Brexit – en varning!

Vad hände? Majoriteten av engelsmännen vill lämna EU. Varför? För mycket immigranter, säger man. Så underbart med lätta förklaringar. Är inte de lätta förklaringarna som etablissemanget – överheten, kallar för populism? Men inte kan väl etablissemanget-överheten vara populistisk?

Det är väl ändå bara pöbeln som är. Eller?

England lämnar. De har varit med länge och vem gynnades mest? Vem missgynnades mest?

England vet vad kolonialismen är, de andra stora EU staterna likaså. Det är formen för kolonialismen som har ändrat sig, inte innehållet i sak. De ”friheterna” som EU håller så hårt på och som innebär att kapitalet, varor, människor flyttar fritt inom Eus gränser, innebär att man har skapat en öppenhet för produktion av varor och tjänster där det är mest fördelaktigast. Människorna som flyttar runt, flyttar dit det är mest fördelaktigast. Om man lämnar fattigdom och reaktionärt samhälle som i Polen, för att få barnbidrag, socialbidrag, A-kassa o.s.v samt ett arbete, även om det är lågt betalt, så är det en fördel för den som väljer detta.

Blir det nu många som drar nytta av ett välfärdssystem och som samtidigt dumpar lönerna och är bara solidarisk med sig själv, väcker det så småningom ilska.

Den förmenta ”vänlighetshumanismen” som etablissemanget efterföljt av medelklassen tar på sig och som man vill framföra att det är av vänlighet, solidaritet, ja, människokärlek, som man värnar om människornas rätt att flytta runt. Ja, vilka begrepp använder man inte för att kunna exploatera människor.

De som blir exploaterade, i detta fall öststatare, de är tacksamma eftersom de har fått det bättre än vad de hade. Men de exploaterade är också den arbetarklass i västvärlden som aldrig har en chans att söka sig någon annanstans, eftersom ingen kommer ta emot den, eftersom den inte kan försörja sina familjer i väst på polska löner. Den får se vad den har byggt upp av välfärd, urholkas och lönerna dumpas. Förväntar man sig att människor skall finna sig i detta? När inte andra gör det?

Den arrogans och översitteri som arbetarklassen möter av etablissemanget – överheten är ett klasshat. Samma klasshat som har föregått flera revolutioner i Europa.

Den arrogans man har visat till alla de LO medlemmar som gick över till SD, som en protest mot exploatering, förlöjligat dem, anklagat dem för rasism därför att de anser att det har kommit för många människor av olika orsaker och som tär på välfärden. Alla är inte barskrapade flyktingar. Många söker bättre liv och det blir på någon annans bekostnad, det är detta som etablissemanget vägrar erkänna och som medierna mörkar och som är orsaken till de ökade klassklyftorna vilket väcker hat.

Rädsla och hat är dåliga bundsförvanter. Mot detta kan man inte predika eller peka finger. Mot detta kan man bara leverera, skapa förbättringar för de sämst ställda. Mot detta kan man bara lyckas med ett tydligt och starkt politiskt ledarskap. Mot detta kan man bara förstärka demokratin, fördjupa den.

Något vi saknar.

Breda överenskommelser är bara en manöver för att sitta still i båten, den båt där etablissemanget styr gemensamt vidare.

Men folket, alla de som är uteslutna från arken, dessa människor bär på en gammal kunskap av försvar. Av kamp.

Kamp ger återbäring.

Vi som oroar oss för en fascistisering av det svenska samhället, oavsett färg och form kan bara göra en sak. Det är att höja medvetenhetsnivån hos människor, genom debatt, kunskapsspridning, organisering och aktivism. Det är att inte låta rädslan och hatet ta över förnuftet och kärleken till livet.

 Detta gör vi inte genom att förtala, peka finger, förringa, förminska, håna, intrigera och mörka verkligheten.

Det gör vi genom att tala öppet, visa på transparens, diskutera, vara öppet kritiska, mota feghet med stolthet och civilkurage. Det gör vi genom att motverka undflyende, bekvämlighet och räddhågsenhet. Vi gör det genom att vara ärliga mot oss själva, därmed blir vi det mot vår omgivning.

