Jo, det är skillnad på kultur och kultur

 

Man får inte göra skillnad på ”vi och dom” säger enfaldens apostlar, och gör det lätt för sig. Det är bekvämt att vara ja-säjare, att vara femtekolonnare, att inte ta ansvar. Det är bekvämt, som skådespelaren Stefan Sauk säger, inte vara vuxen. Inte säga ifrån. Det är som att kissa i byxan, först befrielse och sedan tärande skavsår.

Det finns många inslag i olika kulturer som jag har mött, som jag gärna tar till mig. Det finns många inslag i olika kulturer jag har mött, som jag har tagit till mig. Det finns många inslag i den kultur som råder i Sverige, det land jag lever i och har levt i många generationer, som kommer från främmande kulturer och som har utvecklats tillsammans med alla andra som bor här till en gemensam kultur, som vi kallar för den svenska kulturen och som är min.

Men det finns också inslag av kulturer och hela kulturer jag inte vill ha i närheten av mig. Som jag bekämpar och tänker fortsätta bekämpa.

I bästa fall får jag höra att  ”nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla” , eller ”låt oss alla hålla handen” , ”alla är vi lika” . Ja, den vanliga ramsan av den som vägrar vara vuxen.

Olika omständigheter skapar olika förutsättningar. Är inte det något som har varit genomlyst, verifierat redan från renässansen? Borde det inte ha satt sig i hjärnan hos folk än?

Vi har samhällen i världen som har diktatoriska förhållanden. Det finns dem med klanförhållanden och patriarkala strukturer, där övermannen, i likhet med maffiabossen är den absolute härskaren. För alla andra gäller bara underkastelse. Dessa strukturer bannlyser alla former av kritiskt tänkande. Av ifrågasättande. Det finns dom som aldrig har rätt att tänka.

Kvinnor skall över huvud taget inte göra sig besvär. De kan i ”godhetens” namn få en liten sfär vilket inom de får ”tänka”, så länge de inte tänker för mycket eller tänker fel.

Jag har varit med om detta otaliga gånger. Jag har sett hur det fungerar.

Det är makthierarkier som gäller där underkastelse av den rådande makten är det enda rätta.

En kritisk hållning, ifrågasättande av grundläggande teologiska normer, en dialog om vad som gäller inom den muslimska teologin, en öppenhet till olikheter är sådant man måste inse är en nödvändighet för den demokratiska kulturen. Skall islam fungera i demokratier, måste muslimer sätta fart med en sådan utveckling.

Är det någon muslim som vill göra islam demokratisk?

Varför får vi aldrig höra deras argument?

Gillar man inte demokratin, då är frågan varför söker sig folk till länder där en majoritet håller sig till en demokratisk kultur? Eller är det så att man bara vill utnyttja demokratin för egna syften?

Sedan är det inte sagt att den demokratiska kulturen är på något sätt fulländad, tvärtom. Det finns stora brister, men den kan bara utvecklas under kritik.

Jag hörde en intervju med en imam i Sverige, Barakat. Hans främsta oro var att vad han kallar för ”islamofobin” skulle ta fart efter Brysselattentaten.

Den som har myntat begreppet ”islamofobi” har gjort det för att vända kritiken bort från de inslag i islam som kan vara underblåsande av fanatism och våld. Det är en manöver för att slippa behandla islam kritiskt. För att slippa skapa dialog med reformatörerna av islam. För att slippa erkänna islams nödvändiga anpassning till demokratiska samhällen. Då passar det att anklaga alla som kritiserar islam, för ”inbillningssjuka”, då begreppet fobi, betyder att man har en inbillad sjukdom, eller överdriven rädsla.

På samma sätt som man blir anklagad för att vara antisemit, när man kritiserar israelisk ockupationspolitik.

Jag har varken överdriven rädsla eller inbillad sjukdom när jag säger att om inte muslimer, med sina ledare, anpassar islam till demokratiska förhållanden, om man inte ifrågasätter olika förhållningssätt, synsätt, sedvänjor inom de muslimska kulturerna, då har jag och i likhet med mig, många, många anledning att vara rädda.

Då kan man inte som Barakat, göra sig till offer, tycka synd om sig själv. Hänvisa till att det är huvudsakligen muslimer själva som lider. Ja, varför gör de det?

Han hänvisar till att de flesta muslimer självfallet inte är våldsbejakare. Men det räcker inte.

De flesta tyskar var inte nazister heller. Men de höll tyst. De lydde order. Så som imamerna gör.

Majoriteten muslimer är inte våldsvurmare, men de har en tillåtande miljö, som Hans Brun skulle säga.

Får man inte kritisera, ifrågasätta, fundera öppet över sakers tillstånd, ja, då tillåter man saker att gro i det fördolda. Då har den muslimska massan i likhet med ja-säjarmassan i landet, accepterat dessa förhållanden i tysthet.

Att vägra ta ansvar för sin tro, är att acceptera leva i underläge och bli utnyttjad av andras maktintressen.

Att vägra ta ansvar är inte detsamma som att inte ha ansvar. Man får betala i alla fall.

Det är din skyldighet som troende att ta reda på vad det är som måste omförhandlas i din religion så att den kan utvecklas i ett demokratiskt samhälle och inte komma i konflikt med rättssystemet eller rättstänkandet.

Denna princip gäller för varje politiskt tänkande person likväl.

Vi har flyktingar som kommer hit för att de drabbas av fanatiska samhällen därför att de är ateister. De blir trakasserade och hotade till livet av andra flyktingar som är troende.

Hallå, hallå!!! Var är ni imamer? varför går ni inte till era undersåtar och förklarar att var och en har rätt till att tro, de har rätt till sin egen tro, och de har rätt att inte behöva tro på någonting alls.  Ni skall förklara att religionen är en privatsak. Då agerar ni som demokrater. Varför gör ni inte så?

När undervisar du sådant i din moské, Barakat?

Jag ser inte varför jag skall betala skattemedel till religiösa samfund, som vägrar acceptera ett demokratiskt samhälle. Läpparnas bekännelse räcker inte.

Att vara ja-säjare är ingen konst. Att ta emot det som skänks en, är ingen konst. Men att själv bidra med, att själv kritiskt granska sin historia, sin bakgrund sitt åsiktssystem i religiösa eller politiska termer, kräver något av dem som vill bo här. Det är något som man måste fostra, bereda och ge förutsättningar för. Det är inget som ska deklareras vid högtidliga tillfällen enkom.

