för staten att göra den gesten och ge alla detta plåster.

Flera av oss, drygt 900, gick igenom intervjuer, dokumentletande och slutgiltigt ”samtal” med jurister, (av någon anledning) innan vi fick våra avslag. Andra av oss, skaffade fram handlingar själva och skickade in, innan de ”sista samtalet” med de upphöjda juristerna ägde rum.

Vi är flera med erfarenhet av att dessa jurister, sökte efter detaljerade, effektfulla utsagor. Sådant som tycktes kittla dem. Om det var för att de är kalla, härdade, vana, formalistiska… eller så som flera av oss uppfattade det, kanske för att de hade personlig njutning av detaljbeskrivningar. De av oss som inte vill ”sliska” runt med detaljer, försöka behålla en värdighet kvar, gillades inte av de präktiga prossiluskorna.

Vad var då syftet med hela denna fiaskoprocess? Vad ville staten uppnå? Ville man skaffa ett ”moraliskt” rykte för den sittande regeringen? Då kan man konstatera att det är misslyckat. Ville man visa sin humanistiska storhet inför folket och världen? Där blev fiaskot totalt, då man har valsat runt med de redan slagna. Man fortsätter valsa runt med slagna barn.

Fiaskot är ett faktum. Världen har inte funnit någon humanistisk stormakt i Sverige. Folket har inte upptäckt någon politisk ledning av landet, vare sig av den förra eller nuvarande regering. De slagna barnen slås fortfarande ner med statlig hjälp och oförmögna socialarbetare.

Kommuner som inte klarar av sina åtaganden, finner sätt att skyffla undan problem genom att med byråkratiska danssteg spara pengar. Påtvingande åtaganden som att ta hand också om främmande länders olycksbarn, skuffar undan de redan närvarande. Det finns fortfarande ingen kontroll till vilka familjer man skickar barn. De som redan finns här eller de som nyss har kommit. Staten hjälper till att utveckla barnhandel.

Man hotar föräldrar med att placera deras barn om de blir arbetslösa, eller föräldrar som saknar medel att stödja sina barn som är i särskilda behov. Sådant som barn har rätt till enligt lag, anses vara en skyldighet för familjen att ombesörja idag. Har inte familjen råd, ingriper staten. Inte för att hjälpa utan för att stjälpa.
De rädhågsna hänvisar till socialtjänstlagen, utan att våga kontrollera ifall den fungerar i praktiken. Eller hur verkligheten med de s.k. ”undanträngningseffekter” slår på barn med särskilda behov.

Med politisk svag ledning i stat och kommun, med sviktande tjänstemannamoral och tjänstemannaansvar, duckar man under svårigheterna och hänvisar till ”undanträngninseffekter” dvs. att de som redan lever i landet skall kliva åt sidan för de som kommer. Så tror man att man har löst ett problem. Kanske, men man har också skapat tio nya.

Barn, och barn med särskilda behov, arbetslösa familjer, bostadslösa familjer… har lagliga rättigheter som inte får utsättas för ”undanträngningseffekter”. Men ändå låter man det ske.

Stat och kommun försöker gömma sig bakom ett finger, som araberna säger. Men som bekant, går det inte.

Politiker borde handla snabbt och inse att denna situation, med fortsatt misshandel av redan misshandlade gynnar att människor får nog. Att människor saknar tillit till myndigheter och samhället. Att människor agerar efter egen förmåga.

Är det tillbaka till godycket som man vill föra landet? Är det tillbaka till medeltiden, med egna härer som ansvariga vill ha landet?

För att vinna tillit och för att få stöd av folket, måste stat och kommun agera ansvarsfullt och utan segregering. Man struntar i samhällets skyldighet i lag och föser över ansvaret på familjen utan att ge dem förutsättningar. Utan att ge den stöd.

Det finns en rad skräckhistorier om vad som sker i det tysta. Är det bara lögner? Rykten utan grund? Ingenting av värde att kontrollera, att undersöka? Så som det var förr, det fanns ingen anledning att kontrollera eller undersöka. När verkligheten även kommer ikapp staten, då bjuder man på skumpa och snittar i Stadshuset i Stockholm för att skyla över misslyckandet.

