Jag hörde en säkerligen formellt välutbildad radiojournalist på prestigekanalen P1, tala om ”den rasifierade luciapojken” på Åhlens reklam. Jag undrar, ”rasifierad” av vem? Jag undrar också varför sprids det sådana begrepp? Varför skapar man dem inom kvasivetenskaperna? I vilket syfte? Jag lever fortfarande i den villfarelsen(?) att rasskillnader går mellan olika arter av däggdjur. I egenskap av olika former av liv, kan vi dela upp det beroende av ifall vi kan få avkommor av varandra. En människa och en åsna borde inte kunna få avkommor, trots att det finns många skäl att fundera på den saken.
I en enveten strävan från medelklassen att förneka klassamhället som ett resultat av att en del exploaterar andra och bygger sitt välstånd på det, så försöker man krampaktigt att finna olika förklaringar till motsättningar som man inte kan förneka finns. För vem i historien har ”ras” varit viktigt? Jo, för den som vill dölja de verkliga orsakerna till förtryck, underläge och exploatering. För dem som vill ”att alla skall vara snälla och alla ha det bra utan att det kostar mig något”. Utan att jag själv behöver släppa på mina privilegier.
Det var en retorisk fråga och ni fick ett retoriskt svar.
Jag tillhör dom som till det yttre påminner om en stor del av befolkningen här i norden, jag är ljus och blåögd (jo, jo, säkert i flera bemärkelser). Ändå har jag ofta fått frågan varifrån jag kommer. Från vilket land jag kommer o.s.v. Ofta från sådana som har invandrat men också från svenskar sedan generationer. Jag har funderat på varför.
Jag har blivit utsatt för övergrepp som ansågs vara tillåtet då jag ”bara var svensk och inte arab”. När jag har framhållit att det finns en historik av att perser ser ner på araber och araber ser ner på svarta afrikaner och att detta är en del av deras klassamhällen och behov av att hålla grupper i schack, har jag blivit anklagad för att vara antipers(!) även av dem som säger sig ha flytt hit från förtryck. Det handlar om medvetenhet.
Ja, man kan fortsätta i det oändliga och människors tillhörighet har alltit varit tacksam att hävda för eller emot, beroende av intressen och medvetenhet om dessa.
Jag har alltid betraktat mig som svenska, med ursrprung från svenska statare och inflyttade hugenotter, i båda fallen en social tillhörighet obs. Många hugenotter kom från Normandie i Frankrike som i sin tur var en inflyttningsort på vikingatid för nordbor, d.v.s danskar, svenskar… Som senare i en strikt protestantisk klädnad kom tillbaka till norr i flykt från katolska kyrkan.
Vad har vi här? Raser? Vi har historisk kuriosa som kan gestalta en del av mänsklig och samhällelig utveckling. Sådant kan i bästa fall vara berikande och bildande.
Jag har sedan barn identifierat mig med de grupper som var mest utsatta i samhället. När jag som vilsen tonåring sökte upp olika grupper, som judar, romer… var jag inte välkommen då jag inte var ”äkta”. Jag insåg så småningom att genom att vara utsatt som grupp, kunde man göra det till en tillgång också. Då var inga ”falska” medsystrar eller medbrödrer välkomna eftersom det skulle ifrågasätta sammanhållningen och fördelarna. Är detta rasism?
Det kan det vara, men det behöver det inte vara.
I mitt husorgan läser jag en artikel om att svenska nazister härmar IS. De skulle härmas genom att ha en organisatorisk lösaktig form, så som den nya tekniken har möjliggjort. Vad artikelförfattaren inte inser är att alla, ja, alla politiska intressen organiserar sig så, anpassat till den nya tekniken och globalismen. IS uppmanar meningsfränder att agera i IS intentioner, att agera själva. Då man har martyrskapet som incitament, och vänder sig till dem som är vana vid detta incitament, lyckas de här och där.
Speciellt ungdomar har alltid självmordet tillhands hos dem vars tillvaro är hård och upplevs svår. Framförallt i avsaknad av livserfarenhet.
Krakarna inom Svenska motståndsrörelsen har inte fått bättre ledning av sina ledare än att hänga upp sig på vad de kallar för ”raser”, för att göra det enkelt för dem. Ingen förväntar sig någon intellektuell förmåga uppenbarligen hos just dessa. De får stå för skitgörat, medan de mer intellektuellt lagda nazisterna rör sig i bakgrunden.
