Hotet mot Sverige III

Vi minns i dagarna -68 händelserna. Uppgörelsen med det auktoritära samhället. Uppgörelser med resterna av andra världskriget. Ett utnyttjande av tilltagande välstånd och kravet på borgerlig demokrati. Den progressiva borgerligheten tryckte fram sina positioner i den växande ekonomin och inte minst via ungdomar som hade fått möjlighet till gratis utbildning och en större klassflexibilitet. Uppkomlingarna blev många fler än tidigare. Människor som i likhet med den stolte liberalen Björklund,  gjorde klassresor och ville bli lika fina som medelklassen. De ville bli en del av den. De blev det.

Det tar generationer att lappa ihop människor och samhällen efter krig, har man berättat för mig på Balkan där många krig har genomlidits. Ju fler krig, ju svårare att tänka i icke krig. Ju lättare är det att starta ett nytt. Vilket inte minst Balkan har bekräftat. Förutom bulgarerna. Khan Omourtag på 800 talet höll fred i ca 30 år, vilket var den längsta fredsperioden för bulgarerna fram tills dess. Efter honom var det Todor Jivkov som lyckades hålla freden i landet och det var efter andra världskriget. Bulgarerna har till skillnad från Jugoslavien, lyckats hålla freden allt jämt.Vi i Sverige, förskonade av tillfälligheter, slughet och någon klokskap har flera generationer som inte vet vad krig är. På gott och ont. De som har genomlevt krig och kommit till oss, möter ett naivt och oförstående samhälle. Om än i bästa fall mänskligt och humant.

Vi som föddes efter andra världskriget och växte upp på 50-talet fick vara med om utvecklingsresan. En del av oss fick stå på sidan av och se på, andra var mitt i klassresan och tog sedan över ledningen av landet.

Jag hörde en begåvad kommentar av Göran Rosenberg i en krönika, där han gjorde distinktionen mellan att vara med i -68 ”rörelsen” och att genomleva 1968. Att det senare var uttryck för tidsanda. Jag håller med.

För egen del fann jag aldrig några kretsar jag kunde känna mig hemma i. Jag träffade inga med gemensamma referenser inom den så kallade ”vänsterrörelsen”. Jag fick vara deras proletära kuttersmycke. Något att visa upp men som man inte behöver ta hänsyn till.

Jag träffade få intellektuella. De var oftast äldre och de kunde resonera. Men gemensam erfarenhet hade vi inte.

Borgarbarnens revolutionära ådra gick över till att bli maoister. De identifierade sig med fattiga, kinesiska bondemassor som hade levt generationer i förtryck och hårdhet. Mao blev en gud, en kult, en guru. Hippierna hade sina gurur, maoisterna sin. Jag som har svårt för gudar och underkastelse, klarade inte av denna maodyrkan. Men det var som om det inte räckte utan de skulle dessutom vara ”dubbelmaoister”.  Dessa fick nazistiska drag. De plågade varandra med att stoppa varandra i en hink vatten för att erkänna sin borgerliga härkomst. Tortyrliknande metoder för att tvinga fram en vad de kallade för ”självkritik”. Många sekter har genom historien ägnat sig åt liknande tortyrmetoder för att få fram ”sanningen”. Idag är ju Daesh på tapeten och ett dussin andra.

Själv blev jag uppkörd mot väggen på Sergelgatan i Stockholm, där jag skulle ”erkänna min revisionistiska tro”. Van som jag är att överleva med hjälp av svart humor, sa jag att jag inte är troende. De höll mig i halsen och tryckte upp mig mot en vägg, så mitt svar kom väsande. Hade jag fått se mig själv utifrån, måste scenen ha varit till stor munterhet. De skrek och tjoade att jag skulle avsäga mig min ”tro på Sovjet”.

– Jag stöder arbetarstaten, sa jag.

-Den är ju revisionistisk! Mao är den sanne ledaren!

– Men jag kan inget om jordbruk. Vi är fabriksarbetare, sa jag.

– Djävla borgarbracka, skrek de och lommade iväg efter att de hade sett till att jag fick ett par smockor. Med sådana ”revolutionärer” har kapitalismen icke något att frukta. Vilket den vet.

Jag har sett flera av dessa ”dubbelmaoister” sitta på stolar i offentligheten med olika upphöjda uppdrag. Att de var sektmedlemmar en gång i tiden, kanske de inte behövde göra självkritik för, när de jobbar som välbetalda och maktstinna personer i den borgerliga apparaten. Den dom tyckte då jag var representant för.

Igår var de maoister och idag är de globalister.