Det är inte för en ickemuslim att gå in bland muslimer och tala om för dem hur de skall göra. Det är för muslimerna själva att göra det. Det är ert jobb. Det är vad som krävs och förväntas av er om ni ska bo i ett gemensamt demokratiskt samhälle. Vi har sett alldeles för mycket av den dubbla bokföringen, en sådan man måste ha i förtryckarsamhällen. Det är dax att även imamer växer upp nu och tar sitt ansvar.

Det är viktigt och avgörande av självbevarelsedrift, om ni vill överleva som civiliserade människor tillsammans med andra. Det är av nödvändighet att ni för en kamp för att skapa tillit och utveckla samarbete med det övriga samhället.

Jag vill se den modige imam som ställer sig upp och säger att det är dax att troende muslimer rensar ut förtryckarfasonerna, kvinnoföraktet, sexualförakt, barnföraktet, ja, människoföraktet.

Jag vill se den imam, eller muslimsk ledare som vågar säga ifrån underkastelse av klanintressen, av familjeintressen. Jag vill se den imam som vågar ställa upp på ett öppet demokratiskt samhälle även när det kostar och inte bara när de får något till skänks.

Skulle vi få sådana muslimska ledare, då fanns det möjlighet att även våra enfaldiga politiker skulle få en chans att lära sig något. Som det är nu, snubblar de på varandra. Det går 13 ja-säjare på dussinet och de leder oss i fördärvet.

Jag har stött på kvinnliga imamer, (givetvis räknas de inte som det av de ”riktiga”) men där finns en större öppenhet och möjlighet att utveckla islam inom demokratin. Men det är ändå deras sak. Min sak är att kräva att de anpassar sin kultur till vårt demokratiska samhälle. Att de gärna får bidra till att utveckla vårt demokratiska samhälle.

Det hade varit den stora vinsten, att muslimers demokratikamp medför vidareutveckling av vår demokrati som lider av stora underskott.

Det tog lång tid för kyrkan att anpassa sig till demokratiska förhållanden. Det är bara 16 år sedan religionen blev defacto fri i Sverige och statskyrkan började lösas upp. Vi har haft demokrati sedan 1921, då byggandet började. Det har suttit hårt inne, men du kan med en bildad och seriös präst idag diskutera de svek och det våld som kyrkan har ägnat sig åt genom historien. Den möjligheten har jag ännu inte träffat på bland imamer.

Vi har inte tid att ge islam 100 år för att kunna anpassa sig.  Snabbar de inte på, kommer det att smälla.

Det gäller att fatta det.

I egenskap av ordförande för Humanisterna i Stockholm för några år sedan var jag inbjuden till Södertälje att diskutera med en imam.

Han kom dit och för att inte lorta ner sig (att diskutera islam med en kvinna och dessutom icke troende dito) hade han med sig två herrar till.

För att den andre imamen inte skulle lorta ner sig  fick den tredje i sällskapet, en troende industriarbetare som hade läst på koranen och plitat ner sanningar, stå för ”diskussionen”.

Jag ville ju inte såra någon av gubbarna i sin ynkliga och bristande mandomskänsla, så jag och mötesdeltagarna tog hänsyn till dessa herrar och deras nivå, då det var uppenbart, att efter trettio år i landet hade de ändå inte förstått någonting.

Man säger inte till någon som inget begriper, att han inget begriper. Man försöker avsluta samtalet på något anständigt sätt.

Trots att jag hade tvättat mina händer, var där ingen som ansåg min hand  tillräckligt ren att tas i.

Varför ska jag och alla andra leva med detta?  Skall jag klappa folk på huvudet och säga att de är så korkade så att det är inget att bry sig om? Är det att vara anständig, visa respekt och att vara human?

Eller skall vi lägga saker öppet på bordet och kräva att dessa kulturer bekämpas?

Din kultur förespråkar pedofili, det är brottsligt.

Din kultur förespråkar tvångsgifte (av båda könen), det är brottsligt.

Din kultur förespråkar könssegregering, det är brottsligt.

Din kultur förespråkar och underbygger kvinnoförtryck, det är brottsligt.

Din kultur kräver underkastelse av vissa företeelser och sedvänjor, det är brottsligt.

Din kultur kräver en parallell lagstiftning som är förtryckande och segregerande (sharia), det är brottsligt.

Är du som muslim redo att bekämpa dessa saker tillsammans med mig?

Vill jag ha sådana här kulturer? Nej.

Vill jag att de skall sprida sig? Nej.

Varför skall jag då i hela fridens namn göra avsteg från mina rättigheter för att gynna dem?

Varför göra avsteg från min trygghet?

Varför skall jag avstå av mina skattemedel till att gynna människor som framhåller dessa synsätt?

Varför ska jag acceptera att alla vi som redan bor här ska få mindre till våra barn med särskilda behov, till våra sjuka, till våra gamla, till fattiga och alla dom som vill förändra sin livssituation med egna ansträngningar?

Varför skall jag tro jasäjarpolitiker som påstår att inga av dessa miljarder som går till att kväsa avarterna går ut över annan socialpolitik?

Visserligen har det varit en rad urusla skolpolitiker som har sänkt kvalitetsnivån på skolan de senaste 20 åren, men detta till trots, tror jag de flesta kan enkelt räkna ut att om flera miljarder går till sådant som är något helt annat än vad som var väntat, måste dessa pengar tas från annan verksamhet. Eller har alla parasiterande globala monopolister betalat ur egen ficka månde?

Varför har alla politiska Pippilångstrumpare, pastorer i hallelujakörer blundat, hållit för öronen och täppt igen käften när det har krävts att de skall säga något klokt? Istället för att våga vara vuxen, som Sauk säger, ta ansvar och sätta gränser. Då kanske vi hade sluppit ha en greve som säger sig representera  ”trycket underifrån” . Som om han och hans familj skulle ha brytt sig om sådant genom historien.  SD hade inte varit som nu är.

Nu är det sent.

Svenska ja-säjarpolitiker kommer att tvinga svenska folket att rösta på pest eller kolera. Något annat finns ej.

När liberalerna velade å ena sida och å den andra sidan under mellankrigstiden i Tyskland, vann Hitler.

Är det verkligen någon som inte är analfabet, som kan idag säga att de ingenting har begripit och lärt av historien? Att dom är oskyldiga?

Jo, det är skillnad på kulturer. Det finns parasitkulturer, som knappast är förbundna med trosuppfattningar av särskild religion, som är förkastliga.

Det finns maffiakulturer, som i likhet med klankulturerna tvingar på oss diktaturen.

