Naivitet eller strategi?

Vår bostadsminister har lämnat oss. Förklaringen var att han hade gjort ett antisionistiskt uttalande. Han borde ha lämnat för länge sedan, för sin islamistiska hållning och sin turkiska chauvinism. Frågan är hur det kommer sig att en svensk minister kan samtidigt stödja chauvinistisk politik i ett annat land, när han är minister i Sverige. Kaplan representerar det ”västmoderna patriarkatet”. En mjukis variant, men knivskarp patriark bakom lyckta dörrar. Nu blir han en västanpassad representant för islamism.

Kaplan har fått kritik under lång tid av att vara islamist. Han är troende muslim och i den deklaration av demokrati som vi har gjort, har varje individ rätt att tro på vad de vill. Tomtar, troll, Allah och Gud…

Problem uppstår, när människor inte är ärliga. När människor ljuger eller försöker förminska, förändra, förvränga. När de ser på dig och samtidigt tänker att: ” Du begriper inte, du förstår inte vad som är sant, jag skall få dig att inse att jag har rätt och du fel.”

Med den inställningen möter jag en hoper av människor. De kallar sig kristna, eller muslimer, eller judar, eller buddhister, eller hinduer…fundamentalism finns i alla  dräkter. Även i mjukisdräkter.

De får för mig kalla sig vad de vill och leva sina liv. Jag reagerar då de tvingar mig att följa deras hittepå.

Sedan stod Yasser Khan i tur att bli invald i MPs partistyrelse. Han ansåg att hans tro är en personlig fråga. Se, där har han rätt. Men vad han inte fattar är att om han väljer att inte ta en kvinna i hand, är det längre inte personligt. Eller snarare, det personliga har blivit politiskt. Har han möjligtvis hört det förr?  Sådant talar man om i feministiska kretsar. Khan vet, därför så talar man också i islamistiska kretsar. Det är politik.

Muslimen som vägrar beröra en främmande kvinna i hälsning gör det därför att kvinnan har en särskild plats i det tankesystemet. Det vill säga, kvinnan har inte samma jämställda plats som mannen. Detta kan uttryckas med vägran att ta i hand. Det uttrycks i vägran att underordna sig kvinnlig överordnad. Det uttrycker sig på miljoner olika sätt som präglar hela politiken. Det uttrycker sig också i många språk, där islam är förhärskande,  säger man ofta ”barn” om pojkar och flicka om flickor.

Visst är det subtilt? Men belysande. Khan försökte få oss att tro att han håller isär. Man kan inte hålla isär kroppen från blodkärlen och fungera ändå.

Detta innebär att MP med sin ytliga hållning i alldeles för många frågor, och som vill visa sin öppenhet för allt och alla, samtidigt som man inte har gjort sig besväret med att förstå islamismens agenda har man gjort sitt parti till slasktratt för islamister.

Nu lämnar Khan sin kandidatur till partistyrelsen i MP och han lämnar också partiet.

Hoppsan, var inte miljöpolitiken viktigare än så? När han nu avslöjas och kan inte verka för sina islamistiska intressen, vill han längre inte vara med.

Det är detta som folk borde ta hänsyn till. Så länge muslimer som utövar islam inte tillåter en kritisk hållning till deras religion, så länge det inte går att ifrågasätta auktoriteter inom islam, så kommer det att fortsätta med dubbel bokföring. Vi kommer i fortsättningen se att den utövande muslimen som inte tillåter en kritisk granskning och hållning av islam har i första hand som agenda att verka för att sprida islam och går in i det parti, den organisation som tar emot. Går det så går det.

De som inser nödvändigheten att anpassa sin religion till ett demokratiskt samhälle och inte bara deklarera som nu sker, de är få och ensamma om att stå till islams verkliga försvar. Alla kaplans och khans bidrar till att de som var öppna för att ta emot islam, stänger nu dörren.