De stora förändringarna i Kina var ju också av småborgerlig karaktär, då denna jättebefolkning rörde sig från ett sedan länge ofruktbart feodalt styre till att tvinga fram moderniteter, utbildning, masstillverkning och en ekonomi som man ville kontrollera själv. Utan imperialister. Utan att Coca Cola styrde. Det var stora steg Kina tog och de var viktiga. Dom fortsätter sin enväldesmodell. Med stora framsteg och stor acceptans i den globalistiska världen.

Men någon socialistisk revolution i marxistisk bemärkelse är nog inte den rätta epiteten på förändringarna i Kina 1949.

Det var Vietnamkrig, vi såg det  i TV  när USA var där och bombade. Innan var det fransmännen som var där och bombade, men då var allt så långt bort och utan TV. Nu kom kriget in i vardagsrummet.

Något digitalgenerationen inte kan föreställa sig utan att googla.

Jag var med om Vietnamdemonstration på Gärdet, under vintern, där ridande polis slog friskt med batongerna. Kårhusockupationen, där Olof Palme, ecklesiastikminister, dvs. utbildningsminister kom själv till 1000 arga studenter på Kårhuset. Ställde sig i talarstolen och förklarade sina utbildningsreformer. Ukas som sedan blev Pukas. Han var modig, kom utan skydd, förklarade och svarade på frågor. Han visades också respekt för det.

Han var före sin tid och reformerna gick ut på att anpassa studierna till att passa den framgångsrika industrin. Det var alltså slut med den relativa, akademiska friheten. Akademikerna skulle bli kapitalets soldater, eller lakejer som de sa.

Så blev det.

Nu sitter de i rad och säger att pengar från industrin till deras forskning inte påverkar ett dugg. De är fria och gör som de vill.(sic!)

Ta EU och dess förhållande till sockerindustrin. Enligt EU finns inga vetenskapliga fakta som påvisar sambandet mellan socker, övervikt och sjukdomar.

Medan en annan forskning som inte är sponsrad av sockerindustrin, har motsatt uppfattning.

Helt plötsligt har vi en relativiserad forskning. En alternativ forskning. En alternativ vetenskap. En relativiserad vetenskap.

Fake news, fake science. 

Ja hör ni, vart det bär hän?!   Antingen är någonting vetenskapligt eller så är det inte det. Ser man på frågorna som ställs, materialet som används och slutsatserna som dras, torde man kunna skilja agnarna från vetet.

Men det är farligt. Då kan inte professor X söka sina pengar där de finns. Där pengar finns, vill man oftast ha mer. Då gäller det att man ”forskar” i rätt riktning så att pengaflödet inte sinar.

För att inte tala om alla googelprofessorer som vi har. Dom tar över mer och mer.

”En an e lika go som en an”.

Där har vi det småsinta, inskränkta kulturrelatevistiska samhället i ett nötskal.

Plottersamhället har lett till att det som är uppenbart löjeväckande för flertalet inte är det för eliten. De ser bara sin lilla fåra, lilla stänk av tillvaron.

Jag förstår ifall det vore en strategi för att få massan att bli dummare. Skulle det vara så, skulle de ju inte avslöja sig så som de gör. Således är den enda slutsatsen att de inser inte att de har avslöjats inför alla dem som tänker själv.

Den självstänkande arten finns kvar  trots allt.

Vi är ännu inte utdöda.

AF, Arbetsförnedringen, statens kontrollinstans som har lyckats ha den ena stollen efter den andre på ledande plats, ser inte behoven på arbetsmarknaden och därför kan heller inte bistå dem som behöver särskild arbetskraft. AF kostar skjortan för samhället,  men kan inte bidra till samhället. Därför inskränktheten har gett eliten skavsår i hjärnan.

Landstingen söker efter ”sticksugna sköterskor” eller ”käcka flickor” i sina arbetsannonser. De söker inte kompetent personal och de har inga erbjudande som kan göra livet något lättare för den kompetenta personalen. Gubbslemmet råder. De ser inte sin kvinnoföraktande hållning. Samtidigt som de undrar över varför ingen vill bli sköterska.

Lägg ner landstingen och förstatliga sjukvården.

Skolan fick en spik i kistan av den självgode Göran Persson, då han i en facktvist trixade fram en lösning med att kommunalisera skolan. Det var säkerligen ett maktpolitiskt smart och kortsiktigt drag, men det var ett antiintellektuellt, förkrossande drag på lång sikt. Det var att nivellera utbildningsnivån och förringa den.

Sedan kom arrogansen personifierad med Carl Bildt som lika antiintellektuellt fortsatte med sina regeringar att försämra skolan och göra den till big buiseness. Sedan kom korpralen, han med den fina klassresan som han är så glad över och pratar skola, utan att lyckas förbättra den med en millimeter.

Mycket prat och ingen verkstad.

