För 35 år sedan skrev jag en doktorsavhandling om den svenska socialdemokratin och i praktiken dess skapande av ett korporativt samhälle. Jag försvarade avhandlingen inför den Bulgariska vetenskapsakademin i Sofia. Ingen i hemlandet har visat intresse för sådana funderingar. Jag gjorde ett kortare utdrag ur den i en populärvetenskaplig tappning innan Berlinmuren föll. Manuset fick ligga tills den utgavs för ca 5 år sedan och heter ”Den stora myten, filosofisk-teoretiska grunder för ”Den svenska modellen” ”
Den har köps av olika forskningscentra i olika länder men inte i Sverige. En del privatpersoner har dock visat intresse. Mer än så är det inte, vilket väcker tankar speciellt i dessa tider.
En 200 sidig avhandling kan givetvis också beskrivas på ett icke vetenskapligt sätt, vilket förkortar den avsevärt. Socialdemokrati som växte till en korporativ hierarki. Jag kan beskriva det i en bild också, om ni hänger med. Ta tex. tre trianglar, utmärk topparna i dessa, dra linjer mellan dessa toppar och som alla går till en centralmakt. En junta, en diktator, ett ”kompisgäng” en tsar…ja, vad ni vill kalla det. Man kan kalla en triangel för SAF, en annan för LO, den tredje för det politiska etablissemanget. Man kan rita flera trianglar, ABF, utbildningsväsendet, sjukvården…. ja, allt. Varför blir det så då?
SAP lyckades mobilisera arbetarklassen som var störst till antal och avgörande i den industriella produktionen. Mobilisering och organisering av arbetare förde flera bra saker med sig. För arbetarna gav det styrka för att ställa krav på förbättrade arbetsvillkor. För arbetsgivarna/kapitalisterna gav det en utvecklad arbetskraft, disciplinerad och organiserad som man kunde ställa krav på och kapitalisterna tjänade på att höja löner och förbättra arbetsvillkor i längden. Därför var det de stora företagen som utvecklade sig bäst och kunde bli en jämlik partner med staten. Blandägandet mellan staten och kapitalet medförde som vi vet, att de satt i samma båt. Staten och kapitalet har vuxit samman i Sverige under ca 100 år. Med den ”svenska modellen” att arbetsmarknadens parter förhandlar om arbetsvillkor utan statens inblandning, är troligtvis ett unikt sätt i världen. Många länder har politiskt beslutade minimilöner etc. Våran modell har gjort många andra industrinationer avundsjuka då vi har haft ytterst få störningar på arbetsmarknaden med ett fåtal strejker.
Så långt så bra.
Det fungerar att ha det så när vi har gränser, är alliansfria, har egna lagar att styra efter som vi själva beslutar om i en egen vald riksdag. Det vill säga, när vi är självständiga och tar vårt eget ansvar.
Med globaliseringen av kapitalet räcker det inte längre med internationella mellanstatliga överenskommelser och avtal, då globalistiskt ägande spräcker alla nationsgränser och övergår till större enheter, än en nationalstat, som EU tex. Globalistiska monopol kan bli större än EU, större än någon stat eller någon annan sammanslutning. Den logiska slutänden för globalismen är att det kommer att finnas bara ett gigantiskt monopol som äger allt. En Gud på jorden. Den monoteistiska tron lyckas äntligen förena himmel och jord med globalismens hjälp. Längre än så kan man inte gå, i alla fall på vår planet. Detta ligger i monopolismens natur. Att det ligger i dess natur är inte detsamma som att det kommer bli så, då andra också vill vara den allenarådande guden så kommer man slåss om makten. På alla nivåer. Alla fronter blir inkluderade, ekonomiska, politiska, produktiva, propagandistisk desinformation, sociala och hela civilsamhället. Vad strävar man efter? Råvaror, energi, produktion och marknader är den kapitalistiska/globalistiska grunden. Således måste man söka en balans. Man kan inte ta död på dom som ska köpa produkterna då blir det ju inget klirr i kassan. Men man kan heller inte låta det anarkistiska, kapitalistiska samhället få rulla på med den berömda ”fria marknaden”, då lär vi ta död på allt och oss alla och ingen har tjänat något alls, eftersom ingen finns längre kvar. Då återstår det att man har koll och reglerar. Hur kan man göra då? Håller den underminerade demokratin för det?
Man kan som en primitiv envåldshärskare, omge sig av falska ja-sägare, låta sig luras i sin grandiosa självuppfyllelse och individuella inskränkthet, gynna sitt ”förtroendegäng” för att sedan se att allt stagnerar, och att man till sist blir skjuten för att de kvarvarande hyenorna ska slåss om bytet och makten. Så ser det ofta ut. Diktaturer har ett bästa före datum.
Eller så omger man sig av goda strateger, som lägger upp planer i schackspel där man till slut gör kungen schackmatt. Vi vet ju alla vilka som är bäst i schack världen. Det blir alltid antingen eller. Schackspel har bara antingen eller. Om inte denna gång, så nästa.
