Kan någon förklara vad ett ”mångkulturellt” samhälle är?

Kan någon förklara vad ”mångkulturellt samhälle ” är?

Kan någon förklara varför medelmåttorna står på rad och ”kan allt” om det ena och det andra, bara det är främmande, men ingenting om det som länge har funnits här? Kan någon förklara varför framhållandet av det man upplever som eget, vara detsamma som reaktionär nationalism? I alla fall om man är svensk?

Jag minns när det var finare att få något som var gjort i någon slavindustri i Hongkong än ett hantverk från Rättvik. Detta är naturligt i ett land som saknar internationella kontakter.

Med större världsvana och fler kontakter börjar svensken bli van vid att det finns ett utbud från hela världen att tillgå.

Med den globala ekonomin, som innebär att de stora internationella monopolen har större svängrum att söndra och härska och i bakvattnet av detta, får medelklassen en hel del att suga på. Vilket tycks den vara förnöjsamt.

Den tycks även tro, att den kan identifiera sig med de stora i världen. Med den lilla procent som äger det mesta. Hybris brukar slå till hos dom som söker sig upp ur ett vakuum. Dom som inte känner sig hotade, behöver inte låtsas. De kan även leka vara normala människor.

Tove Livendahl i Svd skrev om en kulla som driver företag i en fäbod. Hon saknar el och mobilteckning, men byråkraterna på skatteverket (som brukar vara den statliga institution som sköter sig bland de bättre) vet inte vad en fäbod är, eller vad man gör i en fäbod. Att man inte kan ha av skatteverket utsedd standard kassaapparat, på grund av brist på el och brist på mobilnät, gör att kullan får antingen lägga ner sin verksamhet eller köra svart. Skatteverket kan inte hjälpa.

Det kullan också gör som är av stor vikt, är att hon lär ut gamla sätt att skapa livsmedel. Hon för vidare en kvinnokultur, som har hållit liv i ett helt folk. Hon för vidare kunskap som i ett lite längre perspektiv, kommer att vara av stor vikt. För klimatomställningens skull när matindustrin kollapsar, när samhällen kollapsar, när social oro sprider sig, när vi tvingas in i krig på grund av kuttrande med Nato, är just sådan kunskap som att i ett småhushåll ta vara på födoämnen av avgörande vikt.

Många av de aningslösa tycker om att resa runt i Italien, Normandie, Tyskland, Spanien osv och njuter av lokala matprodukter. Mat skapad i en familj, på traditionella villkor enligt urminnes tider. Borta är det fint.

Men inte när kullan gör det.

Spagetti, pizza, koldolmar, hamburgare och kaffelatte är svenska maträtter. Införlivade i vardagen. Tillgängliga vid varje gathörn och i bortglömda byar. När människor talar om det ”mångkulturella” samhället, införlivar de inte dessa saker. De tar dem för givna.

Det ”mångkulturella” samhället är för de aningslösa, allt det där annorlunda. Det exotiska. Det där som gör det lite spännande. Det där som andra har och som jag kan visa min världsvana med att ”tolerera”.

Om någon klär sig i säck och aska, får väl den göra det. Det är väl ett uttryck för min storsinthet att inte bry mig. Min humanism. Min breda solidaritet. Så tänker medelmåttan.

Om nu någon går runt i säck och aska, som en boja och för att tala om för dom som begriper, att vederbörande har underkastat sig sin ställning och plats i den, för de oinvigda, hårda hierarkin. I ett parallellsamhälle. Vars representanter lär sig hur man skall uppföra sig i majoritetssamhället. Hur man ska säga rätta saker utåt, medan man slår inåt.

När jag arbetade i kvinnojouren, mötte jag inte sällan kvinnor som sa sig vara lyckliga. De försvarade sina seder och bruk. Sina familjer. Sina kontakter. Sina relationer. Sin historia.

Men när jag frågade varför de sökte upp mig, var det ju för att de var förtryckta och utsatta. För att de inte vågade säga det till någon. Därför de trodde att jag, med bred erfarenhet och en tydlig hållning i förhållandet till reaktionärt patriarkat, oavsett form, färg och symbol, skulle förstå dem. Jag skulle våga föra deras talan. Vilket jag alltjämt gör.

Jag har hört de aningslösa och dästa, hänvisa till de sjalar som bärs av kvinnor som vill tala om för världen att de är muslimer, bara vara ett individuellt klädval. Att vidsynthet är detsamma som att acceptera detta.

Sådana uttalanden borde jämställas med förtal. Man har ingen rättighet i att vara aningslös. Att vara okunnig. Allt har ett pris.

Man vet inte att många kvinnor bär sjal nu, långt fler än bara för några år sedan, för att de är tvingade till det. Av rädsla. Av uppenbara och inofficiella hot. Som en försäkring. Som ett skydd.

När jag frågade i en nionde klass i en muslimsk skola, varför flickorna bar sjal, var det flera som sa att deras mödrar och fäder, inte ville de skulle göra det. Men att de själva hade ”valt” det. När de så småningom kröp fram, att en flicka i Sverige, som kommer från ett muslimskt diktatursamhälle, blir hånad, förtalad av andra ”rättrogna” muslimer, kvinnor som män, som kontaktar släkten i hemlandet och förklarar att den och den är en svensk hora. Då känner de att de inte har något val. Samtidigt möter de de aningslösa och dästa som klappar dem på huvudet och säger att de är fria att bära vad de vill på huvudet. De lever i en demokrati nu. De är i Sverige och vi är storsinta och solidariska!

Det finns inget skydd i det svenska samhället för dessa flickor och kvinnor. Dessa kvinnor och flickor riskerar sina liv om de åker till hemlandet och möts av detta skvaller.

Det är klart att de basunerar ut att de bär sjalen av ”fri vilja”.

Tacka fan för det!

De aningslösa och dästa i vår Riksdag, medier, förståsigpåare, forskare, massorganisationer…. slår undan sådana påståenden. Det är så främmande. Så otänkbart.

Det är bara kritik mot det ”mångkulturella” samhället. Det är rasism. Det är garanterat islamofobi.

Jag ser kvinnor idag i muslimska sjalar, som tidigare var modiga och progressiva, med bara huvuden. Idag är de är helt utan stöd.

De politiska och kulturella damerna och herrarna får ursäkta, hur mycket de än skränar om det ”multikulturella” samhället erbjuder de inget som helst stöd för den som vill vara en del av den svenska kulturen.

Jag ska upprepa mig vad jag menar med den svenska kulturen.

Svensk kultur är skapad av alla dom som lever gemensamt i vårt gemensamma samhälle som vi också bygger gemensamt. Den har många olika uttryck och alla kan inte omfatta alla dessa uttryck, eller ens tycka om dem. Men allt ingår i det gemensamma samhällsbygget. På samma premisser. Rätt till tillhörighet av den ena eller andra varianten. Rätt till kritik av den ena eller den andra varianten. Rätt till bekämpande med demokratiska medel, av den ena eller den andra varianten.

Säger man att vi ska ha ett ”mångkulturellt” samhälle, är det en kolonialistisk hållning, med den skillnaden att de koloniserade är här på hemmaplan.

Jag ser Fru Batra och käcka 87:an hur de framhåller sin storsinthet med att klappa infödingar på huvudet.

-Visst får du klä dig som du vill! Vi är demokrater! Nu ska vi lära dig vad demokrati är. Du ska få plocka papper hos oss, vi kallar det ingångsenkelarbete, kanske torka svenskar i rumpan inom åldringsvården. Vi har ingen personal som vill arbeta för de löner ni kommer att få. Du kan få ta hand om dina egna barn, de mångkulturella barnen, i något projekt som vi ordnar till er, där i orten.  Så kan ni hålla på där och se till bara att ungarna inte blir gangsters. Sedan kan ni komma och klippa gräs hos oss. Vi behöver alltid någon händig invandrare. Ja, våra egna är ju så kräsna! Ni kan bli miljöarbetare och plocka burkar. Det är en stor och viktig uppgift i miljöarbetet! Vi är demokrater och vi tar emot alla som vill  komma hit. Bara vi kan tjäna på er.

Men det kan vi inte. Inte folket. Globaliseringsindustrin kan. Genom att skapa en global underklass att flytta runt till olika industrier. Människor som saknar förankring och känslor för boendeplatsen är utomordentliga att använda till vad som. Det är 2000 talets knäcktsystem. Vem var inte soldat i 30 åriga kriget? Dessa knäcktar kunde man väl köpa var som? Vi är åter där. Idag är det proletärknäcktar. Arbetarknäcktar. Slummedelklassknäcktar.  Människor som accepterar sitt slaveri och blir belönade med fyllda plastkort.