31 oktober 1945 skrevs ett avtal mellan Barnavårdsnämnden (dagens socialtjänst) och Harry Persson, barnafostrare där 17 punkter noggrant plitades ner. Att kyrkobokföra, vaccinera, fostra kärleksfullt och omsorgsfullt, förse med tillräckligt föda, hela och rena kläder, allt enligt årstiden.
Det skulle vara rent och helt i sängen och denna fick ej stå i dragig dräng eller pigkammare. Man skulle se till att barnet hade allt som krävdes för skolgång och ha rätt till fortsatt skolgång. Dessutom skulle barnafostraren vinnlägga sig om att föregå med gott exempel i fråga om ordning och renlighet. Fel skulle rättats till genom lugn och alvar, ej med aga eller misshandel, eller utelåsning.
Man skulle heller inte använda barnet till arbete av sådan art att det inverkar på skolgången. Barnet skall tas till tandläkare, läkare osv. vid behov.
Det fanns ombud för barnavårdsnämnden på bygden eller representant för myndigheten. Barnafostraren är uppmanad att med förtroende vända sig till myndigheten vid minsta förändring osv.
Detta var 1945.

Den enda uppfyllda punkten i detta kontrakt är kyrkobokföringen.

Avtalet gällde Kurt Samuelsson som blev placerad efter tre barnhem hos barnafostraren Harry Persson som skrev på avtal med staten om hur han skall sköta sitt fosterbarn. Han fick betalt från staten för detta. Då som nu.
Kurt gick hungrig.

Ingen representant för staten kom att kontrollera hur det verkligen låg till. Då som nu. Kanske ombudet på orten satt i knät på barnafostraren? Var det någon som undersökte det?

Är det någon oberoende kontroll nu? Finns det någon myndig myndighet som kan kontrollera hur statens och kommunens myndigheter sköter sig? Finns det någon kommunrevision?

Om något, har väl utredningen om de vanvårdade barnen och statens svek till sina mest sårbara medborgare, barnen, visat på att det inte finns kontroll och ansvarig myndighetsutövning.

Det finns en politisk korruption i tjänstemannaleden. Det saknas tjänstemannaansvar, som omedelbart bör återinrättas.
Det finns ingen anledning idag att människor skall känna tillit till myndigheter som missbrukar sin makt.
Hade folket kunnat känna tillit till myndigheter, hade inte heller denna oro visat sig i samhället som det gör idag. Polis, migrationsverk, sociala myndigheter avslöjar sina stora brister och försummelser sedan lång tid tillbaka. På detta reagerar folk.

Det är där man kan tala om kris, d.v.s. en utveckling av avdemokratisering, ökad individualism och allt som sker utan personligt ansvar.

Kurt ansågs inte heller vara värd en upprättelse av staten. Hans liv i misshandel var inte tillräckligt hemskt för att bli ”upprättad” av staten.
Han skrev en bok om sitt liv ”Vilket liv” där hans berättelse kommer fram.

Det psykologer har framhållit är att en vanvårdad barndom präglar hela livet. Det är inget man bara blir av med utan får bära till slutet. Det påverkar ens möjlighet att knyta an till samhälle och till människor.
Idag fortsätter övergrepp ske på barn som är i samhällsvård, men som ingen kontrollerar.

Godtycklighet har återinförts som samhällsnorm.

Det var godtycklighet och välgörenhet man bekämpade i förra seklets början, då det ansågs vara förnedrande.
Allt detta är begravt idag.

Kanske denna självgodhet måste få kunna klappa en krake på huvudet. Men om ”kraken” är stolt, skall denne sättas på plats.

Kan det ha att göra med att Kurt Samuelsson i likhet med mig själv, är maskrosbarn? Vi har levt våra liv utan kriminalitet, utan missbruk, utan psykisk sjukdom och utan självmord. (Dessa fyra kriterier för maskrosbarn brukar användas i forskningen).