Att det skulle finnas någon judisk ras har jag ännu inte fått någon trovärdig vetenskaplig förklaring på. Även då det finns sionistiska ideologer som talar om ”judiska gener” o.s.v. Men dessa förespråkare tillhör alla samma klubb som nazisterna. Oavsett etikett. Genifiering av politiska motsättningar.
Kan en svart och en vit människa avla barn tillsammans? Uppenbarligen. Alltså tillhör vi vetenskapligt samma ras. Vilket inte har att göra med de olikheter vi har, beroende av var och i vilka miljöer våra släkten har utvecklats i hundratusentals år.
Summa sumarum är att den som talar om raser, rasifiering, etikettsidentifiering… har något att dölja.
Vad då?
Ställ frågan nu, varför envisas medelklassen som har tillgång till medier, politik och andra inflytelserika positioner, att tala om rasifiering och identitet? Vem är det som rasifierar och vem är det som identifierar vem? Och varför?
Vi återgår till mitt påstående att det är ett sätt att dölja de verkliga motsättningarna i samhället, den mellan exploaterade och de som exploaterar.
Det låter hårt, va, jag? Jag är väl ingen exploatör. Jag vill ju hjälpa alla! (så länge jag slipper betala förstås!)
Vi har ett samhälle där skillnaden mellan arbete och kapital alltjämt råder. Vilket innebär att för att försvara kapitalet, d.v.s. ”rätten” för en del att skapa vinst på andras arbete, måste man skylla intressemotsättningar på annat för att dölja utsugningen. Då gör man det genom att etikera människor i det oändliga. Det finns alltid någon ”objektiv” orsak till att någon blir illa behandlad och den ”objektiva ” orsaken tycks alltid vara något som man inte kan ändra på, så som hudfärg, härkomst, kulturuppfostran…
Så behändigt!
Ponera att våra skolade (dock ej alltid bildade) journalister och i bästa fall politiker, skulle tala om intressekonflikter, om exploatering, om människors lika värde i praktiken i samhället, ja jädrans vilket liv i luckan det skulle bli! Föreställ er medvetna, öppna och ärliga politiker, som är där för att de vill tjäna befolkningen och inte bara tjäna sig själva!!! Då skulle även medierna medverka till upplysning och bidra till självständigt tänkande, ja kanske till och med kritiskt tänkande. Men då skulle inte intressekonflikterna se ut som de gör i samhället idag.
Det torde vara förödande för eliten. Detta vet eliten, makten, det korporativa styret.
Därför tolererar samhället unga män som vill slåss och ge på käften, då de inte förmår att hävda sina intressen på något mer nyanserat sätt. Istället för att hjälpa dessa att fatta saker och ting, att organisera sig frammåtsyftande och inte för att riva ner och föröda, så uppmuntrar man dem att framstå som hjältar i medierna. Nu blir de äntligen sedda. Heja medelklassen!
I mitt skolvärv har jag haft en del av dessa unga män. De var utklassade av ängsliga lärare och dessa lärare hade aldrig mött nöd i dess olika former i ett rikt samhälle. Nej, jag klappade ingen på huvudet och förklarade att jag förstod, att de hade haft en taskig barndom och därför är de nu tjuvar och banditer.
Detta är en föraktfull hållning som inte sällan dessa killar möter inom skolan och socialtjänsten.
Nej, jag ställde krav. Krav om att de skulle ha integritet, hålla sin värdighet och följa Bamses devis. Är man stark måste man vara snäll. Deras hjältedåd bestod i att stå över småaktigheter, att vara stolta och inte skita ner sig.
En del fattade, en del följde uppmaningarna och de lyckades med att bli självständiga, värdiga och stolta människor. Jag vet att de minns mig.
Men sådana killar möter starkt motstånd och därför är det bara de starkaste som klarar av det. De andra gömmer sig bakom IS symboler, nazisymboler eller kulturrelativism.
En del av dessa går till ytterligheter och mördar människor. Andra sopar rent framför dessa och hjälper dem i sin utveckling till fördärvet, utan att själva skita ner sig. De kan fortsätta leva i förnekanden.
Jag menar att denna kulturrelativistiska kår som sjunger i samsång men oändligt falskt, uppmuntrar och gynnar extremisterna, även om de själva inte inser det.
Det intellektuella samtalet, den intellektuella analysen, öppenheten för flera belysningspunkter saknas i det gemensamma samtalet och i samhällsatmosfären.