Därför släppte Europa in en massa människor utanför kontinenten. Merkel är chef (än så länge) för ett stort krigsdrabbat land med åldringsproblem. Det vore praktiskt att ha påfyllning underifrån. Detta möttes av ett starkt motstånd som kommer att kosta många makthavare tronen. Då så, säger globaliseringsindustrin. Nästa gång går det bättre.

Vem säger att det inte är lönsamt med våld?

Se på Israel.

Tänk dig hur många smygkolonialister det finns i landet! Afrosvenskarna, i brist på intelligent ledning, gör tappra försök för att väcka medvetenhet av den svenska kolonialismen, hur vi koloniserade Bartolome och hur vi lät slavbåtarna passera där. Jo, men dessa afrosvenskar har uppenbarligen gått i en beklämmande svensk skola och ser inte längre än till dörrposten.

Vill dom visa på svensk kolonialism, ska de dyka ner i modern svensk historia. Koppla det till grundandet av det svenska samhället. Kolla hur delarna alltjämt är olika. Hur stad och land ökar skillnaden med ett  helvetesgap.

Jag vet till vilken sida av gapet jag kommer att hoppa, innan skillnaden är för stor.

Som barn var jag två år som immigrant i USA. Jag var bäst i klassen på engelska. Jag var den enda utlänningen. Men det hjälpte inte, jag ansågs dålig och jag ansågs ha skymfat den amerikanska flaggan för att jag vägrade hylla den  på morgonen. Det var viktigare än min språkbegåvning.

Jag hänvisade till att det inte var min flagga och att jag inte kunde ställa mig bakom det som inte tillhörde mig, eller som jag förstod. Jag var tio år.

Min lärare blev upprörd och förde det vidare i skolan.

Jag visste inte hur jag skulle göra. Gjorde jag något annat, än vad jag gjorde, var jag ju falsk. Då ljög jag.

Som vuxen inser jag att det gällde att fostra barnen att backa upp sin nation. Allt vad den stod för. Allt vad den gjorde. Att inte ifrågasätta. Kritik fick inte förekomma mot den amerikanska nationen.

Vad kallas det?

Det är inte vad jag syftar till.

Min farsa lärde mig skratta åt V Gurra. Kritisera Oskar den II:e. Han var korpral i kavalleriet.

Jag träffar på unga människor (under 40) som uttrycker sig som om Manhattan är en hemort för dem. De kommer dit i bästa fall som en liten mus, får vara med i det stora, som en liten mus, inbillar sig att de är en del av det stora, som en liten mus. Njuter inte av vad de har, men låter sig förblindas av att bära provinsiellt glitter.

Här hemma, kan de blixtra lite i sammanhang där människor inte ser skillnad på glas och diamanter.

Samma ytlighetsdykare sitter här hemma och tycker att det är raffigt med moderiktiga muslimsjalar. Att kvinnan har åtsittande tights, visar sina stringtrosor, låter halva bysten skumpa och samtidigt bär sin muslimska sjal, väcker ingen reflektion hos den aningslöse och den däste. Det är mode.

Dom ser inte protesten, försöken, trixen, hör inte ropen… utan hänvisar enkom till vårt ”multikulturella” samhälle.

Hade det inte legat så mycket dramatik och smärta bakom detta, skulle det vara en lustig skildring av Åsanisselandet.

Men så oskuldsfullt är det således inte.

Men framhåller jag kullans kamp om att få sprida kvinnokultur, kullakultur, också det svensk kultur, då blir jag kallad för nationalist.

Är det för att kullan får alla medelmåttor att känna sig mindervärdiga? Att inte känna sig kolonialistiska? Att inte kunna komma och klappa på huvudet och erbjuda glaspärlor? För att de möter motstånd? Överläge?

Är det för att kullan påminner om oss själva? Att vi har en historia? Uj uj, då måste man erkänna det och så kan man inte kila mellan dropparna längre. Då måste man bära något. ta ansvar för något. Nej, det passar sig inte!

Det är väl oss själva, som människor försöker springa ifrån, genom att låtsas vara globala i sitt provinsiella tänkande. Genom att inte låtsas om där man bor och vad som krävs för att värna om det. Utan enbart se till att man har möjlighet till en biljett någonannanstans när det gäller.

Därför blir de vi, som ser oss som en del av där vi bor, natur och människor, de som blir kvar och värnar om just det.

Då blir vi kallade nationalister. Provinsialister.

Hade det inte varit för att det finns kretiner som har smutsat ner begreppet, skulle jag kalla mig för patriot.

Jag skulle vara patriot där jag lever och äter mitt bröd.

Jag skulle, oavsett var, ställa mig axel vid axel och värna om plats och människor.

Jag skulle inte sälla mig till lyxåkarna, till plastkortsglobtrottarna. Jag skulle inte söka efter närmaste ställe att fly till.

Skulle det vid min axel stå någon blåhårig, korttjockis eller någon med konstig hatt, skulle det avgörande vara ifall vi värnade om samma sak.

Har vi alla bidragit till ett gemensamt liv, har vi alla bidragit till en gemensam kultur, då försvarar vi det gemensamt. Vår gemensamma kultur.

Sedan är allt annat en klassfråga, en trosfråga, en vanefråga, en bildningsfråga…

Det är svensk kultur.

Då kan man inte tala om ”mångkulturellt samhälle” för då talar man om kolonialism.

Ett litet land som ofta bespottas i sin fattigdom och för sina här gästande romer, är Bulgarien.

I Bulgarien bodde det traker, för länge sedan. Sedan kom det dit slaver, som tillsammans med trakerna byggde vidare på samhället. Sedan kom det krigande fornbulgarer, från turkmeniska orter i öst, de var i underläge i antal, men skickliga krigare och de kom till ett välmående och fungerande samhälle som hade utvecklats i samarbete med tidigare boende. De gjorde ett samarbetsavtal. Fredlig samlevnad. Detta var på 800 talet. De bidrog till att bygga vidare på ett samhälle som var väl avancerat för sin tid.

Bysans, med Grekland som bas, ockuperade bulgariska områden. Greker talar grekiska. Bulgarer, bulgariska, ett slaviskt språk. Två helt olika språkgrupper.

För de slaviskt talande att vara under Bysans och att tvingas (som hos oss av Gustav Vasa) att tro på det enda ”rätta” sättet, dessutom på grekiska, var förtryck av ett folk.

Vad gjorde bulgarerna?

Det fanns två bulgariska munkar i staden Solun, eller idag, Tessaloniki.

Dessa munkar insåg att det bästa vapnet mot Bysans ockupation var att skriva bibeln på slaviska. Att skapa ett slaviskt alfabet och översätta bibeln från grekiska till bulgariska, eller gammelslaviska.

Människorna skulle förstå vad som stod i bibeln. De skulle kunna uttrycka sig på sitt eget språk i religiösa spörsmål. De skulle kunna värna om sina rättigheter. De skulle kunna ta strid.

Så skapade munkarna Kiril och Metodi det slaviska alfabetet.

Kungens dotter, Helena, blev bortgift med den förste ryske kungen, efter Rurikeran i Kief och hon tog med sig det slaviska alfabetet. Ryskan skrivs med det slaviska alfabetet, som helt rätt kallas idag för Kyrilitsa, eller kiriliska, från munken Kiril.

Vi kan jämföra det med Gustav Vasas bibel, den protestantiska tolkningen och därmed vad som förenade så småningom Sverige under en lag.

Eller som monoteism. Man tvingar ihop splittring till en enhet. En kontrollerbar enhet. En kung. En chef. En gud.

Vad som skiljer svenskar från bulgarer är, att vi inte har svenska som officiellt lagbestämt språk i landet. Vill de dåligt svenskutbildade medelmåtts- medelklass ytlighetsambassadörerna ändra på att svenska är praxis, är det inget problem. Det finns flera röster som anser vi skall ha engelska (eller snarare amerikanska i USA B-filmtappning) som vårt akademiska språk och så vidare.

Då inser den som kan tänka i två steg, att de som talar därefter svenska, är loosers. Lantisar. Knappast några Batrafiler.

Men vad gör bulgarerna? Jo, de hyllar sitt alfabet. De hyllar sin kultur. De hyllar sin genuina kultur, baserad på flera skeden i historien. Inklusive den ottomanska ockupationen i 500 år. De förnekar inte de spår som denna ockupation har lämnat. Samtidigt som de kvarhåller sitt slaviska arv, sitt trakiska arv, sitt fornbulgariska arv.

Jag tror det finns kanske 8 fornbulgariska ord kvar i det bulgariska språket.