Det är sant att Sverige har talang, men Sverige saknar ledning. Sverige saknar ansvarsfyllda, kunniga, tänkande politiker.

Medelmåttigheten har blivit en dygd.

Det räcker nu!

Om du tillhör dom som vågar sätta ner foten, så visa det på något klokt sätt.

Men gör du inget, kommer den historiska bilan falla också över dig, du kommer tillhöra de historiska svikarna, den stora ja-säjarmassan som inget gjorde.

Därmed kommer du tillhöra dom som får bära ansvaret för att istället för att förbättra demokratin, kommer den att raseras.

Vi är många som kommer hålla dig ansvarig för det.

 

Tänker du ta det ansvaret?

 

Jag vill föreslå en blogg som är mycket facktaspäckad och kunnig. Den skrivs av fil.dr Mona Lagerström och bloggen heter:

http://www.purdahbloggen.se

 

Där kan du se vad som sker av vad som inte synes ske, då ingen förstår eller vet vad dessa kulturer bär med sig.

Annons

EN SLOKANDE VÄNSTER UTAN VÄNSTERPOLITIK.

Inte sällan kommenteras politiken i vänster och högertermer. Som om det skulle finnas en vänster i Sverige. Det gör det inte. Inte om vi ska granska vad som skulle kunna gå under ”vänsterpolitik”.

Det finns alltid en ”vänster” i förhållande till vilken avgrundshöger som helst, men det är väl inte vad som avses? Då skulle SD vara vänster i förhållande till Nationalsocialisterna, eller?

 Den trötte Greider pyser i Aftonbladet, (som han har tillgång till att bre ut sig i), där han efterlyser en tredje ståndpunkt i migrationsfrågan.

Sossarna intog en tredje ståndpunkt i kärnkraftsfrågan, med nja svar för att i framtiden (den oändliga) så småningom (med myrsteg) trappa ner kärnkraften (bit för bit). Detta skedde förstås inte (om det var någon som verkligen trodde det) utan det var (som vanligt) den hårda, kompromisslösa och brutala marknaden som stänger för att de inte längre får socialbidrag till verksamheten från skattebetalare. Slut vare här!

På 50-talet ville SAP med Erlander ha en alldeles egen atombomb och intog en tredje ståndpunkt för att med tiden komma fram till det, (via indirekt tillgång i nära samarbete med NATO) och nu slutligen kommer det att finnas tillgång till den heliga supermuskeln, med ett NATO värdlandsavtal. Jovisst har ”en tredje ståndpunkt” haft framgång.

Greider tillhör dom som vågar yppa öppet numera, (satt hårt inne) att det inte är trovärdigt att ha öppna gränser för alla som väljer Sverige att komma till. Trots den mörka ögonbindeln, sipprar ljuset in i den mest flackande och osäkra blick. Greider börjar försiktigt treva efter nationalstaten, han mumlar något om att den fortfarande finns, och så länge den gör det, måste den respekteras i någon form. Kanske. Ja, ähum ähum.

Greider trots sin ängsliga hållning står för någon realistisk hållning, om den skall jämföras med en förment vänster. Han säger att vi kan inte ta emot fler än vad vi kan ta hand om på ett anständigt sätt.

Tänk att anständighet har blivit kontroversiellt.

Den inbillade vänstern svarar att vi kan ta emot fler, förena familjer och det är bara dumma rasister som vägrar. Att förena familjer anses av den självutnämnda vänstern till och med vara en s.k. feministisk politik.

Ja, nu kan man säga vad som helst och det kan betyda vad som helst. Det behövs ingen censur i ett sådant samhälle. Den förmenta vänstern talar till människor, inte med. De förmenta ungliberalerna, talar till, inte med.

Det intressanta är att alla partier och en  rad ungdomsförbund  har något intressant gemensamt. De talar till oss alla och de vet bäst. Nu har vi grevar som Weichtmeister, som säger sig representera folket underifrån, folket…  Alla tycks ha emigrerat till molnet. De sitter bland änglarna och ser ner på oss som allvetande gudar.

Dom sitter på IT-molnet, där alla kan fylkas, gnugga sig mot varandra som grisar i gyttjan, känna samhörighet utan att ha någon som helst jordkontakt. Begrepp som ”ansvar” är raderat med delete-knappen.

Nu står 8 mars inför dörren och det kommer framföras intetsägande fraser, kvinnor kommer visa sig lyckliga för att de får sprattla och hållas. Jämställdhetsprincipen gäller bara bland den övre medelklassen om vem som skall sitta i bolagsstyrelser eller inte.

De som inte har överblick eller de som blundar hårt, kan ju tro att det handlar om jämställdhet. Bidrar man till en grupps upphöjning på andra gruppers bekostnad, handlar det inte om jämställdhet och man får problem. Man får betala för vad makten har utnyttjat en till. Dubbelbeskattning, som med pensionen. Inget nytt under solen.

Hur ser den feministiska politiken ut då?

Sedan den lokala, nationella politiken blev av mindre betydelse genom EU medlemskapet, har det också kommit fler kvinnor fram i politiken. Inte för att de har fått framträdande positioner, utan just för att den lokala, nationella politiken inte är lika avgörande för landet längre.

Man skjuter fram unga kvinnor på alla positioner (som inte blir avgörande) där de syns, där de hörs, där ingen behöver lyssna.

Här kan man göra en poäng med att lyfta fram kvinnor från patriarkala förtryckarsamhällen och familjer. Titta så fri, nu kan jag göra karriär! Med tanke på var de kom ifrån, är det ett stort steg framåt. Men handlar det verkligen om att kvinnor har blivit mer jämlika tack vare det? Eller bara att de är bättre utnyttjade och själva köper det?

Nu finns det mörkhåriga (ofta vackra av någon anledning) kvinnor i politiska, kommersiella, kulturella framträdande sammanhang. De är alla i fertil ålder och de ser alltid tilltalande ut. Så märkligt. De nyfrälsta kallar det för ”rasifiering i lovligt syfte”. De tar ju revansch på samhället, nu har de uppnått jämlikhet, tror dom. Medan om alla dessa positioner som de får, (obs, inte tillkämpat sig) medförde verklig makt och verklig betydelse, skulle bilden vara en annan.

Individualismen garanterar att det aldrig blir tal om maktinflytande. Alla små flickor tindrar i medier och visar hur fina de är.  Se på mig! Se på mig! Vi är feminister!

