Den digitala, borgerliga demokratin fångar in människomassorna i en låtsas öppenhet. Man låter sig styras från ovan molnen. Om makten i molnen har det predikats i sekler. I molnet finner du sanningen. Fakta. Snuttinformation. Isolerad från helhetsbilder, ansvar och sammanhang. Så har den borgerliga demokratin äntligen lyckats styra människorna samtidigt som man låter dem tro att det är de som styr. Men inte har vi insyn i Google, eller hos Soroz eller något annat globalistiskt monopol. Inte vet vi vad som beslutas ovanför våra huvuden. Inte kan vi påverka där den verkliga makten finns. Att rösta vart fjärde år på det erbjudna, är det vad som menas med demokrati? Eller bekräftar man bara med en sådan handling, demokraturen?
Att kalla det för en borgerlig demokrati kan tyckas vara en motsägelse. På sätt och vis är det så. Men samtidigt beskriver det vilken samhällsklass som har makten i den givna demokratin. Kapitalet och äganderätten råder och det offentliga får skötas på dessa villkor. Det skrivs avtal ovanför våra huvuden som TTIP, där monopol kräver egna domstolar att tvinga fram beslut som gynnar dem, även om någon s.k. demokratiskt vald samling har skapat andra lagar. Passar inte de demokratiskt skapade lagarna kör man över dessa med egna påhittade domstolar. Så ser den monopolglobalistiska demokratin ut. Medelklassen är rädd. Man ändrar gärna fokus och tror sug tillhöra dem som kommer att tjäna på den monopolglobalistiska diktaturen. Så där som en arbetare kan göra, genom att rösta Höger, tror han sig tillhöra det fina folket.
Vi har liberala politiker som driver hårt för att vi ska vara bundna till sådana avtal, så kan monopolen med hjälp av dessa avtal och egna domstolar, köra över en folkvilja. Att vara en frisinnad liberal idag är detsamma som att underställa sig den globalistiska makten. Att köra över demokratiska beslut för att gynna makten som ligger i privatägandet och de slutna monopolen kallas för diktatur. Eller som i vårt fall, demokratur.
Vi ska ständigt sträva uppåt. Upp mot molnen. Där uppe ligger modersägget och vi är alla spermier som tävlar mot hennes sköte. Jag är bättre än grannen för att jag simmar fortare. Där uppe sker livet. Klassresan är det enda riktiga. Det är en förutsättning för liv. För att bli godkänd. För att känna sig upphöjd. Tävlingen framåt. Trampa eller trampas. Den som inte gör klassresan får skylla sig själv. Den får bli gödsel till de duktiga och präktiga. De som vet. De som kan. De som strävar uppåt. De som säljer sig utan moraliska problem.
Björklund kan inte nog berätta om det finaste han har gjort, och vilken fantastisk man han nu är. Han tog sig upp. Han lämnade sin låga arbetarklass för att bli en fin människa. Se på mig! Så borde alla göra, menar han. Han är nöjd med sig själv. Reinfeldt lika så. Löfven kallar sig svetsare under kristallkronor och i finkostym. Sjöstedt vill leka revolutionär på Östermalm. Listan kan göras lång. Alla förnekar det en sak. Sitt ursprung.
Som en sann kulturrelatevist vill man gärna exotifiera den främmande människans ursprung. Då är det viktigt att komma ihåg ursprunget. Ju mer främmande ju mer exotiskt. Då känner sig uppkomlaren genuin och filantropisk.
”Ohh, så gör dom i sin kultur! De skär halsen av varandra, de stympar sina döttrar och söner, de säljer sina barn… det är deras kultur. Vi kan inte kräva av dem att förneka sitt ursprung. Då är vi rasister. Huga! ”
Med detta känner man sig som en sann internationell människoälskare, en jämställdhetsfighter, en sann demokrat. En upphöjd människa. Någon som har rest sig från det låga.
Självgodheten lyser grällt.
