Med hjälp delvis av skrämselpropaganda, var det en liten majoritet som röstade in oss i EU 1995. Jag tillhörde de som röstade mot EU medlemskap. Jag menade att en union av kapitalistiska gamar är inte en garanti för fred. Snarare tvärt om. Det driver fram krig. När vi väl var inne, hoppades jag att jag hade haft fel. Jag hoppades få se att EU projektet var av godo.
Frankrike och Tyskland som krigande parter, skulle nu förena sig i gemensamma intressen, istället för att kriga mot varandra. Vem kan vara emot sådant?
Här i Norden, i Sverige, var EU frågan inget viktigt. Det var inte vi som startade 1:a och 2;a världskrigen. Vi deltog inte ens. Det är väl bra att de nu kan samarbeta istället för att kriga, där nere i Europa, resonerade vi. Det var därför svårt att propagera för medlemskap i EU. Med konjunkturen och en växande medelklass, ökade egoismen och kortsynen. Sedan dök det upp en glad hallänning som hävdade just att han var hallänning, svensk och europé. Vad Carl Bildt glömde nämna var att han förmodligen också är Ryss, då hans ekonomiska intressen tycks vara i samklang med de ryska tjuvarna, eller oligarker, som man föredrar att kalla dem. För att visa på sin européiskhet och vår gemenskap med de som bor söder om Skandinavien, hävdade han bredband åt alla. Det var viktigt. Alla skulle vi kunna sitta vid våra datorer, i buskar och på kaféer och alla skulle vi kunna kontakta varandra i en stor förbrödrande familj. Vi har fortfarande inte bredband åt alla. Det passar inte vinstintressena. Dessutom kan just familjer, vara svåra konstellationer. Vilket bevisligen EU-familjen också bekräftar.
Vad hände då?
Efter inröstningen till EU, höll man tyst i medier och i politiken om just EU. Detta för att motståndet var fortfarande stort. Det visade sig efter att de uppskrämda pensionärerna hade tippat in oss i EU, återgick det till en majoritet av skepsis gentemot unionen. Man höll käft om EU i tio år. Samtidigt som man förde in lagstiftning och nytt regelverk. Förändringarna kom smygande på oss, som inte ägnade dagarna åt att studera EU, vurma för det och propagera för det. De som visste, visste. På samma sätt som Göran Persson visste vilket uselt pensionssystem han drev igenom och som han också visste människor skulle bli varse långt senare. Men då var det för sent. Går det så går det.
I affärsvärlden kallas sådant för insiderbrott. Då straffar man den som har utnyttjat specialkunskap om särskilda förhållanden. Men i politiken, är det meriterande. Då är man en ”skicklig” politiker, när man lyckas föra folkmassorna bakom ljuset. Det är detta de kallar demokrati.
När man lyckas driva igenom maktens intressen och vilja, lura människor till att tro att det är i deras egna intressen, och därefter låter oss rösta på de olika nyanserna som erbjuds. Mot detta ställer man de samhällen som säger öppet att folk inte har rätt att få det de vill, utan ska följa vad makten säger. Det kallar man diktatur. I det ena fallet vet man öppet att det är en fråga om makt och att min påverkan blir högst marginell, om någon. I det andra fallet invaggar man folk till att tro att det är folket som bestämmer, fast makten styr. Det kallar man demokrati.
Skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt är – medvetenhet.
Alla makter i alla tider från det personliga planet till statsledningar vet en sak, det är att kunniga och medvetna människor, är alltid ett hot mot makt. En kunnig och medveten dotter utgör ett hot mot en familjetyrann, en klanfamilj etc. En kunnig och medveten medborgare är alltid ett hot mot makten. Så vad göra då?
Om man separerar kunskap från vetande genom att snuttifiera den, begränsa den, fylla på med detaljer och plotter, får människor inte en chans till helhetssyn och sammanhang. Man skapar nya begrepp för att bygga upp plottervärldar. Människor öser ur ett hav med teskedar och tror att de arbetar, forskar, finner nya sanningar. Allt detta saknar vetenskaplig grund, då där inte finns en helhet. Ingen överblick och helhetssyn. Om detaljen inte finns placerad i ett helhetsperspektiv uppfyller det ingen vetenskaplighet. Den minsta detalj måste ha sitt sammanhang för att få sitt värde.