Problemet ägs av muslimerna.

Att 2016 diskutera religioners vara eller inte vara, när vetenskaperna är så pass utvecklade, är ett symptom för något annat. Men det handlar om olika ideologier, levnadssyn och moralhållning och vi måste ändå förhålla oss till dessa och komma överens.

Det som intresserar mig är vad som är gemensamt. Det är på det vi kan bygga ett gemensamt samhälle. Det är vad jag vill.

Jag ställer inte upp på parallellsamhällen. Det folk kallar multikulturellt samhälle.

Jag vill ha mitt svenska samhälle, berikat av olika kulturer även i fortsättningen, sammansmält i en gemensam degel. Den svenska kulturen.

Vad har jag då gemensamt med en kristen? Kan vara ömsesidig syn på människan och moralisk respekt.

Möjligheten att diskutera om vad vi inte är överens om, med ömsesidig respekt.

Jag har upplevt det. Jag har haft intressanta och respektfulla diskussioner med kristna präster.

Vad har jag då gemensamt med en muslim? Kan vara ömsesidig syn på människan och moralisk respekt.

Men den enda möjligheten jag har haft att diskutera med en bildad muslim om sådant som vi inte var överens om, var med min styvfar, Mohammed Nekkashe. Han var Ben Bellas vapenbroder i Algeriet. Han var hälsominister i det befriade Algeriet. Han var sedermera muslimsk respekterad ledare i Nord Afrika. Han, tillsammans med de modiga algeriska motståndskämparna mot den franska kolonialismen, befriade sitt land, blev hälsominister och som tack för befrielsen blev han fängslad av korrupta karriärister. Som sitter kvar vid makten.

Jag blev aldrig informerad officiellt från den algeriska staten om hans död. Jag blev aldrig informerad om min mors död. Jag vet inte var de är begravna. Jag har inte fått information om min morsarv. Min och mina syskons mor var konstnär. Hon lämnade efter sig 300 tavlor. Hon var förbjuden av den kuppade algeriska regeringen, den som satte Ben Bella och min styvfar, i fängelse, att ställa ut sin konst i landet. Hon tillhör det svenska kulturarvet. Algeriet hänvisar till sin islamska tro.

Jag vet inte var de tavlorna finns idag.

Min mor konverterade till islam. Hon var troende kristen innan och fann sin möjlighet att ha direkt kontakt med Gud, Allah. Fem gånger om dagen bad hon. Sedan målade hon.

Hon gick i lära hos Uno Wallman. Hon blev bättre och bättre.

Kvinna, i Nord Afrika, muslim, svenska, gift med en befrielsekämpe och troende muslim, som inte tillät sig att bli korrumperad,  är och var inga bra odds för henne.

Den enda utställning som min mor, Ulla Wallner Nekkashe har haft i sitt liv, gjorde jag på den skånska kulturrundan. I Simrishamn visade jag ett antal tavlor av henne. Tavlor jag smugglade ut tack vare alla dom som var Mohammed Nekkashes följare och partisaner som hade kämpat med honom, och vars många familjer han hade försörjt genom sin läkarmottagning i Oran. Vänner som lät mig gå förbi tullen med tavlorna.

Mohammad Nekkashe,var en muslim som jag respekterar. Han var sunni, respekterade alla som värnade om ett humanistiskt samhälle. Vi möttes, även om vi hade olika synpunkter på många frågor.

Han visade mig respekt, han visade omvärlden att han var min styvfar och att de skulle respektera detta. De fromma muslimerna som respekterade min styvfar, accepterade mig trots min brist på gudatro.

Det är islam som jag kan leva med. Bildade muslimer. Muslimer som jag kan samarbeta med. Sådana muslimer kan tillföra vårt samhälle något. Islamister skapar elände.

