Kulturrelativismen är ett begrepp som har slängts på folk och efter folk och som samtidigt de flesta inte vet vad det är. Utan vetenskapliga ambitioner ska jag ge min tolkning och mitt förhållningssätt till fenomenet, med utgångspunkt från den tolkning jag gör. Du lägger till, drar ifrån, vad som, men jag hoppas du tar ställning till skeendet och ställer frågan; i vems intresse råder kulturrelativismen?
Sverige är kulturrelativismens högborg. Det tåls att tänka på hur det kom sig. Varför? I vems intresse? Vem tjänar på det?
Åter till begreppet kultur. SD knätofsar? Amerikansk bilkultur? Sameslöjd? Kräftfiske med ficklampa? …….i oändlighet.
Jag vill påstå att allt detta tillhör svensk kultur. Allt som skapas, frodas, utvecklas av människor boende i Sverige, tillhörande det svenska språket, traditionen och som främjar ett gemensamt samhälle, bidrar till olika sidor och linjer och som är då olika sidor av svensk kultur. Sådant som motarbetar det gemensamma samhället, den gemensamma strävan att bygga ett genuint demokratiskt samhälle, det som motarbetar jämställdheten, motarbetar likhet inför lagen, mänskliga rättigheter, medvetenhet om skyldigheter lika mycket som om sina rättigheter….allt som motarbetar detta är avarter i den svenska kulturen. Det är negativa sidor, men likväl tillhör den svenska kulturen. Detta är inte detsamma som att allt inom en kultur är av godo. Det som är gammalt och ruttet slängs bort och lämnas därhän. Man vädrar.
Drömmen om ett multikulti samhälle är falsk och förespeglandes att olika former av egoism och självhävdelse kan skapa något gemensamt. Den inställningen leder till segregering och paralellsamhällen. Det i sig är ett hot mot ett gemensamt samhälle. En avart. Något att bekämpa. Dessa avarter blir konsekvensen av kulturrelativismen.
Vi kan leva i en kultur med olika inslag av främmande kulturer, på samhällets villkor.
När jag tvingas leva under villkoren av främmande kulturer i Sverige, har jag blivit ockuperad. Överkörd. Förbisedd. Sådant leder till politiska konsekvenser. Det är därför nazismen växer. Kulturrelativismen gynnar nazismen.
Jag som kvinna måste ha rätten att röra mig fritt i Sverige, utan att bli påhoppad av män som är fostrade i könssegregerade, klassegregerade, kultursegregerade klansamhällen. Är det deras villkor som gäller, utan att de motarbetas blir det ett fientligt intrång i min kultur som jag fortsätter att motarbeta. Klarar inte demokratin av det, växer nazismen ytterligare.
Godkänner vi destruktiva, antidemokratiska, antijämställda, antimänskliga företeelser på det ena planet, är det också fritt fram för samma på det andra planet. Då måste man bekämpa det på ett intelligent och konsekvent sätt. Det finns många.
Det finns (milt uttryckt) aningslösa och självgoda personer i landet som har sig själv som enda norm för vad som rätt och fel. De behöver uppenbarligen aldrig idka självkritik och fundera på ifall om deras självklara PK likes verkligen håller måttet.
De har funnit sanningen. De vet vad de behöver veta. De lever uppenbarligen helt nöjda med sin antiintellektuella hållning utan att för ett uns reflektera över vad en sådan hållning har bidragit med under historien.
Häng med nu:
Jag minns på 80- talet var det en hoper högljudda i PK armén som förfärade sig över att vi var några som ville förbjuda könststympning.Vi hänvisade till att det var ett brott mot människor, ett övertramp på deras integritet och ett irreparabelt tilltag som människan skall leva med resten av livet.
Vad tror ni alla som kallade sig för humanister, vänster, liberaler, troende….svarade?
Att förbjuda könsstympning skulle vara att förneka dessa människor rätten till att behålla sin kultur! Det ansågs vara rasistiskt.