Om man tolkar det på skinnskallevis, skulle man kunna bygga ett språk på dessa 8 ord. Alla inskränkta typer som tror de värnar folket genom okunnighet, våld och vulgaritet, kanske kan klara sig med 8 ord. De kallar sig gärna för nationalister.

Men vanligt folk vill ha nyanser.

De betraktar sig som bulgarer. Allt vad som gemensamt skapades, är just det bulgariska.

Det finns ett ordspråk jag har lär mig av bulgarerna och som jag tycker är så bra. Det säger så mycket. Det säger precis det jag vill ha sagt i denna blogg, riktad till alla russinsjälar, alla surfare, alla ytlighetsministrar, men framförallt till dig som fattar.

På en del, når havet enbart till knäna.

Gratulerar det bulgariska folket på sin finaste dag, värnande av den bulgariska kulturen och det bulgariska språket den 24:e maj!

 

Chestita 24 maj!

 

Ha de

gott folk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Statens vanvård av medborgare

När staten vanvårdar sina medborgare brukar man kalla det för en förtryckarstat. En diktatur. En maktfullkomlig stat. En stat som som förnekar humanistiska värden. En stat som förnekar likavärdesprincipen, att alla människor har lika värde i egenskap av att de är homosapiens sapiens. Människor.

Det är inte detsamma som att de har samma samhälleliga värde. Ekonomiskt värde.

Men humanism handlar inte om pengar. Eller?

 

För ett antal år sedan funderade makten på hur man skulle kunna höja sin status och renome´.

Man beslöt sig för att följa andra länders försök att ge av staten vanvårdade barn, upprättelse.

En kommission utsågs av gamla avdankade jurister. Psykologer utsågs att sköta intervjuer med dem som anmälde sig. Straxt under 1000 personer beslöt att anmäla sig till utfrågning. Dessa intervjuer resulterade i en utredning. Därefter anslöt sig ett antal spontananmälningar.

För många var det första gången man nämnde vad som hade upplevts. Första gången man formulerade sina erfarenheter.

Utsatta människor är tränade i att dölja, förneka, förminska sina plågsamma erfarenheter.  

Sedan finns en annan aspekt som inte framhålls. Det är; vem kan avgöra vad som är grovt övergrepp eller inte? Vad som är skadligt, eller inte? Vem vars liv har blivit skadat i grunden, eller inte? Är det verkligen jurister som kan? Jurister som har levt i skuggan av fel och vänskapskorruption?

Eller är det så att gamla avdankade jurister har levt och verkat i snövit ren verksamhet, utan skuld, utan misstag? Har dessa avdankade jurister aldrig försvarat pedofiler, tro?

Det finns ett sjukligt integritetsöverskridande pillande i människors innersta. Vi var många som upplevde att juristjuntan hyste sådana känslor till våra berättelser. De tycktes gotta sig i snaskigheter. Vilket resulterade i att många reagerade på motsatt vis. De förminskade, relativiserade och gömde, det som förväntades förklaras med stora bokstäver.

Självkänslan är ofta låg hos utsatta människor. Men det finns inte sällan en stolthet, med vars hjälp man har lyckats överleva. Denna stolthet har säkerligen kostat flera den ersättning de blev utlovade.

Den som är stolt, skall slås ner. Den bästa medborgaren är den underdånige, den som har accepterat att bli tillintetgjord.

De avdankade juristerna hade en inofficiell graderingsskala, där man jämförde grovheten i övergreppen.

Hur skall den avdankade juristen avgöra vad som är viktigt för individen eller ej? Hur kan de avgöra att systematiska våldtäkter gjorda av skogsarbetare på en 6 åring, inte är grovt nog för att betinga en ursäkt, ett erkännande?

Vi, utsatta i detta fall, är utlämnade till en överklass av dästa medborgare,  i vanlig ordning. Det har alltid varit de privilegierade som bedömer hur de utsatta har det. Hur de upplever sin situation. Vad som är bäst för dem.

Varför skall vi ha tillit till dessa jurister?

Dessa jurister ingår i en församling som skyddar varandra och därmed sig själva. Som alla med makt. Många har suttit i flera rättegångar tidigare där de har försvarat inte sällan chefer från sitt eget skrå. Där  domare har sexuellt utnyttjat barn på offentliga toaletter, men får förståelse och får fortsätta sitt ämbete så högt som i HD.

Inte kan man väl ställa ett justitieråd inför skranket och anklaga för övergrepp på barn?

Sedan har vi alla socialtjänstemän, som gjorde vad som som krävdes av dem. Inte kan vi anklaga dem, när de gjorde så gott de kunde och som var  deras uppgift?

Visst skall vi  ha all förståelse för att alla tjänstemän, alla politiker gör så gott de kan. Visst gör de så gott de kan?

Men kom ihåg, att även de utsatta barnen gjorde så gott de kunde. De knep ihop, kämpade på, försökte leva sina liv.

Nu skulle vårt lidande bli erkänt.

Nu skulle våra liv bli erkända, bli förstått varför det har varit så svårt. Varför det inte blev som man hoppades. Varför vi upplever att ha  misslyckats hela tiden. Varför vi alltid var fel.

Nu sa staten att vi skulle få upprättelse.

Våra liv skulle erkännas också ha ett värde.

Var det möjligt? Skulle staten ta sitt ansvar? Skulle någon erkänna att de övergrepp av olika form som vi alla har utsatts för, erkänna detta och vilja sträcka fram en hand?

Skulle vi få plåster på såren?

Vi var flera som började våga tro på detta.

Och då brast fördämningarna hos många. Då revs gamla sår upp. Då krossades välbyggda försvarsstrategier.

Nu skulle vi få upprättelse. Ett erkännande.

Man samlade ihop den styrka man hade haft i ett gömt skrymsle, beslöt sig för att våga satsa, för att våga tro. Ännu en gång. Ta än en gång en risk. En av många.

Vad händer då?

Då får vi återigen bekräftat att överheten, maktklassen, det korporativa skiktet… gör som alltid.

Man försökte utnyttja trashankar och underklassare till att fylla ut ett propagandahål. Som kolonialister, kunna klappa på huvudet på infödingarna. Erbjuda glaspärlor och vända sig till hemmaplan med triumferande överlägsenhet.

Det korporativa överskiktet hade inte räknat med att även bland trashankar och föraktade, finns det människor som både känner och tänker. Människor som är bildade och har lärt sig att överleva i den hårda skolan.

Man mötte överlevare. Maskrosor. Inte bara vrak.

Vad händer då?

Den svenska hårdheten råder.

Vi, de skadade, de utsatta, känner till hårdhet. Vi vet vad det innebär. Reglerna är klara. Tydliga.

Den hårdhet som makten utövar, saknar människokännedom. Den saknar humanism. Den saknar förståelse. Det är en fascistisk hårdhet.

En bödels hårdhet är lättare att hantera än en oinformerad, aningslös och en självgods hårdhet.

Medelklassens hårdhet skiljer sig från underklassens. Av skäl, som bara underklassen vet. Sorry.

Staten har sett till att det finns tjänstemän som skall skydda barn, finna nya hem för utsatta barn. De fattar godtyckliga beslut, de utgår från egna referensramar. Tycker de att ett barn, som är flykting från Mellanöstern och som har kontakt med Isis (Dash) inte skall avslöjas för säkerhetspolisen för att de skall skyddas, så sker detta. SÄPO får inget veta. Socialtjänstemannen går efter eget skön. Gör vad denne anser vara det enda rätta.

Har något förändrats genom åren?

Inte i sak.

När jag var liten var de enda rätta människorna  kristna dito. Det var de rätta som skulle kunna fostra en bortglömd unge från de lägsta skikten.

Då var det inte fint att härstamma från hugenotter, då var jag bara stämplad som en underklassunge.

Är man underklass, har vi kolonialisterna som vet bättre. Beskäftigt och resolut.

Så går det till alltjämt.

Fråga den arbetslöse unga familjen i landsorten hur de betraktas av socialtjänsten. Om nu dessa människor inte förmår skaffa jobb, måste barnen skyddas och det gör man genom att placera dem i präktiga, inte sällan dysfunktionella, men rika familjer.

Godtycke är vad som fortfarande gäller inom socialtjänsten. Socialtjänstens chefer  befolkas av kvasivänster från 70-talet. Tycker man att någon inte är politiskt korrekt, enligt eget kynne, har man makten att skada en hel familj.

Socialtjänsten har en enorm makt. Barnavårdsnämnden hade en enorm makt. Vad har staten gjort för att dela makten? För att undvika att enskilda socialtjänstemän kan agera subjektivt och efter egna villfarelser? Vad har staten gjort för att hindra att enskilda tjänstemän tar ut sina komplex och frustration på medmänniskor?