Att betrakta den som inte vill göra en klassresa för att vara en förlorare, är intressant. Jag har aldrig hört någon av uppkomlingarna förklara vad det var de fick betala för att komma in i de fina salongerna? Vad hos dem fick de förneka för att bli godkända? Jag har däremot mött många uppkomlingar som förnekar sitt ursprung, eller koketterar med den och på så sätt förnekar och förminskar. Då undrar man bara, vilka är de då? Någon som katten har släpat in? Någon som måste hyckla och hymla för att hålla sig kvar och inte bli avslöjad att denne egentligen kommer nerifrån? Någon som sparkar nedåt i ständig rädsla av att bli avslöjad?
Man skapar sig själv. Det amerikanska idealet råder. A self made man!
Det är bara det att i USA har människor en personlig rörlighet och möjlighet att just skapa sig själva. Att vara uppkomling i USA är en garanti för att du har tågan, medan i Europa är det ett vulgäruttryck och kan inte hota den historiska eliten. Däremot kan medelklassen utnyttjas av eliten. Varpå den själv utnyttjar underklassen. Då passar det bra att fylla på underklassen med människor som inte har en chans att sätta sig emot. Samtidigt som man kan hänvisa till den moraliska stormakt man säger sig företräda. Nyliberalismen är medelklassens skjuts uppåt. Men.
Medelklassen är ju just en hoper uppkomlingar. De som strävar uppåt, som skaffar sig framgång, som lever på sin självlögn och har inga problem med att förneka sitt ursprung. Det är ju nuet som gäller. Mindfullness. Guldfisksyndromet. Här och nu. Redan glömt en minut senare. Så tar man ett varv till i fiskskålen.
Den som så här långt känner sig träffad, tänker kanske att jag är emot att människor strävar och skapar sina liv. Då kan jag lugna er med att säga att det absolut inte handlar om det. Tvärt om. Jag vill just att människor ska sträva och forma sina liv.
På sina villkor.
Medelklassmedaljen, att göra en klassresa och därmed förneka eller inte se något värde i att respektera sitt ursprung, är det ingen som berättar, är ett valt fnaskande. Många gör inte denna klassresa eftersom det innebär ett fnaskande. Alla vill inte prostituera sig.
Dessa ser man ner på. Att sälja både sin själ och moral är ingen självklarhet för alla. Detta möts oftast av oförståelse, de som känner sig träffade blir hånfulla. Det ingår i klassresekonceptet att du säljer dig på den marknad som erbjuds. Fattar du inte det, får du skylla dig själv.
Bland bildade arbetare får man lära sig att man säljer sin arbetskraft. Men själen, eller om ni vill moralen och psyket, tankarna, är det ingen som kommer åt. Därför kan dessa arbetare upprätthålla en självaktning även om det arbete de utför inte visas respekt.
Att inte göra klassresan är inte detsamma som att inte göra en personlig utvecklingsresa. En sådan kanske inte slutar med bankkonton och köpelägenhet på Södermalm. Den personliga utvecklingsresan kanske slutar i fattigpension, men med ett skapande bakom sig. Med höga studier som inte kommersialiseras. Med alternativa levnadssätt och kärlek. Det finns många människor som inte räknas till klassresenärerna, men som har följt en personlighetsutvecklingsresa och som vet vilka de är. De behöver inte köpa sig identiteter. De behöver inte, i likhet med ishockeyspelarna, sätta på sig all världens loggor för att synas. Visa att någon tror på en, när man inte gör det själv. Man är kommersiell. Man kan köpas och säljas. Som en vara. När människan blir till en vara kallas det för alienering. Hon är alienerad och lever i ett främlingskap.
Tänk om våra ledare av olika valörer vore ärliga med att de är smickrade av att starka krafter håller dem under armarna. Att de får skina av lånat sken. De blir smickrade när de får sitta vid fina bordet, då de tidigare bara kunde titta in genom fönstret och längta. Tänk om de erkände att de saknar persona och har gett sig ut på marknaden för att se vad som kan köpas och vad som kan säljas.