Sedan finns det mer flexibla auktoritära styren. Korporativismen är ett sådant. Stora organisationer, myndigheter, företag har makten gemensamt. De är toppstyrda av små lager beslutsfattare som har nära kontakt med andra i samma position i en annan organisation. Dessa toppskick känner igen sig själva då strävan efter maktvinning och styrning är gemensam. Själva organisationen och dess medlemmar är verktyget och möjliggör toppstyret. En elit, en maktklass står över alla andra organisationer, strukturer och officiella hierarkier. Detta är ett kollektivt envälde, men utan påverkan av folket.
En organisation, liten som stor, består av en bas av medlemmar, ett mellanskick av ledare, chefer och ett toppskick av organisationsledning med den yttersta makten. Från början i historien, när organisationerna växte fram, var det basen, medlemmarna som valde sina ledare och därefter toppledning. Den andra och mer vanliga varianten idag är att ledningen på mellannivå och i toppen placeras dit av högre organ. Basen, medlemmarna har bara att acceptera, och dom gör det. Alienerade människor ser inga sammanhang och helheter, alltså är de lättstyrda. Vi har i alienationens namn också odlat positivismen i dess filosofiska betydelse. Vi har lärt oss tänka i små bitar, strimlor, aldrig se helheten. Speciellt dom som tror sig i sin egen individualistiska upphöjdhet stå över alla, är utmärkta nyttiga idioter till den korporativa makten.
Sverige har ägnat sig åt i decennier vad man kallar för ”samverkan” för att lösa olika problem. Denna s.k. ”samverkan” finns i alla sammanhang och frågan är vad är syftet med en sådan? I sociala samhälleliga sammanhang är det uppenbart att man vill gemensamt med andra myndigheter/organisationer arbeta för att lösa gemensamt problem. Det låter ju bra. Men det finns något som haltar i praktiken i denna ”samverkan”. Det finns något absurt och osunt i att ständigt söka ”samverkan” som första steg så fort problem i verkligheten pockar på i ens egen organisation.
Jag står inför ett problem i tex. skolan. Det finns flera parter som ingår, som socialtjänst, polis, kommun, föräldraförening, lärarfack etc. Ett problem i skolan kan inkludera alla dessa parter. Istället för att var och en från sin egen roll analyserar och kommer fram till vilken roll de ska inta och besluta vad man själv ska göra, så kallar man till sig alla andra inblandade i en ”samverkansgrupp”, innan man själv är klar och vet vad man behöver hjälp med. Man smetar ut ett otydligt ansvar för problemlösning på alla parter, det anonymiseras och resultatet blir att ingen tar ansvar för någonting alls. Alla kan luta på varandra och hänvisa till ”samverkansgruppen” , smeta ut ansvaret så att ingen har något. Man går ut ur ett sådant samverkanssamtal med någon diffus detalj man ska göra samtidigt som en otydlig styrning driver på. Själv kan man peka på detaljen man har gjort och därmed gjort sin del,man har uppfyllt sitt ansvar. Men allt drivs ändå i en viss riktning och det är inte, hur mycket religiösa människor tycks tro det, av någon konspiration.
Det ligger i sakens natur, att en otydlig styrning blir en styrning som gynnar det starkaste.
Om var och en tar sitt eget ansvar, har en analys från sin grupp och förslag på vad man själv kan göra, då först kan man samverka och skapa något gemensamt. Som det fungerar nu är ”samverkan” detsamma som en styrning om än otydlig. Men ändock en styrning utan att man behöver vara medveten om det.
Från min egen erfarenhet inom skolan och alla ”samverkansmöten” mellan olika parter, minns jag dem bara som pladdriga kaffemöten. Vad de egentligen bidrog till vet jag inte. Jag skulle tycka att ett resultat borde ha varit att var och en av oss skulle veta hur vi ska agera och samarbeta i olika uppkomna situationer, där ansvarsfördelningen var tydlig och i förhållande till position och vad lagen tillåter. Den ständiga hänvisningen till och sökande svar i ”samverkan” låter som i kyrkan. Men vem kan tycka illa om paradiset? Hur konkret gör man det då? Tillåter lagen att man har informationsutbyte om elever som är sekretess i skolan? Om inte, kan jag ha samverkan då? Eller måste lagen ändras?
Slutsats är att ”samverkan” har samma roll som ”politiska kommissarierna” eller ”politrucker” som de kallades under Oktoberrevolutionen hade. Men då hade man att göra med analfabeter, slavar, okunniga, osjälvständiga och ovana vid egenstyre osv. Någon som lade den rätta politiska linjen framför folk. Någon som fostrade dem. Sådant har vi också haft för 40-50 år sedan, men vi anser oss tillräckligt vuxna nu för att inte behöva politrucker. Men stämmer det?
Rollen som politruck idag tycks bla. bäras av ”samverkansgrupper” i ett monopolistiskt, globalistiskt, korporativt samhälle.
