VI HAR PYSPUNKA PÅ DEMOKRATIN

Det talas om reformer. Tillbaka till Socialdemokratisk politik, med hjälp av reformism. Bort med klimathotet, med hjälp av reformism. Vi behöver reformera våra samhällen för att kunna möta kommande problem. Javisst. Varje revolution utvecklas genom reformer. Varje liberala samhälle utvecklas genom reformer. Varje högerregim, utvecklas genom reformer. Vad är det egentligen man ropar efter?

Antingen är en gurka, en gurka. Eller så är en gurka, en apelsin. Om vi bestämmer oss först hur vi ska benämna verkligheten, kan vi sedan bestämma oss för hur vi anser det bäst att förklara den och sedan förhålla oss till den.
Här kommer första problemet. Vi betraktar verkligheten antingen genom en mångsidig betraktelse, genom en kritisk granskning och öppen hållning till flera infallsvinklar och betraktelser. Drar sedan rimliga slutsatser efter flersidig granskning.

Eller stänger vi igen gluggarna och menar att så som vi subjektivt och okritiskt benämner verkligheten, sådan är den.

Det är ett förhållningssätt. Ett beslut vi fattar för att tvinga på vår uppfattning på andra, blunda och driva igenom. Går det så går det.

Eller, så är vi öppna för att förstå den andres betraktelse. Införliva den i vårt betraktelsefält, ta ställning till den, förhålla oss till den. Kritisera vad vi anser vara fel, kompromissa med det som är möjligt och tydliggöra vad som är otänkbart att acceptera. Hålla det för sig, söka vidare till begriplighet.

Då kan en gurka vara en gurka, om även olikformad, krympt, krokig, men ändock en gurka. Den är ingen apelsin.

Detta kan man kalla ett intellektuellt förhållningssätt. Det är inte förenklat, förvanskat, bara komplext och öppet.

Att kalla en gurka för en apelsin, blir absolut. Kompromisslöst. Stumt och onyanserat. Den ger ingen möjlighet till reflektion, nyansering eller utveckling.

Det är ett antiintellektuellt förhållningssätt. Det ger inget utrymme för utveckling.

Men det är också ett förhållningssätt.

Man väljer vilket man vill inta. Kanske det finns ett tredje?

Å ena sidan kan man tänka sig att en gurka, är en gurka. Men å andra sidan, skulle man kunna betrakta den som en apelsin. Det beror på. I vilket sammanhang. Ur vems vinkel.

Ett relativistiskt förhållningssätt. Ett försök att finna fast land bland flytande tuvor.

Vi känner igen alla tre. De är samtliga vedertagna förhållningssätt. De absoluta och relativistiska betraktelsesätten är de mest spridda. De mest högljudda. De som slår hårt på de trevande, sökande och de komplexa ställningstaganden. Oförmågan att identifiera och känna igen ett självständigt tänkande, ökar. Rädslan för den som tänker själv, ökar. Känslan av hot från det man inte begriper, ökar. Google till trots. Eller kanske just därför Google finns.

Om detta ovan var en mer filosofiskt hållen förklaring, kan vi överföra resonemanget på, vad är det för reformer man ropar efter?

Reformer, förändringar vill alla ha, helt uppenbart. En del för att försvara klimatet från att försämras radikalt genom att reformera produktionen och skapa en hållbar produktion. En del vill när man ändå håller på med förändringar av produktion också göra den jämställd, dra ner på onödig dito och anpassa produktionen till mänskliga behov och inte till vinst.

Hoppsan galoppsan! Vad har vi här då?

Här har vi folk som ropar efter reformer för att reformera kapitalismen. Eller för att avsätta den? Kapitalismen har alltid reformerats under sin framväxt. Det ofruktsamma har fått ge vika för det starkare och mer framgångsrika. Politiska tyglar har styrt den i olika riktningar. Men. Dess existensberättigande är dock att den är vinstskapande till sina kapitalägare. Det har accepterats. Idag har kapitalismen uppnått sitt högsta stadium, globaliseringen. Skall man växa utanför vår glob, får man skapa företag på andra planeter (vilket kanske kan ske om vi innan dess inte har sprängt oss i bitar).
Men, ska vi hålla oss till den planet vi har blivit tilldelad av naturen, denna vi har ett visst förfogande över och ansvar för, kommer vi inte längre i den kapitalistiska utvecklingen än just till den globalistiska ordningen. Det finns ju naturligtvis långt kvar tills dess att all produktion ägs av ett monopol och en ägare…
Vilket är den naturliga strävan. På vägen dit koncentreras ägandet allt mer på färre och färre händer.
Vi har redan idag ett totalt oproportionerligt förhållande mellan ägande och det ägda.