De delar av arbetarklassen som har höjt sin standard till att bli lägre medelklass tillsammans med den övriga lägre medelklassen blir de som efter de redan slagna, kommer att petas från sina höjder. De som tidigare var ”snälla” med alla flyktingar och talar öppet för att alla som vill skall få komma till Sverige, kommer också bli bland dem som framöver står och hailar tillsammans med de redan frälsta. När de blir för pressade, när bekvämligheten ruckas, när de får känna själv på skinnet av de svårigheter de gärna lät andra ha, då kommer ropen eka.

Detta är ett historiskt mönster. Det finns inget som i sak pekar på att det inte skulle upprepas.

Detta oroar mig och många fler. Därför är Brexit ett hälsotecken.

Etablissemanget i EU är samma gamla kolonialistgubbs som har i bästa fall andra uttryck men samma innehåll och önskan om stormaktsmakt. Man dikterar uppifrån vad pöbeln ska göra och acceptera. När så inte sker, börjar man redan med vapenskrammel.

EU etablissemanget har ställt sig helt och fullt på det globaliserade kapitalets sida. Detta globaliserade kapital har inget fosterland, familj eller relationer annat än till vinsten.

Folkens roll enligt arrogansen är att sopa, feja, gynna och bocka och tacka för äran att vara det globaliserade kapitalets slav. Vi ska tacka när Cocacola vill ha våra skattepengar för beslut vi fattar i demokratisk ordning och som inte passar dem. Vi skall då vara redo att avstå från höjda pensioner för att slänga miljarder i gapet på multinationella företag. Detta är globaliseringens konsekvenser med så kallade frihandelsavtal TTIP.

Läser man Stefan Fölster i SvD 29/6, ser man en annan sida av kapitalintressen som många kapitalistvurmare vet men håller tyst om. Då ser man det nationella, lokala kapitalet. I detta fall står det lokala, nationella kapitalet på samma sida som folket, inklusive stora delar av medelklassen.

Klyftorna i England vittnar om motsättningen mellan nationella kapitalintressen med de globala multinationella kapitalintressen. Problemet är att de nationella kapitalintressen måste hålla samman mot de globala, då många multinationella företag har starkare ekonomi än flera stater. Dessa företag är icke demokratiska. Besluten fattas i slutna rum. Beslut som drabbar miljontals människor.

Det demokratiska underskottet i EU är inget problem, utan det leder till en katastrof om patriarkerna inte använder situationen till att radikalt förbättra klubben.

Några år framöver kommer bli avgörande för freden i Europa. Oron, brist på tydligt ledarskap, brist på respekt för arbetarklassen leder till social oro. Människor går in i egna bubblor och eget försvar.

Vad som behövs är att förena de krafter som vill värna om demokratin, på riktigt. De som vill tala öppet, kritiskt granska och därefter handla så att människor väcks och förstår att tillsammans kan vi förändra. Gemensamt  kan vi gå, söndra vi falla.

Ser du dig omkring ser du inte sällan räddhågsna och även fega människor. De kommer inte att skapa något till det bättre. Gå till dig själv, är du modig nog att ta ställning?

Gör det då tillsammans med andra, då kan vi åtminstone tala om för etablissemanget och den förmenta humanistiska medelklassen att det finns en opinion mot smygfascismen.

Brexit idag, i morgon Svexit, eller ett helt annat oberoende gentemot EU. Denna kritik mot EU har förekommit i decennier, därför finns inte heller någon förhoppning om att EU kommer att ändra sig nu. Det går inte, för då måste man ändra på hela andan, målsättningen och arbetet med EU.

Propagandan för att sälja in projektet har varit fred och solidaritet…

Medan målet har varit ekonomisk och politisk makt. Man gör som Tito, genom ekonomiska och politiska hållhakar håller man en myrstack lugn. Så fort han försvann, slog man ihjäl varandra.

Om inte EU ledningen ändrar sig, (vilket jag inte tror på, utan det är en önskedröm och saknar reell förankring) så kommer man börja att slå ihjäl varandra – igen.

Fölsters påpekande att det finns fördelar med Brexit, att England kan gå samma väg som Schweiz, är en ekonoms kommentar. Kanske det kan bli så att de rikare länderna i EU kan göra samma sak och därmed behålla en gemensam balans. Medan de fattigare, öststaterna och de nya kan dra fördelar av ett gemensamt bygge.

Men tänker man som en general, blir det krig.

Visst är det pöbeln som är populistisk enligt medier och mainstreampolitiker?