De burgna kvinnorna för över 100 – 200 år sedan, fick träna i pianospel, läsa intressanta böcker, lära sig språk, sy vackra saker….allt för att behaga, dem som hade makten. De fick inte ha fast egendom att själva förfoga över innan 1921.

Tänk på det kära ”feminister”.

Jag tänker ofta på hur är det möjligt att de skränande ”feministerna” inte ser till vad de nyttjas? Varför ser dom inte att de utnyttjas av större krafter än vad de vågar tänka på överhuvudtaget finns? De ser inte att kvinnor har varit utsatta för i minst 10.000 år av att gullas med, klappas på och tilltalas till som de vore barn och styras över. Denna 10.000 år historia försvinner inte så lätt. Inte minst från kvinnorna. Utan historieperspektiv, ser man inget.

– Visst lilla vän, du får sprattla hur mycket du vill, men det är jag som bestämmer i slutändan!

I Malmö råder den socialdemokratiska tredje ståndpunkten i de kommunala badhusen. Man vill undvika att det finns stackars män som har svårt att tygla sina sexuella lustar och för att inte bli provocerade av halvnakna kvinnor och därför tvingade till att behöva tafsa, kränka eller våldta kvinnor har man könssegregerat de kommunala baden.

Man törs inte kräva av dessa herrar att de skall visa respekt och man törs inte lagföra dem på en gång de bryter mot lagen. Det vore provocerande, man kanske bröt mot kulturella mönster…

Givetvis segregerar man baden för att fylla kvinnors behov, inte för något annat.

Tredje ståndpunkt här, är kulturrelativistisk.

Ja, vad är det att inta en tredje ståndpunkt?

Det finns olika sorter av motsättningar. Det finns de slags motsättningar som man kan resonera kring, finna konstruktiva kompromisser för att lösa. Som man kan inta en tredje ståndpunkt och finna en utveckling där de olika parterna tjänar på det. Alla får inte allt vad de vill, men de får betydligt mer än ingenting. De får nya insikter, de blir berikade, slutsatser dras som blir frammåtsträvande. De flesta motsättningar är av denna typ och bidrar till utvecklingen. Denna typ av motsättning brukar kallas för ickeantagonistisk.

Sedan finns det en annan typ av motsättning. Där olika intressen står emot varandra och kan tänkas vara helt omöjligt att rubba och att den ena sidan måste utplåna den andra för att motsättningen skall lösas. Dessa kallas för antagonistiska motsättningar.

I detta läge krävs skicklig diplomati. Kunniga specialbegåvningar för att vaska fram eventuellt små detaljer som man kan samlas kring, skapa ett utrymme till förändring, vinna tid för att inte släppa fram oresonliga beslut och framförallt, fatala beslut som inte går att göra ogjorda.

Som t.e.x. USAs anfall mot Irak, dess ”krig mot terrorism”. Ett krig som resulterat i flyktingvågen, som USA borde ta emot.

Obama har lyckats i frågan om Iran, hitta detaljer kring vilka man kan finna gemensamma intressen, skapa utrymme och ge diplomatin en chans.

I bästa fall kan man finna utrymme för att undvika förintelse i de antagonistiska motsättningarna.

Gör man inte det, är det bara vinna eller försvinna som gäller.

Är Iran och USA i en antagonistisk motsättning mot varandra?

Nej.

Det finns mer gemensamt än vad som delar de båda länderna. Intressen kring vinst och framgång, förenar dem båda. Starka ideologiska system som skyddar vinsten, förenar. Sedan att man gör det med olika modeller och kringelikrokar…är bara en kulturell fråga. Så länge man kan göra pengar på det, fungerar det. Det är hanterbart.

Problem uppstår när man inte kan kompromissa. När man inte vill. När det är detsamma som att gå under, ifall man kompromissar.

Finns det sådant som är absolut omöjligt att kompromissa kring? Jo, vinstintressen.

Existens.

De som redan har, kan kompromissa för att försvara vad de har eller för att kunna utöka det de har.

De som inget äger, har bara sin värdighet, sin erkänsla, sin självaktning att förlora. Kompromissar man bort  detta har man förlorat sig själv.  Kan man leva med detta, ja då kan man vara en tillgång för andra.  De som besitter egendom behöver legitimitet och då kan egendomslösa människor utnyttjas som  fogmassa till de rikas byggen. Många kommer givetvis ställa upp på det. Bekvämast så.

Låter det cyniskt?

Jovisst. Det är cyniskt, men det är inte mindre sant för det.

I morgon är det 8 mars, kampdag för människovärde (trots att man är av kvinnligt kön) kamp för jämställdhet, (trots kön och klass). Eller?

Jag ser olika tillställningar som har 8 marstemat och ser här i latteträsket hur medelklasskvinnorna ruggar upp fjädrarna, hur de fortsätter den mångtusenåriga fostran de har fått i att vara till lags, vara ”olydiga ” så där lagom charmigt. Höras och skräna så länge de inte tar makt.

Jag tillhör de kvinnor som inte har någonstans att ta vägen den 8 mars.  Som inte  känner mig välkommen eller jämställd och som inte blir visad respekt.

Jag har fört över 60 års kamp för jämställdhet, för likavärde, för att kräva min rätt, men också för att ta ansvar för mitt samhälle.

Uppkommlarkvinnorna av alla varianter är inga som ställer upp på det.

De satsar på sig själva, de gör karriär, de tävlar med varandra att synas, höras…så som den som inte syns eller hörs och som man egentligen inte bryr sig om, brukar göra.

Vi som har vägrat gå in i bordellverksamheten får veta, att vi är loosers.

Helt rätt. Vägrar man sälja sig på en bordell, har man kommit fel.

Det är inte majoriteter som ändrar samhällen. Det är drivande minoriteter. På gott och ont.

Majoriteten är röstboskap, fogmassa till andras byggen. Den är passivt accepterande, så länge det inte stör. Kan majoriteter sättas i rörelse, kan det ske förändringar. Men det är sällan det handlar om majoriteter (om någon gång) snarare om starka minorieteter, som förändrar. Som försöker förändra.

Den kravlösa demokratin som vi har, smörgåsbordsvarianten som vi erbjuder, gamblersamhället med den rådande ideologin: går det, så går det, skapar ingen grund för kollektiv samkänsla och försvar av landvinningar som redan är gjorda.

Här gäller det att roffa åt sig innan skutan sjunker.