1 % av människorna i världen äger 99% av allt ägande. Även om det inte skulle vara exakt så, är proportionerna ungefär så.

I dessa förhållanden, hur ska det reformistiska klassamarbetet ske enligt socialdemokratisk formel?
Vi uppmanas till att vara ”optimistiska, hoppas att Parisavtalet hålls, hoppas att man kommer fram till sina förhoppningar, att kanske senare, bara vi gör detta först, kan vi ändra sedan…”
Vi ska skipa lagar som putsar i kanten och sedan vänta och se. Vi kan säkert putsa lite här, feja lite där, hoppas lite si och vänta lite så….
Sedan får vi se. Kanske.
Förhoppningsvis sker en förändring, ifall någon tjänar tillräckligt på den förändringen. Ifall Kina avstår från viljan att befolka världen med enbart kineser? Ifall det finns en vilja till att erkänna mänskligheten, hur den än ser ut, dess rätt och skyldighet att värna om jorden? Vi får se.

Men tjänar nu inte de som redan tjänar, på förändringar, varför då förändra?
Det är kapitalismens logik.

Att relativisera, är inte minst ett liberalt hållningssätt. Relativister av alla sorter, höger och vänster, hamnar i relativistträsket för att de försöker gömma sig bakom sitt finger. För att de försöker fega sig ur beslutsvåndor. För att de inte vill förändra om det kostar. För att de tillhör i praktiken vulgärdarwinister. Imperialister. Förtryckare. Utsugare. Så liberala och vänster de än tror sig vara.

Sådana ord är inte liberalt gångbart, så man lindar dem i annan fägring och fortsätter som förut. Bröd och skådespel. Massmanipulering av människor genom digitala pipelines. Hjärnmanipulation genom robotar. Dehumanisering genom alienering och förminskning av människans roll och plats i det ekologiska systemet.

Människor blir till humanmassa att gödsla med. Robotar ersätter mänskligt beteende och omöjliggör i sin förlängning till att upprätthålla ett komplext förhållningssätt i betraktelsen av en gurka. En programmerad robot är deterministisk, oavsett hur många perimetrar man än har lagt in, är det en piss i Mississippi. En robot ska jämföras med flera miljoner års evolutionär utveckling. Visst finns det små russinsjälar som tror sig vara Gud, men det är ju inget nytt att människor bländas av sin egen uppfunna storhet. Men varför ska vi dödliga gå på det?
En gurka kan lika gärna betraktas som en apelsin. Roboten lär oss. Det har ingen betydelse vad liberalen säger å ena sidan eller å andra sidan. En robot är en robot, är en robot. Programmerad såsom någon med förutsättningar kan göra och det på egna villkor. Långtbortistan. Där ingen har insyn. Där ingen kan påverka. Om inte människor gör som på 1800-talet och slår sönder maskinerna.
Om människor inte förhindrar kapitalet från att förökas, om de inte är i vägen för ökad vinst, får de säkert vara ifred. Tills dess förhållandena är förändrade och människorna finnes vara i vägen för nästa vinstjägare. Då är vi tillbaka till imperialismens början, jaga naturresurser och jaga bort urfolken igen. Vi återgår till urfolksjakten.

Socialdemokratin är baserad på tilltron till att den producerande klassen är välorganiserad och som sådan, en maktfaktor och kan sätta hårt mot hårt mot ägarna av produktionsmedlen. Den är byggd på klassamarbete där man tror att som underordnad har man makt genom sina organisationer. Socialdemokratin kräver förutsättningar att verka inom givna gränser. Det krävs att den kontrollerar landgränser och invandring. Den kräver möjligheten att kontrollera delar av vinsten genom beskattning och fördela den, så att det politiska stödet fortgår. På så sätt har socialdemokratiska partier, framförallt i utvecklade industriländer, lyckats behålla makt och hålla sig stora under långa tider.

