Det är 18 dagar kvar till Riksdagsval, Kommunval och Landstingsval. Valet kommer befästa det politiska vakuum vi redan lever i. Ingen blir vinnare, alla förlorare. V kanske ökar, men förblir i opposition. Då gäller det att V intar den rollen och är aktiv. S, M blir de större partierna, men SD blir störst. Ingen får majoritet varpå samarbete krävs. Att kräva samarbete ”över blockgränserna” för att stänga ute SD kommer att bli en Pyrrhusseger då man kanske förringar en fjärdedel av rösterna i valet. Något som kommer stärka SD än mer. Politiskt vakuum inbjuder diktaturen att dansa på bordet. Hur kan den se ut hos oss?
Vad ger vi för förhoppningar till kommande generationer? Vad ska de tro på? En demokratisk kollaps? En ond bråd död i miljöförstöringar? Hur ser de på val? Val av vad?
Länge har människor blivit förnedrade och förminskade av plattityder från politiker som tror att pöbeln endast behöver höra ihopsnodda politiska reklamginglar producerat på något reklamföretag. I många år har man lekt med folket och försökt intala det att det har det bästa livet i världen. Delvis med lyckat resultat, då medelklassen har ökat avsevärt. Vi lever i en för tillfället, stark ekonomi och sänkta arbetslöshetstal, men ligger ändå på ca 7%. Förr var det ett problem när vi låg över 3%. Ändå är människor oroliga, osäkra och rädda för framtiden. Hur hänger det ihop?
Sedan vi blev medlemmar i EU 1995 har Sverige styrts av svaga regeringar. De har varit svaga för att de ej har sett det svenska folkets behov och intressen, utan till monopolkapitalets intressen. Till det globaliserade kapitalets intressen. Till det kapital som inte har ett folk eller ett land, utan som finns där det tjänar mest.
När man talade om EU innan inträdet, använde man som propaganda att man skulle kunna åka var som i Europa utan pass. Svenskar har i långa tider kunnat åka var som med sitt pass. Där skedde en förminskning av människor. Det hette också att maten skulle bli billigare, vilket den delvis blev, men på andras och miljöns bekostnad. Man gör oss medskyldiga i en plundring.
Trots all denna vällevnad mår människor inte bra. De är oroliga och rädda inför framtiden. Varför?
Åter igen, makten vill inte se människors behov, makten talar till folket som om det vore infantilt. Den kommersiella omgivningen gör allt för att göra oss infantila. Det tjänar man på och slipper kritik.
Med ett plottrande, överbjudande och en allmän populistisk hållning från samtliga partier har man lappat allt efter att revorna dyker upp. Människor behandlas olika på basis av var de kommer ifrån, vilka de är och vilka kontakter de har. Så länge skillnaderna bara gällde de som kom till vårt land, kunde det ses som naturligt eftersom de är nytillkomna och får anpassa sig efter omständigheterna. När etablissemanget bjöd in flyktingar av alla sorter, när de kom i horder och det fanns ingen kontroll, måste man lappa och laga för att få ihop det, varpå man finner olika vägar för dessa hitflyttade att ta sig in i samhället. Man fattar en hoper beslut som ska underlätta för de nytillkomna. Man tänker populistiskt, inte praktiskt och konkret. Inte ansvarsfullt. Kommunerna skall ordna med det mesta och de är beordrade i vissa saker vad det gällde nytillkomna. Dessa får då prioritet framför de som redan bor där i kommunerna, de som har arbetat länge och betalat skatt. När invånarna så småningom börjar se i sin vardag att de är behandlade på ett annorlunda sätt än de som just har kommit, börjar de reagera. De får inte jobb, för det är ett subventionerat jobb som en nyanländ ska ha och därför tacksamt för arbetsgivaren. De får inte stöd hos sociala myndigheter, eftersom det blir för dyrt för kommunen. De får ingen yrkesutbildning efter en arbetsskada, då den utbildningen går till en nyanländ.
Dåliga beslut läggs på varann för att lösa en dålig politik och ett svagt styre. Resultatet blir på punkt efter punkt en politik som gynnar tillfälliga lösningar och gynnar de som har sökt sig hit i tron och förhoppning om att få ett bättre liv. De gynnar de som tjänar skattemedel på alla nya regler. Motsättningarna ökar och de som får betala priset är de som bor här sedan hävd men även många nyanlända.
Avsikten har säkerligen inte varit segregation, men verkligheten blir det tack vare en misslyckad politik som ingen vill ta ansvar för och erkänna misstagen. Det slår på folk som redan bor här. När detta påpekas, får kritikerna tillmälen av etablissemanget. Av eliten. Av dem som tjänar på den nya ordningen.
