Hotet mot Sverige VII

Jaha, där var valet. Det kom och gick och inget nytt hände. Det växande högerspöket kletar ut sig och sprider sina blåbruna sporer i tidigare ganska hyggliga miljöer. Det poppar upp den ena slibbiga svampen efter den andra, på ställen vi inte vetat om. De är inte tjänliga till föda. I bästa fall kan vi inmundiga dem som tillfälliga berusningsmedel. När man beskådar pajsarna i Riksdagen som säger sig vilja utgöra kommande regering, är det inte förtroende de väcker. Men däremot kan de utgöra modeller i en fabel.

 

Ville Vessla, smidig och grann, ålar sig fram, trycker på stavelser i talet som någon spinndoktor för stora pengar har lärt honom. I den förmenta tron att han därmed skulle kunna vinna förtroende. Så resonerar den som har människor som objekt. Något man använder för att uppnå egen vinning. Hur ska man sopa under mattan att han har varit korrumperad när det gäller lägenhetsinförskaffning? När han genomdrev NKI? Har inte Modertaerna något mer trovärdigt än denna redan prövade skåpmat? Är det den vulgära snorvalpen Hanif Bali som ska bli Moderaternas räddning?

Sedan har vi Den Hårda Järven. Trots sin litenhet hoppar hon upp på älgen och biter sig fast i halsen. Hon vill bara fälla bytet. Hon tar vad hon har till hjälp för att göra det. Sluge Räven passar bra.  Han lurar utanför hönsgården. Bidar sin tid. Tar en och en annan höna. Visar att han är där, påminner om sin närvaro. Så tänker han fortsätta. Om Ville Vässla och Den Hårda Järven vill samarbeta med räven, blir det ordning i hönsgården, tänker dom. De som kacklar mest, låses in i sina burar. De som underkastar sig, får picka i det fria. Obligatorisk knätofs införes på alla för att upprätthålla kulturarvet. Ett kulturarv, dessa inte kan stava till, eller förstå.

Men där har vi också Korpral Ekorre. Han har lite svårt med att marschera åt rätt håll. Hålla isär på höger, vänster och helt om. Han skuttar hit och dit. Men att sätta sig i hönsgården där Ville Vessla tillsammans med Den Hårda Järven och Den Sluge Räven, blir han en ”sitting duck”. Någon anka villa han nog inte vara, trots allt. Ja, om det inte är Joakim von Anka, då, förstås. Men han tycks närmast vara Kalle Anka och vi vet ju hur det brukar sluta när Kalle Anka är i farten.

Sedan har vi den Slingrande Snoken, som tror sig vara en huggorm. Hon slingar sig elegant mellan tuvorna, talar med en stålstämma som gör det svårare att lyssna och hantera hennes talfel. Jag menar, att vore stämman mjukare, mer mänsklig och inte så robotlikt, skulle det vara lättare att översätta talsvårigheterna till svenska för ett par lyssnar öron. Med dubbla hinder, avstår man hellre, än att anstränga sig i onödan. Oftast är det förutsägbart, vad som sägs, så problemet är ju inte så stort.

Hela gänget kanske använder samma spinndoktorer och vältalighetsspecialister. Vem vet.

Nu står detta gäng och bråkar i hönsgården och är väldigt arga på, men samtidigt förslagna gentemot, Sävlige Björnen. Med en Sengångares mak rör han sig sakta framåt. Beslut fattas för sent, men bättre sent än aldrig, tycks han tänka. Van som han är med de stora vidderna, är det inte en björns främsta uppgift att hålla tiden. Han kommer när han kan. Som en sjöman.

En bonde kommer när han är hungrig och en sjöman när han kan.

Det gäller för björnar också.

På avstånd kan man tänka sig att han är en nalle, att gosa med. Men så sparkade man ner Sävlige Björnen från trädet och sedan tror man att han skall sluta upp till det svekfulla gänget och lyssna på vad de vill han ska göra för dem.