Nu kommer vi snart fira kampdagen för jämställdhet med USAs missiler på Gotland, med provokation mot Ryssland, och USA låter åter andra betala sina krig. Vi kan fira jämstäldhetsdagen i morgon redan med den armé som är insläppt via flyktingströmmar, vi kan fira med att sitta med lattemuggen i medelklassreservat och fnissa åt allt vi inte begriper, vi kan fira med att upprepa alla tidigare misstag som har gjorts och skylla på andra.

Den svenska självförnekelsen, det svenska blundandet, den svenska huvudvridningen åt andra hållet… är ju så svenskt. Så hemtamt. Endast Sverige svenska självförnekare hava…

Ja, finns där några kämpande kvinnor och män bortom denna blogg, hoppas jag att  8 mars 2016  blir en kampdag och för ställningstagande.

Att ni hörs på något sätt. Så vi vet att ni finns, om ni finns.

Nu är det dags att välja sida, skall Sverige vara ett land för jämställdhet, likavärdeprincip, för lika rättigheter och lika ansvar, i alliansfrihet och i neutralitet?

Eller skall vi göra Sverige till en bordell, en kontohållare för de som skaffar sig ägande på andras bekostnad? En öppen bar för den som vill komma och gå, göra vad den vill? Förakta, förkasta och i bästa fall utnyttja vad som här tidigare har byggts upp av tidigare generationer. Att utnyttja görs av överheten. Det görs av politikerklassen.  Det görs av medelklassens alla uppkommlingar. Det är klart att det görs av Svensson och Ali också. Går det så går det. Det är ju bara idealister loosers som inte tänker så.

Ja, hur ska du ha det?

 

Grattis på kampdagen 8/3 2016!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

INTEGRATION -VAD ÄR DET?

Det talas om nödvändigheten av integration. Ingen förklarar vad man menar. Vad skall intregreras i vad? Ingen av de som skall integreras pratar om det, eller säga sig vilja det. Ingen av invandrarorganisationerna som verkar  enligt demokratins möjlighter med stöd av det allmänna, för att verka för sina egna intressen och egenart, förklarar hur och om de vill bli integrerade i det svenska samhället. Ställer dessa organisationer upp och hjälper i den integrationen månde?

På 1960-talet hade Hasse och Tage en lysande föreställning där man kritiserade den svenska efterblivenhet när det gällde romers integrering i det svenska samhället. Romer är en del av det svenska samhället. De har bott här i generationer, i åtminstone sedan 1500-talet. Katarina Taikon stred för romers mänskliga och demokratiska rättigheter med framgång. I den andan arrangerade Hasse och Tage  den svenska nationalsången, till att ha traditionella romska takter. Detta blev en succe´ och människor förstod poängen, de insåg att alla svenskar måste också få samma rättigheter och samma skyldigheter.

De som har särskilda behov ska också få hjälp och har därmed rättigheter att få särskilt stöd om de befann sig i underläge. Detta är en grundläggande linje, som ansågs vara basen för SAPs politik. Detta gällde människor som inte var inkluderade i det s.k. ”folkhemmet” osv. De som behövde extra stöd.

Inställningen i allmänhet var att samhället skulle använda sina resurser till att bistå de behövande, eftersom vi hade enorma ekonomiska framgångar och levde i ett ekonomiskt uppsving.

Staten skulle ta ansvar för sina mest sårbara medborgare. En ståndpunkt som redan Gustav Vasa hade.

En ståndpunkt som nyliberalerna har idogt försökt att förinta och lyckats mycket bra med.

Som ung fungerade jag som internationell sekreterare och som medlem av internationellt utskott, som aktiv i fredsrörelse med internationella uppdrag osv. Jag har genom deccenier träffat politiskt medvetna utlänningar i Sverige, som tillsammans med andra svenskar kämpade för samma mål. Förbättring av villkoren i Sverige och i deras forna hemländer. Dessa politiska flyktingar, såg som sin plikt att delta i den kamp som fördes i Sverige för samhällsförbättringar. De ingick i olika organisationer, olika partier, var aktiva i fackföreningsrörelsen etc. Samtidigt som de hade sina specifika organisationer och arbete för att bidra till förbättringar i det forna hemlandet.

Jag var ofta bjuden på olika fester, i de olika nationalorganisationerna, för att delta i deras olika traditioner. På dessa tillställningar fanns familjer och alla generationer var representerade.

Jag lärde mig, genom mina kamrater som tog mig dit, hur många ord det fanns för svensk flicka på t.e.x. grekiska, spanska, persiska, arabiska…där hora var genomgående inslag i olika konstellationer.

Mina kamrater satt bredvid mig och översatte vad folk sa om mig.

Jag var ju främling på deras fest.

Vem var jag?

Säkerligen en svensk hora. Det var inget man sa utåt, i samhället, där man arbetade… utan enbart på hemmaplan. När jag nu satt där, får jag väl skylla mig själv, menar de då integrerade.

Detta var inget som förvånade mig. Jag var van som ung kvinnlig aktivist i typiskt mansområde möta denna kvinnosyn och jag var van också från mina egna landsmän. Oavsett samhällsklass. När mina landsmän i något sammanhang tyckte att jag inte längre var så charmig som de från början försökte se mig som, när mina argument mot dem började bli skarpa, när de inte längre kunde vinna debatten, blev jag genast utnämnd till hora.

För oss kvinnor är det inget nytt under solen.

Jag vill bara ha det sagt, så att du som läser detta har det i minnet.

Här talar jag således om en kvinnosyn som när den möts av motstånd, blir densamma, oavsett vilka kulturella förtecken som råder. Oavsett på vilket språk det uttrycks.

Jag har blivit illa behandlad av utlänningar, med patriarkal och förtryckande vana, men jag har också blivit illa behandlad av mina landsmän, de jag förväntar mig skall försvara mig. Jag har ju ingen annan att be om stöd.

Jag är på grund av mitt kön, inte enbart, men i kombination med att jag är skärpt och inte låter mig underordnas, provocerande för dem som vill ha den patriarkala ordningen kvar, oavsett kön, eller klass. Jag låter mig inte kuvas, utan protester.

Jag har inte, i likhet med de flesta kvinnor som sätter sig emot dålig behandling, alltid lyckats undvika bli hunsad, utnyttjad och förtryckt. Men jag har sedan jag minns som treåring, gjort vad jag har kunnat för att kämpa emot.

Nu när detta är sagt och du vet med vilken utgångspunkt jag resonerar, vill jag ställa frågan från början, vad menas med integrering?

Jag gjorde en gång en satirteckning, där en kvinna står inför den store feministen Göran Persson och säger, ”integrera mig med”.