Politiska beslut fattade på plotterforskning kan leda oss i fördärvet istället för den motsatta avsikten.
Tack vare denna brist på helhetssyn, brist på konsekvenstänkande och brist på kritiskt tänkande, har vi hamnat i en medeltida situation.
Det fanns en tid när kyrkan bestämde att jorden var platt och kritik mot detta skulle straffas med döden. En tid när intelligenta och avvikande från kyrkans dogm stämplades som häxor och brändes på bål. De som inte underkastade sig makten, var emot den. En fördummande period. Men motsättningar är utvecklingens motor, så där fanns naturligtvis motstånd mot detta. Där fanns den gryende renässansen. Det kostade blod, kraft och tårar och det tog tid.
Men det är med frukterna av detta motstånd som vi har byggt vårt moderna samhälle.
Nu har välståndet i väst kommit till en ”tippingpoint”. Drivkraften är vinst och det gäller att skaffa större och större vinster. När det längre inte räcker med den nationella grund man har, med den lokala plats, vars arbetskraft har byggt upp en industri och verksamhet, kan man söka sig till andra sälla marker. Det finns alltid någonstans i världen som människor är villiga att jobba för smulor.
Samtidigt är makten medveten om nödvändigheten att människor inte blir för upproriska, att de hålls lugna och därför mutar man dem på olika sätt. Vi låter oss mutas till tystnad.
Det är poängen med mutor, båda parter, den mutande och den mutade, tjänar på det. För stunden.
Den splittring och uppspaltning av människor som är ett maktens vapen bland flera, är mycket framgångsrik. I Sverige lyckades vi utveckla den s.k. svenska modellen, som handlade om socialt ingenjörskap. Reformer som skapar lugn på arbetsmarknaden. Allt för produktiviteten. I denna ambition att producera, skaffa profit, innebär det att människor har drägliga villkor för att de inte ska bli upproriska. Men i det globaliserade samhället behöver man inte ta hänsyn till nationen. Det finns andra människor man kan ersätta de missnöjda med.
Vi har en identitetspolitik som drivs konsekvent och som är en naturlig följd av synsättet. Det har inget att göra med konspirationer. Identitetspolitik, plottringspolitik, splittringspolitik… har alltid varit ett maktvapen. Läs Machiavellis Fursten. Den är kort, tydlig och osminkad. Jag rekommenderar den.
När man använder sig av identitetspolitik, när vi ska rabbla upp att vi är HBTQ, rasifierade, homofober, invandrare, invandrarhatare, akademiker, demokrater, rasister……??? har vi då sagt något om oss själva? Har vi sagt något om den komplexitet en människa bär på? Har vi sagt något om det dialektiska förhållandet mellan arv och miljö, tanke och materia, om motstridiga energier…?
Vad har vi egentligen sagt? Vi har låtit oss förtryckas och inskränkas. Med splittring kommer förnöjsamhet, en fördumning. Det är inte en slump att i Sverige, med denna rikedom, gratis utbildning, alla möjligheter, all teknik…. har sänkt IQ i genomsnitt med kanske 40 punkter. Om 100 är normalt IQ, ligger idag svensken genomsnittligen på 60. När jag växte upp var en människa med 55 IQ poäng klassad som idiot och satt inte sällan på institution. Nu är således 60 vanligt. Även om dessa siffror skulle vara fel, eller inte helt erkända av forskningen osv. så är man dock överens om att IQ har sjunkit.
Det borgerliga samhällets konsekvens är att splittra för att styra, sammanbinda med hittepåforskning, för att hålla människor sysselsatta.
Vad är tex. en ”rasifierad” människa? Ett sätt att skaffa klasskillnader inom förtryckarbranchen? Så splittring?