Detta är en kulturrelativistisk hållning.
Ja, nu må ni ha glömt detta för PK vattnet forsar ju på. Men jag minns att Nalin Pekgul var även då ganska ensam om att försvara förbud av könsstympning. Hon fick så småningom med sig S-kvinnorna som slutligen drev fram kravet till en lag. Alla oportunister idag, har förstås glömt att de någonsin har varit emot ett sådant förbud.
Idag är det väl bara fanatiker, de mest eftersatta, underdåniga och reaktionära som stödjer kravet på rätt att könsstympa flickor. Att man även gör ett irreparabelt ingrepp när man skär bort förhuden på pojkar, är för känsligt för att någon ska våga kräva förbud på allvar. Det finns alldeles för starka krafter som skulle uppröras. Då säljer man hellre barnen.
I min värld ska den vuxne själv få bestämma.
I en värld av elitism, människor som ser sig stå över andra och vara av guds utvalda eller potentiella framfödare av en kommande profet…bland dem är det en hädelse att kräva mänsklig likvärdighet. Då skriks det om traditioner och rätten till sin gamla kultur. I det ögonblicket har alla kulturrelativister glömt jämställdheten och lika värdeprincipen.
Det fanns en gammal familjekultur i olika samhällsklasser om rätt att tillrättavisa kvinnor och barn med hjälp av våld. För detta hade man stöd i bibeln eller någon annan fiffig skrift.
Även då fanns det kulturrelativister som gormade om att var och en sköter sig själv inom familjen och att samhället har minsann inget med det att göra. Ville jag slå min fru, så gjorde jag det utan att någon skulle lägga sig i.
Sverige saknar opposition. Det finns ingen vänster. Det finns en småborgerlig kverulans, eller en vänster sekteristisk våldsromantik inom lägre medelklass. Det finns en våldskultur på högersidan i form av växande nazism. De har haft många år på sig och haft mycket hjälp. Nu visar de sina styrkor. Vad säger kulturrelativisterna nu? Är inte alla former av kultur välkommet i Sverige? Islamismen får ju fritt fram, klankulturen lika så. Men den småborgerliga vänstern hade glömt en liten sak i historien. Det ständiga hotet av en framväxande nazism och hur det går till.
Där politiskt vakuum uppstår, där den politiska ledningen blir svag, där vänstern ger upp och införlivar sig med globalismen och den allmänna kverulansen, där smyger sig nazismen in. Det borde var känt vid det här laget.
Intet nytt under solen. Men kulturrelativismen och historielösheten har varit lättare att ta till än att göra den nödvändiga analysen.
Det finns ingen vänster som är bildad nog och som kan göra skillnad på internationalism och vad den står för och globalism. De tror att det handlar om att alla ska hålla handen, hjälpa varandra….tills dess jag inte orkar mer. Då får de andra sköta det.
Därför ställer de sig i likhet med Kristdemokraten Merkl, bakom inflödet av människor från bakgrunder som kräver flera sekler innan de kommer in i vårt samhälle. Om de alls vill det. De upptäcker ganska snart att vi står för så mycket som de inte vill ha eller byta ut mot vad de redan har. Men de vill bo kvar här för att de blir försörjda. Av sig själva eller andra. Men det betyder inte att de är villiga att samarbeta för ett gemensamt samhälle. De vill helst leva i sitt eget. Vi ska inte lägga oss i deras. Detta är parallellsamhälle och en konsekvens av kulturrelativismen. De som vill in i vårt samhälle, kommer in.
Om man inte ställer krav på förändring kan man inte se att det måste ske en utveckling. Att behålla det som är fruktbart, utvecklingsbart och friskt i den gamla kulturen, för att ta emot vad som är fruktbart, utvecklingsbart och friskt i den nya kulturen. Till vilken man har flyttat. Det är så man förenar det starka och friska i olika kulturer. Så växer gemensamma kulturella girlanger som skapar gemenskap och blir till vår gemensamma kultur.