Islamism, som Kaplan och hans fränder representerar, är aggressiv, chauvinstisk och politiskt maktfullkomlig. Det är politik. Att utnyttja gamla religiösa traditioner i politiska sammanhang är fegt och förslaget. Att utnyttja islam som politisk lans och att vara troende muslim, bör vara helt skilda saker.

Problemet är att det krävs bildning och modiga ställningstaganden för att hålla dem isär. Detta är en bristvara i Sverige. En bristvara bland muslimer.

Kunskapen om islam är låg i den breda allmänheten, bland politiker och största delen av intellektuella. Därför låter man sig luras av att om någon säger att någon av deras sedvänjor har att göra med islam, tror folk det fast det egentligen är något helt annat, från den lokala plats de kommer ifrån.

Är det någon som minns hur vi på 80-90-talet fick förklara att könsstympning av flickor, inte hade med islam att göra? Minns ni hur muslimska representanter och hur muslimer själva hävdade att det är nödvändigt att få göra och att förbjuda det, vore att kränka religionsfriheten.

Nu är detta glömt. Nu vet även muslimska kvinnor att könsstympning inte har med islam att göra utan en av flera sedvänjor som är till för att förtrycka kvinnan och binda fast henne.

Koppla inte Kaplan till islam. Han representerar inte alla muslimer. Problemet är att sådana som Kaplan kommer alltid att representera alla muslimer så länge inte andra muslimer går ut öppet och protesterar. När får vi se det?

Kaplan är snarare en bra representant för en existerande turkisk schauvinism som frodas här.

Här, förstår ni, som besvärar er med att läsa min blogg, här ligger en kälknöl.

Det tar tid och i svag värme,  att grädda det utvalda köttet. Men det sker. En dag blir många överraskade över det färdigstekta köttet. Då kan det vara för sent.

Våra svenska ”feelgood” politiker har det bra. De är rädda att förlora det braiga. De håller varandra i handen. Sjunger ” we shall overcome”. Ser på varandra, så som vi gör här i Norden, för att få konsensus bekräftad. De är rädda för verkligheten. De är rädda att komma ner till oss dödliga.

De tar på sig uppgifter som de inte behärskar. Självinsikten uteblir.

Världen skrattar åt oss. Med all rätt.

Den värsta insikten är att konstatera att välmående gör människan korkad. Inskränkt. Begränsad. En slutsats att fundera över.

Detta är identiteten av vårt samhälle idag. Korkat. Begränsat. Naivt.

Vi är korkade. Vi låter oss bli lurade, av dem som har överlevt på gator i verkligheter som ingen svensk politiker ens har sett på bio.

 

Låt oss se det från en annan sida.

 

Människor som slipper kamp, skit, förnedran…blir annorlunda.

De blir välmenande. De blir omtänksamma. De vill väl.

De är bra människor.

När dessa människor, som har levt i denna välmåga, möter svek, möter lögn, möter förslagenhet blir de besvikna. Skrämda.

Många vänder sig tvärt om. Många blir hårda.

Det handlar inte om att de skaffar sig djupare kunskap om islam. Eller förstår skillnaden mellan islamism och islam. Eller kriminalitet som bär ett religiöst kläde.

De vill göra gott och så visar det sig att trasiga människor inte alltid är goda.

Då blir våra hjältar deprimerade, ledsna, passiva, uppgivna…

En del blir förbannade.

Grannsamverkanorganisationer övergår till att bli civilgarden. De beväpnar sig. De gör sina ronder. De har sina möten. De vill försvara sina familjer. Sin egendom. Sin existens. Sina rättigheter.

Varför är det så svårt att förstå?

Invandrare förstår detta. De förstår däremot inte en politisk ledning i ett demokratiskt  land som förnekar sitt folks intressen.