Så vitt jag har förstått det, är en ”rasifierad” människa någon som man med hjälp av utseendet klassificerar som annorlunda från majoriteten. Även om en svart person pratar utomordentlig stockholmska, tänker som en stockholmare, agerar som en sådan, när denne får problem på arbetsmarknaden, eller på krogen, kan denne hänvisa till att hen är avvikande med sin hudfärg. Och? Varför ständigt uppmuntra rädslan för det avvikande, det annorlunda än sig själv? Det torde vara ett led i att bekämpa diskriminering, men man gör det genom att skapa nya sätt att diskriminera på. I ett individualistiskt samhälle som vår, är vi alla avvikande. Vad som är viktigt är att diskriminering bekämpas.
Ta tex. någon adopterad från Asien, som anser under resans gång att problemen denne får har att göra med att utseendet.
Ponera att en med asiatiskt utseende skulle söka jobb hos asiater, då kunde orsaken till att inte bli anställd, vara en annan än utseendet. Då skulle hen kanske vara för svensk för att bli accepterad. I det fallet blir inte utseendet avgörande. Hen kanske inte skulle vara lämplig för uppgiften och det kanske inte hade med diskriminering att göra.
Diskriminering är alltid diskriminering oavsett vilka nya begrepp man hittar på. Men all ogillande av det avvikande är inte alltid diskriminering.
Det skänker ett löjets skimmer över hur man springer runt och kallar sig unik, individuell, ja, tom. personlig, samtidigt som man är skiträdd att just vara det.
Diskriminering är ett maktmedel som används för att hålla undan de man inte vill ha av någon anledning. Att förminska någon annans makt. Ett maktmedel att stärka sig själv på andras bekostnad. Då kanske det är i dessa mekanismer vi ska undersöka för att bekämpa diskriminering och för att höja demokratinivån.
Detta plottrande är ett resultat av att splittra och ha kontroll. Splittring som resulterar i att man kuvar tänkandet och motståndet. Ska vi köpa det rakt av bara för att det står på Google?
En vedertagen tortyrmetod har varit att splittra tänkandet hos motståndaren. Tvinga denne att svara på en fråga, avbryt tanken, tvinga till att svara på en ny fråga, en ny tanke, avbryta denna osv. Så knäcker man motståndaren i förhörsrum. Så hjärntvättar man folk, med att ständigt bli avbruten. Så skapar man mosighet i tänkandet.
Så låter vi våra barn växa upp i skolan. I stökiga klasser, i splittrat arbete. Så låter vi dem splittras med mobiler, I-pads….
Så har vår journalistkår utvecklats med avklippta frågor, plottertänk och banalisering av viktiga frågor.
Så har våra akademiker lärt sig att använda sig av begrepp, ingen utanför deras egna kotterier förstår. Det uttrycks som om det är vedertaget och blir ett maktmedel. På så sätt backar menigheten som blir framställd som korkad. På så sätt alieneras den.
Men, detta är inget nytt.
När jag var barn var ett maktmedel en studentmössa. Den som tog studenten var överklass och medelklass. Sedan fylldes det på underifrån med uppkomlingar. Vi, menigheten, dumskallarna skulle bara underkasta oss de som visste.
Vad har hänt?
Idag har vi ny teknik. Vi når varandra och vi kan ta in vilka meddelanden, fakta, propaganda, litterära verk, lögner osv. som helst. Men vi har ingen ledning i att sålla, värdera, kontrollera vetenskaplighet. Var och en efter förmåga. Allas tyckande är likvärdigt. Alla är vi googleproffessorer.
Det finns de som gör stora vinster på detta och så finns det de politiker som tror att propaganda är ett naturfenomen att bara anpassa sig till. Att flyta med. Normen är, minsta motståndets lag. Så alieneras politiker från folket.
Vad man INTE säger från politiskt håll. Vad man INTE beslutar om från politiskt håll. Vad journalister INTE skriver om, vad organisationer, föreningar, individuella googleproffessorer INTE tar upp är:
Splittring fördummar, försvagar. Helhetssyn höjer medvetenhetsnivån och ökar ett kritiskt tänkande och kritiskt förhållningssätt.
Det blir inga snabba lösningar, inga kissa i byxan-lösningar, med människor som vill förstå helheten, tänka kritiskt, granska, se från flera aspekter och komma fram till rimliga lösningar.