Kan det helt enkelt ha att göra med svenska maktsjukan? ”Kväs den du kan, tysta den du måste och låtsas inte om verkligheten”.

Så har den kungliga demokratin i Sverige skötts och så sköter man den alltjämt.
Varför satte du igång fiaskoprojektet Morgan? Bara för att göra ont värre?
Kurt Samuelsson

Rebecca Hybbinette

Flyktingbarn och flyktingbarn

Jag ägnar årets första dag till att lyssna på radion. Jag hör om Sverige, framtidslandet. Man tar upp frågan om ensamkommande flyktingbarn. Jag minns de jag känner och har träffat, som var ensamkommande flyktingbarn från Finland. Hur de kom med en lapp runt halsen. Hur deras föräldrar, framförallt mödrar hade skickat dem till neutrala och krigsfria Sverige, i hopp om att de skulle överleva.

Jag minns också hur de långt senare förklarade sina umbäranden i Sverige, med att de hade blivit svikna av sina föräldrar. De hade blivit övergivna och dumpade. Hur de i vuxen ålder resonerade över att de hellre hade stannat kvar hos familjen på vinst och förlust och hur de aldrig kände sig införlivade i det svenska samhället. En del hade kommit till vidriga fosterfamiljer, där de hade blivit utnyttjade, försummade, förminskade och behandlade rasistiskt, som representanter för ett mindervärdigt folk. Andra hade kommit till kärleksfulla och omsorgsfulla fosterföräldrar, men där de ändå var tvungna att förneka sitt ursprung, sin familj och sina känslomässiga minnen.

Idag tar vi emot många fler ensamkommande flyktingbarn. De flesta är hitskickade med ansvar för att finna försörjningsvägar för familjen. Att ta hit familjen.

Radioprogrammet berättade med flera inslag av människor som har arbetat i många år med ensamkommande flyktingbarn. De vågade inte säga sina namn, eller låta sina röster höras. De var rädda för represalier.

Demokratiska, välkomnande Sverige, ger repressalier till de som gör den viktiga insatsen, att ta emot dessa barn.

De berättade om att ofta, kanske en majoritet, var ungdomar, inte barn. De ljög om sin ålder, för att få tid nog att få hit sin familj.

De vill inte komma hit. De blev beordrade. Sverige har ett rykte om att värna om barn. Då kan de som inte värnar om barn, utnyttja det. Sverige har ett rykte om att värna demokratin. Då kan de som inte värnar om demokratin utnyttja det. Eller hur?

Dessa barn/ungdomar bär ett ansvar för en hel familj på många människor. De blir indoktrinerade om allt de skall få, av tonårslycka, som mobiltelefoner, datorer osv.

Det är deras muta för att acceptera familjens beslut. De sitter här som gisslan. De avskyr att vara här. De känner sig, i likhet med de finländska barnen 75 år senare, dumpade och övergivna.

Flera av dessa människor jag har stött under årens lopp, bär en saknad, en sorg, samtidigt som de inte anklagar någon för sitt öde. De anklagar inte föräldrarna, som tänkande vuxna, då de kan föreställa sig den vånda det måste ha varit att släppa iväg sina barn, i hopp om överlevnad och bättre framtid. Samtidigt som våndan måste ha varit minst lika stor, i att vägra släppa iväg barnen, då samhällstrycket krävde det. Tänk ifall de vägrade att släppa iväg barnen till Sverige och att det sedan skulle bli dödat i krig, hur skulle de kunna leva med det?

Även om många av de finska krigsbarnen i vuxen ålder kan förstå logiken i att skicka sina barn till neutrala Sverige, så tycks många bära på en sorg, en saknad och en rotlöshet som tar sig många uttryck. Inte minst i missbruk, krossade äktenskap och sjukdom.

Att fly, är ingen självklarhet. Flykt har inte samma grunder när det sker.

Att springa från brand, storm och fallande bomber är en naturlig reaktion i ett sådant läge. Det finns inget alternativ förutom att låta sig brinna upp.