Det hette i ett av alla direktiv att man skulle anställa adjunkter och doktorer på gymnasier. Det var bra tänkte jag, som var både doktor och adjunkt.

Tror ni sådana som jag fick jobb?

I samtal med facket säger de med en suck:

– Hur fan tror du att vi ska bry oss om några få som dig när vi har den stora lärarkåren att ta hand om?

-Men det kan ju bara vara ett fåtal, en minoritet som är doktorer och adjunkter, säger jag. Då får vi aldrig hjälp då?

-Men ni är ju för få! Det är inget att bry sig om!

-Men mitt medlemskap vill du ha?

– Det har ingen betydelse, ni är ju för få!

Så var det med den reformen. Prat, prat prat och viftandes med den korpralska armen i talarstolen. Men ingen verkstad.

Nu håller visst karln på att upprepa sig. Hur många generationer av krossade lärare ska vi ha?

Hur tror ni skolorna gjorde då?

Jo, genom att anställa en doktor, ge denne ett ämne i närområdet av specialiseringen, men oficiellt som obehörig i just det ämnet, kunde man betala en lägre lön samtidigt som man kunde utnyttja den kompetens som fanns. Detta hade vare sig Bildt, Reinfeldt eller Björklund några som helst problem med. Det var ju vinstdrivande och gynnade den ”fria marknaden”.

En lärare, oavsett om denne är doktor eller adjunkt, behöver bröd och hyra. De får ta de jobb som erbjöds. Då ingen ville anställa någon med högre utbildning än rektorn, eller kollegerna.

Det ser inte annorlunda ut idag. Samma soppa med nya kockar. Alla har de lärt sig av TV kockarna. Man ser på dumburken och det smakar inget. Det luktar inget. Råvaror av plast eller papper. Det är spel för gallerierna.

Alieneringen av ett samhälle har gått så mycket fortare idag än generationerna före digitaliseringen. Människor ser sig inte i sammanhang. Ser sig inte utifrån. Har inga färdigheter att hantera vad som tycks vara dem främmande. Är så puppifierade och självupptagna, att de inte ser att det är så de lever.

Inte sällan tror de sig inte vara alienerade. Det finns alltid värre exemplar än de själva att jämföra sig med.

Vilka är dagens maoister och dubbelmaoister?

Nazisterna, Daesh, Al qaida, Jehovas vittne…?

Kommer de att kunna komma till samhällstopparna som de gamla maoisterna gjorde?

Kan man förneka vad som har varit, göra en 180 graders pudel, förneka sitt ursprung och hoppa på det vinnande tåget, ja då har man kvaliteter som är uppskattade i maktens bgoningar.

Jag minns när man betraktade sådana egenskaper hos människor med förakt. Man hade ingen tilltro till dem.

Båstad 1968 blev symbol för uppvaknandet för kamp för rättvisa, mot rasism och framförallt apartheid så som det var i Rhodesia vid denna tid.

På kårhusockupationen var jag troligtvis den enda fabriksarbetaren närvarande. Jag hade ett arbete att sköta och kom dit efter jobbet.

I Båstad tillhörde jag de yngre, men troligtvis den enda arbetarungen med särskildt tillträde till komvux, som var nytt då. För att gå på komvux från början, skulle man ha förvärvsarbetat i 10 år. Jag hade ett undantag.

Fostrad som jag var i arbetarvillkor, vet jag vikten av diciplin och att man fullföljer det man sagt att man ska göra. Man kan oponera sig ända tills man fattar ett beslut. När det är fattat, är det vad som gäller.

Då jag hade levt i avsaknad av liberala kretsar, ”å ena sidan, men kanske å den andra sidan, eller jag känner inte för det, eller det känns inte så….”

var jag oförstående inför mina kamraters agerande.

Vi var en mindre grupp som sa att vi ville stoppa matchen. Vi skulle göra det med civil olydnad. Vi delades upp i tre grupper, jag hamnade i den som gick in på läktarna med köpta biljetter och råa ägg och matolja i fickorna. Med dessa ”vapen” skulle vi oskadliggöra själva tennisbanan.

Jag har aldrig sett en tennisbana på riktigt. Jag vet inte hur man gör dem. Men vi hade ungdomar bland oss som var vana vid den vita sporten och visste hur man skulle oskadliggöra tennisbanan. Med råa ägg och matolja.

Vi hade en ledare. Han skulle ge tecken när det var dax för alla att rusa ner på plan och tömma fickorna.

Han ropade, mot plan! Jag reagerade snabbt. Var beredd. .

Var det så konstigt? Vi hade ju beslutat om det. Jag fann mig ensam på plan och gjorde vad jag kunde med att kasta det enda hela ägget jag hade samtidigt som jag insåg att matoljan hade runnit ut i jacjfickan. Fem poliser med batonger och hund skulle ha tag i ligisten. Jag, alltså. 18 år, nybliven mamma och komvuxstuderande.