Denna välvilja från den politiska ledningen på alla nivåer i landet, att vara snäll mot alla som kommer, på bekostnad av alla som redan är här, uppfattas av inkommande människor som förnedrande.  De kommer hit för att få ett bättre liv, av olika skäl. Många är kloka nog att inte vilja komma på den redan existerande befolkningens bekostnad. De skulle själva aldrig acceptera det i sitt eget land. De vet väl, att en sådan diskriminering skadar deras egna möjligheter framöver.

Men vår politiska ledning i landet, ser inte detta. Våra kommunala ledningar, ser inte detta. De ser att vi måste ha en ökande befolkning, så att monopolen får en tillräckligt billig arbetskraft. Svenskarna börjar bli för kräsna och vilja leva på mänskliga villkor. Regeringen ser, så som kapitalismen alltid har sett på arbetskraften, att den ska vara billig och flyktig. Vilket innebär att den är lättmanövrerad och lättexploaterad. Välkomna! Det är därför vi är med i EU.

Summasumarum, det är inte invandring i sig som är problemet. Det är på vilka villkor invandringen sker. Den ska vara reglerad, men i EU är den inte reglerad.

Att det kommer hit människor som vill arbeta och skaffa sig drägliga liv, har vi haft sedan stenåldern. Vi har skött det på fungerande sätt.

Men sedan vi gick med EU har vi tvingats följa EU regler, som gör att det inte fanns stopp för massinvandringen. Efter lång velighet och märklig inställning, lät man flera tusentals människor komma in, utan kontroll. Varpå man sent om sider insåg att man måste stoppa flödet.

Karl Bildt ville ha billig arbetskraft och påfyllning på ett åldrande Sverige. Denna inställning till invandring, är grunden för vad vi har idag.

Den obildade journalistkåren envisas med att upprepa begrepp som fobier, planterade av s.k. forskare med politiska, propagandistiska förtecken. De talar om alla slags fobier. Kritik mot hur invandringen har sköts har blivit invandrarfobi. Kritik mot islamism har blivit islamofobi. Osv.

Jag har förstått att begreppet fobi, betyder inbillad sjukdom. Om jag har en spindelfobi, har jag en inbillad rädsla som kan övergå till sjukdom, en fixering, om att bara för att det är en spindel jag ser, är det liktydigt med att den är farligt.

De som talar om islamofobi, snyltar på sionismens framgångar.

Sionismen har lyckats stort, genom att misstänkliggöra alla som kritiserar Israels politik och kalla dem för antisemiter.

Islamism, är en spegling av sionism. De båda förutsätter varandra.

Få är de som har modet att bekräfta detta.

Idag är det oerfarna MP som betalar konsekvensen för sin ytlighet.

Men i sanningens namn bör det noteras att i även erfarna partier såsom SAP väntar framtida skandaler.

Vi har en arme´som har kommit in i vårt land utan bekräftelse. Jag menar alla unga män som har sökt sig hit. Det kan röra sig om ca 20.000. Den hjälp de borde få är hur de skall återvända för att befria sina länder. Varför är dessa män inte i sina länder och kämpar för befrielse? Inte sitta här och skydda sig, medan kvinnor, barn och gamlingar får sköta motståndskampen hemma.

Att ha myndigheter som inte reagerar på detta, är skrämmande. Det är en mycket avgörande faktor för människors växande brist på tilltro till svenska staten och myndigheter.

Jag betalar gärna skatt för att stötta, utbilda människor så att de kan förändra sina länder. Jag är gärna med att bidra till att människor kan bygga upp, förbättra sina länder.

Men jag är inte med om att bli behandlad som andraklassens människa, trots att jag har släkt som har levt i denna del av världen i mer än 1000 år. Jag är inte med om att mina barnbarn inte får den hjälp de har enligt lag rätt till. Kommuner hänvisar till att  pengarna skall gå till unga män som inte vill kämpa i sina hemländer. Eller ungdomar som är hitskickade av att utföra tjänster, eller ungdomar som är redan sålda till internationella kriminella nätverk och som våra ”naiva” myndigheter inte ser. Inte vill se. Verkliga barn i en verksam slavhandel, under radarn i landet Idyllien.