Inte som de bekväma kulturrelativisterna tror, att man tar emot allt vad andra prackar på en. Bara det är exotiskt nog. Så länge det inte drabbar mig personligen. Så länge jag kan dra fördel, när jag vill. Så länge det är på mina villkor.
Det är bekvämt att inte behöva förändras. För någon.
Sverige börjar tack vare denna bekvämlighet hos ytliga opportunister, bli ett klansamhälle. Inflyttade familjer, tillhörande klaner samarbetar i den undre världen, driver sina egna lagar och ordningar, sina underrättelser, sina kontakter, driver in kilar i svaga sidor av det svenska samhället. Exploaterar det. De lyckas manipulera och utnyttja. Svenska myndigheter står med rumpan bar och vet inte hur de ska vända sig.
De är för fega för att erkänna sina misstag. Sin ytlighet. Sin antiintellektualitet. Sin oportunism. Sitt korporativa kynne.
Kritikerna ska hålla käft. Basta. Eftersom vi ännu inte gör som Erdogan och låser in de som säger fel saker i myndigheternas öron, så möter vi kritikerna med tystnad. Ignorrans. Låtsas inte om dem. Vi använder då härskartekniker och maktpolitik.
Vi vet vad vi behöver veta. Punkt.
Att dessa myndigheter avsäger sig på detta sätt kunskaper från människor i vardagen, blir ett historiskt misstag som det krävs mod och moral att våga erkänna en dag.
Någon som ser det någonstans? Kommer det att märkas i Göteborg? När en ful verklighet flinar med ett fult nylle, är det försent.
Det var länge sedan det var så torftigt och blankt inför ett val. Om inte kalleanka partiet dyker upp som valmöjlighet, finns där absolut ingenting att rösta på.
Finns där någon i det politiska töcknet som skulle förklara hur de ska skapa ett gemensamt samhälle och inte predikningar om hur det borde vara? I sådana fall är jag idel öra. Om det finns ett parti som förklarar hur de ska verka för ett gemensamt samhälle, med gemensamma mänskliga och moraliska värderingar, baserade på jämställdhet, yttrandefrihet, religionsfrihet och religionskritik, rättssamhället där alla är de facto lika inför lagen. Som stöder en kritisk granskning av myndigheter så att de sköter sitt jobb som t.e.x. polis, militär, vård, tull e.t.c. Medvetna krafter som vågar kritisera och sanera fackliga rörelsen. Ett samhälle som tyglar marknadskrafterna. Ett samhälle man finner andra sätt att skapa dialog och förbindelser mellan makt och folk. Där man reformerar det politiska livet, där man söker bildning och kunskap som ledstjärnor. Där man vågar en större öppenhet, inte ansvarslöshet i relationerna och en flexibilitet och tydliga mål. Ett öppet system att föra dialog med medborgarna. Att inte tala till, utan med medborgarna. Ett samhälle där vi ställer krav på medborgarskap, av dem som är boende i samhället, oavsett status. Där du krävs på att se efter dina skyldigheter, likväl som att du ser till att värna dina rättigheter. Du är skyldig att känna till både ock. Värna om båda. Andra är skyldiga att lära dig dem. Du ska inte kunna leva här i decennier utan att kunna språket, eller se till att du är välinformerad om samhället på ditt eget, (för vilket du får betala själv i sådana fall). Förstår du inte språket eller samhället kan du inte bevaka vare sig dina rättigheter eller skyldigheter. Då lever du inte som delaktig. Då lever du vid sidan av. I ett parallellsamhälle.
Åter till frågan om vem som tjänar på att ha en efterbliven underklass?
Ja, har man människor i beroendeskap och outbildade är de en reservarmé för slavgöra. Till lågbetalda yrken, där skillnad mellan vitt och svart jobb flyter. Vi håller på att i likhet med USA utveckla ett skräpsamhälle där det krävs flera arbeten för att få ihop till hyra och en limpa. Dessa människor som tvingas leva så, kan inte ställa krav. De är underdåniga. De har inga val. Tills de inser att de kan organisera sig.