Vad har staten gjort för att samhället får en insyn i de mest smärtsamma av alla frågor, familjen och relationer?

Ursäkta, men det var en retorisk fråga, därför att sanningen är att staten har inte gjort någonting alls.

 Jag önskade att det fanns modiga advokater i vårt land, att de vågade vara vad de påstår sig vara, advokater, och att de stämde staten för dess försummelser.

Vi har inga advokater, vi har krämare. Välorganiserade i ett krämarförbund, det s.k. advokatsamfundet.

Varför känner inte människor att de kan få upprättelse med hjälp av advokater?

Varför ställer inte advokater upp och pressar staten?

Då är det som vanligt i vår förträffliga demokrati. Trashankar, underhuggare och fattiglappar får klara sig själva. Så som alltid.

Ja, vad kan man egentligen begära av ett korporativt samhälle som odlar korrumption utanför statistiken?

Jo, jag ska säga vad man kan begära.

 

1. Man kan begära att:

en stat, ett samhälle, tar ansvar för vad som har skett.

2. Man kan begära att:

när man säger sig vilja göra avslut, för att undvika att fortsätta göra

fel, så menar man det.

3. Man kan begära att:

politiker inser att de är inte i stånd att avgöra vem som har lidit

mest. Man kan begära att grovheten i våldet, i övergreppen, inte är

graderingen för vad som har skadat eller ej. Övergrepp i sig, är

avgörande. I vilken form det än har tagit.

4. Man kan begära att:

det är individen som själv avgör vilken skada som har skett.

5. Man kan begära att:

fastställd symbolsumma av 250.000 skall betalas till samtliga som

på något sätt belägger att de har blivit utsatta av statlig vanvård.

6. Man kan begära att:

en genomgång och utredning av socialamyndigheter genomförs, att

förslag till förändringar och att remisser skickas till alla som har

upplevt och har erfarenhet av samhällets svek.

7. Man kan begära att:

det sker en förändring och förbättring av samhällets

omhändartagande av barn.

8. Man kan begära att:

de som tar emot barn, kontrolleras, hålls kontakt med, att barnen

har en kontaktperson som är deras juridiska stöd och försvar.

9. Man kan begära att:

samhällets påstådda önskan om att be om ursäkt för vanvården, är

något staten verkligen menar.

10. Man kan begära att:

staten inte kränker de redan av staten kränkta, en gång till. Man kan

begära en humanistisk behandling i en demokrati.

Den fascistiska byråkratin som råder, det inskränkta synsättet på att det finns ett kvantitativt graderingssätt som avgör hur hemskt något är, bekräftar en stat som är inhuman och antidemokratisk.

Nu talar vi om vanvård av barn som omhändertogs av staten. Vi har flera sådana frågor som sköttes av staten. Som kräver upprättelse.

Min morbror tex. blev steriliserad. Detta för att han var stämplad efterbliven, det hette så, han var dessutom bipolär.

Han var uppskattad på sitt arbete, gjorde vad han var tillsatt att göra och var inte otrevlig mot någon. Men han dög inte och därför skulle steriliseras. Det är flera tusen i samhället som berörs av liknande.

Det har funnits människor som ansågs vara mindervärdiga, på grund av ”rastillhörighet” som steriliserades. Det har funnits människor som ansågs vara av social nedklassning och därmed inte ha rätt att fortplanta sig. De steriliserades.

Svenska tjänstemän har fått politiska direktiv att sterilisera människor som tillhörde de lägsta sociala klasserna. De utförde sina order.

Hur ser det ut idag?

Nej, man steriliserar inte på sjukhus.

Nu finns det andra metoder.

Staten har befolkats av byråkrater med mindervärdighetskomplex som ser som sin revansch att knäcka människor. Människor som är intelligenta blir förtryckta och förnekade stöd. Människor som påminner dem om hur medelmåttiga de själva är. Dessa begåvade människor utgör ett ständigt hot mot russinsjälarna.

Det har inte skett någon förändring i sak, i synen på de som är satta att värdera människors värde. Spektaklet med att ”upprätta” de av samhället vanvårdade, är just ett politiskt spektakel. Är det för att kväsa någons ångest? Kanske det är någon pedofil i maktens korridorer som ville göra botgöring? Var det därför man satte igång att riva upp helvetes sår hos människor?

Frågan är, varför satte man igång något som man inte vill fullfölja?

Åsa Regnér har fått ärva den statliga vanvårdsfrågan av Morgan Johansson. Han i sin tur fick lämna till Eva Larsson, kvinnan som gav snömoset ett ansikte, som Jan Eliasson sa vid tillfälle. Nu är det klart. Nu lägger man locket på. Det är utagerat av staten.

Eva Larson tyckte att arbetarungarna, vilket de flesta av oss är som har blivit vanvårdade av staten, skulle få bli upphöjda av en kälkborgerlig och därmed ansedd vara en upplyftande ceremoni. Champange och snittar i stadshuset. Hon trodde i sin provinsiella enfald, att detta var fint för rännstensungar. Och att det i sig, skulle räcka som upprättelse.

Dessutom fick vi höra berättelser av den, visserligen charmige, men hopplöst lantisprovinsielle överklasspojken Mark Levengood, som berättade om sitt möte med arbetarklassen, i form av en husa han hade som barn.

Allt blev så fel.

Varför?

Därför ingen hade besvärat sig med att ta reda på vilka människorna som tillhörde de av staten vanvårdade, var.

Därför att ingen egentligen, oavsett vilken färg på regeringen, är intresserad av att verkligen ge och mena en ursäkt. Ta konsekvenser. Stå för det man har sagt, att ge en symbolisk summa. En symbolisk summa som inte kan ersätta de förluster som varje individ har gjort.

Det är ett spel för galleriet, att ”avsätta” en miljard och ställa summan till 250.000 till varje och därefter förneka mer än hälften sökande till bidraget. Enligt juristjuntan var de avvisade människornas erfarenheter inte tillräckligt svåra. Eftersom de avdankade juristerna satt inne med sanningen och de visste exakt vad som var plågsamt för människor och vad som inte var det.

Som politisk idé, att lyfta denna fråga för att söka sympati hos folket har man misslyckats totalt. Då kan man ju räkna med att det inte är så många människor som det gäller och att de inte är starka i samhället, att de inte har en röst. Denna grupp har ju inte status eller position i samhället. Alltså kan man köra över dem.

Men man glömmer en sak. Att det är moraliskt stötande för många. Det är inte bara vi 5000, men också människor som anser det omoraliskt att förnedra, sänka och förringa människor.

Inte bara de 5000 sökande, är de som känner misstro till myndigheter,  till politiker. Det är många som saknar förtroende för regering, riksdag och myndigheter. Inte minst för det svek staten har visat sina mest sårbara medborgare.

Gustav Vasa ansåg att det var hans skyldighet, som kung, att värna om de svagaste medborgarna. Han anlade Danviken, med flera sjukhus och sociala inrättningar som barnhem, fattigvård etc.

Detta var 500 år sedan.

Har makten inget lärt?

Har någon av de politiska amatörerna fattat vad det innebär i längden av att förnedra, köra över moraliska värden?

Tror makten verkligen att man kan hunsa, förtrycka, förminska, förneka människor utan att få en motreaktion?

Vad hade det kostat den svenska staten att betala ut de 250.000 till de                                        sökande? Det hade kostat den miljard man hade avsatt.

Nu ville man inte betala de pengar man avsatte.

Vill då myndigheter och regering vara vänliga att förklara varför?

Är det som många tror, att pengarna går istället till de som kommer hit för att de vill bo här? Att man behandlar den inhemska befolkningen sämre än de som har valt att komma hit av olika anledningar?

Eller varför var det Jimmy Åkesson som var i stadshuset för vår ”upprättelse”, som fick en massa människor runt sig för att ta foton tillsammans med honom. Varför gjorde inga andra politiker som närvarade det?

Förstår man inte varför människor vänder samhället ryggen?

Kan den inskränkta medelklassen i riksdagen verkligen fatta hur det står till i landet? Vågar man se verkligheten, eller lider samtliga av verklighetsfobi?

Är den svenska staten införstådd med vilka krafter som sätts i rörelse?

Invandring på lokalbefolkningens bekostnad, NATO, utan att ha frågat folket ifall de vill ha kärnvapen på svenskt territorium, dessutom att sparka på och förnedra människor som var svikna och förnedrade från början av sina liv. Listan kan göras längre för att människor ska känna sig förrådda av makten.

Är man så ohistorisk, så obildad att man inte vet om de traditioner som har härskat här i norr?