Nej, det handlar inte om fobier av någon art.

Skall vi tala om fobier, lär det röra sig om Riksdagens och regeringens verklighetsfobi.

Men verkligheten är inte inbillad farlig. den är farlig. Men dess förnekelse gör den mycket farligare. Det borde Löfven tänka på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Den korporativa demokratin

Ja, vi ser den mingelstinne LO ordföranden flina ihop med Arbetsgivarföreningens chef i gemensam överenskommelse om svenska arbetares lycka. Pappa och mamma vet bäst. Basta. De fackliga opportunisterna som har för länge sedan slängt sin yrkesheder i soporna och bjuder ut sig till vem som vill och betalar mest, vänder 180 grader från tidigare strejkhot och hävdar nu att denna överenskommelse, topparna emellan, är utmärkt även för småpampar.

 Det jag hävdar är att den korporativa strukturen är just så när topparna inom olika organisationer, institutioner, ledningar av alla slag, möter varandra i gemensamma intressen. Så som överenskommelsen mellan LO och SAF åter igen ger uttryck för. När deras medlemsmassor i praktiken utgör en slags fogmassa till det korporativa bygget, som dessa ledningar drar nytta av, genom att styra dem i den önskade riktningen. Genom att ha dem som alibi och förevändning för deras gemena demokrati.

Jag funderar ofta över hur det kommer sig att jag, som bor i ett av världens rikaste länder, med den högsta nivån av friheter, där man i andra länder skulle för länge sedan antingen arkibusera mig eller låsa in mig och slänga nyckeln, ofta möter tystnad i min samhällskritik. Få vågar kommentera, ha åsikt eller funderingar. Ingen kritiserar ens mina slutsatser, men ingen föreslår heller något bättre. Tystnad råder.

Hur kommer det sig att det är så tyst i en demokrati?

Demokratin tystar. Allting sägs, alla har ”rätt” att klämma ur sig något och nöjer sig med det. Ingen ställer kvalitetskrav på tyckandet. Har det realistisk bäring eller ej?  Finns där någon tanke att försöka testa och se vart den leder, eller ej? Finns det månde någon vetenskaplig halt i tyckandet, eller ej?

Varför är folk så tysta, förutom då när de kan vara anonyma och fega i sociala medier. Frustrationen och brist på tankekanalisering av vikt blir ju ett offentligt pruttande som inte leder till annat än att fördjupa en obehaglig känsla i samhället.

Men var är dom som kan något? Som har funderat? Som har erfarenheter? Vad gör de med dem? Varför trycker de i sina kammare och inte  ventilerar öppet?

Det vore befängt att påstå att dessa fega smilfinkar, slamkrypare…eller vad dom kan kallas, inte är ytterst rationella människor. De vet, att öppnar de käften i vår gemensamma demokrati, kommer de att straffas om de inte tillhör mainstream. Ja-säjarna.

Dom som inte kan tiga, säger vad alla andra säger så har dom något sagt.

Då måste frågan ställas: hur kommer det sig att människor upplever det farligt att säga sin hjärtas mening? I ett samhällssystem som säger sig vilja bygga på yttrandefrihet?

En kvinna berättar, att hon hörde mitt i stan en kvinna skrika på hjälp. Den första kvinnan försöker nå kontakt med kvinnan genom fönstret och kallar på polis. Hon försöker få kontakt med boende runt om som öppnade sina fönster, lyssnade och stängde fönstren igen. Polisen kommer och frågar runt hos grannarna varpå polisen får beskedet att det har hänt flera gånger att kvinnan misshandlas.Ingen har ingripit. Ingen har ringt polisen vid tidigare tillfällen. Alla vänder sig bort.

Gör de så för att de är monster?