Medelklassen tjänar på det. De kan köpa sig privata tjänster och känna sig förmer. Företagare tjänar på det, de kan utnyttja en arbetsresurs som knappast kostar dem något i drift. Arbetsgivare behöver inte ta ansvar. Istället för att fara iväg och skaffa kolonier, ser Sverige nu till att kolonialisera de som har varit dumma nog att ta sig hit.
Men vem tjänar på en välutbildad invandrad medelklass? Landet sägs skrika av brist på kvalificerad arbetskraft.
Samhället i stort borde tjäna på det. Men vad händer då? Jo, då har vi korporativa tjänstemannafacken som stoppar. De vill inte ha konkurrens med iranska tandläkare, eller syriska fysiker. Eller somaliska läkare. De vill hålla lönerna uppe. Då brister systemet. Då råder det korporativistiska och av socialdemokratin väl förankrade mottot, att: en an e lika go som en an.
Alla är vi utbytbara, samtidigt som vi är unika. Det är den svenska paradoxen.
Det är inte kvalitet som gör skillnad. Det vore, enligt kulturrelativisterna rasistiskt. Man får inte tala om kvalitet, det är att utesluta dem som ingen har. Det är att peka ut någon. En an e så go som en an.
Fortfarande lyckas man i den famösa svenska skolan döda nyfikenhet och bildningslust hos första klassbarn, genom att se till att ribban är låg. Genom att se till att minsann ingen här ska komma och tro sig vara smartare än andra! Fröken bestämmer i vilken takt du ska lära dig! Du ska inte tro, lille vän, att du är någon! Ja, visa då vad du kan! Jag bestämmer hur. Dansa på bordet får vi allt se. Jag skjuter på dina fötter, så kommer du att dansa! Visa upp dig nu!
Detta var en gestaltning av en verklighet.
Tror ni jag överdriver? Nej. Tyvärr.
Efter 30 år i svenskt skolsystem, har jag sett detta i sak hända allt för många gånger.
För att smita undan plågan blundar jag. Låtsas inte om. Verkligheten kommer för nära. Blir för skrämmande. Nu avkrävs jag som medborgare att ha lite ryggrad också. Usch! Fy! Det köper jag mig fri ifrån.
Däremot, kommer samma skit utifrån blir det med ens lättare. Då kan jag rikta min kraft på den andre. Då blir det exotiskt. Då kan jag låtsas vara den jag vill vara, den som är öppen, frisinnad och välkomnande. Den som står över andra. Då blir jag kulturrelativist. Hurra vad jag är bra! Jag tillhör en moralisk stormakt! Ett land vars regering för en feministisk samhällspolitik! Jag är ju något unikt!
Då behöver jag inte låtsas om att tjänstemannen på Arbetsförmedlingen säger sig inte kunna hjälpa min svenske granne, men han skulle göra det ifall han kom från Afghanistan. Att handla så, som många har fått uppleva, bidrar till den nazistiska hopen. Detta är en verklighet många svenskar möter i vardagen. Detta är en ömklig konsekvens av kulturrelativismen. Men fortsätter man bara att blunda som den hela småborgerliga vänstern med bihang gör, hoppas man på att slippa se.
Så rubbas inte min självbild. Jag kan fortsätta ljuga. Alla andra bär skuld. Jag vill ju bara vara snäll mot andra! Jag är ju bra!
Läs vår hostoria.
Feghet har inte varit den främsta egenskapen hos oss genom tiderna.
Idag är den det.
Våld och diciplin är inte ett uttryck för mod. Kulturrelativism är inget uttryck för civilisation och humanism. Snarare är det två poler på samma stav. Två reaktioner på samma företeelse. Två uttryck för ett misslyckande. Inget av dem leder framåt.
Då måste folket komma till stöd.
Har du mod att vara människa?
Rebecca Hybbinette 