Med ytligheten som förebild, skapar man bara mer av samma sort. Dessa blir de mest lättstyrda och de främsta nyttiga idioterna. Med sådana medborgare kan man styra en demokratur.
Klassresenärerna i SD bet sig själva i svansen. De har begått sitt största historiska misstag genom att söka sig till Moderaterna. De trodde genom att ta sig in i fina salongerna att de också skulle anses vara jämlika med de som fylkas där. Bland gammalt högerfolk finns det ett förakt mot uppkomlingar.
SD börjar själva att hyckla och de förlorar många som har röstat på dem i protest mot lögner och hyckleri. Hade SD velat freda sig mot naziststämplen, skulle de ägna sig lite åt en bildningsresa också och inte bara åt ytlig uppkomlarbling. De hade upptäckt att samtliga partier i Riksdagen har eller har tidigare härbärgerat nazister av olika form. Inte minst Centerpartiet. Därför är de så envisa med att hålla sig undan SD. Givetvis är detta i sin historiska kontext. Inget av dessa partier har något nazistiskt partiprogram, men inte heller SD.
Sorry. Tänk om medelklasstrebrarna lade sin energi på fördjupning, på riktiga problem och frågeställningar, om de inte skulle ägna sig åt neurotisk självhävdelse, skulle vi slippa en rad avarter.
Vi har importerat en miljon människor på 20 år, utan struktur och annat mål än för att gynna det globalistiska kapitalet. Genom stöd till globaliseringen av medelklassens nyttiga idioter, ges medelklassen själv möjlighet att hävda sig. Att skapa en ny underklass som får uppkomlingarna att själva framstå som något förfinat. Något upphöjt. Som en elit. Nu har de kunnat skaffa sig pigor och tjänstefolk. Deras viktiga göromål i samhället understrykes med att kunna se nedåt. Man har råd med välgörenhet och lägger en krona hos den utländska tiggerskan, men inte till Stina på T-banetåget som ber om hjälp till ett härbärge. Hon är ju svensk. Hon får skylla sig själv. Det är hennes eget fel. Varför gjorde hon ingen klassresa för, än att gå här och tigga?
Det finns en bildad medelklass som medverkar i samhället i det tysta. Denna del gör sig inte påmind i skränet, men utgör en mindre del.
De bildade delarna av medelklassen, överklassen och arbetarklassen, kan förstå varandra. De borde samarbeta. Men de vet också att de har olika klassintressen och då är det ytterst makten som gäller. Makten finns på övervåningen. De enda som inget har att förlora är bildade arbetare som inte har gjort klassresan. Och var hittar vi dem?
Klasstrukturerna är så att det inte finns naturliga platser att mötas. Kanske i någon enskild intresseförening, eller något parti som inte ratar sina bildade medlemmar, vilket alla partier gör.
Men det är farligt för en uppkomlarmakt att dela den med bildade människor, därför är det ofta ytlighet och det vulgära som får råda.
De intellektuella har alltid utgjort en särskild ställning i alla samhällsordningar. Då en sann intellektuell inte låter sig inlemmas i hyckleriet låser man in dem, som i Turkiet, eller man ger dem förutsättningar och vissa privilegier, för att hålla sig innanför ramarna, som i gamla sovjetstyret, eller så ger man dem en låtsas frihet som i Sverige. De intellektuella lyser med sin tystnad i de sårigaste samhällsfrågor. En del utlånar sig till propagandistiska megafoner. De flesta håller tyst för att inte ta risker i karriären.
Det man inte gillar i Sverige tigs ihjäl i det fria ordets namn. Människor man ogillar är de som man inte kan styra. Eller köpa. Eller hota till tystnad. Visst får man ropa hur mycket som helst ut i öknen, även de intellektuella är ju fria att göra det i moder Sveas famn. De fega sitter och smyglyssnar, men tiger. Stjäl något de kan dra nytta av och och säger att de har kommit på det själva. Så är det att vara klassresenär.
En maktfullkomlig svensk tiger.
Rebecca Hybbinette 