Att man stilla och tyst avvaktar för att sedan när läge ges, slå till med Tors hammare. Svensken kommer göra så igen. Vill man det?

Är det ingen som begriper att en fråga som vanvård av samhällsmedborgare är en grogrund för antisocial verksamhet?

Eller räknar man blint med att människor inte orkar att protestera, att människor är egoister och bara tänker på sig själva som makteliten gör?

Det återstår att se.

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

Muppar, bekvämlighetsfeminister och verklighetsfobi

Nu har man slängt ut den enda som hade kunskap i sakfrågorna som är grund till att Mp finns. Att Åsa Romson saknar socialkompetens i viss mån, är uppenbart. Åtminstone tillräckligt för att kunna klara sig inför medelmåttsmedialogiken och svara i oneliners som Trump. Sant är att det gör det svårt att ha en sådan människa som frontfigur. Men varför var hon frontfigur från början? Varför utsatte Mp Romson för att tvingas visa sina svagaste sidor för allmänt omdöme? Varför tog Mp inte vara på kompetensen? Vad skiljer då mupparna från alla andra?

 Mp, eller mupparna som jag kallar dem, är ett parti med flera år på nacken. De vill sticka ut, b.l.a. genom att ha två språkrör, d.v.s två talespersoner för partiet som representerar båda könen. Med detta skapar man signalpolitik och vill med den visa att man är jämställd, därför att båda könen får inneha samma höga post. Som om det sitter i könet om man är för jämställdhet. Jämställdheten sitter ju förtusan i huvudet, inte mellan benen.

Med mupparnas logik borde man ha en transperson, som man kallar hen som språkrör också.

Om inget av språkrören är jämställd i sitt medvetande och i sitt handlande och har modet nog att genomföra sin vision, har det ingen betydelse vilket kön de besitter. Det är att försöka lura människor.

Jämställdheten till trots, fick Romson gå och Fridolin vara kvar.

En manlig kandidat tackade nej, så fanns ingen annan att bli språkrör i ett regeringsparti. Hoppsan!

Fridolin är vare sig kunnig på sitt område, eller trovärdig som politiker. Det enda han  övertygar om och som han är mycket skicklig i, är hans karriärism. Fridolin är en fullblodskarriärist. Karriärism har alltid varit ett framgångskort på ett plan. Karriärister tar inte på sig kravet att kunna sakfrågor i första hand, utan de förmår manipulera sin omgivning och kila mellan dropparna, utan att bli blöta. Däri består deras skicklighet.

Frågan är ifall vi vill ha det så.

Givetvis är han långt ifrån ensam, vare sig bland mupparna eller alla andra partier, utan undantag.

Sedan har mupparna hänvisat till sin ”naivitet” och Fridolin är ”ödmjuk” för nu har han ”lärt sig”.

Lärt sig vaddå?

Naiv är den ovetande, den okunnige och som så snart denne får veta att så är fallet, tar till sig verkligheten och kanske skäms för sin tidigare okunnighet, (det är klädsamt) men därefter ändrar sig.

Det har inte Fridolin gjort. Det måste ha varit länge sedan Fridolin har fått reda på att Mp är en av flera plattformar för islamistiskt inbygge.

Då tror Fridolin och Mp i likhet med S och V att kritiken mot islamism, gäller islam som religion och muslimer i synnerhet.

Inte kan man väl kritisera islam och muslimer för då är man islamofob!  Då har man en onormal skräck för islam och för muslimer.

Det är vad fobi betyder. Onormal skräck.

Det betyder att sådana ministrar som Fridolin, kan intyga att skräcken hos oss för islamism, är onormal. Att den är överdriven. Han gick ju i god för Kaplan och ändå är kritikerna islamofober.

Istället för att slänga ut sådana beskyllningar, är det upp till bevis för alla som delar mupparnas uppfattningar om islamofobi att bevisa att vi som kritiserar islamism har en skräck som är onormal.

Jag vill påstå att skräcken är högst normal och befogad.

Helt plötsligt är det fel att kritisera religioner, och dessutom farligt i vårt sekulära och religionsfria samhälle, om man inte skall utpekas som onormal. Religionskritik är de facto förbjuden, och ägnar man sig åt detta ändå, får man stå ut med att stämplas som onormal. En intressant hållning i ett så kallat demokratiskt samhälle. Den som inte är troende, har enligt denna populistiska logik, inte rätt att kritisera religion/er som fenomen och som företeelse, om man inte vill bli utpekad som onormal.

Inte ens Humanisterna ägnar sig åt religionskritik, de frågar sig ständigt enbart ifall gud finns eller ej. De ägnar sig åt teologiska grubblerier. Men att kritisera religioner som samhällsfenomen, se dess positiva och reaktionära sidor och påverkan i samhället är något som de flesta kulturrelativisterna låter passera. Man låter sig införlivas i de religiösa resonemangen, att alla trosuppfattningar skall respekteras. Oavsett vad de står för. Sedan gäller det att kämpa för sin och vinna mark.

Det finns dom som tror att om man äter upp en stark människa blir man stark själv. Det kallas för kannibalism. Skulle det accepteras?

Givetvis inte. Det som accepteras i vårt så kallade religionsfria sekulära samhälle är  de tre  bokreligionerna. Man arbetar för dessas samarbete i ekumenisk verksamhet som sprider sig utanför den egna trosfållan.

Skulle jag ägna mig åt asatro, eller panteism, är jag ju knappast något hot mot samhället och får hållas att leka någonstans.

Men kritiserar jag de etablerade maktsystemen som bokreligionerna utgör, ja då råder ett annat ljud i skällan.

Hänger ni med?

För dessa kulturrelativister, som Fridolin tillhör, är kultur, reaktionär diktaturpolitik, religionsuppfattningar, seder och bruk,…samma sak. Må så vara.

Men, för att få ett vettigt samtal och för att variera sig i debatt med olika grupper, bör man hålla sakerna isär.

Islamism är alltjämt en reaktionär politik, som utnyttjar religionen islam, som dessa fanatiker tolkar, inte sällan som fan tolkar bibeln, om uttrycket tillåts.  De mördar, begår hor, våldför sig, knarkar, stjäl…ja, sådant som seriösa imamer skulle neka  tillhöra islam.

Det finns gangsters. Både i hätta och långsskägg.

Det finns gangsters i slips och kavaj oskså. Ja, gangsters kan se ut hur som helst, det är inget nytt.

Varför vill man inte göra skillnad på det då?

Det är ingen ”naivitet” som mupparna och Fridolin besitter, eller regeringen för den delen. Det är ett val man gör.

De försöker gömma sig bakom ett finger, som palestinierna brukar säga.

Att behöva rannsaka sin egen politik, tvingas erkänna verkligheten och därefter tvingas anpassa politiken efter den, är alldeles för farligt. Mp har byggt hela sin politik på en fråga och sedan broderat ut resten i ytlighet, okunnighet och accepterat det så. Byggt karriärer på denna soppa och hamnar i självförsvar.

Man har ingen maktanalys, klassanalys, intresseanalys. Man är och förblir ett medelklassparti, sparka nedåt och slicka uppåt.

Nu säger f.d. ledare, Gahrton och Wetterstrand  att det är sossarnas fel att Mp krisar. Att det egentligen är en regeringskris, en kris som SAP har skapat. Halleluja.

Gahrton har aldrig, trots sitt gamla engagemang i palestinakonflikten,  gjort skillnad på islamism, Hamas, PLO, kristna och muslimska, fattiga och rika palestinier. Han har aldrig velat se de motsättningar som finns inom det palestinska samhället och hur islamism har skadat det palestinska folkets sak i åratal. Och å andra sidan, den palestinska korrupta politiska överklassen.

Att inte vara vaksam om dessa motsättningar, att hålla öppen sluss för alla som vill komma in, är inte naivt. Det är ett val.

Ja, vem vet. Kanske var det Mercurius som svepte förbi solen härom dagens fel.

Alla får tycka som dom vill, alla har rätt, någon objektiv existerande verklighet finns ej.

Sådant snack är ju elitistiskt!

Här har vi säkert en hoper onormalt skräckslagna för objektivitet. Objektivitetofober?

Men vem bestämmer vad som är verklighet? I mitt huvud är det si och i ditt är det så. Alla har rätt och ingen har rätt. Hurra!

Ursäkta en gammal filosof, men regnar det och jag förnekar det och går ut, blir jag likt förbannat blöt. Oavsett vad jag har föresatt mig i huvudet att det är. Eller?

En relativistisk hållning till allt och alla, gynnar bockfoten som sticker fram. Alldeles för få ser den, medan alla är upptagna i sitt eget bubbel.