Alltså vänder människorna etablissemanget ryggen.
Makten vill inte se och erkänna öppet dessa behov, dessa skillnader och orättvisor. Makten vill inte förstå att människor förlorar tillit till myndigheter och förlorar tillit till regeringen. Förlorar tillit till den rådande demokratiska ordningen. Det är vad som sker. Istället för att krossa SDs argument, ägnar sig etablissemanget åt politisk allergidemonstrationer. De vill inte komma i fysisk närhet till SD. Inte samtala med dem. Inte ta i hand. Inte sitta bredvid… eliten håller på som fundamentalistiska islamister. Att vägra ta i hand p.g.a. kön och religion är ju accepterat trots lagstiftning som hävdar att det är diskriminerande. Dessa danser kring SD ger resultat.
Hela tiden ökar SD.
Samtidigt som den synliga och demonstrativa delen av fascismen visar sig i demonstrationer och på gator och torg.
Istället pekar man finger och kallar SD nazistisk. Att det finns enskilda nazister i SD är högst troligt. Men samtidigt är det lika troligt att det finns nazistiska individer i de andra partierna likväl. Historiskt sett vet vi att så är fallet.
SDs partiprogram kan man inte beskylla vara nazistiskt. Då är frågan, hur definierar etablissemanget, fascism och nazism?
En definition av fascism:
- Fascism är en öppen terrordiktatur styrd av det mest reaktionära, chauvinistiska och mest imperialistiska element inom storfinansen.
- Teoretiska grund består av irrationalism, chauvinism, rasism, antiintellektualism och framförallt, antikommunism, eller all kritik mot fascistiskt system uppfattar de som kommunistisk. Kommunism är fascismens ärkefiende.
- Chauvinism är självförhärligande och självupplyftande, som framhåller alla andra i dess totala motsats och mindervärde.
- Rasism, en uppdelning av människor i olika raser, baserat på fysiska likheter. Trots att vetenskapen har bekräftat en människoras, vår gemensamma, driver de rasistiska idéer om avgörande biologiska skillnader mellan människor.
- Antiintellektualism, är den populistiska grund där argument inte biter, där logik inte biter och ej heller vetenskaplighet.
- Irrationalism, en subjektiv idealistisk filosofisk inriktning, som menar att tanken, logiken och förnuftet är begränsade som kunskapskällor. De sanna kunskapskällorna är intuitionen, instinkten, det irrationella, kaoset, slumpen och den starka subjektiva viljan, (inte minst hos ledaren).
- Den korporativa organiseringen. En organisation kan vara ett verktyg för dess medlemmar för att uppnå vissa mål. Den är medlemsstyrd. Men en organisation kan också vara en organisation där medlemmar inte har mycket att säga till om, där ledningen finner gemenskap med andra ledningar, även s.k. motståndarna. LO ledningen är befryndad med SAF ledningen som med SAP ledningen och alla har de gemensamma intressen som utvecklas i ett nära samarbete. Medan medlemmarna i respektive förening är mer av organisationsboskap. Klyftan slår olika för t.e.x. medlemmar i LO än för SAFs medlemmar. I SAF får små och medelstora företagare stryka på foten ibland, men så länge de tjänar på att vara kvar, är det ju ingen som protesterar. I LO förlorar medlemmarna på sikt. De har inget alternativ till facklig organisering. Men många kan köpas med bonusar och förmåner. Ju mer tiden går, ju mer identifierar sig ledningarna med varandra. Det blir en maktelit som styr i topparna och klyftan till folket ökar. Den korporativa organiseringen är en förutsättning för fascism.
Det är här arbetarrörelsen börjar tappa kontakten med människor och deras villkor. De har enbart kontakten med sina egna, inom samma kretsar, inom makteliten och följer inte utvecklingen på botten av samhällspyramiden.
Man tycks inte vara rädd för att människor tappar förtroende för eliten. Människor litar inte på sina myndigheter, på sina folkvalda. Människorna litar inte på polisen, inte på Försäkringskassan, inte på Arbetsförmedlingen, inte på banken, inte på regeringen.
Detta utgör en fara och ökar demokratins underskott. För att få bukt med den obalansen, kan man dra till skruvarna, öka till repression, kontroll, använda sig av maktspråk, så som redan sker.
Eller så ökar man demokratin. Ökar genomlysningen av myndigheter, ökar kritiken, låter den få konsekvenser, ställer kvalitativa krav på tjänstemän, politiker och samhällsmedborgare. Fattar modiga och för den gemensamma framtiden, avgörande beslut.