De intellektuella i samhället håller käft, i ängslig rädsla för att förlora status, position och sina löner. De har abdikerat och svikit. Det kollektiva stödet för att värna varandra, stötta den modige, lyser med sin frånvaro.
Sedan har vi den massmediala fabriksarbetaren, som tror sig vara intellektuell och med sin uppkomlaranda sprider sken av detta på kommersiella och ytliga vis, men får stå oemotsagd. Vad som skiljer medierarbetaren idag, på alla nivåer, från fabriksarbetaren vid löpande bandet är att dåtidens fabriksarbetare kunde göra sitt jobb manuellt, mekaniskt t.o.m., men kunde behålla sina tankar för sig själv. Man kunde behålla sin integritet.
Jag jobbade i fabrik och våndades över ifall jag skulle söka till universitetet eller ej. På fabriken fick jag behålla min inre värld. På universitetet kom den att utsättas och ifrågasättas, då jag tillhörde fel klass och var en minoritet där, blev jag ensam i mitt försvar.
Idag kämpar den akademiska världen, universitetsvärlden att behålla sitt relativa oberoende, sin öppenhet, sin kritiskhet, men även den utsätts för ytliga, medelklass och medelmåttiga kommersiella bedömningar om effektivitet. Antiintellektualismen sprider ut sig. Vi får hoppas att akademikerna vågar stå på sig.
Den kommersiella strävan efter effektivitet håller på att göra människorna till viljelösa robotar. Vi ersätts allt mer med maskiner och mekaniskt tänkande.
Men utvecklingen är dialektisk och människan är så i högsta grad. Detta ljuger man också om. Men verkligheten överträffar inte bara dikten men också lögnen. När vi talar om förekomsten av rasism, klassificering och etikettering av människor är det en följd av förljugenheten om intressemotsättningar och om att de facto se alla människor som likvärdiga.
Hade vi nu haft lika värdeprincipen gällandes hos oss, hade alla oavsett begåvning och moral, eller härkomst, varit behandlad på ett medvetet och respektfullt sätt. Sedan får vi döma människors handlingar och fördöma dem när så behövs, men det har inget att göra med att visa respekt för människans existensberättigande. Man räddar liv, oavsett vem det där.
Men när det förs en politik i de små stegens tyranni, så växer det fram folkliga reaktioner. Dessa går allmänt under förtryckarbegrepp som ”populism”.
Ja, ni förstår, populism är folkliga reaktioner på förd politik. Eftersom den går emot makten, är den vulgär och måste antingen hållas undan, eller förnekas, eller förlöjligas, eller förljugas…
Ja, alla maktmedel är tillåtna. En klok människa hade tagit sig en funderare och tänkt till två varv när det växer fram starka reaktioner på misslyckad politik. Dessa kloka lyser med sin frånvaro.
Alltså: om det nu är så många människor som reagerar på en förd politik och dessutom reagerar massivt mot denna, kanske man skall tänka om, ifall det går att förändra den politiken så att den inte väcker en sådan anstöt?
Kanske man skall ta reda på varför reaktionen är så stark?
En korkad människa, säger: usch, den vill jag inte sitta bredvid, den vill jag inte ta i hand, den vill jag inte debbatera med, den vill jag isolera. Sådana korkade tycks det gå 13 på dussinet.
Sedan kommer medierfabriksarbetaren fram, ni minns, den på löpande bandet i propagandaindustrin, och säger, ”titta på likheterna mellan nazister och IS, (daesh)!”
Ja, alla ideologier, alla lösningar på politiska problem som innefattar fysiskt våld, liknar varandra. Oavsett hur man ideologiskt kom dit, om lösningen på sitt problem är våld, så liknar man varandra.
På samma sätt som krig liknar varandra, oavsett varför man började. Amerikanarna i Irak eller ryssarna i Syrien. Folk dör.
Ser ni nu hur kulturrelativismen leder oss fram till ”lika kålsuparteorin”?
Om nu Svenska motståndsrörelsen har tagit som uppgift att spöa upp ensamkommande flyktingbarn, torde någon ställa frågan varför och försöka förstå och inte bara fördöma, vilket är enklast. Kanske alliansens misslyckade politik (trots att inte Reinfeldt tycker det) har lett till att korrupta kommuntjänstemän löser problemen efter eget intresse och förmåga (ovilja) och dessa, för att öppet ställa upp för staten, trixar fram olika lösningar på lokal nivå. Lösningar som drabbar dem som redan finns där.