Men de 20-tal andra som var med mig på läktarna. Vågade inte. De skulle ”resonera” med två poliser och Sven Davidsson, ordförande då i Svenska Tennisförbundet. Trots att vi hade beslutat om hur vi skulle göra. Så gällde det inte längre. Sådant förstod inte jag.

”Å ena sidan å andra sidan…å kanske ja….men…!”

Jag skämdes för att jag var själv. En människa kan väl inte göra någon ändring. Min traversförare  farfar på Atlas Copco skämdes, över att hela världen såg att jag fick stryk av polisen.

Bilder på mig ensam på tennisbanan och nedslagen av poliser har valsat runt i världen. Jag blev en av symbolerna från -68.

Utåt.

Men det världen inte vet är att jag passade inte in i den småborgerliga uppkomlarsträvan. Jag tog rasismen på allvar. Jag var konsekvent och jag har betalat för det.

Idag finns det typer som tar sig rätten att kalla mig för ”rasist”, för att jag är kritisk mot invandringspolitik. Jag är kritisk på hur man behandlar människor som kommer hit och människor som bor här.

Utåt sett var jag en symbol för svensk ungdom som protesterade mot rasismen. Jag fortsätter som gammal med samma protest.

Men det som inte syntes utåt, blev jag också symbol för arbetarklassbarnen som sveks å det grövsta från alla parter. Inklusive vänstern. De småborgerligt ”revolutionära” som rättade sig i sina stolar vartefter. De ”folkhemsstinna” uppkomlingarna som inte ville bli påminda om skiten de lämnat. De korporativa som slogs mer mot sina arbetskamrater än mot den gemensamma motparten. De manliga, hierarkiska fackliga som ville alltjämt hålla jäntor på plats.

Nej, -68 händelserna var ingen röd period.

Den var borgerligt demokratisk och ömsade bort nazistskinnet i viss mån. På så vis var den progressiv i många stycken. Men den var för att skjuta fram den ökande medelklassens positioner. Men då lyckades man genom fördelningspolitik tysta arbetarna med villa, Volvo och vovve. De höll käft. De blev nöjda. Man behöver bara fylla på kalaskulan, skaffa prylar och låta sig fördummas.

1968 läste man fortfarande inte om nazismen i de tyska historieböckerna i skolan. Man pratade inte om alla nazister som flydde till vad som blev DDR och som präglade det samhället. Det var inte mycket prat om, trots Göran Palms, En orättvis betraktelse, att det enda man erbjöd arbetarklassen var högre materiell standard mot deras tystnad och förlust av bildningsideal. Kritiskt tänkande var lika lite då något önskvärt, som det är idag.

Allt som skedde i 68-as namn, var knappast hotfullt mot makten. Snarare tvärt om. Det legitimerade och förstärkte det korporativa svenska samhället.

De kritiska skulle tysas. Oposition skulle inte låta sammanföras. Splittring råder.

Det lyckades.

Vi talade om alienation i vissa kretsar, men få förstod den. Då som nu.

Nu ökar klyftorna igen. Men i globalismens tidevarv finns ingen fördelningspolitik. Nu blir det problematiskt. Det blir polariserat. Man håller kontroll med ny teknik. Må så vara. Men de självständiga kommer finna andra vägar.

Det finns ingen elit som lyssnar till människors farhågor. Funderingar. Det finns ingen elit som vågar vända sig till tänkande.

Den ena politikern efter den andre visar upp sina tomma ögon och inlärda automatsvar.

Tror de verkligen att människor köper dumheten?

Senast i rutan var minister Annika Strandhäll. Har ingen sagt åt henne hur hon låter? Hur hon ser ut? Tror hon verkligen själv att hon lyser någon slags trovärdighet?

Människor tar saker i egna händer. De självständiga i vårt land, tar saker i egna händer. Det betyder ett samhälle i sönderfall.

Det värsta av allt är, att jag tror att eliten kommer att bli överraskad.

Vi står inför ett val i höst på olika varianter av samma soppa.

Det är inte mycket att välja på, vill jag tillägga.

Man kan välja mellan 10 tandkrämsmärken också. Men de har samma uppgift och högst liknande ingridienser med små variationer.

Varför skulle jag behöva göra ett val mellan 10 tandkrämsmärken? Det betynger ju mig bara. Då tar jag den närmaste, billigaste oavsett vilka särskilda kvaliteter den har. Eller inte har.

Den enda friheten i detta finns hos den som vill sno åt sig en flik på tandkrämsmarknaden. Överflödet sinkar vår värld. Dumheten söndrar det vi byggde upp. Arogansen startar krig.