Troligtvis inte. De gör det förmodligen för att ifall de ”lägger sig i” blir de tvungna att leva med marodörer, misshandlare, kriminella i veckor, i år, … därför att rättsprocessen är sådan.

Ord står mot ord. Kvinnan kanske drar tillbaka anklagelsen för att hon är hotad. Det finns inget avgörande stöd till henne. Samhället erbjuder enbart förhoppningar. Där polisen skulle göra en polisanmälan, väntar man tills den slagna kvinnan själv reser sig upp, trots hot om livet, presterar en sådan när hon torkar bort blod och försöker kväsa svullnader.

Det krävs en enorm styrka att enbart leva på förhoppningar och jumpa fram på dessa tills dess man inser att alla förhoppningar är glättiga, rullande stockar i nedströms.

Anmäler man en våldsman, skall det behandlas i rättegång, eller åtminstone i förhörsprotokoll, där namn och adress är öppet för att inbjuda samme brottsling till ett litet besök under mörka timmar.

Att ringa 11414 och hoppas på att nå fram, att få stöd om man är hotad är lika framgångsrikt som att ringa fröken ur med samma önskemål.

Om man inte har ett rättssystem som ligger i ton med den verklighet människor lever under, om man inte har tjänstemannaansvar och kontroll av vad statstjänstemän i verkligheten gör, om man inte har tjänstemannaansvar för kommunalansvarige och kontrollsystem för att se vad de gör med sin makt, då odlas möglet under mattan. Man har  däremot ett inofficiellt kontrollsystem som styr som en våt filt över demokratin.

Det är den korporativa filten, som lägger sig blöt och stickande över allt.

Säger du din mening, anses du inte vara en tillgång som kan reflektera, vinkla frågeställningar från andra håll, utan du blir betraktad som obekväm. Som ett hot. Ett hot mot ja-säjeriet. Ett hot mot den inofficiella styrningen, den styrning som inte har med teoretiska uppfattningar om demokrati att göra.

Den kontrollerade styrningen.

 

Minns ni kollektivanslutningen till SAP när man gick med i facket? De unga har ingen aning och eftersom de lever i en godkänd historielöshet söker de heller inga förklaringar bakåt.

De kan ju googla, så då vet dom ju allt som finns att veta av värde.

Vi har en uttalad och en outtalad, en officiell och en inofficiell styrning av vårt samhälle. Det är ganska normalt. Men när man förnekar den outtalade styrningen och när man hävdar att den inte finns, då får vi problem. Människor upplever en annan verklighet.  De förlorar jobb, karriärmöjligheter. De får inga jobb. De blir stämplade och förhindrade i sin samhälleliga utveckling. De uppmanas i praktiken att odla sin opportuna sida. Att odla sin fifflarsida. Att odla sin feghet. Att odla sin ideella sida. Allt som inte skadar den styrning som råder. Bara dom håller käft och gör som dom är tillsagda, så går allt bra. Då gör allt för många så.

Människor försöker anpassa sig. Göra som dom är tillsagda. Samtidigt som de försöker göra sken av att de har bestämt allt alldeles själva.

Individualister i uniform.

Det är inte de snyggaste människorna som kommer fram på det sättet. Det är inte dom man förlitar sig på heller, när det gäller. Inte heller dom som finns där som vänner. De är vad de uppfostras till – fogmassa. Dom som tröttnar och vägrar ställa upp på att användas till drevning, i de sprickor den kontrollerande makten tillfogar, måste då gå sitt öde till mötes.

Den bekväme göre sig icke besvär. Men den som har fått nog, gäller det att organisera intelligent.

Några enkla sanningar, finns inte. Några svartvita lösningar, finns inte. Usch säger redan flera, de som inte vill lämna sin bekvämlighet. De, som redan vet att det är någon annan som är skyldig. Någon annan som har ansvar.

Men till dig som inte har någon bekvämlighet att försvara, eller som rent av vågar riskera den du har, till dig vill jag vädja att engagera dig där det är viktigt för dig, baserat på kunskap och tvivel.