Jag har ingen scanner så jag kan inte visa den här, men tanken är trots allt att det finns en fundering kring på hur man ser på kvinnors integrering, eller del av samhället.

Dom är integrerade om de skall utgöra en reservarbetskraft och vara andra klassens arbetstagare, fylla ut där det behövs, betalas lägre löner,  då de blir överflödiga, skjutsas tillbaka till spisen eller något liknande, tja micron….

De är inte integrerade, då avgörande maktfördelar fortfarande finns i mansstrukturerna, ifall vi talar om lika lön för lika arbete. Om vi talar om lika villkor för lika förutsättningar, oavsett kön.

Skall kvinnorna integreras till mansstrukturerna? Eller skall man finna strukturer som utgår från andra värden, som kompetens, oavsett vem man är, oavsett från var man är, oavsett vilket kön man har?

Det krävs kompetens för att känna igen kompetens. Många gör det och blir livrädda för konkurrens, varpå de gör allt för att slippa utsättas för den. Inte sällan kallar de sig för feminister, oavsett kön.

Sedan finns det en drös inte sällan mellanchefer, företagsledare, kommunala chefer o.s.v. som inte ens är förmögna att känna igen kompetens. De tycker att de kompetenta  är ”avvikande”, att det är människor som skiljer sig så mycket från dem själva och i brist på självinsikt och kompetens i vad de har ansvar för, ser de inte att de stöter bort de kompetenta för att anställa medelmåttiga kopior av dem själva.

Är det till detta det skall integreras?

Här är ett klart systemfel som torde kunna förändras genom att återinföra tjänstemannaansvar. Skapa någon nivå i offentliga organisationer som ansvarar för kvaliteten.

 Istället har man den klassiska formulan att ”en ann e lika go´som en ann”. En nivileringsstrategi, inte för att föra samhället framåt, utan för att skydda alla inkomepetenta makthavare på samhällets olika nivåer.

Detta ingår i det korporativa systemet. Vi skapar en politikerklass som är avfjärmad från folket, som möter andra ledande skikt och utvecklar gemensamma intressen med dem. Alla känner av polariseringen, men alla förstår inte dess mekanismer.

Att kompromissa är en dygd, ett bra sätt att undvika våld i sin förlängning. Men att kompromissa till ryggradslöshet är en katastrof och i sin förlängning gör vårt land till en bordell med ökat våld.

Utgår vi från kriteriet för mod är att våga göra vad som måste göras, trots att man är rädd, så är dessa modiga politiker, ledare av alla slag, mycket lätträknade.Vi fortsätter med kriteriet för feghet, som vi säger är modets motsats, torde det vara att ge vika och blunda för konsekvenserna för att gömma allt i förnekelse i någon tro att man så kan skydda sig bäst. Då inser vi att vi behöver hjälpmedel för att kunna räkna alla som utmärker sig så.

Eftersom man gömmer sig bakom förljugenhet och förnekelse, har man heller ingen förståelse för kritik. Vilket innebär att man inget ser och inget lär.

När människor jobbar tillsammans, delar samma fikarum, får samma lön för samma jobb, har gemensamma bekymmer och krav, ja då är det knappast någon som har problem med att den ene är grön och den andre lila…

Jag växte upp i ett brukssamhälle med ett drygt tjugotal nationaliteter som jobbade på samma fabrik, men jag minns inte att integration var ett samtalsämne, eller att det var ett ord som någon använde.

Det fanns inget behov av det.

Nu släpps en hel armé av stridsdugliga män in i landet, som skall integreras. Familjer i alla generationer, som skall integreras. Välutbildade som man skall identifiera och validera utbildningar på… skall integreras. Analfabeter, människor fostrade i hårda förtryckardiktaturer, utan skolgång, utan minsta krav på självständighet, skall integreras.

Min undran är, till vad då? I vad då, skall dessa människor integreras? I vilket syfte? Vad vill politikerklassen, vad vill företagarna, vad vill alla dom som propagerar detta stordåd,  uppnå?

Kan det vara så, att nu finns alla här (givetvis som ett resultat av naturen och kanske ödet…och inte som resultat av en misslyckat politik (!)) så nu måste vi få folk på plats, så att inte den vältränade mansarmén börjar marschera på våra gator. Vem vet. De har ju redan flytt, istället för att vara kvar och kämpa. Självfallet är de kapabla att göra det bästa av sin situation ännu en gång.

Om detta är skälet, på samma sätt som skolan är obligatorisk, för att ha kontroll på ungdomar, ja, då kanske man har missat några dimensioner i sammanhanget.

Man är så fokuserad på att ta hand om alla som har valt Sverige som sin destination. Man har skickat tjänstemän att förklara att de kan få datorer och telefoner, bara de kommer hit och är tillräckligt mycket barn, oavsett skäggväxt och ålder.

Ja, i ett sådant läge kanske man inte ser dom man tar ifrån. Eller dom som blir åsidosatta. De som får stå över. De vars barn inte kan få assistans i skolan, då pengarna måste gå till andras barn som just har flyttat in.

Är det till detta människor skall integreras?

Förminskningen av denna problematik och fönekandet av att den existerar, gynnar extremism. Den skapas av de fega och gynnar fanatiker.

Kan inte någon vänlig PK politiker se detta – i tid?

Varför skulle en 28 år dataingenjör, eller en analfabet vilja torka gamla svenskar i rumpan på äldreboende? Vilket tycks vara ett föreslaget integrationsprojekt. Sänk ingångslöner, gynna krämarna som snyltar på skattepengar, placera folk i jobb och skriv sedan upp att de är integrerade, sprid denna statistik och gå till val på lögnen.

Svensk demokrati. Är det till denna det skall integreras?

Varför skulle denna stora och mottagna mansarmé vilja integreras i det svenska samhället? Då de kommer med all sannolikhet förlora i både status, ”manlighet” och position som de hade i hemlandet? Vad har de att vinna här? Vad har dessa soldater för motiv att integreras i vårt samhälle?

I sin storhet, i sina kontakter, i sina klansystem har de makt att kunna mobilisera och använda sig av. Makt att driva på en annan utveckling än den vi tror oss vilja företräda.

Är det detta man menar med att integreras?

Varför skulle dessa familjer vilja integreras, bara för att de har tvingats fly? Är de verkligen utblottade och utan släkt därhemma, har de motivation att vilja integrera sig. Men har de Sverige som ett väntrum till bättre tider hemma, har de ingen motivering att integrera sig i Sverige.