Men den kapitalistiska logiken och girighet driver utvecklingen vidare i större ägandekoncentration. Tidigare delade staten ägandet med privatkapitalet i en statsmonopolistisk form. Socialdemokratin i Sverige valde att sälja ut sig, som en logisk följd av tilltron till klassamarbete på underordnade villkor. Att styra kapitalismen politiskt i ett underläge, är något man har ägnat sig åt och kallat det för allting annat än just vad det är. Utförsäljning av den samarbetade vinsten till kapitalägare. Utförsäljning av politisk självständighet. Utförsäljning av statliga bolag. Utförsäljning av allmännyttan, vård och omsorg. Man bygger Bordell Svea.

Man kallar gurkan för en apelsin.

SAP vidhåller att demokratin kvarstår, även om man beslutar i Silcon Valley hur människorna ska tänka och handla i Åmål.

Fler och fler av de problem som jag som medborgare påstås ha rätt att bestämma om, försvinner till bankkontor, paradisöar och hemliga skrymslen jag inte har en aning om. De frågor som lyfts fram och som man gör stort väsen av för att jag ska engagera mig och inbilla mig att det handlar om demokrati, är mer och mer av mindre vikt. Symbolfrågor.

Vi har en salt och peppar demokrati.
Vi har en pyspunka på demokratin.

I början av 60-talet var demokratin fortfarande inte helt självklar. I skolorna började man att skapa elevråd där eleverna fick framföra åsikter och bestämma vissa saker. Rektorn sträckte sig så långt i min arbetarskola, att vi fick bestämma ifall vi ville ha salt och peppar på matborden. Rektorn var besjälad av löften från 3:e riket men tvingades att anpassa sig till demokratikrav. Att vi fick bestämma om salt och peppar på matsalsborden, menade han var en demokratisk seger.
Jag lärde mig tidigt förstå skillnaden på demokrati och demokrati. Salt och peppardemokrati. Eller min rätt att besluta om avgörande och viktiga frågor som angår mig.

Hela 60-tals rörelsen, eller den som kallas för 68-rörelsen, som har kallats för att vara en vänsterrörelse, var inget annat än en kamp om fördjupning av den borgerliga demokratin. Ett försvar för borgerliga demokratiska vinningar. Det var en borgerlig vänsterrörelse med samarbetsparters inom den medvetna arbetarklassen.
I förhållande till alla brunrockar, svartrockar, grårockar… framstod våra krav vara vänsterkrav. Jo, de var vänsterkrav. På samma sätt som Demokraterna i kapitalismens och imperialismens högborg USA, anses vara vänster i förhållande till Republikanerna. I förhållande till de fåtal globalisterna som styr.

Den gråaste betongsosse är super vänster i förhållande till alla dessa blodsugare.

En gammal filosof i antikens Grekland frågade sin lärjunge om vad arbete var för något. Något man gör, svarade lärjungen. Så, menar du att om jag försöker tömma en sjö med en liten sked, arbetar jag då? Står inte arbetet i förhållandet till resultatet? Till motivet? Är det skillnad på att röra sig, anstränga sig och arbete?

Lärjungen blev svaret skyldig.

Om reformister tror att man kan kompromissa med utsugare, med makt, med övermakt, kompromissa med de som är starkare och tro att man i detta förhållande kan vinna något som inte frivilligt ges bort av övermakten, då lever man i skuggan av sitt eget finger och tror att en gurka är en apelsin.

Alla de som vill förändra produktion för att ändra klimatet, måste ta ställning till hur mycket behöver vi för att leva. Vad ska produceras och till vilket pris, samt vem ska betala?
Utgår man från mänskliga behov och har det som grundmall, har vi förutsättningar att skapa produktion som täcker mänsklighetens behov. Då måste vinsttjuvarna och girigbukarna avstå. Vilket de inte gör självmant. Således måste man fatta beslut och efterfölja dessa, hålla vid dem och visa på att det finns kvalificerat liv även då man inte stjäl andras arbete. Vill nu dessa som är vana att leva på andras bekostnad, inte acceptera nyordningen, måste man tvinga dem.

Jaha, vad har vi här då?

En del ordning måste upprätthållas med en viss tvång. Såsom rättssamhället. Såsom samhällsordning. Såsom försvar.