Det pratas om den svenska modellen som ett mantra i propagandakretsar. Men den svenska modellen i sitt romantiska skimmer, var en värdig standard till alla, till de som skapade landets rikedomar, till de som inte förmådde och behövde hjälp. Den svenska modellen gick ut på att fördela vinsterna i samhället från det som skapats så  att alla kunde få del av framgångarna. Vilket inte hindrade de besuttna att få mer.

Den sociala ingenjörskonsten, inspirerad av Popper (strukturalist) som Gunnar och Alva Myrdal stod i spetsen för (och som deras son Jan Myrdal, inte helt fel har anklagat för att vara fascistiska idéer) och vars idéer blev väl förankrade i socialdemokratin, är grunden för den svenska modellen. Överenskommelserna mellan arbetarkollektiv och arbetsgivarkollektiv ingår i samförståndet.

Med inträdet i EU bröts således denna överenskommelse. Det blev den nakna globaliseringen och 1% av all egendoms ägare, som kom i fokus. Det var ingen slump att majoriteten av folket var emot EU. Det var ingen slump att Ingvar Carlsson fick rycka ut och skrämma upp pensionärer med dödsångest för att få en liten majoritet av folkomröstningen till att tippa över till ett ja. Majoriteten var någon enstaka procent, som ingår i alla felmarkeringar, men användes som förevändning att låta herrar som Dunkelspel och andra förhandla in oss i detta försök för stormonopolen och den globaliserade sektorn att skapa vida betesmarker för sina vinster. Det är ingen slump att vi  var med i EU i tio år innan det började gå upp för folk att så var fallet. Det är ingen slump att det tog långt in på 2000-talet innan insikten om vårt medlemskap växte till.

EU inträdet gav möjligheten förutom för storkapitalet och monopolen, även för uppkomlingar att kunna skaffa inträde i den efterlängtade medelklassen. Därmed blev de nöjda. I alla fall ett tag.

Nu inser även medelklassen, att man får slita i medelklassen också. Man får huka och buga inför de rätta. Det är inte bara farfar som fick stå med hatten i handen inför brukspatron. Nu får ärtiga Lisa stå inför chefen Patrik, kanske inte med hatten i handen, men med sin ärtiga och moderna uppsyn, men detta till trots, tvingas in i de led som bestäms åt henne.

Med EU inträdet blev Sverige inte längre hemlandet för alla. För de besuttna är hemlandet där ditt bankkonto finns. Eftersom det är mobilt, kan det lika väl vara i ett skatteparadis. Sverige är en plats man suger ut det man kan. En plats man kan utnyttja på det sätt man kan. En del av vinsten registrerar man för syns skull och resten inte. Skulle det bli allt för schavigt och knasigt, kanske för många tiggare på gatan och nu kommer det allt fler inhemska svenska tiggare också,  kan man ju ha olika residens i världen där det passar. Man kan skydda sig också bakom stängsel i rikemansreservat.Man kan gärna sitta och besluta om dubbelbeskattning på pensionärer och själv gömma sina pengar i skatteparadis.

Vanligt folk har bara vad de kallar för sitt land.

För att verkligen kunna behålla låga löner kan vi importera arbetarklasslumpen. Vi kan förstås dra nytta av dom som tillhör samma medelklass, de som är välutbildade och så.  Men alla de andra till vilka vi så behjärtansvärt vill ge uppehållstillstånd, eftersom vi vill vara snälla till alla,  erbjuder vi att sopa skiten här hos oss. Dom ska vi ha som en ständig påminnelse om att ifall du utnyttjar din yttrandefrihet,  din politiska frihet för frikostigt, så kan du få gå med packet och plocka skit. Håll käft och gör som jag säger!

Känner ni igen det?

Senaste utfallet är att regeringen skall ge 10 miljarder till kommunerna. Hör ni hur flott det låter!