Att fly är också ett sätt att lösa olika problem på. Om det alltid är det bästa sättet eller ej, är en annan fråga som måste besvaras av den som flyr när den sitter med facit i hand.

Men vi som mottagare av flyktingar, har vi ett ansvar?

Hur annonserar vi ut i världen om hur vi tänker, om hur vi känner och om hur vi organiserar mottagandet av flyktingar?

Kan vi ta ansvar för rykten som sprids av flyktingars landsmän som finns här och som av olika skäl vill framstå som familjehjältar och ”tipsar” om möjligheterna att komma hit? Om inte, kan vi tydliggöra verkligheten?

Som det är nu, är det fegheten som låter andra berätta efter eget skön.

De som flyr, flyr inte från välbärgade demokratiska samhällen. De må vara välbärgade som individer, inte sällan mer välbärgade än vad de absolut flesta svenskar någonsin har kommit i närheten av.  Dessa flyr i hopp om att finna en fristad i Sverige, då de inte längre kan upprätthålla sin vanda levnadsstandard i sina egna länder.

Är de rika inte flyktingar då?

Självklart är de det. De har dessutom råd att fly hit.

Då ställer sig frågan, varför behandlar vi flyktingar och ensamkommande flyktingbarn som kommer hit, som om de vore fattiga, hjälplösa och  efterblivna?

Varför uppmuntras det svenska folket till att klappa dessa människor på huvudet och behandla dem som vi gjorde en gång i tiden i den kristna imperialismen, dvs. när missionärer for till Afrika, erbjöd glaspärlor mot riktiga dito, klappa dem på huvudet och sa att all deras kultur var primitiv och efterbliven?

Eller, varför Afrika, vi for till Norrbotten och gjorde likadant mot samerna.

Handlar inte den svenska flyktingpolitiken om ett kolonialistiskt arv, som vi aldrig fick utöva på riktigt?

Handlar inte den svenska flyktingpolitiken om ett socialt ingenjörskap i Gunnar och Alva Myrdals efterdyningar? Ett synsätt på människan och samhället i konstruktionalisten  Poppers anda?

Handlar inte den svenska flyktingpolitiken om hur man ska på ett pragmatiskt, effektivt och rationellt sätt utnyttja människor för sina egna syften, dolda bakom egenhändigt ihopknopade camuflagenät?

Per Albin Hansson sa: ”Vårt försvar är gott”.

Var det för att han var tvungen som statsminister ingjuta mod hos människorna, fast han visste att sanningen var tvärt om?

Eller var det för att han hade en bror som var nazist, med kopplingar till Nazityskland som i sin tur kunde garantera den svenska neutraliteten mot vissa eftergifter?

Kunde PA Hansson handla på något annat vis, i det läget? Förmodligen inte. Men onekligen är det en komplex fråga som tarvar sina funderingar.

”Öppna våra hjärtan”, säger Reinfeldt, med bildningsnivå från reklambyråer och där dumpressen villigt hakar på, väl medveten om att det är en bra reklamjingel. Reinfeldt representerar den antiintellektuella varianten av vulgärpolitiker. Passar bra in med reklamjinglar, vet att han inte kan hålla på för länge för att inte bli avslöjad. Reklam är både flyktigt och beständigt i sin ytlighet. Politik är business.

För att få med sig vanligt dödliga, slänger man ut slogans, jinglar… men inte resonemang. Inga analyser. Ingen trovärdig och ansvarsfull genomgång om sakernas förhållanden.

I den kommersiella demokratin betraktas människor som boskap, som något man kan utnyttja som kollektiv, som man kan skyffla åt den ena eller andra sidan. Människorna slår ifrån sig, ser sig som ”individer” i boskapshjorden. Människorna är som apan, hålla för munnen, för ögonen, för öronen..usch så hemskt! Det där finns inte!

För att stimulera denna lågpannade befolkning, slänger man åt dem vulgära och ytliga jinglar, som befolkningen sväljer!