Ser man på vapenskrammel, hoten och präktigheten som inte minst Löfven representerar, så är det uppenbart att det är etablissemanget som är populistiskt.

Överklassernas alla resurser att söndra och härska, att sprida propaganda om sin egen förträfflighet och hur man vill visa att även barnfamiljerna tjänar på allt detta…

står i motsatsförhållande till arbetarklassens möjligheter att säga ifrån. När den gör det kallas det för populism. Det är folkliga uttryck. Enkelt och oslipat. Etablissemanget ser ner på arbetarklassen som en pöbel.

Vi har lärt oss att förakta tyskarna från andra världskriget när de svarade att ”jag lydde bara order”, ”jag visste ingenting”, dom som inte tog på sig personligt ansvar för att inte göra motstånd mot vansinnet.

Vi ser samma mönster upprepas. Man kan leva mitt under ett krig, i sus och dus, utan att behöva ”veta” något. Det är ett val man gör, som kommer att betalas en dag.

Då är frågan om man vill vara en människa eller en lort.

Där finns ett val man gör som inte har ett självklart svar. Men jag vet vad jag tycker och tänker om lortar. Jag vet vad jag tycker och tänker om människor.

Jag gör skillnad.

Gör du?

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Först Brexit sedan Svexit – det är dax nu!

 

Rädslan för borgerlig demokrati ökar i de borgerligt demokratiska länderna. Folkomröstningen i England om ett eventuellt utträde ur EU närmar sig. Den internationellt förbundna eliten börjar bli mer och mer rädd. Men handlar EU medlemskap om motsättning mellan elit och folk? Eller handlar det om kapitalets motsättningar som folket i vanlig ordning får betala?

I det vanligen tysta svenska samhället, där vår rätt till det fria ordet är något vi firar 250 år av i år, är det just tystnaden och uteblivandet av en djupare kritisk granskning av EU, som råder.

En del säger hellre ett dåligt EU än inget EU alls. EU var ett fredsprojekt, utan det blir det krig, säger dom.

EU finns idag och man talar och rustar för krig. Hur hänger det ihop med fredsprojektet? Handel är ett bra medel mot krig. Man idkar handel både som medlem och icke medlem av EU. Med en Svexit gör man handelsavtal med Euländer för ömsesidig vinning. Skillnaden blir att vi får behålla vår politiska suveränitet. Vi blir ingen lydstat. Vi förblir ingen potatismonarki. För att travestera begreppet bananrepublik

Låt oss gå tillbaka lite innan EU och hur vi resonerade då.

För den som minns, fanns det försök här och där att lyfta fram EU´s förträfflighet. Men folket nappade inte. En majoritet var mot Sveriges medlemskap i EU år efter år. Även tio år efter medlemskapet 1994 var det en majoritet mot.

Jag minns en handlare som gjorde reklam för ett formbröd, där han på förpackningen hade markerat tio skivor mer bröd, som vi skulle få bara vi gick med i EU.

Diskussionen om öl och vin i mataffärerna tog fart, vi skulle kunna få det som på kontinenten. Människor började tro att om vi bara gick med i EU skulle vi få palmer på gatorna som andra EU länder.

Det fick vi också. Trelleborg gjorde det till sin gimmic. Skådespel och bröd.

Kapitalet i landet har historiskt sett varit mycket svenskförankrat. Bland de första monopolisterna i Sverige var Ivar Kryger och framförallt Wallenberg,

Kryger blev tidigt internationell och ägde 60 procent av tändsticksproduktionen i världen för hundra år sedan. Den ständigt pågående kapitalismens kris slog till 1929 och bland många monopolister kraschade Kryger. Han förlorade sitt imperium. Men då var det ju förstås andra som vann. För individen var det tragedi, men för kapitalet var det en justering. Systemet blev smidigare.

Wallenbergs ställning i Sverige är nära förbundet med industrialiseringen speciellt inom tung industri och uppbyggandet av Sverige som modern stat. Wallenberg och socialdemokratin står varandra nära och Wallenberg representerade nationell kapitalism.

EU intresset eller brist på intresse berodde på det nationella kapitalet och det internationella kapitalet. Allt eftersom det nationella blev internationellt, ökade intresset för EU. Svenska företag såldes ut och mantrat var att det är bra för Sverige. Det är bra för det internationella kapitalet, men är det bra för folket?

Vem bryr sig.

