IDENTITET

Överallt sökes identitet. Talas om identitet. Vems? Vilken? Varför?

I likhet med det gamla rasbiologiska institutets ambition, skall människor klassificeras, märkas med behändiga etiketter och läggas i praktiska fack. Så kan den osäkre och ryggradslöse fortsätta sin självgoda bana. Medan vi medborgare skall i likhet med hokeyspelare klistRa på oss olika identiteter, försäljningsvarumärken och ranta runt som julgranar, så att maktfolket kan hålla koll på oss och känna sig säkra. Men kan dom det?

 Min identitet är människa, kvinna, svensk, hugenott, mor, farmor, mormor, arbetarklass, intellektuell, akademiker, diversearbetare, författare, forskare, lektor, adjunkt, humanist, sekulär, fattigpensionär, visionär, revolutionär, drömmare, filantrop, filosof, vän, dyslektiker… ja hur länge ska jag hålla på att radda upp mina identiteter? Hur kan jag säga att detta är min identitet? Att det är jag?

Eller det kanske inte var min identitet som gällde, utan hur andra kan identifiera mig. Hur de kan klassificera mig. Hur de skall veta i vilken tunna jag skall stoppas i. Så att de inte känner sig hotade. Det vill ju ingen. Det man inte begriper sig på kan uppfattas som hotfullt. Usch.

Med alla varumärken på kroppen skall nu de räddhågsna klassa mig. Av detta tror de att de stärks.

Men se, det kan de inte. Det enda andra kan göra är att freda sig själva, att förenkla för sig själva för att slippa fundera på andra människor. Slippa ta ställning. Behålla sina fördomar.

Det är ett falskt maktspel att odla myten om identitet. Vi är inte rom eller svensk. Vi är förmodligen både rom och svensk. Vi är inte syrisk, muslimsk och svensk. Förmodligen allt i olika nivåer och olika i olika sammanhang.

Att ha en identitet är inte detsamma som att ha ett jag. Är jag medveten om mitt jag, kan människor sätta vilken identitet på mig som dom vill, det berör mig inte.

Att känna samhörighet med någon eller något är någonting helt annat än att söka ytliga identiteter.

Det är ingen slump att i en utpräglad alienerad värld som vår, idag, är det etikettklisteri folk är ute efter. Ytlighet, varumärken att säljas och köpas. Förtingligandet av känslor.

Det är vad identitet handlar om. Ett varumärkesregister. Staplat oppe på varandra, medan under alla etiketter råder det alltjämt en jaglöshet och förvirring.

Identitetssökeriet är den alienerades väg att söka sin plats. På den s.k. fria marknaden är det den som kan betala som vinner.

Mitt jag är mer komplext. Jag känner igen det. Vet var det är när det utsätts för hot. Försvarar det så som jag känner igen det. Ja, människans jag är den kompanjon som hänger med på jordevandringen.

Men för att det skall komma fram, för att det skall bli synligt för en själv, måste det slipas i tillvaron. Testas, präglas, putsas, stöttas, skyddas, försvaras. Har man inte utsatt det för livets olika kantstötningar, så håller det sig gömd . Då kan det vara bekvämt att klistra på sig olika etiketter, allt efter opportuna behov. Allt för att vara omgivningen till lags. Allt för att anpassas till mainstream. Allt för att inte våga möta sitt jag. Sig själv.

Jag mötte en ung kvinna som sa att hon är muslim. Hon sa inte att hon tror på gud i en islamsk tolkning.

-Vad menar du med att du är muslim då? undrade jag.

-Du ser väl att jag är muslim, sa hon. Jag har ju schal på mig.

-Hur ska jag kunna se att du är muslim? Är det kläderna? är det ditt sätt att vara på? Är det när du ber?

-Ja, svarade hon.

Alltså. Bär man schal är man muslim. Således om man inte bär schal, kan man inte vara muslim då? Kan man inte vara kristen, judinna, buddist, ateist… om man bär schal?

Det är klart att man kan.

Således är det på det sätt man bär sin schal som gör mig till muslim. Ja, bland kvinnor förstås. OK mode alltså.

Jag gick i hatt med voall som ung. Det var vackert, elegant. Jag njöt. Men var det för att det var ur en kristen tradition jag bar den? Nej, jag var bara kokett.

Våra unga kvinnor som meddelar att de bär sin schal som ett självständigt val och (som inte sällan är döttrar till olika imamer), har nu nischat sig genom att skapa mode för schalen. Det är en bra lösning för dem som vill göra islam mer acceptabel bland människor som är ovana med religionen. Man gör schalen populär, bryter gränser och tjänar pengar. Det är väl bra för dom.