Det är i ett politiskt vakuum som man måste våga ledarskap baserat på en demokratisk och human, om även ibland av nöd hårda villkor.
Annars tar det fascistiska ledarskapet över. Det har som bekant hänt förr i sårbara demokratier.
Fascismen kan gå smygande framåt. Med små beslut, återigen, lapp på lapp tills vi står där inför fakta. Då krävs det både styrka, mod och organisering att bekämpa en sådan repression. Sådant tar tid. Speciellt med tanke på både rådande historielöshet, bekvämlighet och utbredd feghet.
Demokratin är inte självklart det bästa för eliten. Det finns ingen garanti att alla vill ha kvar demokrati. Att den skulle vara det mest självklara ordningen. Se på t.e.x. Kina, som sprider sig som en kolonialistisk makt över världen med sitt repressiva system. Kina tjänar pengar. Många tjänar på Kina.
Vore demokratin en självklarhet, skulle eliten och makten, värna om den. Tjänstemännen som ser vart det barkar, skulle reagera i tid. De skulle inte skylla ifrån sig på den rådande ordningen. De skulle begå civil olydnad med risk för avsked… men de skulle bekämpa den farliga utvecklingen och väcka alla de sovande.
Vi har hört det förr, att ”vi följer bara order”. Det räcker inte. Det blir aldrig en ursäkt. I bästa fall blir det en förklaring till det totala sveket.
Varför är man inte mer angelägen att värna om demokratin? Klyftan ökar mellan folk och makt.
Människor som stänger sig inne i sina bubblor ökar, i förhoppningen om att hålla hemskheter utanför. Man väljer att inte se. Man väljer förnekelse. Visserligen en vanlig reaktion, men knappast något som kommer leda situationen till det bättre. Snarare tvärt om.
Alla de som blundar nu kommer stå med ansvaret av att ha tillåtit mordet på demokratin.
Ni har sett zombiefolket. De där som går stirrandes ner i sina maskiner oavsett om de går på trottoarer, i rulltrappor, eller på tunnelbanan, på kaféer, med barnvagnar, vid lekplatser… De deltar inte i det allmänna, de är i sina små subjektiva världar. De är solipsister. De kan inte längre uppföra sig i ofrivilliga folksamlingar som det blir i en tunnelbana. De kan inte läsa av ansikten och tolka människor. De stirrar oförstående på en om man kommer åt i trängsel. De kan inte läsa av en blick. De ser sig själva och andra via nätet och vi andra runt om, finns inte. Vi är kulisser. Man sitter och glor i sin mojäng och flinar, reagerar på något man ser, hör…. men vad som sker runt om, är det ingen som ser eller reagerar på. Eller ens begriper.
Människor har blivit statister i varandras subjektiva världar. Vi är inte samarbetande medborgare. Det är förflyttande horder av zombies.
Det är trots allt människans förmåga och intelligens som gör att hon väljer samarbete. Det är samarbetet som är utmärkande om en art överlever och hur den kan leva. Det är inte de egoistiska zombierna som för oss in i framtiden. De har aningslöst köpt konceptet att betala för att förlora en sedan generationer tillkämpad frihet. En del skulle säga att dessa aningslösa har det för bra. Men man har det inte bra om man inte inser sin plats, sina rättigheter och skyldigheter. Om man bara är en produkt i andras händer, någon för andra att utnyttja, någon andra tjänar pengar och makt på. Så länge de utnyttjade håller sig tysta, lugna och inte gör uppror. Det gör dom inte heller, så länge de får sina spel. Sin lagom dos av spänning, i en mojäng. Medan det verkliga livet utanför bubblan, erbjuder nog så mycket spänning. Men verkligheten skrämmer, det är bättre att gömma sig och låtsas.
Nej, de har det inte bra i den vida bemärkelsen. Men aningslösa dumskallar har det bra på ett sätt, de smiter från ansvar. Men till sist blir slaget hårdast mot dem då de är oförberedda.
Vi matas med gamla filmer om fascism. Folk går i tron att fascism måste se ut så som den gjorde i Italien på 1920-talet. Gärna med en operetthjälte som var lätt att karikera tack vare hans excentriska uttryck.
Nej, se till innehållet, översätt det till vår egen tid och miljö, föreställ dig uttryck som finns hos oss idag, så ser du hur fascismen kommer se ut när den tar över helt. Det ligger närmre än vad du tror.
Det enda botemedel mot fascism är och förblir, insikt, mod, medvetenhet och kunskap.
Organisering, organisering, organisering!
Rebecca Hybbinette 