1970-talets ”vänsterprägel” på retoriken kunde också vara ett stöd till det nationella kapitalet. Alltjämt fanns det inflytelserika familjer och koncerner som inte var lika glada åt EU, då de skulle kunna bli uppslukade, eller krossade av internationella krafter. Internationaliseringen utökades och tio år senare gjorde man inbräck i den svenska ekonomin.

 

De stora aktörerna hade bara att vinna på globaliseringen, ansågs det. Marknaden blev gränslös, likaså exploateringen.

 

Men det fanns grupper som inte ville dras med i en  EU värld med mycket stora skillnader. Den traditionella eliten, rester av adel och förankrad borgerlighet, de som stod för ”gamla pengar” och nationellt förankrat kapital. Medan uppkomlare, nyrika, småborgare, kälkborgare, brackor… de som skulle kunna vinna pengar, makt och karriär, såg bara fördelar med EU. Dessa människor är benägna göra sitt hemland där bankkontot är. De gör pengar av pengar. De har inte samma förankring i bygden som de som lever och verkar i den. För dem kan Sverige lika gärna ägas av andra än de dom lever i landet. En uppdatering av kolonialism.

Det till det yttre som verkade vara en vänstervåg, sammanföll  med det nationella kapitalets intressen. Hela folkhemstanken var ett uttryck för detta. Palme stod som symbol för detta han var dessutom uppvuxen i baltisk/svensk adel. På ett plan verkade han för en nationell självständighet och på ett annat plan utvecklade han relationen med Nato.

Kanske det är där vi finner nyckeln till hans död.

Det växte fram starka intressen på 80-talet som ville få in Sverige inte bara i Nato men i den globaliserade kapitalist-klubben. Sverige var redan ett utvecklat land och med sin nationellt självständiga hållning, med starka fackföreningar och höga löner, går det inte internationellt att utnyttja Sverige som många krafter ville. Det krävdes en förändring. Det krävdes ett EU medlemskap.

Palme stod i vägen. Han röjdes ur vägen.

Men.

EU vurmarna trixade oss in i EU. Mission completed. Sedan blev det tyst i tio år. Minns ni?

Vad var det vi som folk, förlorade på ett globaliserat ekonomiskt system? Tänk till innan ni svarar.

Var det möjligt att förhindra den utvecklingen? Är vi kritiker bara motvallskärringar?

Kan det handla om att istället för att acceptera att vissa industrier och företag tillhörde globaliseringsprocessen, tvingade man in alla i densamma med tveksamt resultat?

Bland EU största svagheter har varit och är det patriarkala gubbväldet. Hierarkiskt. Baserat på klan, prestige, bindningar, privilegier, korruption, kontroll, historia.

Inte på kunskap, på valbarhet, genomlysning, folkdemokrati, ansvar och konsekvenser.

Man vill ha kontroll på allt. Högt som lågt.

I gubbväldet intet nytt.

Jag minns Arafat som jag träffade vid ett par tillfällen, hur han i sin roll som ledare för PLO och det palestinska folket, ägnade tid och kraft till att kontrollera skosnören på soldaternas kängor. Han var ÖB. Dessutom skulle han vara en allfader. Han gjorde det på sitt arabiska manér.

Det är lätt att skratta överlägset åt detta i välståndet över latten. Man vet ju och kan ju så mycket i Sverige. Framförallt propagandistjournalister.

Men se på våra egna europeiska gubbar allt från Malmström till Merkel.

Se på gubbfaktorn i vår egen regering. Jag avser mental gubbfaktor.

Kropp och klädsel spelar mindre roll.

Det är inte kjolen som gör en kvinna. En man bär den lika bra.

Även de som tidigare var mot EU stöder EU idag. De har inget annat att erbjuda. Inget alternativ. Trots allt som hotar i framtiden.  Alla tidigare kritiker V, MP och nu SD, ser ingen anledning att lämna EU.

Nu tillhör man själv rotlösa uppkomlingar.

Den så kallade kritiken mot EU har rört sig om krökta gurkor och ofarliga ting tills dess flyktingströmmen kom.

Medlemmar hade glömt sina fattade beslut. De vägrade av olika anledningar ta emot flyktingar.

Tyskland behövde ungt folk att utföra plebejgöra i en åldrande befolkning. De har ett historiskt minne att hantera. De sa, välkommna, innan de fattade galoppen.