Jo, det finns flera hot mot Sverige.

 

  

 

 

 

 

Annons

Hotet mot Sverige II

Mycket har hänt. Och inget har hänt. Samhället tuffar på. Mat finns i affärerna, människor åker till Thailand, trots att de får betala ett par hundralappar för nedsmutsning. Folk är nöjda med att vara nedsmutsare. Det är alltid andra som är värre. Livet är orättvist. Fienden kommer fortfarande från öst. Må så vara. Idag visar den ryske björnen muskler. Ett varningens finger till oss, att inte släppa in Nato. Gör vi inte det, förblir det lugnt. Men hotet finns kvar. Den största fienden kommer inifrån. Från Sveriges hjärta. Oss själva.

Om man ser tillbaka på Sveriges historia kan man konstatera att det har funnits folkgrupper från olika håll här uppe som har levt vid kusterna, sjöarna och inne i skogarna. När vi blev fler och mer organiserade i en nation, var vi medlemmar i olika handelsförbund. Itakt med handelns utveckling togs handeln över av andra grupper i Europa som härskade i de rika städerna. Svenska språket var inte ens huvudspråket vare sig i Göteborg eller i Gamla stan, Stockholm på medeltiden. Bara i landsbygden rådde flera dialekter. Men. Vi hade Axel Oxenstierna, organisatören, statsmannen och nationsbyggaren, vars minne fortfarande lever och vars departement i mångt och mycket, har intill modern tid fortfarande stått kvar.

Med ökad befolkning och med ökad rikedom i landet växte en organisation fram i olika etapper som så småningom kröntes i en demokratisk ordning 1921, med den allmänna rösträtten, där denna gång hela det myndiga folket inkluderades. Denna gång fick kvinnorna räkna sig till människosläktet.

Det har bara gått 97 år sedan dess.

Från att ha varit ett av Europas fattigaste och ett svältande land i mitten av 1800 talet, har vi 150 år efteråt blivit ett av de rikaste. Innan II:a världskriget levde vi på samma vetenskapsnivå som resten av Europa, samtidigt som vi ville vara bäst i klassen (högmod går före fall) och gick t.o. m. före med att skapa ett rasbiologiskt institut. Kolonialismens rasbiologiska förklaringar till rätten att plundra andra människor, sattes i vetenskapliga termer i Europa, som var den drivande kolonisatören. Detta spred sig givetvis. Det är inte bara européer som är kolonisatörer, som bekant. Så småningom kom man överens om att hålla sig till den vetenskapliga metoden för att inte hamna i politiska beroenden.

Fackföreningsrörelsen bildades i 1800-talets sista suck. Redan 1909 var man riksorganiserade för att i praktiken genomföra en storstrejk mot vidriga arbetsförhållanden. Arbetarna skapade bildningsförbund för att de där skulle lära sig om samhället, politik och kultur. Med nykterhetsrörelsen försökte man få bukt med supandet som satte många familjer i svält och elände. Med hela folkbildningsrörelsen lyfte man människor som visserligen kunde läsa, då skolan har varit obligatorisk sedan mitten av 1800-talet, men som tidigare inte var uppmuntrade till att läsa något annat än katekesen. Man uppmuntrade kultur, gav ut serier av klassiska böcker till rimliga priser.

Vi fick bildade arbetare.

Statskyrkan höll kvar sitt grepp över människorna, även fast nu var där ingen envåldshärskare som kontrollerade via prästerna. Som filosof i samtal med en präst i slutet av 70-talet, sa han att jag kunde bli präst därför att det var ett bra jobb.

-Men jag tror inte på övernaturliga krafter, svarade jag.

-Det behöver du inte, var hans svar. En präst i Svenska statskyrkan.

Vi har ett kontrollsamhälle. Det har vi haft sedan Gustav Vasas dagar då han införde protestantiska statskyrkan och lät bygga i varje by en kyrka och vars präst var den yttersta länken ut från enväldet till den minsta bybo. I jämförelse med vårt 500 år kontroll och registreringssystem i vårt land, kan gamla DDR slänga sig i väggen.

Till skillnad från den kvantitativa registreringen av människor idag som sker digitalt, säger gamla kyrkböcker mycket mer om människorna än vilket googlande som helst. Kyrkböckerna var inte kommersiella. Informationen fanns i sitt sammanhang. Med tillägg av kunskap om plats och tid framgår det mycket klart hur dessa människor levde och handlade.

Den största faran med dagens registrering är inte faktainsamlingen i sig, utan snarare de dårar som tolkar den. Den som sitter på uppgifter har tolkningsföreträde.