Men om nu tjuvar blir fråntagna sina möjligheter att med samhällets rätt stjäla andra människors arbete, deras levnadsvillkor, naturresurser, utnyttja människor i underläge, blir de förbannade. Börjar kriga. Varpå folket måste försvara sig.

Hoppsan galoppsan, vad har vi då?
En revolution? Ett inbördeskrig?

Vi befinner oss inte i en revolutionär situation idag och vi står inte inför en revolution.

Däremot står vi inför en ökat auktoritär utveckling som kan gå i två olika spår.

Det ena är det fascistiska.
Vi har ett välorganiserat korporativistiskt samhälle. Där ledningen i en massorganisation, en institution, myndighet, parti…står andra ledningar närmre, än dessa organisationers medlemmar eller folket. Den centrerade styrningen av folket är baserat på alienering, främlingskap. Idag kan vi lägga till pupptillvaron, det digitala ökenlandskapet och den digitala isoleringen. Individualism isolerar människan. Hennes gränser blir hennes egna. Hennes horisont, blir enbart hennes egen och kan inte dela den med någon annan. Hennes förmåga blir bara hennes och är begränsad. Hennes oförmåga, blir total.
Det är ingen slump att svensken blir dummare för varje år, hennes IQ sänks från år till år. Ett resultat av individualismen.

Även ett geni som är isolerat, är dummare än ett kollektiv.

Medelklassen får klä skott för dumskallarnas vandring till avgrunden. Man går på, även då man ser att folk försvinner framför en, tänker kraken att det kan ju inte hända mig!
Eller, varför ska detta hända mig? Varför jag? Om jag dör, för jag vill ju inte! Aldrig: när jag dör.
Jag vet ju att en gurka är en apelsin. Jag har googlat. Varför händer detta mig?

Det andra auktoritära utvecklingsspåret är vad som krävs av en politisk ledning, att sätta ner foten, våga leda och våga fatta svåra beslut.

Att våga förlita sig på sitt folk, föra en dialog, kräva ansvar av folket och av sig själv. Att inte isolera sig i Babels torn, utan kliva ner, kavla upp ärmarna och våga se att en gurka är en gurka och våga resonera kring detta, våga fundera över detta, våga ta ställning. Våga ta till sig kritik, annan uppfattning, våga hålla kursen. Våga vara ödmjuk, förlita sig på människors kunskaper, egenskaper, vilja och förmåga. Våga sätta ner foten när lättfotingarna vill snylta, stjäla, underminera, manipulera och utsuga.

När vi får en politisk ledning som vågar leda, inte förtrycka och när vi får ett moget folk som kritiskt granskar denna ledning och som själv griper in och är delaktig i svåra beslut, då kan vi bygga en hållbar värld, med respekt för allt levande.

När människor beslutar sig för att vara människor och inte lortar, ja då får vi förändring. Kriser, de som kommer inkluderat, brukar sålla ut lortar från människor.

Denna hållning blir auktoritär, men stödd och buren av ett folk därför att det begriper att alternativet är 1000% värre. När balansen är återuppnådd, kan vi tillåta större frihet och öppenhet.

Det auktoritära i detta fall blir tydligt och möjligt att förhålla sig till, att hålla efter. Det auktoritära består i att ställa krav på människor. Krav efter förmåga och krav som man kan växa i. Att vara jämställt delaktig i. Samma som krävs av folket i en nationell kris. I ett civilförsvar.
Hade vi haft ett riktigt MSB, hade man redan fört denna dialog med folket. Man hade tränat, stöttat och hjälpt människor till att växa. Inte bara skicka ut länkar för digital kommunikation. Man hade haft seminarier, dialoger, utbildningar osv. Detta för att undvika en fascistisk utveckling.
Man hade bannlyst det antiintellektuella förhållningssättet. Man hade opponerat sig mot påståendet att en gurka är en apelsin. Man hade hållit en pedagogisk linje, baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet samt människans känslovärld.
Det finns en demokratisk pyspunka som håller på och tömmer oss på demokratiskt innehåll och på våra demokratiska landvinningar. Bryr man sig inte. Förnekar man den. Blundar man. Så kommer de små stegens tyranni sakta föra in oss i fascismens totalitära, antihumana, förtryckarordning.
Tänker du ta ansvar för det?

En liten fundering kring en gurka.

Annons