SVERIGE HAR VALT PRESIDENT?!

 

Så är äntligen presidentvalet slut och Sverige, svenska journalistkåren, eliten och den så kallade intelligentian, har valt sin president. Men det blev inte som man trodde. ”Man” blev chockad. Så som vi har matats med okritiskhet timme ut och timme in, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in om alla detaljer, förståsigpåarförklaringar om hur den hemske Trump står mot den demokratiska Clinton. Som skönheten och odjuret. Det svenska engagemanget i det amerikanska folkets inre angelägenheter har nått löjets breddar. Som om det vore vår president. Lite distans hade inte varit fel. Löfven borde inte ha uttryckt sig som han gjorde, ”att jag föredrog Clinton, men….” Vad han, eller den svenska eliten eller dess medelklassreservat föredrar eller tycker, är en piss i Mississippi.

”Alla” blev chockade av att Clinton förlorade stort mot galenpannan. Jag tillhör dem som för länge sedan sa att Trump kommer att vinna. Jag sa att Clinton och Trump representerar varsin sida av kapitalismens inneboende motsättning. Den ena sidan som vill svälla på internationella breddar, globaliseringen med Clinton som representant och den andra som bygger upp nationellt kapital, med Trump som sin symbol.

Vem tror uppkomlarna att arbetslösa, fattiga, förbisedda och ignorerade människor skulle lita mest på? På den del av kapitalet som gärna kan byta ut sina arbetare mot billigare arbetare från långtbortistan? Eller den som lovar jobb här och nu? Det krävs ju knappast att man är ett orakel för att se detta. Däremot måste man ha tentakler i myllan. Man måste erkänna klasskillnaderna och veta varför de finns.

När vi får beskåda en nästan sorgsen man, tillika chef för Utrikespolitiska Institutet, (obs forskning, inte propaganda)  sitta och gräma sig i TV över att globaliseringen får motstånd och blir hämmad i sin framfart, då måste väl någon mer än jag reagera och undra över hur dessa människor tänker och hur de värderar människosläktet? Hur de tar för givet att alla är för globalisering. Och dom som inte är det, bryr man sig inte om. Tills man blir chockad. Vilket man blir över att alla inte accepterar en utveckling som slänger ut miljontals till hunger. Varför skulle folk vilja det? Tror man att globaliseringen är ett naturfenomen?

Globaliseringstanken är enkel i sin konstruktion  och nyliberal. De största och mäktigaste företagen växer efter eget skön. Nationalstaten blir för liten och företagen måste få andra våtmarker. För att kunna växa är jakten på billiga råvaror och billig arbetskraft avgörande. (Kommer ni ihåg kolonialismen? Slavhandeln?) Man flyttar sina företag till platser där just råvaror, eller arbetskraft eller både ock, är billigare. För att kunna göra det måste man vara överens om regelverk som tillåter varor (råvaror, produkter, maskiner…) pengar och människor (arbetskraft)  att flytta fritt över gränserna utan extra pålagor. Bravo EU!

Sedan är det bra att skriva avtal med stora landet i väst. TTIP, hmmm. Vi börjar med Kanada, CETA. När det är gjort, vilket det blev efter man tog vallonerna i ett skruvstäd, så går vi vidare till TTIP.

Men se, då kom det stora odjuret fram. Uj,uj, vad ska lilla, stackars, exportberoende Sverige göra då?

Ja, i detta läge blev latteträsket och eliten chockade, sorgsna och förstår fortfarande ingenting.

I USA ruttnar städer, bygder och människor bort, dom som inte ryms på Manhattan och häftiga ställen dit svenskar gärna åker för att känna av den stora världen. Ungdomsgenerationer går förlorade, bildningsnivån på många ställen är på U-lands nivå. Fattigdom råder i världens mäktigaste land.

Inte för att de inte har råd med att utrota den. Utan för att välmåendet är inte till för alla. Utan klassmotsättningar stannar kapitalismen. Det vore ju förfärligt, eller?

Skillnaden mellan Trump och Clinton är, ifall man exploaterar människor här eller där. För kapitalet är det ingen skillnad. För de rika likaså.

Men för den exploaterade kan det vara skillnad. Att bli exploaterad eller inte ens bli exploaterad, kan avgöra ifall man överlever eller ej.

Är arbetaren ingen självmordskandidat, är denne tacksam för att få ett jobb. När man talar ur individens ståndpunkt är just det avgörande, möjligheten till överlevnad och utveckling.

När man talar ur det anonyma kapitalets vinkel, kan man säga samma sak men med skillnad att i ena fallet talar vi om en individ som bor på en plats som vi kallar nation. I det andra talar man om resultatet av individers arbete som vi inte bryr oss om var dom är, eller kommer ifrån eller vilka problem det medför. Bara resultatet räknas.

Det är intressant att höra hur högermänniskor helt plötsligt vitt och brett talar om människors lika värde oavsett varifrån de kommer. Så gjorde de inte under det nationella uppbyggandet av kapitalismen. Tvärt om. Då var det viktigt att veta var du tillhörde.