Jag levde i efterkrigstidens förhoppningar om att skola, utbildning, forskning, kultur… skulle lyfta folket från inskränkthet. Lyfta dem ur bildningsbrist. Gratis utbildning skulle skänka ljus och hopp till mänskligheten. Har den det? Onekligen.

Men. Den har också avslöjat något annat som förskräcker.

Kommersialiseringen av skolan, oavsett vilka flummiga termer den förklaras i, har b.l.a. lett till att synen på vetenskap är förändrad. Vetenskap är inte så viktigt. Vetenskap är relativistisk. Vetenskap kan vara å ena sidan men också å den andra sidan. Vetenskap står i förhållande till din ”värdegrund”, din plånbok, dina politiska avsikter. Den står framförallt i förhållande till din makt och maktambition.

Denna hållning kallar jag antiintellektuell. En sådan hållning gynnar fundamentalism, religion, vidskepelse och guldfisktänkande. PK tänkande. Den undanröjer alla seriösa försök till kritiskt tänkande.

Efter min disputation utomlands kom jag hem och var uppe på Stockholms Universitet för att träffa någon. Jag frågade vad hon forskade i och hon pekade på en lista av insamlade fakta.

-Jag ser, men vad är din frågeställning?

-Jag samlar fakta. Sedan sammanställer jag dem i grupper.

-Jag förstår, men din frågeställning? Vad är det du söker? Vad vill du ha svar på?

-Det får jag se när jag har tillräckligt med fakta.

Fakta. Ett blad är grönt och en bil säger tut. Det är också fakta.

Detta var redan i slutet på 1980-talet. När jag frågade hur forskningsläget inom hennes forskning såg ut, fick jag en blick som om jag vore dum. Hon betraktade mig som ovetandes, viftade bort mig och därmed lommade jag ut ur den vetenskapliga borgen.

Kritiskt tänkande används numera som ett mantra. Ett koketterande för obildade lärare att knasformulera läxor som ingen begriper.

Få, tycks vara de som begriper. När jag undervisade i kritiskt tänkande och var framgångsrik, fick jag sparken.

Det korporativa samhällssystem som framförallt SAP har byggt, med att utnyttja arbetarrörelsens djupaste behov, får i vår globalmonopolistiska tid ett särskilt utslag. Under blandekonomins dagar, skapade man den ”svenska modellen”, dvs. överenskommelser mellan fack och arbetsgivare utan statlig inblandning. Man byggde upp det korporativa samhället, inte baserat på klassanalys, utan med hjälp av socialt ingenjörskap, inspirerat av nykantianerna i Tyskland och med dess främsta förespråkare i Sverige, paret Myrdal.

Så lade man grunden för den elit som för länge sedan har kapat trossarna till folket.

Det handlar inte om en liten grupp. Det handlar om en pyramid där strömmen underifrån till toppen går i ständigt flöde. Det gäller att kravla sig upp och ju högre man når, ju smalare blir pyramiden och då räcker inte längre vassa armbågar. Då krävs vassare verktyg än så.

Vi har liberalen Björklund, som ofta framhåller sin fina klassresa och att det är vad man ska sträva efter, att göra en klassresa. Han visar med det, på klassförakt. Den frodige Persson, likaså.  Löfven framhåller hur viktigt det är att träffa gamla kompisar och att inte göra sig märkvärdig inför dem. Samtidigt vet han att han är märkvärdig och har svårt att dölja det. De vet. Han är också nöjd med sin klassresa.

Om man inte blir fin förrän man förnekar sig, kan man bli en bra ledare då?

Det finaste en arbetare kan göra enligt detta klassförakt, är att göra en klassresa. Att ta sig upp. Lämna sitt ursprung. Bli fin. Försöka smita in bland hermelinerna och låtsas vara en. När man väl sitter där uppe, kan man kokettera med sin påvra bakgrund, skryta över det nya.

Det har aldrig slagit dem in att människor vill ha värdiga, anständiga och rika liv, utan att göra en klassresa och bli låtsasmänniskor. De vill bli respekterade för de människor de är. För de mänskliga, moraliska kvaliteter de har. För det de skapar.

Ett sådant krav trotsar klassamhället och då faller hela korthuset ifall man verkligen skulle gå den vägen. Alltså förespråkar man en klassresa för att bli en god medborgare. Makteliten visar ingen respekt för den klass som är med och skapar stora värden. Som eliten åtnjuter. Lever gott på. Propagandan och politiken går ut på att lämna arbetarklassen och kravla sig upp. Arbetarklassen fylls på av nytillkomna, ännu inte medvetna. Sådana man kan utnyttja. Nya, billigare att exploatera. En utpräglad hållning i Riksdagen från höger till s.k. vänster. Uttryckt i olika språkskrudar. Däri ligger ett folkförakt. Ett självförakt. Ett klassförakt.