Med sådana blir det inga ”oneliners”. Häftiga 30 sekunders framträdande i medierna. Politiker med stirrande skärmögon. Inga jubelskrik i salongerna när någon av våra mediokra politiker uttalar sig i en debatt.
Frågan är: Vem tjänar på att allt går fort?
EU är en konstellation baserat på motsättningar man inte har löst. I likhet med Tito i Jugoslavien, lyckas man hålla det hela i schack, så länge man har kontroll. Men det har man inte. EU gubbsen missade tåget. Det demokratiska underskottet är cementerat. Nu låter det som böner i kyrkan. ”Om vi alla är solidariska blir det bra. Amen” Alla tjänar inte på solidaritet.
Vi vet vad som hände Jugoslavien. Efter Titos bortgång, började stanken i burken, där allt skit hade lagts, med hårt påskruvat lock, att sippra ut. De fortsatte krigandet där de hade slutat med Tito. Jugoslavien var en parantes. Tiden har inte påverkat innehållet, problemen kvarstår. Det blev inte bättre av att Carl Bildt försvårade motsättningarna på Balkan med sitt totala misslyckande. EU har heller inte kommit till botten med gamla motsättningar.
Samma gamla motsättningar, samma gamla motstridiga intressen, samma gamla reaktionära gubbar styr EU skutan idag. Att dom har bytt kostym, rör sig mer ledigt…är bara till det yttre.
Såg ni dokumentären om Brexit? Hörde ini inte hur den sk. EU förhandlaren hade en kortsiktig agenda han följde? Som en general offrade han några tusentals mannar för att inta en kulle. Viktig just nu. För honom. För prestigen. För att behålla makten idag. I morgon, är den kullen en av flera, man inte lägger märke till.
På samma sätt resonerade SAP. Att släppa makten nu, blir ödesdigert. Hellre vingklippt än avklippt.
Tänk om SAP hade tänkt på följande sätt: Nå, låt de ta konsekvenserna för deras kortsiktiga politik. Medan vi mobiliserar, bildar människor, släpper fram vetenskaplighet och diskussion, organiserar, uppmuntrar, informerar, lyssnar, samtalar med, deltar i lokala frågor, skapar öppna demokratiska fora, skapar mötesplatser, verkar för öppenhet, utvecklar kritik och självkritik. Släpper fram nya ledare på olika nivåer, låter dem växa fram ur myllan, tar vara på den kunskap och erfarenhet man finner bland människor i olika spridda sammanhang. Ja, tänk ifall SAP tillsammans med V och med alla de som är intresserade av en riktig demokratisk utveckling, hade vågat. Tänk om det fanns intresse av att komma till botten med problem. Att samla alla demokratiska, livsbejakande krafter i en gemensam front. Ja, tänk om!
Vi ser inga sådana intressen inom SAP. De borde ha det, de borde veta bättre, eftersom socialdemokrati kan bara existera som stark rörelse i en nation. Inte i en union. Inte globalt.
Vi har en splittrad vänsteropinion. En akademisk vänster som har abdikerat. Gjort karriär. Vi har intellektuella som givetvis inte sågar den gren de livnär sig på. De håller tyst. Eller använder mungojumbo språk, som ingen begriper, för att dölja sin ytlighet. De få intellektuella som tar sig ton, som säger ifrån, marginaliseras. Förringas, förminskas.
Förstår vi inte att det krävs makt för att förändra, för att utveckla i särskild riktning. Förstår vi inte att vi måste söka makt, förklara vad vi ska ha den till, motivera och säkra den att inte missbrukas, förstår vi inte det, kommer vi att gå som lydiga, marscherande nyttiga idioter. Om än i en självupptagen individualism. I tron att vi väljer våra föräldrar och att gud leder oss. Hur individualistiska vi än är, hur många identiteter vi än har till förskaffat oss, som hockeyspelare med alla reklamloggor, hur mycket vi än tror oss vara upplysta av den absoluta sanningen via Google och hur mycket vi än tror att vi är unika, marscherar vi unisont i takt till kapitalismens vinstintressens marschmusik.
Gott folk, glöm inte, det har marscherats förr.
Rebecca Hybbinette 