”Öppna era hjärtan”, sa Reinfeldt och uppmanade svenska arbetarklassen att öppna sina plånböcker, för att ta emot de billigare ersättarna.

Det låter vidsynt och humant. Det passar medelklassen eftersom de tjänar på detta. Slingerbulten Schlingman, Reinfeldts propagandaminister, sitter i TV och talar om ”berättelser”, om att förena ”två berättelser”.

Ja, ni hör själva hur enfalden har fått gestaltning.

När arbetarna klagar på att de blir bortmotade, inte får samma möjligheter som de som flyttar in, blir de kallade rasister och inskränkta lantisar. Detta är ingen berättelse, det är upplevd verklighet.

Givetvis är det av större intresse för den svenska eliten att bereda plats för en redan färdigutbildad syrisk medelklass, som man får gratis och tack vare kriget kan man gömma sig bakom en förment humanism, än vad det är att spendera pengar på hopplösa människor som inget lärt de senaste tio åren, eller svenskar som kräver omskolning.

Människan är en produktionsenhet i kapitalismen. Hon gör sig snart överflödig, då maskiner tar över allt fler områden.

I Marx värld, skulle det vara höjden av lyx. När maskinerna jobbar kan människorna ägna sig åt andra saker som förkovring, kultur och medmänsklighet.Var och en skulle få det som de behövde och var och en skulle bidra till det gemensamma efter förmåga. Vill man arbeta mera så visst kan man det. Man kan visst skapa extra resurser, så länge man inte exploaterar någon annan. Samarbete går bra och dela efter insats. Ingen hindrar att någon blir stjärna, tjänar pengar… men gör det av eget arbete, inte av andras.

Vinsttak i välfärden sätter igång stora skälvan hos dessa som stoppar skattepengar i fickan. Profitörerna talar med tordönsstämmor om hur vinsttak i välfärden skulle riva ner företag, sätta tusentals människor på gatan. Vad är det utredningen, ”ordning och reda i välfärden”  egentligen säger?

Jo, om du vill dela ut vinster, så gör det på eget intjänat arbete. Att dela ut skattepengar som andra har dragit ihop, är ingen konst.

Egentligen går inte utredningen så långt. Den sätter bara en gräns i en för övrigt gränslös hållning. Den sätter en gräns där alla andra kapitalistiska länder har gränser, men där våra borgerliga regeringar tyckte det var fritt fram till smörgåsbordet, utan att fråga vilka kockarna var.

De chockade uppkomlarna simmar i sina fiskstim och vänder tvärt när främsta fisken har gjort så. Utan att vilja veta eller förstå. Framåt, framåt.

Att förneka klassamhällets existens, att tro att det handlar om ogina och efterblivna individer som man kan vifta bort, som inget förstår, leder till misstro bland dessa gentemot eliten, mot regering, mot riksdag, mot myndigheter…

Vad tror de chockade händer när misstron växer?

I Kalifornien började man bränna soptunnor, sköt ihjäl någon och satte igång bråk. I de akademiska salarna och i de politiska fästena diskuterar man utifrån teoretiska modeller och missbrukad statistik.

Men man har inte sett till att det finns kanaler för människor att nå myndigheter, nå vetenskaplig och mångsidig information. Från maktcentrum ringer man sitt lokala partiordförande på någon ort, eller lokala fackrepresentant och tror sig den vägen ha tentakler ner i myllan.

Det stämmer inte.

Vi har politrucker och aparatchiki, på svenska, politiska karriärister och medlöpare, som trixar sig fram, vinner personliga vinster och kan döda för att hålla sina ryggar fria. Ingen kontrollerar kommunerna. Ingen håller efter dem.

Är det någon som tog uppmaningen av Inga-Britt Ahlenius på allvar? Att skaffa fram en kommunrevision och skärpa till riksrevisionen?

Nej.

När hon kritiserade regeringens göranden under Göran Persson, blev hon sparkad. När hon kritiserade FN chefen, Ban Kimoon, den som flera stormakter ville ha eftersom han var ofarlig, så tystades hon. När hon krävde fristående och opartisk kommunrevision, låtsas alla politrucker att hon inte finns.

Skall eliten i Sverige veta vad som händer utanför de urbaniserade uppkomlarträsken, är det bäst att börja se till att det finns en kompetent och opartisk kommunrevision. Att man skapar andra kontaktytor än jäviga medlöpare som informerar om landsbygden. Att man inte plockar upp små russinsjälar som blir så till sig att komma till storstan att de låter sig bli ertappade med att utnyttja skattemedel för att åka på safari, som vår försvarsminister. Hur skall människor få förtroende för en försvarsminister som inte klarar av att hålla isär mitt och ditt?

En manlig variant av Sahlin?

Listan kan säkert fölängas, beklagligt nog.

Medan de självgoda putsar sina glasögon och tittar ut över snölandskapet, får vi hoppas att det inte dröjer för länge innan de upptäcker vad som rör sig under snötäcket.

Innan det blir för sent.

Vi har val om två år. Mycket kan hända på två år. Här och i världen.

Blir det då en ny chock?

 

Annons