Däri ligger en medelmåttighet som har främjat antiintellektualism.

Både i forskningsborgar och i departement. Däri ligger en stor fara att just en uppkomling som vill få fina, lånta fjädrar, drar nytta av antiintellektualismen, så som har skett förut. Då blir det ett ”hoppsan det såg jag inte komma! Hualien då!”

Men då är det redan för sent.

Den politiska försiktigheten, då man saknar en gedigen kunskap och vetenskaplig förståelse, gör ”det minsta motståndets lag”, till norm.

Det politiska sossefiskeriet har alltid varit att släppa iväg en testballong som får folk att bli upprörda och förbannade. När musten har gått ur, släpper man upp en sobrare variant, som visserligen innehåller i sak samma som tidigare, men som går igenom skränet. Alla är nöjda. Man fick en kompromiss. Så tystar man en befolkning. Detta på sossars/liberalers vis.

Borgarna kör över och driver igenom vad de vill utan hänsyn. Båda uppnår samma resultat. Är det detta vi skall välja emellan via röstsedeln?

Sossarna var skickliga fram till och med Palme med detta. Sedan gick det utför. Sedan sålde man sig till EU. Sedan lämnade man den politiska diskursen med hjälp av kommersiella reklambyråer och ägnar sig åt att ta bort Oxenstiernas statsförvaltningskonst. För denna nedmontering formades tjänstemän av EU, med centraleuropeiska värderingar och kolonialistiska erfarenheter. Dessa tjänstemän är fostrade i antiintellektuella och tveksamma forskningsmiljöer. Maktpolitiken går ut på att låta folket ta ställning till ”salt och pepparfrågor”, samtidigt som man låter makten ligga i de globala bankernas och företagens styrelsesammanträdesrum.

Detta är ett inneboende hot mot Sverige.

Det är ingen slump att religionen har fått en sådan framträdande roll i det antiintellektuella Sverige 2018. När det vetenskapliga förhållningssättet och krav har fått stryka på foten, när forskarna har blivit handelsmän, när politikerna har blivit börsspelare, när allt är relativt och när människorna uppmanas till att i likhet med hockeyspelare, klistra på sig en rad identitetsmärken som utgångspunkt för sina ställningstaganden och positioneringar i olika frågor, då är religionen mycket tacksam att gömma sig bakom.

Den erbjuder allt av antiintellektualism för den som vill. Underkastelse och slippa tänka själv, för den som vill.

De intellektuellt religiösa håller sig för sig själva i ren självbevarelsedrift.

Religionen sitter inne med svar och sanningen. Den har ingen konkurrent när vetenskap och kritiskt tänkande har fått stryka på foten.

I denna skenhelighet och gedigna uppkomlaranda försöker SAP med sin religiösa svans, Tro och solidaritet, gömma sig bakom ett finger. Man försöker fånga in en del av kyrkan med hjälp av Tro och solidaritet (f.d. Broderskapsrörelsen), inte minst med tanke på att det finns ca 6 miljoner medlemmar i kyrkan. Idag finns det samröre mellan Tro och solidaritet och Muslimska brödraskapet. Bröder som bröder. Det muslimska brödraskapet brukar tala om sig ibland som ”arabernas socialdemokrati”. Man låtsas vara vidsynt och öppen.

SAP bidrar till att skattepengar öses in i s.k. ”kulturföreningar”, religiösa samfund…där kvinnofientlighet råder. Där homofobi råder. Där antidemokrati råder. Där vurmande för auktoritära styren råder. Allt för att visa sig öppen och opportun.

En öppenhet som tenderar bli gränslös då man inte vågar sätta upp några hållningsregler. I psykiatrin är gränslöshet tecken på sjukdom.

De muslimfundamentalistiska organisationerna är verksamma och skickliga. De har resurser, inte minst från skattebetalare och de bygger upp en offerroll i det svenska samhället. Som om de inte får vara muslimer här hos oss. Det är synd om dem då det finns sådana i landet som inte tycker om att bli prackade på andras religioner.

Fundamentalisterna omtolkar religionsfrihet efter sitt fundamentalistiska och diktatoriska synsätt. De vill ha makt, de kräver att man skall placera muslimer i egenskap av att de är muslimer, (inte kunskap, lämplighet… ni har hört det förut) på redaktioner och andra ställen man kan komma åt makt. Fundamentalism för ett strategiskt politiskt maktspel, med framgång. Inte sällan med rasistiska utspel som går hem.

Människorna har redan accepterat antiintellektualismen och sväljer därmed lätt rasismen. Människor har accepterat rasismen som värdegrund, slår ifrån sig för att inte själva bli stämplade som rasister och genom detta godkänner de den och anklagar alla andra.