England trodde sig kunna tjäna på billiga pollacker och tog emot EU immigranter, men de blev för många. Nu vill de lämna EU.

Sverige, skulle med en statsministers vädjan om att öppna sina hjärtan, ta emot människor som skulle kunna göra arbete för lägre betalt och knäcka fackföreningsrörelsen. Tänkte han. Helt rätt i viss del.

Sverige har haft en reglerad invandring i sekler. Det har fungerat.

Nu släppte man fördämningarna och det fungerar inte. Bildt började och Löfven fortsatte.

Nationsgränser kom till när borgarstater ville skapa skydd för eget kapital och utveckling, ta kolonier för att gynna sina behov.

Idag finns det krafter som vill upplösa dessa nationsgränser, då enligt dem de längre inte behövs. Det globala kapitalet har inga gränser. Problemet är att de är få människor som äger det globala kapitalet. Man talar om 1% som äger 99% av vad som kan ägas.

De 99% har en adress. De har en täppa de vurmar för.

Det råder en stark obalans som pekar på att det kommer en kollaps. En utlösning. En katastrof.

Nu säger man att EU skall ta sitt ansvar. Men varför gör inte EU det? Varför är många EU medlemmar mot invandring och vägrar följa redan fattade beslut? Den analysen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Medierna i det ärofyllda landet av 250 års yttrandefrihet, mörkar, är propagandistiska, selektiva och antiintellektuella. De vägrar gå på djupet. Det har inget med konspiration att göra, eller hat mot medier. Det har med pengar att göra. Medier lever på att leverera det som säljer. Hålla käft när det behövs. Skriva om elände när det behövs. Ljuga om det behövs.

Monopoliseringen av kapitalet är en naturlag för dess existens.

Många av de nya medlemmarna är fortfarande delvis kvar i nationell kapitalism och i kapitalismens förstadier. Deras erfarenheter av kapitalismen ligger på 1930 –talet och då på ett eftersatt plan. De bromsar nu. Demokrati som väst ser det, känner de bara till teoretiskt.

Men är ett folk bara en marknad då? Eller har människan andra värden än att tillfredsställa kapitaljätten glufs glufs?

Detta innebär att den demokratiska ordning som är skapad för att folket och det nationella kapitalet skall kunna dra nytta av varanda (genom socialdemokratin) börjar vittra sönder.

Ann Linde (S) och Cecilia Malmström (L) uttryckte sitt lovord till TTIP avtalet mellan EU och USA i veckan. Dumskallar och maskinförstörare är de som är emot, lät de förstå.

Den viktigaste kritiken mot TTIP handlar om att stora glufsglufsföretag kan tvinga stater att införa eller förhindra lagar som inte gynnar dessa företags ekonomiska intressen. Vilket är detsamma som att man styr över länders demokratiska ordning från ett företagarrum någonstans.

Skulle vår riksdag förbjuda tillsatt socker i maten tex, kan glufsglufsarna kräva svenska skattebetalare på pengar för de förluster som de stackars företagen skulle lida. Vi talar om miljarder. Vi talar om att massa reformer inte kan göras för att vi måste använda pengarna till att betala till privata företag. Eller vika oss och inte genomföra reformer som kan gå mot ägarintressen.Vi talar om att ett företag kan bestämma över svensk politik. Vi talar om en total kollaps av den borgerliga demokratin.

Detta är EU.

Kräv Svexit.

De stora internationella företag som har en koppling till Sverige, klarar sig i alla väder. Men de små och medelstora företag som håller Sverige under armarna och är närvarande, har inte mycket att hämta från EU.

Människor skulle ta mer ansvar för sitt samhälle då de tvingas till det. Då skulle man kunna besluta om sin egen plätt, samarbeta med likasinnade, vara verksam och övertyga motståndare, i vanlig ordning.

Folket och det nationella kapitalet skulle tjäna på en Svexit.

Men om detta talas intet.

Vår korporativa struktur gör att eliten kan i ”demokratisk” ordning genomdriva elitens vilja över folket. Samtidigt som folket tror att det är det som bestämmer.

Sverige kan bli det första landet i den så kallade demokratiska västvärlden som kommer att i ”demokratisk ordning” rösta bort sitt eget folk och etablera en ”demokratisk” fascism.

 Sug på den karamellen, go vänner!