Hoppsan.
Den öppna flyktingpolitiken passar ju bra i agendan att få billig arbetskraft, potentiella arbetare som är ovetandes om fackföreningsrörelsens historiska roll, som är tacksamma för vad de får…(i många fall) och som man kan ordna ”vägar” in till samhället och som man inte behöver lägga ner så mycket krut eller pengar på, som dom som har vuxit upp här, eller bott här länge och har andra krav. Krav på inte enbart överlevnad, (vilket man även kan i skogen under en pressening) men också krav på värdigt liv. Hjälp i skolan vid behov, ett arbete, en bostad.
När kommuner köper upp bostadsrätter, ger dem till människor som har bestämt sig för att de vill komma hit (det finns andra länder) och där kommunen dessutom inte förhandlar bort besittningsrätten (kommuntjänstemän är vana att inte förhandla bort den när de själva trixar fram någon bostad åt sig eller de sina) och dessa nytillkomna får en bostad som de som bor här gör allt för att själva få, men inte lyckas med. Då reagerar människor. Ä det konstigt?
Är det någon som förstår att det skaver i ögat på folk? Kan det vara så att människor känner sig förfördelade? Kanske de redan har upplevt detta under sin uppväxt.
I denna situation springer den ena allianspolitikern efter den andra och tar avstånd från sin tidigare politik. Inte Mp eller V. C vill ju ha billig arbetskraft i jordgubbsfälten och i stallarna. Inte Reinfeldt dock, vilket han inte kan, som den symbol för de s.k ”nya” moderaterna han vill gå till historien som.
Nu rullar det på.
Istället för att förklara motsättningarna, kritisera dem och peka på rättvisa lösningar ägnar sig medelmåttigheten sig åt att peka finger, sätta upp ”rasifieringsskyltar”. Snart har vi så många etiketter att ta hänsyn till på människor att det blir svårt att rabbla upp alla tänkbara etikettshänsyn vi måste ta för att förklara någons beteende. En hockeyspelare är fullklistrad av etiketter, därför han är sponsrad av dessa bakomliggande företag. Det är precis vad kulturrelativisterna gör med oss alla i propagandaindustrin. Alla dessa etiketter, rasifieringar, identifikationer, genmotiverade härkomster…är sponsring för att hålla människor kvar i förljugenhet och förnekanden. För att hålla nere människor i okunnighet och utan självmedvetenhet. Så kan man exploatera människor i syfte av vinst.
Jo, vi har ett klassamhälle, där en del lever gott på att andra exploateras. Där även de som är exploaterade av någon, lever bättre på att kunna exploatera någon under sig.
När makten ingriper och gynnar en grupp som av olika skäl har valt att komma till Sverige, framför de som av hävd bor här, eller har bott här i decennier, som har i generationer även medverkat till landets rikedomar, då är det inte intellektuella samtal som kan förväntas.
Då slåss man.
Har man inte fattat att det är sådan vetskap och förståelse som bör finnas hos eliten (då det är en historisk erfarenhet) medverkar man till att slita sönder sitt folk och sitt samhälle.
Kom då inte och skyll på mördarna och våldsverkarna enbart, dom gör det som mördare och våldsverkare alltid gör, det torde inte förvåna. Dessa finns för att de har fått utrymme att finnas, de har fått stöd att växa till en rörelse. Detta för att många självgoda, självutnämnda ”humanister” har gynnat deras framväxt genom sin kulturrelativistiska hållning. Genom sin raspolitik, genom sina etiketter och stämplar på människor i det oändliga.
Mördare och våldsverkare finns det jämt. Men i ett sunt samhälle fångas de upp och isoleras.
I vårt, kulturrelativistiska, uppkomlarsamhälle, där lögnen är en princip växer dessa till en rörelse.
Jo, det gäller att ta ansvar. Ansvar efter befogenhet. En vanlig dödlig har ansvar i sitt dagliga värv, i sina politiska ställningstaganden, i sina relationer. Maktmänniskor på alla nivåer har utöver det ett ansvar som följer med maktbefogenhet.
För att slippa ta sitt ansvar, identifierar man sig med makten framför dem man är satt att representera och tjäna. Detta är korporativt.
Vi bygger ett samhälle där nazister, fascister känner sig hemma.
Det är dags att tala om globaliseringen, vad den innebär och skillnaden mellan globalisering och internationalism.
Jag återkommer.
Rebecca Hybbinette 