Alltså har vulgärpolitikerna i kommersialismens anda helt rätt!

Eller?

Vi köper ju konceptet!

Det är synd om människorna, sa Strindberg. Jovisst.

Det är synd om flyktingarna, säger alla ja-sägare. Jovisst.

Ingen har fel.

Dock.

Är det så enkelt att lösa stormaktspolitiska frågor med att säga att det är synd om människorna?

Krävs det inte lite mer?

Jag minns en familj jag räddade från krigets Libanon, med mycket möda, arbete och engagemang, samt gav jag inte enbart av mitt överflöd, utan ändrade mitt liv så att jag kunde bistå dem.

En sak jag lyckades med innan de kom, var att samla ihop två sopsäckar barnkläder. Graningestövlar, overoller osv till tre barn. Kvalitets kläder som jag själv aldrig hade råd till för egna barn.

Jag erbjöd en lägenhet i mitt hus, jag hade möblerat och ordnat och visade modern när hon kom och önskade henne välkommen.

Jag överlämnade barnkläderna.

Hon förklarade för mig, mycket myndigt att hon visste från Beirut att i Sverige skulle hon få allt nytt, pengar och nya möbler. Varför skulle hon acceptera det jag hade att erbjuda henne? Allt var ju gammalt!

För henne betydde använda saker detsamma som fattigfolk. En klassificering nedåt. Hon tog sig hit, för att få en klassificering uppåt.  I hårda klassamhällen är det viktigt med vi och dom.

Jag var också någon hon ansåg stå under henne, då jag inte var arab. Hon bytte ut det när det passade för muslim. Jag var någon som skulle utnyttjas.

Hon gjorde som hon var fostrad till. Hon gjorde vad hon visste var bäst för henne och sin familj.

Frågan är, vad gjorde Sverige? Vad gör svenska myndigheter? Vad gör det svenska samhället? Varför får hon rätt och jag fel, i mitt eget samhälle?

När jag gick ner för trappen, slängde hon de två säckarna på mig bakifrån så att jag föll nerför trappen.

Det tog tid för mig att försöka förstå. Jag fann olika förklaringar, som krigspsykos, rädsla, trötthet….

Men efter en tid, då jag lärde känna henne och hennes familj, då jag har arbetat och levt med människor från liknande bakgrunder, eller människor från så kallade U-länder, dvs. folk från samhällen som inte ser ut som vårat, inser jag att bortförklaringar som krigspsykos, det är synd om…  de vet inte vad de gör…osv är nedlåtande förklaringar.

Det är kolonisatörsförklaingar, skramlandes med en påse glaspärlor.

Nej, människor som flyr, kalkylerar krasst med vad som är de bästa oddsen.

Det är mänskligt. Så gör människor. Så gör jag. Så gör du.

Jag har tvingats leva som flykting i mitt eget land. Eftersom jag inte föll in i kvoten, i det kolonialistiska schemat som är inpräntat i den byråkratisk/politiska ryggmärgen, har jag i likhet med tusentals kvinnor tvingats leva som flykting på grund av våldsförföljelse och hederskultur.

Då det handlar om kvinnor, måste vi själva sköta vårt försvar. Vi skall skydda oss från tränade våldsmän, som kan mörda med ett långfinger, som kan sköta vapen, som har tillgång till dessa.

Detta är vad polisen kräver av oss. Det är vad politiker och Riksdag kräver av oss.

Bygger man upp en feghetsstruktur, som Sverige har gjort, är det offret som skall bevisa att det är utsatt. De som har resurser, de som har utbildning på området, de som har våldsbefogenhet, har inte tid, de har fikapaus.

Ursäkta ironin. Den är befogad.

Från att ha kommit ur en vikingakultur, där det var hårt men tydligt, kan man säga att klasskompromissandet, som socialdemokratin och liberalismen står för, är den stolta ryggradens brutala avbräck.

Jo, jo, du som har läst så här långt, vill jag tillägga att visst måste man kompromissa.