Näe, då vet man inget om björnar. Ramarna är hårda när de väl används. Vrålet är djupt och andedräkten stinker långt. Det finns många skäl att inte komma för nära Den Sävlige Björnen.

Nu har Den Sävlige Björnen huserat ihop med ett par Dansande Flugor. De surrar, flyger runt, byter plats i ett obegripligt virrvarr. Man hör dem surra, men ser dem inte alltid. Även små flugor kan lämna svåra spår. Har de spridit virus får det effekt långt över deras storlek. Man skall aldrig underskatta vad flugor kan åstadkomma.

Den Sävlige Björnen  har också huserat med Den Envise Bävern. Tålmodigt bygger han sin fördämning, med hjälp av pinne efter pinne. Gratis glasögon till ungar, gratis SL kort på sommarlovet till fattigungar…med den ena lille pinnen efter den andre bygger han en väv.

Nu har de panikångestfyllda och neurotiska hönsen i hönsgården, upptäckt att han har dämt upp vatten. Strömmen är inte lika strid som vanligt. Någon har lagt beslag på nyliberalismens aldrig sinande pengafloder!

I falsett, med en dåres stirrande blick, skriker en del av tokhönsen: ”Kommunister! Kommunister! Vi har kommunister som nästlar sig in i hönsgården!”

Den lille försikte och envise bävern, som rotar där på sin plats, som man vet var man har och som är en ordningsam bäver i hönsgården, blir förtalad.

Den Envise Bävern kan inte stava till kommunism. Det finns inget kommunistparti i Sverige, som är förutsättningen för att man skall kunna driva en kommunistisk politik.

Det finns olika sekter, av alla de religiösa och ideologiska slag, men en sekt är en sekt. Sekter begränsar sig själva, vilket torde vara den absoluta motsatsen till kommunistisk politik. Eller så blir sekten begränsad av maktordningen i hönsgården, om den har gått för långt.

Så nu är vi här igen. Kalla Krigs dårar skriker kommunister, som inte finns. Medan det vore dags att de skrek ”vargen kommer!”. En varg som finns.

I Turkiet är vargarna gråa. Men, det är dom ju här också. Likaså i övriga Norden, Tyskland, Ryssland…..

Kalla krigsdårar borde vara oroliga för den växande vargstammen.

Det är inte kommunister som är faran i Sverige, hur svårt det än kan vara för inskränkta hjärnor att förstå.

Det är nazismen som växer och är farlig för Sverige.

Den som förminskar den faran och den som förminskar den verkligheten och vägrar se nazismens framväxt, speciellt där ingen letar, den betraktar jag som landsförrädare.

Alla kommunisthatare i landet borde uppdatera sig till en befintlig verklighet.

Kommunisthat främjar nazismen.

En del gamla Sapo officerare och kommunistjägare från Kalla Kriget synes stuffa runt i medierna i kamp mot väderkvarnar, medan den verkliga faran finns runt hörnet. Pinsamt. Tacka sjutton att det kacklas i hönsgården!

Det är beklämmande. Intelligentian är tyst. För bekväm? Samtidigt får den en förklaring av just marxister som kan förklara att intelligentian, de intellektuella, sågar inte av den gren de sitter på. De riskerar inte sin bekvämlighet för sanningen. Om det inte handlar om modiga individer som vågar kämpa.

Hönsgården och gänget där skulle kunna lära något av Svenska Kyrkan. Där finns makten, där den inte synes eller förväntas vara.

Det är något som Den sluge Räven vet. Något han följer. Något han utnyttjar.

Nu gräver man ner sina köttben och bidar sin tid. I fablernas värld är det enkelt.

Det är dags att svenska folket gör en ”viking”. Avvakta – analysera – handla.

Men kom ihåg, vikingarna var inte kända för att vara soffpotatisar. Sådana göre sig icke besvär.

Det krävs mod att tala nu. Nu är det dags att visa mod. 

 

 

Annons