Jo, svenskar är naiva, i den bemärkelsen att vi har regredierat. Människor har återgått till ett primitivt stadium. Människor befinner sig på en känslomässig treårsnivå. Jag, är i centrum, världen kretsar kring mig. Jag har rätt!

Suck!

Verklighetsfobin är ett statiskt tillstånd.

Då är frågan, varför väljer Mp samarbete med islamism och muslimska brödraskapet? Varför tillsätter man en minister som är mer lojal till Erdogans Turkiet än till Sverige?

Varför kritiserar man inte tex. mosken i Fittja, den turkiska kulturföreningen som driver verksamhet där, som är en maktbas i Sverige för Erdogans intressen?

Är jag kanske turkofob nu?

Nödvändigheten att ställa om samhället till ett hållbart dito, införlivar natur och samhälle.

Att enbart känna till naturen men inte samhället, skapar ingen trovärdighet för ett politiskt parti. Mp är inte trovärdigt. Enskilda medlemmar kan vara det, baserade på sin kunskap och framhållning, men som parti är det över. Det finns ingen hållbar ideologi, då hela världen inser att man måste ställa om har dom inget längre att bidra med som parti.

Det finns människor med djupa naturkunskaper i tex. djurskydd. De är så besjälade av sitt område att de inte ser hur de gör överföringar av sina egna mänskliga känslor och sitt missnöje av samhället och livet. De ser inte att de är i stånd att kunna skydda en skalbagge men döda en människa.  Därför de kan naturen men inte samhället. De har ingen ideologi, strategi eller gällande analys vad som gäller samhället. Man måste ha en ideologi, baserat på en analys, en värdegrund för att hålla ordning. Det saknar Mp.

För att inte hamna i naturfascism, måste man ha lika stor förståelse för hur samhället och människorna i det fungerar, som man har för naturen.

Man måste ha förståelse för intressen, för maktstrukturer men också för hur så kallat vanligt folk lever sina dagar. Det har blivit populärt bland propagandaföretagen som drillar politiker, att man skall plocka fram en Anna, En Gösta, En Fatima, en Ali…individualisera ett politiskt problem. Där får någon krake schavottera i politiska debatter som ett offer för något och politikern står där med den påstådda förståelsen av hur det verkligen är, för den enskilde.

Ingen tror dem.

Svenska politiker saknar trovärdighet. Det saknas personlig kurage, profil och vision. Det räcker inte med att rädda skinnet för framtida karriär för att vara politiker.

Fridolin, game over.

Ingen kris är över för mupparna. Krisen är alltjämt pågående och fortsätter man som hittills, kommer mupperiet att försvinna som en tillfällig bekanta.

Miljöfrågorna har de bidragit till att lyfta. Mission completed. Nu springer Fridolin i Riksdagskorridorerna bara för egen skull.

Vi får hoppas att Romson kan fortsätta sitt miljöarbete, och påverka med sin kunskap.

Den förmenta feminismen som alla partier uttalar sig för att företräda, förutom SD (eller har dom också hakat på?), den är ju tacksam eftersom den är intetsägande.

Den kan innehålla vilken variant och tolkning som helst. I konsekvensens namn är den också relativistisk.

När kvinnor från underläge tar sig upp, har de glömt jämställdheten. Då gäller karriären och den vet vi ju, är på lika villkor. Slåss efter förmåga, sparka nedåt och slicka uppåt.

När män säger sig vara feminister, skapar de möjligheter att slippa stå för allt själv. Bekvämlighetsfeminister utgör inget hot mot någon. Bara karriäristerna och där är det ju starkast vinner som gäller, eller hårdast, eller den mest förslagne.

Jag har alltid kämpat för jämlikhet. Helt enkelt, för lika förutsättningar, lika rättigheter, lika skyldigheter och stöd av samhället efter behov, oavsett vilken människa jag är, oavsett hur jag är, oavsett vem jag är.  

Med lika förutsättningar menas inte samma saker. Stöd för de förutsättningar man själv har. Stöd för de behov man har. Så fungerar ett civiliserat samhälle.

Är man intellektuellt eftersatt, måste man ha lämpligt stöd för att växa och skapa ett värdigt liv. Är man intellektuellt framstående, krävs samma sak.

Men då sker snarare det motsatta, då kvävs man. Då kommer Jante och alla förståsigpåare som blir påminda om sin egen medelmåttighet. En lärare känner sig hotad av ett intelligent barn i skolan, men inte av ett psykiskt handikappat barn.

Förskoleläraren känner sig hotad av ett intelligent barn, men inte av ett handikappat osv.

Kontrasterna i ovan nämnda exempel är för att tydliggöra grundläggande krav för jämlikhet. För att uppnå jämlikhet skapar man  lika förutsättningar efter människors behov. Inte kön, hudfärg eller bostadsadress.

Förutsättningarna behöver inte vara likadana eller samma. Förutsättningarna skall fylla behoven.

Det är således inte könet som avgör jämlikheten. Det är medvetenheten om ovan nämnda och praktisk politik för att uppnå det, som är jämlikhetsarbete.

Sedan om mupparna har ett, två eller tre kön på sina förespråkare, är snarare en privat fråga för de enskilda språkrören.

Skall jämställdhet kunna skapas, måste också samhällsansvaret ligga på alla. Alla efter förmåga, inte efter kön.

Men där kommer bekvämlighetsfeminismen fram. Där begränsar man sig till att tala om kön.

Kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Ja.

Kvinnor skall ha samma skyldigheter som män.

Ja.

Män skall ha samma rättigheter som kvinnor.

Ja.

Män skall ha samma skyldigheter som kvinnor.

Ja.

 

Lätt beskrivet, eller hur?

 

Tänk till, var ärlig och se hur du svarar om du går in på vardagen, på detaljerna, på livet, hur ser det ut då?

Det uppfattas som  charmigt att se hur kvinnor från underläge protesterar. Ingen är hotad. De allt fler som tar sig upp i apparaten, har för länge sedan glömt sin jämställdhetskamp, eller som de föredrar kalla det för feministisk kamp. Således blir de aldrig ett problem.

Se på Fi, som är ytterligare ett medelklassparti för att främja kvinnlig karriär.

I toppen är kvinnan jämställd, när hon väl kommer dit. Likaså i botten, när hon hamnar där. Trots detta är förutsättningarna olika.

Men är olikhet samma som brist på jämställdhet?

 Männen med sina maktstrukturer bakom ryggen kan dra nytta av att kalla sig feminist. Det skapar smörjmedel hos bekvämlighetsfeministerna. Man kan få deras röster och stöd. Inga krav ställs. Populism råder.

Världen är en Walt Disney produktion. Alla farliga djur blir nuttinuttiga.

Är det naivitet eller är det vald strategi för att slippa ta ansvar?

Låta någon annan sköta det jobbiga?

Är det någon som lider av fobi i Sverige så är det politiker på alla nivåer. De lider av verklighetsfobi. En onormal skräck för verkligheten är ingen bra kompass för ledarskap.

 Det är en neuros. Man blundar och hoppas att verkligheten försvinner när man öppnar ögonen igen. Så bestämmer man sig för att den har gjort det.

Men. Kungen är naken.

 På samma sätt hoppas folk att om vi släpper till lite och låter Nato ha bas hos oss, kan vi bara ringa dem när vi känner oss hotad av ryssen. Då kan ju Nato slåss så slipper vi.

Folk tror på riktigt att det finns fria luncher. De reflekterar inte ens över priset, att låta någon annans barn slåss för oss så att vi slipper skita ner oss.

Svensson har blivit bekväm. Svensson är bortskämd, eller snarare lider Svensson brist på omsorg. Svensson saknar ledning. Förmyndare. Svensson har också blivit moralförslappad.

Vaddå, att ligga till sig en tjänst är väl högst normalt numera, eller hur? Att gå genvägar, som kriminella är specialister på, är högst godtagbart. Det går igen i alla områden. Det fuskas med skatten, även om man är största monopolisten i landet och ner till svennebanan. Det fuskas på prov från grundskolan till läkarutbuildbningar och forskarsäten. Det fuskas hos myndigheter och så vidare.

Det har alltid fuskats, säger vän av ordning.

Visst.

Problemet nu är att det är accepterat. Det är ett godtagbart sätt att ta dig fram på. Det är som i kyrkan. Aja baja inte göra sexuella övergrepp på barn, men samtidigt vet alla i de olika kyrkorna att det är fullt av verksamma pedofiler som aldrig får sina straff.

Samhället har skapat en tillåtande miljö för fusk och förnekelse, för att använda ett populärt uttryck.