De tysta liberalerna stod och såg på Hitlers maktövertagande efter att han, enligt den borgerliga demokratin, blev invald i Riksdagen.

Med fundamentalistiska muslimers organiserade arbete för att komma åt maktcentra i det svenska samhället, bygger de vidare på sin europeiska strategi. Sverige måste vara det mest tacksamma stället att ta sig in i. Med den enfald, (för att vara snäll, eller något annat som det kan kallas när man säljer ut ett folk), låter man detta ske och förvaltas av dessa som skaffade identiteter genom ovetenskapliga program på universiteten.

Ulf Bjered, professor, med välbetald skattelön, borde veta bättre, än att gynna Muslimska brödraskapet. Detta brödraskap som kallar sig för ”arabernas socialdemokrati”. Något som den gode professorn tydligen har svalt med hull och hår.

Han vet att Islam, där de två huvudinriktningarna har ägnat sedan 600 talet att utrota varandra i maktstrider, att det finns minst 2000 sekter och grupperingar. Vem som helst som kallar sig muslim i Sverige kan hävda att dennes gamla sedvänjor från någon avlägsen håla, är islam. Den sanna islam och att det skulle gälla för alla.

Svenska myndigheter, kommuner, medier e.t.c. låter sig ledas av obildade och analfabeter eller akademiker med dubbla intressen. Dessa s.k. islamförespråkare menar att vi svenskar är obildade i frågan, med all rätt och eftersom vi har religionsfrihet är det detsamma som att acceptera fritt fram för den antiintellektuelles synsätt och vilja.

Där sammanfaller medelklassmedelmåttan med fundamentalisterna.

Liberalerna stod och såg på Hitlers nedmontering av den rådande demokratin. Eftersom det inte finns någon demokratisk stat där islam råder som huvudreligion, saknar människor från dessa länder erfarenhet av ett sådant samhälle som liknar vårt.

Däremot vet man allt om hierarkier, despoter, diktaturer och underkastelse.

När muslimer verkar organiserat är de en politisk faktor och den erfarenheten från diktaturländerna är mycket användbar erfarenhet hos oss. Här är det mindre motstånd.

Att rida på religionsfrihet och betrakta sig som ett offer, utan att förändra förtryckande sedvänjor bland sina egna, är att dra nytta av sin slipade erfarenhet från diktaturer.

Var så god Sverige!

De troende muslimer, som bär sin tro personligt och gör som andra i en sekulär stat och söker sig till likasinnade för att få dela sin tro med andra, tar vara på det sekulära, borgerligt demokratiska samhället. Dessa blir också offer för den fundamentalistiska, politiska islam.

Religionsfrihet ger mig också rätten att slippa religion. Den ger mig rätten att leva i ett sekulärt samhälle där svensk lag står överst, oavsett sedvänjor. Den ger mig rätten att leva i ett jämlikt samhälle. De borgerliga friheterna är tydliga och skall gälla för alla.

Bjered och & co tror sig kunna skjuta fram svenska kyrkans roll, genom att flirta med fundamentalister.

Enfalden tror att genom att stödja den organiserade islam, kan man själv tjäna på det. Jo, 6 miljoner ca är fortfarande medlemmar i svenska kyrkan. Men tro mig, den militanta islam kommer att tränga sig in på ett sätt som kommer splittra kyrkan ytterligare. Kyrkan kommer att få se sig stå och serva en ny uppkomling i Sverige. Muslimsk fundamentalism. Medan pensionärerna undrar varför de inte får hjälp.

Samtidigt som eliten pekar finger åt ”reaktionära” svenskar som är ”mot invandrare”.

Ett hot mot Sverige är att det splittras. Försvagas. Krafter vill härska och försvaga genom söndring. Att öppenheten stympas. Där kritik förvanskas och ”kriminaliseras”. Där social oro skapas för att destabilisera landet. Vilket, om politiken fortsätter i samma spår, kanske blir den sista utvägen för att undkomma Sverige som Natobas.

När makten visar sig svag, när främlingar uppfattas som förmånstagare, när bildningen sjunker, när antiintellektualismen och bristen på självrannsakan och självkritik ökar, då ökar hotet mot Sverige.

I fördummningsprocessen drivs folk till att vilja förenkla, förminska, förneka. Skutan Sverige seglar fritt med strömmarna, kapten har tappat rodret, manskapet välkomnar pirater.

Man behöver inte stå på stranden och titta mot fienden. Ryssarna ger oss en signal. Det är dags att tagga ner och komma i normalläge. Vi klarade det bra under kalla kriget som alliansfria. Vi kan klara det nu, ifall vi har politiker som vill. Ifall vi har ett självständigt folk som vill. Vi behöver inte gå långt för att finna hot mot Sverige. Det finns här. Vi har själv skapat det.