Dessa pengar skall fördelas efter hur mycket kommunerna har fått betala för flyktinginvasionen.

Vad händer då?

Jo, det mesta fyller ut kassorna i de stora flyktingmottagarkommunerna. Sedan blir det rännilar till de andra. Där ska pengarna gå till flyktingfrågor.

Vilket innebär att alla kommuner som har ”ställt upp” kommer få plåster på såret.

Men det kommer inte lindra kommunernas problem, nämligen att pengar har tagits från skola, vård och omsorg, till de som valde att komma till Sverige och som ville ha vår assistans.

De minskade resurser som har kommit befolkningen till del, ersätts inte. Kommunerna måste alltjämt betala för dem som väljer att komma till Sverige men som inte själva betalar här. Gapet är fortfarande stort.

Många har inte fått sina rättigheter tillgodosedda därför att kommunerna har tvingats betala stora utgifter till nytillkomna. Med organisering och planering kan man avsätta medel och bestämma hur många man kan klara av att hjälpa. Så sker det i bästa världar.

Men hur kan man tänka ut att efter att västvärlden, (inklusive Sverige kom ihåg) har i många år förstört regimerna i Mellanöstern, att där skulle bli inbördeskrig? Och att folk ville ta sig till väst? Ja, så tokigt det kan bli. Nu kom det massor hit, för att andra stängde sina grindar. Och med alla dom som kom, kom det också många av andra skäl än att skydda sig själva.

Allt detta medför kostnader. Stora kostnader. Dessa skall tas från någonstans och detta någonstans heter skattepengar.

Ja, från dom som betalar skatt, förstås. Sådana som du och jag.

Nu låtsas Löfven , Fridolin och Sjöstedt att det var något vi alla skall känna tacksamhet inför. De säger inget om ifall de INTE skulle ge något extra till kommunerna, vad skulle kunna hända då, mån tro?

Dessa herrar är långt från verkligheten och inser knappast än, hur motsättningarna frodas och vilka bockfötter som tittar fram utanför lattegränsen.

Ekonomin och produktionen är basen i samhället, så också i vårt. Slarvar man där, går samhället sönder.

Det finns inga fördelar för det svenska folket att vara medlemmar i EU, som inga enskilda avtal och överenskommelser kan klara av.

Det som gäller för befolkningen i Sverige är att ha ett system som man kan påverka och som det finns en ordning i. Ett system som leds av transparens och öppen debatt. Ett system som leds av politiker med ryggrad. Ett system som välkomnar kunskap, idéer, debatter och människors olika förmågor. Ett system som kollar vad du kan och förmår och inte vilka betyg som du kan förfalska någonstans. Betyg är inga kriterier på kunskap, betyg är endast en fingervisning om att du har gjort vad du är ålagd att göra eller ifall du har köpt det någonstans. Betyg säger inget om din verkliga förmåga och självständighet. Ett betyg ger ingen garanti för att du kan eller är kritiskt tänkande.

Jag lever i avvaktan på vad England kommer att besluta när det gäller EU. Jag hoppas att de beslutar att lämna EU. Jag hoppas också att de finner kloka sätt att lossa sig ifrån den sjunkande skutan.

Vi bör också lämna EU. Det kravet kan få bäring efter Englands eventuella utträde. Då kommer alla ja-säjare att rusa och få plats i TV sofforna till och med.

Här och nu, utan TV soffa, deklarerar jag att vi bör kräva utträde ur EU. Ta tillbaka den politiska makten och styra upp den ekonomiska makten att följa landets och folkets bästa. Sätta regler som förhindrar demoraliseringen och tjuvsamhällets framfart. Skriva avtal med omvärlden.

Skall man främja demokratin måste demokratin få råda. Det räcker nu med alla som försöker gömma sig bakom ett finger.

 

Upp till debatt, mina vänner!

Våren är här!