Vad blev identiteten nu då? En muslimsk, modedesigner, privatföretagare, tjäna pengarmänniska, kokettera med religiösa symboler som man inte vågar släppa, men inser att man kan dra nytta av. Är det identiteten jag skall se? Skall jag se att där går en muslimsk kvinna, visserligen är religionen privat, men hon vill att jag skall döma henne efter sin utstyrsel och därmed religion. Då hon demonstrerar den och kräver att jag skall acceptera olika varianter av schalar, eller heltäckta kläder där i bästa fall bara ögon syns. Det räcker med att hon demonstrerar sin tro och att jag skall acceptera att hon gör det. Har vi möts då? Nej, hon heller inte detta.

Folk får demonstrera för vad de vill. Jag kan bry mig eller inte. Någon som måste demonstrera sin religion med en massa utstyrsel väcker ingen respekt hos mig. Denne är heller inte ute efter vad jag tycker, eller tänker, det är bara en maktdemonstration. Vederbörande vill bara att jag underkastar mig detta och håller inne med mina uppfattningar. Punkt.

Men varför demonstrera sin tro? Vad vill man uppnå med det? Vill man ha särbehandling? Vill man tala om att ”jag är bättre än du”? Vill man bli sedd som den som inte har tillräckligt stark tro att bära den i hjärtat? Bli sedd som den som inte vill anpassa sig efter ett gemensamt samhälle? Jag känner inte gemenskap med dem som måste demonstrera sin tro med utstyrsel. Jag kan förstå tonåringar och deras klädsel och demonstrationer. Men då vet jag att det växer bort.

Vill man bli sedd som den vars tro är så ytlig och påklistrad, nedärvd eller påtryckt utan egen eftertanke,  då jag måste hänga den i en schal, niqab, burka, eller ett jättekors, eller kippa, eller långt skägg…?

Vad är det för tro jag ska respektera då?

I samband med dessa attribut talar jag gärna om min religiösa identitet. Men inget sägs om det jag, som borde finnas. Det religiösa, eftertänksamma, sökande jaget, var finns det? Det där jaget som i sådana fall bär en tro av något slag.

Tingeltanglet blir falsk reklam. Tron är inte djup. Den är inte privat, genom eget sökande. Den är kollektiv och osjälvständig. Varför skall jag visa sådant beteende med respekt?

Människor bär en liten stämpel. En tatuering, Ettikettklisteri…titta titta på mig! Köp mig!

Det krävs av mig att jag skall ta hänsyn till etiketter, till identiteter oavsett om de är oklara. En identitet som någon känner sig befryndad med, är inte densamma som jag tolkar den. En identitet kan bara vara en personlig och privat fråga, på samma sätt som religionen. På samma sätt som min sexuella läggning. I ett välvilligt samtal kan jag förklara min identitet. Kanske min samtalspartner är villig att förstå.

Men plakatpolitik, plakatidentiteter står för något annat.

När jag kräver att du skall respektera min identitet, d.v.s. de ytligheter jag förenklat klistrar på mig, är det ett sätt för mig att kräva av dig att respektera mig utan att jag själv behöver förtjäna det. Respektera mig för den jag är. Ja, vem är jag då?

Eller kan det vara så enkelt att jag vill bli respekterad för att jag finns?

Ja, då har vi hamnat i den grundläggande mänskliga rättigheten, d.v.s. att alla existerande människor har lika värde i egenskap av att vara homosapiens sapiens. Att behöva spöka ut sig för att kräva denna grundläggande rättighet, berättar snarare något om vår samtid.

Att alla existerande människor inte har lika värde i egenskap av att vara homosapiens sapiens.

Sätter vi på oss rätt etikett till rätt pris, kan vi bli köpta för det.

Sätter jag på mig en schal, litte uppiffad och koketterad, kanske jag kan sälja budskapet att jag är troende muslim. Det finns en stor grupp som säger sig vara det. Jag positionerar mig. Vi stöttar varandra, tillsammans har vi styrka, makt och pengar.

Ur ett sådant perspektiv, vad har vi identiteten då? Vi och dom, kanske?

Men om vi har ett gemensamt rättssamhälle som fungerar och som behandlar oss likvärdigt inför lagen, tja då kanske jag kan ta på mig identiteten medborgare.

Det är väl inte så pjåkigt? Som medborgare har jag samma identitet som alla andra medborgare, Vi delar en samhörighet, ett ansvar.

Tänk att få vara medborgare i en rättsstat som inte gör skillnad på sina medborgare! Då skulle jag få vara jag.

Då skulle jag slippa etikettvurmeriet och leta efter ytliga identiteter som jag försöker sälja på den allt för ofria marknaden. För att bli godkänd.

Den alienerade människan kan inte dölja sig under en schal eller någon annan identitet. Hon är alienerad och jaget förtvinar i sitt gömda skrymsle.

Vågar man inte ta fram sitt jag, låta det formas i möte med livet, ja, då får man bli den vara med varumärke som slängs på marknaden. Men begär inte av mig att jag skall respektera ytliga produkter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons