” Vi som vill vara Sverige”

 

Vi som vill vara Sverige, var ett uttryck som myntades av ett gäng filosofer i Hökarängen. Man ser det inkluderande och att det omfattar alla, oavsett bakgrund, ursprung eller utseende. Vi som vill vara Sverige  vill försvara de vinningar som folket har åstadkommit genom sekler. Samtidigt som man vill förhindra och stoppa all den destruktiva verksamhet mot landet och folket som bedrivs av olika grupper och intressenter.

Att försvara de borgerliga demokratiska vinningarna är något som blir det mest progressiva en vänster och demokrater kan göra idag. Under andra omständigheter är det av godo att kritik från vänster görs mot den borgerliga demokratin, där trots allt starkast går först. Men idag har vi nått fram till ett samhällsbygge som har en korporativ organisationsgrund och en överbyggnad, en mentalitet, rättsväsen, politik, religion, skolväsen etc. som drar mer och mer åt en auktoritär hållning. En del blir rädda, fördummas i sin rädsla och slår bakut. Utan ansvar och konsekvens föreslås mer av en redan dålig medicin. Mer polis och mer militär har vi sett sedan urminnes tider vara lösningen på allt. Varför? Jo, då slipper man fortfarande att ta ansvar som individ, som medborgare. Då ska våra barn ut och skjuta ner det obehagliga. Det är någon annans unge  som ska försvara mig och  mitt land.

Det finns ingen tillstymmelse av självrannsakan, självkritik och självfostran vare sig hos den politiska ledningen, medier eller bland intellektuella.

Det är som vanligt i den ängsliga medelklassen som man odlar ”någonannanismen”.

Alfons Åbergs Molgan, har blivit svensk politiks signum. Ledningen för landet fångar upp rädslan inom sina ramar av förmåga (beklagligen mycket snäva sådana) och försöker skänka folket en Molgan. Molgan är kompisen som inte finns i den verkliga världen, men bara i fantasin hos de rädda.

Har vi inte Molgan så har vi gud. Nu är även gud på tapeten igen, via medeltida import där den lokale guden har nappat och tror sig göra en välgärning genom att gynna reaktionen.

Vi som vill vara Sverige, säger att Sverige skall vara ett självständigt och alliansfritt land. Vi skall lämna EU och vårt samarbete med andra makter ska utesluta atomvapen.

Hur kan det vara i ett folks intresse att politiken i ett land drivs till att stödja kapitalkoncentrationen i världen till en försvinnande minoritet? Globalismen, den icke konkurrensutsatta kapitalismen, som påstås drivas av ”konkurrens och frihet” har lett till att 1% äger över 90% av all egendom. Betänk, även om siffrorna inte är exakta, är proportionerna katastrofala. På vilket sätt gynnar det människorna?

Det gynnar dem vars fosterland och hemland finns i ett bankkonto någonstans i världen. De rör sig fritt, har pengar där det lönar sig mest, de gråter inte i längtan efter en björk som rasslade i vinden där de växte upp. För dem är känslor sentimentalt dravel och känslor ersätts med logaritmer. Psykopaten är norm.

Vi som vill vara Sverige, vill ha en gemensam kultur. En kultur som skapas av människorna som lever och verkar här och som är inkluderande i sin mångfald.

Multukulti är ett segregerande begrepp. Den utesluter och exotiserar. Det drivs fram av människor som vill få en ”revanch” för att de upplever sig som marginaliserade. Det understöds av kulturrelativistisk medelklass som är rädd och ägnar sig åt Stockholmssyndrom. En öppen kultur som ser sig som en del av det gemensamma, behöver inte känna sig hotad och hitta på en rad förevändningar, som ”rasifiering”  och  segregering på grund av bostadsort och härkomst. Så länge man ser sig som ett offer när man kommer till Sverige från ett fattigare land, då har man missat den sanning att man är en förstavinsttagare. Har man kommit hit från en plats som är sämre, är man inget offer. Då är man en vinnare. Gör man sig till offer är det för att slippa ta ansvar. Ett humant samhälle kan inte byggas på osjälvständiga och fega människor. Det kan inte vara de som ska styra utvecklingen.

Att bli en mogen medborgare, torde vara syftet med ett samhällsbygge. Då måste man också ge människor större frihet under ansvar att ta hand om sig, att försvara sig, att sköta sina intressen, ta ansvar för att utveckla sig så länge det inte exploaterar andra.

Fundamentalisterna tillhör dem som understödjer offerrollen och ser sig som krigare för det fantastiska medeltida och redan sedan sekler, misslyckade samhällskonceptet. De talar om ”ni svenskar” fast de själva har vuxit upp här. De vill ändra Sverige efter sina medeltidsnormer.

Varför ser de sig inte som en del av Sverige? Varför vill dom inte vara Sverige?

Varför är det svagheten som lyfts fram? Det fega och ynkliga, det räddhågsna, det omogna och outvecklade?

Kriminella och våldsamma män, förklaras med att de lever i förorter, att de är marginaliserade och att de är testosteronstinna unga män. Med ett biologiserande och offermentalitet förklarar man ett fenomen som snarare bottnar i synen på män inom deras kretsar. Brist på ansvarstagande hos föräldrar, samfund och organisationer som verkar i områden. Dessa omtalade ”hemska” förorter som Rinkeby och Tensta…var ställen som hade för höga hyror för att många inte skulle ha råd att bo där bland svenskar. Vi ansågs inte vara marginaliserade, då fick vi inte hyran betald av det sociala. De som missköter sitt boende av olika skäl, om de så vore på Östermalm, skapar misär.

Men det är en typisk medelklassfördom att anta att arbetarklassen automatiskt skapar kriminella. Att det ligger i sakens natur. Troligtvis finns det mer kriminella inom både medelklass och överklass, men deras kriminalitet rör sig inom vedertagna ekonomiska områden. Arbetarungarna tvingas använda fysiskt våld för att stjäla, när överklasserna fixar det i gråzoner och med lagstöd. Vad man aldrig säger i medier och annorstädes är att de absolut flesta inom arbetarklassen aldrig begår brott. Det är en personlig och kulturell fråga, ifall man blir brottsling eller ej.

Det råder förenklingar av sociala förklaringar att det blir till vulgäriteter. På så sätt ger man också de värsta rötäggen den största uppmärksamheten och som får sätta prägel på ett helt samhälle. Ställ medborgarkrav på områdena med social oro, stötta medborgarna där så kanske vi slipper en spridning av social oro.

En promenad i Kista ger en bykänsla, med trevliga stråk och grönområden. Det finns människor som givetvis lever mycket gott i dessa områden, de sköter sig och sina liv. De omskrivningar från den ängsliga kulturrelativistiska medelklassen i  medierna, vars journalistik bär samma pinsamma låga nivå som utbildningsväsendet, skrämmer upp dem som aldrig har varit i en förort till storstäderna. Det är givetvis människorna i dessa förorter som präglar området. Vilka är det då? De flesta torde kunna placeras i arbetarklassen och lägre medelklass. Då är frågan, har vi problem med testosteron eller är det ett klassfråga?

Hur hög är medvetenheten i dessa områden? Vilka verkar där med att höja den? Har man överlåtit till medeltida mullor att hjärntvätta folk med redan misslyckade lösningar på samhället? Är det underkastelse som man eftersträvar, eller är det kunskap, bildning och medvetenhet?

Varför ställer man inte krav på människorna som bor i orosområden som vi gjorde i början på 1900-talet?

En bildningsrörelse.

Varför startar ingen en bildningsrörelse i dessa områden? Var är ABF?

Den kulturrelativistiska och ängsliga medelklassen accepterar att svenska skattebetalare betalar med gemensamma medel underhåll av lyxhustrur. De är unga och starka kvinnor, men de hålls kvar i social efterblivenhet utanför arbetsmarknaden.

Jag var i en debatt med en muslimsk fundamentalist som ville framstå som modern, där han beklagade sig över svenskar då hans hustru med två mastersexamena inte får jobb, då hon går i huckle.

Om inte hennes make med sin mellanchefslön lyckas försörja henne, går hon säkert på lyxhustrukontot på allmänna medel i någon slags bidragsform.

Jag förklarade för den unge mannen, som inte vill vara Sverige, men gärna dra nytta av landet och kanske kunna få Sverige på bättre tankar och skapa ett muslimskt (i hans tolkning av islam) samhälle. Han hänvisade till den muslimska toleransen och att vi alla skulle må bra i ett muslimskt samhälle. Något han visste bestämt, men sådana som jag var för dumma för att begripa.

Jag förklarade för honom att jag skulle aldrig anställa en kvinna som såg sig föranleden att demonstrera sin tro i Sverige. Vi har religionsfrihet, religionen är privat och svensk lag går före alla olika religiösa lagar som olika religioner kan ha. Går man då omkring med huckle för att demonstrera visar man för detta nordiska folk med en historia av några tusen år, trots allt, att man är osjälvständig. Ingen litar på osjälvständiga människor. Speciellt inte människor här i norr. Av hävd.

Osjälvständiga människor fungerar i samhällen som är vana med hårt förtryck. Men dessa fungerar inte i ett samhälle som kräver självständighet och jämlikhet. Sorry.

Är hon dessutom högutbildad och går med huckle är det större anledning till att inte anställa henne.

Vi som vill vara Sverige inkluderar landsbygden som en del av Sverige. Med andra ord, vi har inte en stadscentrerad syn på Sverige. Det är landet som levererar mat till staden, hur mycket man än börjar odla på balkongerna. Det är ute i landet som man måste utveckla infrastruktur, ge frihet under ansvar åt lokala lösningar och privata dito.

Samtidigt är det av nödvändighet att den kommunala friheten har ett tak, att det finns en statsmakt som är tillgänglig för människorna på landet också. Skydd och säkerhet, infrastruktur, skolväsende, vård och möjligheter till olika lösningar i vardagen.

Vi som vill vara Sverige vill ha ett rättsväsende som motsvarar rättsmedvetenheten hos människor, som inte faller för populistiska lösningar eller kvasidemokratiska dito. Högre straff kan gälla vissa områden som måste anpassas till den verklighet vi har. Över lag visar forskningen att det inte är gynnsamt. Ofta tvärt om.

Har man själv förgripit sig, gjort övergrepp på en demokratisk och human ordning, då får man finna sig i att mötas av tvång i någon form. Det ska vara omskolning, arbete, vård och vad som behövs för att få människor att ändra inriktning och lämna kriminalitet. Men om de upprepar sin kriminalitet efter frigivning, är de återfallsförbrytare,  måste det tas i anspråk och i samarbete eller med tvång skapa en ny framtid. Inte bara sitta av tid. När utbildning och prov på anpassning är bevisad slussas man ut i samhället. Sådant kan organiseras på många olika sätt. Uppgiften måste ju vara att folk fungerar i samhället utan att förgripa sig på människor och egendom.

Det finns en rad brott som samhället kan anmäla under allmänt åtal. Idag lägger man hela ansvaret på individen som inte skyddas ifall den anmäler eller vittnar. Det är bekvämt för ett Molgansamhälle. De stora juristerna kan sitta med sina pincetter och plocka alla detaljer de kan bevisa.  Man tar inte hänsyn till att människor inte vågar eller kan anmäla eller vittna. Verkligheten är där. Människor förlorar arbeten, samhällsrelationer, bostadsorter, de förlorar sina liv. Detta till trots ska individen utan stöd riskera allt detta, medan motparten, den kriminelle, riskerar inget. Tvärtom, är chansen större till lindrigare straff eller frihet.

Om samhället byggde centra där medborgaren kunde möta staten via sina olika  myndigheter och kunde anmäla brott och rådfråga, skulle dels myndigheterna få tentakler till folkmyllan. Myndigheternas tjänstemannauppfattningar skulle inte enbart basera sig på sina egna inskränkta kretsar. Dels skulle människor få tilltro till myndigheter och därmed samhället, det skulle bli mer transparent. I sådana medborgarcenter skulle det finnas professionella från olika områden som behövs. De skulle lyssna, sålla bort det irrelevanta och skicka individen vidare till rätt instans. Handlar det om brott, om våld i någon form, skall samhället väcka åtal. I ett medborgarcenter kommer man med olika ärenden och dessa är inte förknippade till polis eller sociala myndigheter enbart, men dessa myndigheter skall också vara närvarande. Den som uppsöker ett sådant medborgarcenter blir inte misstänkliggjord. Inte minst kvinnor kan vara förhindrade att uppsöka polis vid övergrepp, då detta ofta leder till fler övergrepp. Barn ska kunna uppsöka ett medborgarcenter utan att känna att det förstör för sig och sin familj. Det måste finnas klokt folk som kan finna de vägar som är bäst att gå. Det måste finnas en lagstiftning som stödjer detta om det behövs. Det måste finnas ett tjänstemannaansvar.

Medborgaren som kommer in på ett sådant medborgarcenter ska vara skyddad och det ska vara genomtänkt uppbyggt.

Förstatligande av skola, vård och omsorg skall vara utgångsläget. Sedan kan privata och kommunala initiativ tas i olika former som stiftelser, kooperativ osv. Det statliga utgångsläget ersätter landstingen och decentraliseringen ökar mångfalden. Staten garanterar en kvalitativ lika värde princip.

Detta är utgångspunkter för ett gemensamt Sverige. Det är inget recept, men det är en inriktning. Det är ett levande uppslag som givetvis bör diskuteras och utvecklas.

Huvudtanken är, ett självständigt land, relativt oberoende i betydelse alliansfrihet i fred och neutralitet i krig.

Ett Svexit,  vi följer England och utvecklar bilatterala relationer, överenskommelser och vi kan givetvis sälja dit där man är intresserade av våra varor och vi köper det vi vill av dem som vill sälja. Affärer är affärer, oavsett ideologiska flaggor och masspropaganda.

Att förstatliga basverksamheter och att med det som utgångsläge kunna skapa olika varianter efter behov skulle ge en lika värde säkerhet. Våra skolor skulle inte skilja sig mellan olika delar i landet.

Enhetsskolan i början på 1960-talet hade som ambition att samla alla samhällsklasser under samma tak, att ge samma kvalitetsutbildning till arbetardottern som till professorsonen. Håller man en garanterad kvalitet i skolorna, med gemensamma krav oavsett var man är i landet, får vi också en sammanhållning och erfarenhet av människors olika villkor. Skolan fungerar då så som den allmänna värnplikten fungerade en gång i tiden, när alla oavsett bakgrund, blev inkallad och fick samma förutsättningar och kanske för första gången träffa andra från helt annorlunda social bakgrund. Detta motiverade också ett försvar av landet.

Ska vi ha ett gemensamt samhälle, måste vi dreva i sprickorna, ändra och stärka rodret, ställa medborgarkrav och medborgarfostran till att ta ansvar för det gemensamma och det privata. Vi ska ha frihet under ansvar. Människor måste ta ställning till om de vill vara Sverige. Den som inte vill ta ett medborgaransvar, får finna sig i att ledas av andra.

Det handlar inte om att alla skall ha knätofs och älska surströmming. Det handlar om att man får älska det också. Eller något annat.

 Man bidrar med det man har och med vad man kan. Då har man också rätt att kräva av det gemensamma att få det man behöver.

 

Skulle någon vilja argumentera mot detta, så att jag någon gång får argument som pekar på att detta är fel? Jag har sökt, men inte funnit.

 Tills jag kan bli övertygad om motsatsen, tillhör jag dem som vill vara Sverige och tar mitt ansvar för det.

Pratmakare går det tretton på dussinet. Like-demokratin, räknar jag inte med.

Medvetna argument eftersökes.

 

 

Annons