Se på balkanfolken idag, det finns många olyckliga som har väntat för länge. Då det aldrig går att återvända till vad man en gång lämnade.

För att integreras måste man inse detta, men det gör man inte gärna om man tvingades bort från sitt hemland.

Grekerna som flydde undan juntan på 60-talet, i mycket större utsträckning än vad man vill minnas, höll fast vid sitt och sa att nästa år är vi i Aten. Man väntade och väntade på bättre tider. Barnen växte upp och var integrerade, medan föräldrarna hade missat chansen och åldrades olyckliga.

En generation räcker inte alltid, det kan behövas flera.

Har man någon strategi för integrationen om man känner till detta?

För att bli integrerad, måste man först vilja det. Sedan måste man bli eftertraktad och mottagen av någon. Någon måste vilja att vederbörande intregreras. Vilja att denne blir en del av det svenska samhället. Inte bara för att utnyttja det, men också för att vilja tillföra något till det. För att kunna ta emot, måste man se att någon vill väl. När så sker, sker också integrering.

Då är det inte medelklassarrogans som utgör den grunden.

Med den ökade polariseringen i samhället ser verkligheten annorlunda ut än de idealistiska romantiska beskrivningar i kyrkostil, som framförs från Riksdagen och annorstädes.

Nu råkar ju verkligheten se ut så, att gränsen mellan de som vill vara integrerade i det svenska samhället och de som inte vill det, går inte vid medborgarskap.

Den går vid självaktning. Den går vid självrespekt.

Det är inte vad jag upptäcker när jag med lupp söker efter folkets företrädare som har dessa kvaliteter.

Dom tycks vara stumma för sådana begrepp och blanda ihop det med självgodhet. Självgodheten som döljer något perverst självförakt,  ser jag däremot i massupplaga.

Jag minns i egenskap av gymnasielärare sökte en elev min hjälp att kontakta socialtjänsten, då fadern var aggressiv och farlig. Eleven ville inte ringa själv, så jag ringde framför honom, där han hörde mitt samtal.

Efter att jag hade kopplats till familjeavdelningen och fått en tjänsteman i andra luren och sa elevens namn, svarade denna, ”Oj, jag känner hans pappas sambo, vi är bästa vänner. Jag skall prata med dem.”

Min elev hörde detta, spärrade upp ögonon och bröt samtalet bums. Han blev livrädd. Han hade skäl till det.

Men för den aningslöse och ovetande om våld i familjerelationer, om klanförhållanden, om dubbelspel, kan detta tyckas vara jättebra. Direktkontakt!

Dessa två väninnor kom båda från Bosnien under kriget. Denna tjänsteman på socialtjänsten, torde vara socionom, utbildad i Sverige förhoppningsvis, (dock är det inte alltid utbildad personal inom socialtjänsten).

Denna socialtjänsteman borde kunna betraktas som integrerad. Men var hon det?

Hon förlitade sig mer på sin personliga väninnekontakt, än på de principer om tystnadsplikt och skydd, samt följa lagstiftning inom hennes gebit. Hon riskerade livet på pojken, utan att ens ställa sig frågan. Utan att ens se var hennes skyldigheter gick. Hon saknade professionalitet i det hon gjorde.

Men var hon integrerad?

Det har väl inte med integrering att göra, kan man tycka. Det är många, inte minst inom socialtjänsten, som utmärker sig med brist på professionalitet.

Jovisst.

Men det har med kultur att göra.

Jag gick till vårdcentralen och träffade en läkare. Hans sätt att behandla mig, tala till mig och ifrågasätta allt jag sa, som om jag inget visste om hur jag kände, hade inte något att göra med hans nivå av svenska språket, eller medicinska kunskap. Han pratade fullt begripligt. Det hade att göra med hans kvinnosyn.

Det hade att göra med hans kultur.

Är kravet på mig att integreras till detta och acceptera?

Jag lämnade rummet i vredesmod, gick till kassan och begärde mina pengar tillbaka samt föreslog att han skulle arbeta med föremål, då han inte hade något att göra med människor på en vårdcentral.

Jag fick mina pengar och en ursäkt och insåg snabbt att jag var inte den första som hade haft besvär med hans hemska sätt.

Då ska du veta, att jag har tålamod och förmå förstå andra mer än vad de är vana vid.

Han kanske var en utmärkt läkare för män. Kanske speciellt för män som i likhet med honom, kom från Asien. Det vet jag inget om.

Var han integrerad?

Handlar inte integration ytterst om att vilja införliva sig i en rådande kultur, vilja bidra med sitt och tillföra något, samt ta till sig av vad som redan existerar och de värderingar som råder?

Vi såg sista avsnittet på Melodifestivalen härom kvällen.

Man sjöng svenska folkvisor på arabiska och hebreiska, vilket är en politisk gest. Kanske för supersionisten Öholms motvilja mot palestinskan Gina som programledare. Om det var därför man gjorde det, ser jag en politisk poäng. Man, (som nu är trend), satte en mörkhyad svensk till att sjunga Du gamla du fria. Man använde sig av en mörkhyad svensk för att statuera exempel. Exempel för vad?

Som om det skulle vara konstigt med mörkhyade svenskar, med tanke på hur många svenskar som är mörkhyade.

Den enda som tillhörde de fem officiella minoritetsspråk i Sverige, som är lagskyddade, (vilket det svenska språket inte är obs.) var samiskan som fick komma med i en snutt. Vare sig hebreiska eller arabiska är oficiella språk i Sverige. Däremot är arabiskan ett växande minoritetsspråk men dock inte officiellt skyddat sådant, hur mycket en del gärna vill se det så.

Nu gjorde man en PK-gest och lät arabiska ljuda samt det mycket lilla språket, hebreiskan och man fick in en politisk poäng.

Men sedan kunde man inte nöja sig med det, när vår nationalsång skulle sjungas, tog man sig rätten att ändra i texten.

Människorna som visade upp sina förmågor den kvällen, tillhör visserligen en bransch där man stjäl av varandra, ändrar, sammanfogar o.s.v i den kommersiella musikindustrin, men det ursäktar inte att man tar sig rätten och ändrar i en konstnärlig text och i en nationalsymbol.

Detta gjorde inte Hasse och Tage. Deras poäng var, att alla inkluderades i nationalsången.

Programansvarige här fick en massa människor att inte känna sig inkluderade i nationalsången, alla dessa som annars gör det.

Var det meningen?