Att man har legat med sin professor för att få en tjänst, eller med handläggaren på polisen för detsamma, är bara något som man vet i samhället. Det vill säga, något som är accepterat.

Den enskilda kraken som lyckas ta sig fram någonstans, blir först misstänkt för att ha gått sängvägen, och är inte antagen på meriter.

Att kvinnor har sedan gammalt utnyttjat att ligga sig till positioner är vedertaget, då det är ett uttryck för underläge. Men nu gör även män likadant, således har vi blivit jämlika. Vi är lika i underläget av ett ledarlöst samhälle.

Genvägar är skenvägar.

Var det så vi ville ha det?

Är den bordellinställningen till samhället vad som går igen, när Riksdagen tänker klubba igenom ett värdlandsavtal med Nato, över huvudet på folket? Utan att fråga först ifall vi vill ha kärnvapen på svenskt territorium?

För att försvara Sverige i än så länge vedertagna och erkända gränser, har man då blivit en nationalist? En reaktionär motsträvare som inte kan acceptera att landet bjuds ut till kreti och pleti? Militärbaser, banker, internationella företag? Bygger man upp en samhällelig bordellverksamhet om än i en svensk modell?

Det korporativa samhället lyser här i all tydlighet. Medierna skriver om TV-licenser, chokladbitar och falska intyg. Det är väl bra. Men ytterst lite om att Sverige skall ta emot kärnvapen på sitt territorium, utan att ha först frågat folket om det vill ha det.

Även om försvarsministern säger med trygghetsfaktor i dialekten, att det inte kommer att finnas några kärnvapen på Nato baserna, så kan han bara säga det, men inte garantera detsamma. Nato uppger aldrig ifall de har kärnvapen eller ej.

Vi vet när den fulle sovjetkaptenen på ubåten gick på grund, hade man kärnvapen ombord. Det är klarlagt.

Men när Nato båtar hälsar på, som inbjudna eller oinbjudna, svarar de aldrig  ifall de har kärnvapen ombord eller ej.

Var finns granskningen i medierna om detta?

Den korporativa logiken är att den s.k. tredje statsmakten, lever i symbios med makteliten. Det som tillåts komma fram är lagom, men det som behövs komma fram, får du nog spana in Mercurius för att få något svar.

Visst är det intressant för att vara ett av de mest demokratiska och rika länderna i världen…?

 

Vad skiljer egentligen en svensk bordell i svensk modell från en bordell varsom?

 

 

FÖRSTA MAJ I TOKHOLMEN

Idag är det 1:a maj. Arbetarnas helgdag. Jag ger mig ut i huvudstadens vimmel för att sälla mig till de manifesterande arbetarna. På arbetarnas manifestation av framtidsvision, identifiering av problem och av förslag för att lösa dessa, fann jag ingen logik. Jag har stått vid tillfälle och sålt sybehörsattiraljer på Kiviks Marknad. Där fann jag en logik i myllret av högt och lågt. Men nu undrar jag vad är det arbetarrörelsen vill? Köpa aktier?

 Jag började mitt 1:a majfirande vi La Mano monumentet på Katarinavägen i Stockholm. Monumentet uppfördes 1977 framdriven av de spanienfrivilliga som var kvar, till minne av över 500 svenska arbetares frivilliga deltagande i kamp mot Francofascismen.

Heder åt dessa arbetare. De handlade efter övertygelse. De insåg att ensam är inte stark. De insåg att varje individ är en del av ett kollektiv. De insåg att individ och kollektiv är i ett dialektiskt förhållande. Vilket innebär att varje individ bär kollektiv inom sig och varje kollektiv bär individer inom sig. Man är i kampen för att genomföra en idé, både som individ och kollektiv. Man är alltid både ock.

Detta medför ett ansvar till både sig själv och till kollektivet. Förmågan för detta uttrycks i mognad och insikt. Också seriositet och trovärdighet.

Kerstin Gustavsson Figueroa, dotter till en av dessa spanienfrivilliga har skrivit en unik bok, Farsan, Spanien, kriget och jag,  om en sådan arbetare och spanienfrivillig. En berättelse som ger en inblick och känsla för en moral och självaktning som en medveten arbetare hade. En historieberättelse men också en påminnelse om vad som saknas idag i arbetarrörelsen.

Jag står ock lyssnar till alla de tal som framhåller arbetarrörelsens framåtskridande. Jag söker logiken. Var finns det gemensamma?

Att vi står där, är gemensamt. Att vi vill hylla arbetarklassens framsteg, är gemensamt. Kanske också erfarenheten av att söka en tröst, som i kyrkan, för att sedan skiljas men med ett litet hopp i hjärtat. Ja, har arbetarrörelsen blivit en religion?

Men det räcker inte för att förändra.

Det finns mycket religiositet inom arbetarrörelsen. Litanior, deklarationer, svulstiga uttryck, känslopepping.

Men jag saknar intelligens, stringens, mod och jävlar anamma.

Var finns ledarskapet? Var finns analysen?

Helt plötsligt fanns det talare från SAP, SSU, LO, SKP,LS, V, Ung Vänster… oj, så många! Tänk en enad front! Vad skulle inte en sådan kunna åstadkomma! Var finns ledningen till denna? Kan man snacka med någon?

Jovisst. På det moderna digitala splittrade klickerviset, kan man alltid finna någon, någonstans som tycker något.

Men en gemensam ledning för en brokig vänster, som gemensamt diskuterar, kommer fram till lösningar, skapar en rörelse? Var finns det?

Nej. Klick, klick.

Det enda bestående klick jag vet, var kungens klick till den blivande drottningen. Knappast något populärt föredöme i dessa kretsar.

LO distriktet i Tokholmens län, Rikard Mattsson pratade. Jag minns när SAP och LO bojkottade Spanienfrivilligas högtidshållande vid La Mano. Nu har de lärt, så bra. Ynglingen Rikard Mattsson var tydlig med att han också representerade sjöfolket och gladdes åt att strejken är slut för skärgårdsskepparna. När jag sökte honom för att förklara sin syn på problematiken och varför det ledde till strejk, vill han inte träffa mig.

Jag håller mig flytande på sjön, då och då, vilket jag nämnde. Han dömde mig ohörd. Han säkrade sig. Han ville inte utsätta sig för risken att få frågor, synpunkter, han inte kunde hantera. Han gör vad han är tillsagd till att göra. Varför våga tänka själv?

Soldater skall inte tänka. De skall verkställa.

Jag ville bara säga till honom att många stödde strejken, fast de inte var inblandade direkt.

Ja, sedan kom de i rad, sade saker som man säger, men inte menar. Eller snarare visst menar man dem, men man gör inget för att införliva dem. Man nöjer sig med deklarationer.

Förlåt, jovisst, görs mycket. Man möts. Man pratar. Man arrangerar. Man sjunger. Man pratar igen.

Men man förändrar inget.

Jag träffade gamla revolutionärer med landskapskartor i ansiktet. Som hos mig själv. Kalaskulan i ökad dimension. Ofta hjässan lite kalare. De försökte visa upp sin religiositet. Vad de verkligen känner, kan jag bara spekulera i.

Jag träffade gamla invandrare som jag kände ödmjukhet inför,  av att tänka hur länge de har lyckats överleva hos oss. De visade en viss glädje av att se mig. Tack.

Trevligt. Att dom har klarat sig. Att de har orkat fortsätta. Troligtvis för att de också har en kontakt med kampen i hemlandet.

Det har inte jag. Mitt hemland är här. Jag finner inte en organiserad, medveten, intelligent kamp. Hur ska jag det?

Men det är vad som behövs.

Förvaltning ser jag överallt. Nedmontering, ser jag.  Förändring, ingenstans.

Jag upptäcker ett rullatorgäng av gamla fredsarbetare. Jag vill köpa ett märke med Nej till Nato och värdlandsavtal. Jag får ett gratis med motivering att ingen vill köpa. Men, människor har skrivit på uppmaningen till Riksdagen att rösta nej till värdlandsavtalet med Nato, den 25/5.

När de blev uppmanade, gjorde de det. Men ingen visste något innan uppmaningen. Det har inte nått ut, sa rullatorgänget.

Hur i hela fridens namn har de inte nått ut?

Hans Blix, liberal FN man, Pierre Schori, den gamle världsvane sossen, Maj.Britt Theorin, den gamla fredskämpen och avgörande viktig i kampen mot kärnvapen i Det Kalla Kriget och regeringsmedlem i  S. och en rad andra. De har skrivit en bok. De har skrivit artiklar, som alla inte kom in.

De kanske inte var skribenter i samma klass som slaskreportrarna, förstås.