Kompromissen är en skön konst, som få makthavare förmår. Du kompromissar för att ta dig fram, så som du zickzackar med skidorna. Men missar du målet, blir du själv en kompromiss. Varken det ena eller det andra. Kompromiss, är både verb och adjektiv. En kvalitet. När det blir till ett subjekt blir du till den flata politikergarnityr vi har.

En Löve´n , En Magdalena, en Bernstein…

Du blir inte målet. Du blir vägen. Och vägen kan fara åt helvete.

Det största misstaget den politiska ledning med myndigheter har gjort för att klara av flyktingströmmen till oss, som man har falskeligen inbjudit, samtidigt som man har utnyttjat godheten hos det svenska folket, är att göra skillnad på dom som lever här och dom som kommer.

I en byråkratisk logik skapar makten nya regler, möjligheter till de som kommer, eftersom man är rädd för vad de kan ställa till med om de inte får som de vill och tror sig ha fått löfte om och därför kom hit. Samtidigt som man inte ger de som lever här samma möjligheter.

Heter jag Ali, är flykting får jag omskolning, stöd att komma ut i samhället. Heter jag Pelle, får jag inte det. Vad tänker Pelle då, enligt den superbegåvade makten?

Han kanske missade utbildningsmöjligheter på grund av familjesituation. Han kanske blev avskedad på grund av nedläggning. Hans A- kassa är slut.

Men Pelle kanske har en farsa i ett jaktlag…

Den största delen av befolkningen, än så länge, är utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Är det någon som har tänkt på det?

En politiker som skapar förtroende, är en politiker med tentakler i myllan.

 Sådana finns inte.

SD har haft en glansperiod med den möjligheten. De börjar kristallisera sig in i PK- gänget och boar in sig i ett begränsat uppkommlarskikt.

De riskerar att utesluta de längst ner. SD är på väg att bli ett ytterligare medelklassparti. De kommer så småningom att sälla sig till de andra och vice versa.

De har valt bundsförvanter bla. som zionister (sionister) ( för att motverka sina nazistiska inslag, som om det vore skillnad på zionism och nazism) och på grund av deras medelmåttighet tagit emot stöd från etablerade reaktionära kretsar.

Detta till trots, har de till skillnad från  alla andra partier, tentakler ner i myllan.

I värsta fall blir de PK och alla andra fylkas kring dem. I bästa fall håller de kvar en nål i arselet på etablissemanget, tills dess att just etablissemanget börjar förstå att söka sig till folket, söka rota sig ner i myllan och inte enbart ägna sig åt sina kotterier med bekväma ja-säjare, sina byråkratiska skyddslösningar, eller sin tilltro till att mekaniskt förstå folket genom att smyglyssna på dem via apparatur.

Åsa Nisse eran är över.

Jag önskar att få möta år 2016, politiker som vågar sig bort från bekvämligheten och vågar lyssna på vad folk har att säga. Lyssna på deras erfarenheter, deras oro. På vad folk upplever. På deras förtvivlan.

Jag önskar detta, därför annars tror jag att vi kommer att möta ett 2016 med hårda och brutala motsättningar.

Jag har sedan tolv års ålder ägnat mig åt att försöka förstå det politiska spelet. Jag har på vägen skrivit en doktorsavhandling om den svenska socialdemokratins roll i vårt samhällsbygge.

Jag har blivit tillfrågad av många internationella politiska aktörer om vad jag tror om vår utveckling och framtid. Men aldrig av svenska.

Jag tar mig rätten att utnyttja den demokratiska möjlighet jag har att skriva fritt, (än så länge), hur jag tänker. Jag gör det för att jag är orolig. Jag är rädd för den utveckling vi för. Om makten vaknar för sent, om makten inte förstår sig på att ta till vara folkets resurser då kommer folket att ändra på makten. Det kommer inte bli till det bästa.

Vi, är ett av historiens mest utvecklade humanistiska samhällen… vi, på grund av inskränkthet kommer att curla fram en diktatur, baserat på vad vi redan har skapat.

Det är därför jag skrev  Den stora myten.

God fortsättning på 2016