Här ändrade man till ”… jag vill leva jag vill dö på JORDEN” istället för i Norden. Menade man att det inte finns några gränser och att man tar sig rätten att sätta sig var som på jorden, tar för sig där man kan och därför inte behöver precisera någon plätt? Så som kolonisatörerna gjorde? Man har rätt att ta det man kommer åt, man har inga skyldigheter till dem som har skapat det, man har inga skyldigheter heller att ta hand om den skit man lämnar efter sig.

Ja, i denna lilla ändring av vår nationalsång, avslöjades ett förakt gentemot de som har byggt landet. Ett förakt mot de som värnar om samhället.

Det avslöjade inställningen till den starkes rätt, man tar det man kan. Kan jag inte själv, så kan jag tillsammans med andra som tänker som jag.

Detta var ett starkt uttryck för parasitideologi, att ta för sig, men man erbjuder inget.

Med självföraktet inlindad i självgodhet och ryggradslöshet vill man framstå som framåt och modig! Är detta public service?

Det är omoget, ansvarslöst men framförallt farligt.

För en del, som dessa programansvarige, når havet enbart till knäna. Man har sina cirklar inom vilka man rör sig, har sina lattekvarter och rör sig inom sina reservat, samtidigt som man ser ner på den övriga befolkningen. Det går inte att dölja. Sådant väcker motvilja. Sådant väcker förakt.  är det SVTs uppgift?

För oss som sedan urminnes tider har vuxit upp i nordisk karghet, under polcirkeln, har just Norden som den plätt vi bekänner vår kärlek till. Sådant brukar kallas patriotism. Varför föraktas patriotism? Uppenbarligen för att det slår mot parasitideologierna.

Nationalsång, kan man tycka vad man vill om, men den är skapad för de gränser inom vilka man kallar för nation, över vars territorium man har rätt att bygga och skapa sitt samhälle. Den fördelen säljs ut av ansvariga politiker, opportun medelklass, jasägare och all sköns kortsinniga typer som affärsmän och can can media, till internationella monopol, till intresserörelser, militärintressen osv.

För att kunna sälja ut Sveriges rikedomar utan att bli anklagade för det, är det tacksamt med en kosmopolitisk hållning utan rötter. Mitt fosterland är där jag har bankkontot.

Vad den populistiska och opportuna gimmicken avslöjade, med att byta ut Norden mot jorden, är att det är inget viktigt för de rotlösa  om att det just är Norden. Det är en plats som det gick bra att dra nytta av vad som redan skapats, men som man inte behöver värna om. Den kan ju bytas ut till något bättre. Man har inga rötter där, känner ingen förpliktelse, suger musten där man står och kallar sig kosmopolitisk, UPA utan personligt ansvar. Man drar till nästa hak.

Man kan vara ett flygfä. En rullande buske i Arizonaöknen…man tar det man kan, där man kan och tillhör jorden. På så sätt kan man leva ett parasitliv utan förpliktelser. Det passar in i en knarkideologi, ett flumeri, i fiktionsvärldsbyggande, i den krämarideologi som samtliga partier har sällat sig till.

Då blir ett sådant tilltag som på Melodifestivalen provocerande och bortstötande. Nu har människor som redan är inne på att mobilisera och beväpna sig, fått mer vatten på sin kvarn.

Festar ni nu på SVT?

Är detta integrering? Delar vi lika grundvärderingar? Om det som är viktigt för mig är en trasa för dig, kommer vi att kunna respektera varandra då?

Jag känner många som har bott i landet sedan decennier, de tycker inte om vad som växer fram. De blir anklagade av landsmän för att vara svenskar och detta är negativt menat. De har inte brutit kontakten med sina hemländer, de frodar sin kultur, men de ser sig också som en del av vårt gemensamma samhälle. De möter förakt från nytillkomna. Varför det?

Att vara svensk i många invandrargrupper, är ett skällsord. Något jag undrar hur många politiker verkligen känner till?

 

Melodifestivalen, det mest påkostade barnprogrammet  som dessutom sänts på vuxentid i TV, går i samma fälla som så många andra. För att dessa programmakare anses vara specialister på kommersiell industrimusik, tror de i sin hybris att de också är det på samhällsfrågor.

Uppvisningen var ett inlägg i debatten och de hade kunnat göra en vettig sak av det. Men de valde en obildad, opportun, storstadsfixerat och vulgärt, de valde provokation.

Alla som känner att det var ett övertramp, bör markera och bojkotta Melodifestivalen och inte rösta.

Man har genom detta ytterligare bidragit till splittring i landet. Finns det ingen välbetald ansvarig någonstans som begriper något?

När människor känner sig ersatta, utbytta av andra som saknar samma grundsyn, värdegrund om du vill, då skapas motsättningar.

För TV personalen från reservatet Södermalm som hittade på alla dessa klurigheter, vill jag uppmana till en studieresa i det egna landet, det som ligger i Norden på jorden (ifall ni inte har upptäckt det i er spejsade värld) och se hur människor organiserar sig.  Hur de i brist på ledarskap och ansvarstagande makthavare,( inklusive mediafolk) inte pekar på de bristfälliga ledarna i landet, på de bristfälliga medierna, utan de pekar på den enskilde som har tagit sig hit av olika skäl. Det är ett historiskt mönster, en mänsklig svaghet som måste kontrolleras med ansvar.

Att inte låtsas om att det förhåller sig så, är att ljuga, förminska, förneka och framförallt, inte ta ansvar.

Det räcker inte med att peka finger och säga att dom är dumma. Du som förringar, förnekar, förminskar, du som säljer ut våra värden i landet kommer att få dela ansvaret med som som skjuter de första utlänningarna.

Det handlar om att försöka förstå sin omgivning och se vad som sker i landet.

Det handlar om att ta ansvar.

Det är lätt att ge sig på den man inte anser passa in. Det har vi sett förr. De har resulterat i krig.

Åter ser vi hur långt bort den urbana medelklassen är både från landsbygd och arbetarklass.

Nu dansar man och betraktar sig som häftig. När våldet tar över, kommer denna PK medelklass som känner sig uppburen av ett stort kall idag, bli rädda och sälla sig till de nazistiska organisationer som växer fram i olika former och innehåll. De finns snart i varje språkområde.

Vi har sett det förr. Superliberaler som slutar med att haila i led.

Kan ingen svara på vad integration är? Vem som har ansvaret?

Skall vi ha Melodifestivalen som vår ledstjärna för intellektuell klokskap?

Är det ett allmänt önskemål att göra Sverige till en bordell?

Är det till en bordell som människor skall integreras?