De har haft möten och seminarier.  Trots detta  var de flesta, av de så kallade samhällsmedvetna, inte medvetna om avtalet.

Alla fredsvänner i landet av olika kulörer vet om det och har agerat. I norr har man demonstrerat. I söder likaså. I Tokholmen gjordes en film som kommer på U-tube om detta värdlandsavtal. En film som gjordes på kungens födelsedag bland alla firare. Håll gluggarna öppna!

Hela den fria pressen vi skryter över….ja, någon tidning har väl noterat någonstans om att det finns en opinion mot värdlandsavtalet…eller?

Jag omfamnas av en Putinagent, på det sätt man omfamnade Gustav III på balen, utan övriga jämförelser. Han dessutom vidrör mig otillbörligt och hans ögon vet jag sedan gammalt, är fortfarande falska, grunda och ganska vidriga.

Efter den inblicken i Skrän Sverige, där det skränas men intet sägs, promenerar jag med min sambo ner till Medborgarplatsen. En av alla samlingsplatser för uppstart av ett manifestationståg.

Varför så många?

Där börjar människor samlas. Jag och sambon behöver skaffning och vi går till korvmojen. Min, en dansk med alla tillbehör, hans, en ren, nedkyld i kallvatten. Vi sätter oss på en bänk och äter. Människor lägger sina banderoller i rad enligt den ordning som organisatörerna håller.

Ja, det är som det brukar vara. Helt plötsligt börjar något som skall vara musik. Ett öronbedövande skrän som dessutom är utan talang. Men gruppen bär något schvungit feministiskt namn och det tycks räcka. De framför något som tycks mer vara vrede utan att veta på vad. Sambon har hörselkänslighet och jag försöker hålla för öronen på honom.

Jag bestämmer mig för att kontrollera var palestinierna skall gå. Organisatören säger:  -här med de övriga, framför socialisterna.

Vi sätter oss på en bänk och väntar. Jag försöker skydda sambons öron. Det kommer ingen palestinsk flagga.

Palestinierna har tröttnat och har kommit upp sig i samhället och behöver inte längre gå i detta tåg. Går de i något tåg så går de i sossarnas. Det är ju förståeligt, eftersom det var en sosseregering som erkände dem som stat.

Men här, bland revolutionärerna, fanns ingen palestinaflagga. Vid La Mano, hade man nämnt palestiniers och kurdernas kamp. Men symbolerna för dessa, hade ingen tänkt på.

Jag såg irakier och syrier. Jag såg dom som sa att alla muslimer är bra och alla som kritiserar islam är dåliga. Jag såg ingen protest mot islamismen. Jag såg uttryckt förakt för Assad och Putin. Jag såg att alla flyktingar är välkomna.

Jag utgår från att någon har dukat för dessa, att man inte låter människor förnedras och leva i ovärdiga förhållanden, här hos oss. Jag utgår från att människor tar sina egna pengar och bistår. Jag utgår fån att mottagandet inte är egoistiskt. Jag utgår från att det inte föreligger en plan på att kunna exploatera hitkomna människor, för att sänka löner, eller som utpressning på dom som jobbar för att de inte  ska kräva förbättringar.

Det måste vara vad revolutionärerna menade. Eller?

Jag såg kändisar cirkulera. Just så. Som ensamma månar cirkulerar de runt solen, men har inte ens upptäckt att de är solen de cirkulerar kring, utan lever i tron att det är dem själva.

En ärtig 2016 tals ung tjusig kvinna sträcker fram en skrift, för någon rörelse som finns i 30 länder, säger hon. Hon kallar det för marxistisk tendens. Jag frågar vad som menas med marxistisk tendens. Det svar jag får, påminner om ICAs nya korvvariant, korvish. Den är faktiskt god. Men marxistish? Jag frågade henne om hon menade på samma sätt som socialdemokratin försökte påvisa att man hade tagit från Marx, fast man egentligen tog från strukturalism och Popper sitt faktiska innehåll, medan man tog marxistiska  formuleringar, i nykantianistisk tradition. På samma sätt som Moderaterna idag tar sossarnas uttryck. Allt blir …ish.

Hon såg på mig som en överflödig gamling. Det vore nog bättre om jag vore död. Men eftersom hon ville kränga en tidning och jag lever alltjämt,  försökte hon vara 20-hundratals artig. Någon över femtio förstår säkert vad jag menar.

Men vi har en  muppregering som vill att vi ska underkasta oss andra. Underkasta oss stormakter. Vi som har värnat om de små nationernas väl och ve, ska underkasta sig stormakterna?  Har de blivit för bekväma? Är det därför man vill att storebror tar hand?

Sedan 1995 då vi kom med i EU, har det gällt att vi anpassar oss till storkapitalet. Makten utan nationsgränser.

Sverige är bäst i klassen.

Som gammal lärare måste jag erkänna att de som utmärkte sig som bäst i klassen, inte sällan for illa och for på villovägar när de väl lämnade skolan.

Att anpassa sig, att underordna sig, är inte detsamma som att klara sig. 

Jag vet inte om hyllandet av enfalden är en specifik svensk egenskap. Men vi har rötter från Gustav Vasa, med förstatligande av kyrkan. Något som socialdemokratin och den breda arbetarrörelsen har övertagit, genom kollektivanslutning och genom fördömande  och uteslutning, som den unge LO representanten gjorde.

Kollektivanslutning till statskyrkan blev kollektivanslutning till SAP om man blev facklig medlem. I öst och syd är det hederskulturer som råder och hos oss, kollektivanslutning.

I sak detsamma. Dock med vissa skillnader i uttryck, krås och temperament.

Men betänk.

Hur kommer det sig att ett land med en bildad befolkning, tillgång till  kunskap, tillgång till verksamheter, är så eftersatt?

Jo, eftersatt.

Som gammal lektor frågar jag mina studenter vad demokrati är. Jag vill inte förstöra er helg med att tala om vad de anser. Vad de har lärt, efter 10 år i skolan. Men jag kan avslöja att det är kommersialism och inte kunskap som råder.

Ungdomarna kan reklamslogans, men inte ordspråk. Man vet inte vad ett ordspråk är. Var de kommer ifrån.

Däremot kan man citera amerikanska filmer.

Deras föräldrar gör likadant.

Varför skall de besvära sig för ett värdlandsavtal?

Görs Moder Svea till kopplerska?

Är Sverige på väg att bli en bordell?

Är Riksdagen full av hallikar?

Även fast du har festat runt, bondat, tillåtit en liten intimitet på strategisk plats… kan du villfaras i att det räcker med karriärism för att leda ett land.

Sorry.

Det räcker inte.

Det går tretton karriärister på dussinet.

Gissa hur många fattar det uttrycket?

Jag minns när jag var i Alma Ata, Kazakstan, visade man mig en staty av den förste kazakiske akademikern. En kazak hade studerat vid universitetet i Moskva, tagit examen, kom hem för att bygga ett universitet i Alma Ata och man uppförde en staty av honom.

Det fanns en stolthet. Jag kände den.

På samma plats är man idag specialist på korruption, antiintellektualism, våld, kriminalitet. Inte ens krämare som Telia, klarar det. Hederskultur, patriarkat, maktpyramider, ja, kalla det för vad du vill. Allt detta har återuppstått i den så kallade ”fria” ekonomin. Vilket innebär när det gäller Kazakstan, att man återgår till tusenåriga traditioner. Något som man tvingades bort från, under en socialistisk ordning.

Jag vet inte om de har rivit sin staty på den förste kazakiske akademikern. Hans år vid universitetet var inte så många. Det var så förr. Men det som var, gjorde skillnad.

Idag har vi akademiska soldater med två och tre examen, som inte gör skillnad.

Detta var min första Maj 2016. Jag blev äcklad av Putinkramen. Jag blev sorgsen av förvirringen. Av okunnigheten. Av inskränktheten.

Jag blev sorgsen av påminnelsen om hur ensam man kan vara i ett kollektiv. Jag blev sorgsen av hur rädslan har kapslat in människohjärtan, istället för att tända eld på dem. De har blivit russinhjärtan. Russinsjälar.

En väninna gav mig andrum genom att erbjuda ogräsrensning vid hennes lilla täppa, mitt i stan. Där ser jag, hur växterna vägrar låta sig kuvas, de spränger fram, trots gamla löv och döda plantor. Sniglar gör vad deras uppgift är. Myrorna  jobbar på med sitt. Den dominanta rosen, tar över, men är vacker. Hon kommer fortsätta växa, där hon inte hindrar andra. Någon ser till att hon, får sin rättmätiga plats.

Ja, hur svårt kan det vara?