Dagens ”samverkan” i alla sina former blir till en korporativ mekanism där pyramidtopparna får med sig underliggande skikt på rätt plats. I det sammanhanget spelar ”samverkans” möten och mekanismer samma roll som dåtidens ”politrucker”.
Samarbetet mellan alla toppstyren, baseras på gemensamma intressen och växande alienering av människor och förändring av ursprungssyftet av själva organisationen ifråga. Detta utgör en gemensam maktelit som är ett auktoritärt toppstyre i vårt samhälle. Det kallas också för ett korporativistiskt styre. Det är den utvecklingen vi befinner oss i nu.
Proggarna sjöng på70-talet ”staten och kapitalet sitter i samma båt” vilket är grunden för socialdemokratins existensberättigande. Ville man utrota klassamhället och införa ett demokratiskt medborgarsamhälle skulle man inte ha ägnat sig åt klassamarbete på ett sätt som utsuddade klassidentiteten. Nu tror arbetaren att han har samma förutsättningar som kapitalisten när han har fått mer i pengabörsen och kan åka till Thailand. Det enda han har fått är mer pengar att gynna kapitalet med. Att gynna de redan gynnade men utan deras makt och inflytande.
Sverige kan bli det första västlandet som kommer att använda sig av sin erfarna och i flera avseenden mogna demokrati till att rösta bort densamme. Vi använder demokratin redan till att underminera den. Sedan är det inte så mycket som behövs för att stjälpa den helt.
Tecken på detta är bla. den växande medelklassen och dess ökade roll inom det korporativa systemet. Chefer, tjänstemän, ledande akademiker i högskolor och universitet, på myndigheter osv. visar allt starkare att de är politiska tjänstemän, att de inte behöver lyda sina basorganisationer, att de leds av egenintressen, maktintressen gemensamt med andra toppstyrda organisationer. Det är korporativt.
Människor tror att Mussolini var den ende som var korporativ i historien och att den perioden är över nu och att vi lever i en orubblig demokrati. Ja, enligt propagandan är det kanske så. Mussolini skulle gråta av lycka om han hade tillgång till vad SAP har byggt upp med stöd och hjälp av alla borgerliga partier och vänstern.
Då vi inte längre har kontroll över våra gränser, då vi inte kan bestämma hur vi själva gör i vårt eget land, då vi är förpliktigade till att fullfölja avtal som vi själva inte har skapat men som är en del i de sammanslutningar vi tillhör etc. baserad på en ekonomi som har maximal vinstintresse som grund, så är det de starkaste som styr som vanligt. Med den skillnaden att nu är vi medskyldiga till dåliga beslut som drabbar oss men fattas av de mycket starkare än vi själva.
Någon av de mindre begåvade partiledarna sa i en intervju, att ”vi borde skaffa en hemförsäkring innan huset brinner ner” och menade med det att vi borde bli medlem i Nato. Hen ser således Nato som en ”hemförsäkring” och förväntar sig att någon annans barn ska springa till undsättning och riskera livet när vårt hus brinner, när vi blir attackerade. Eller låta oss ”skyddas” av atomvapen. Reaktionen kommer när medelklassbekvämligheten blir för hårt naggad. Troligtvis är hen van vid att ha privata försäkringar, pengar på fickan, rörelsefrihet och tar själviskheten som norm och räknar med att någon annan ska fixa det man själv inte ids. Eller så tar man sina pengar och sticker där det är bekvämare. Det är många som har den inställningen idag, en gynnad medelklass som börjar få allt större politisk makt. Jag möter få som ser som självklart att stanna kvar och försvara oss vid en eventuell attack.
Risken är att när denna medelklass blir för hårt trängd, kommer de som inte har råd att fly, ställa sig och ”heila” på gatorna. Det är inte längre skillnaden mellan ”höger” och ”vänster” som gäller.
Skillnaden går emellan om man accepterar exploatering av natur och människor och maximerad vinstjakt, eller ej.
En medelklass som accepterar exploatering och maximerad vinstjakt och som kallar sig ”vänster”, är inte mer vänster än den tyska arbetarrörelsen som gick med Hitler. De var också ”socialister”, nationalsocialister. Vad blir skillnaden då om man är ”globalistsocialist, eller monopolsocialist, exploateringssocialist….”, ja, orden saknar innehåll och blir till propagandistisk rappakalja.
Överbyggnaden i ett samhälle, (med överbyggnad menas oftast politiskt styre, ideologier, utbildningsväsen…) speglar basen, dvs. det ekonomiska systemet. Ytterst är det basen, ekonomin som präglar resten av samhället. Människors tänkesätt och verkande präglas av det. Det är inte detsamma som att alla förstår och inser det. Därför har vi inte sällan dom som idag försvarar Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, med en rad giltiga och ogiltiga förklaringar samtidigt som man påstår sig vara ”vänster”. Det enda krig man kan tvingas acceptera är ett försvarskrig. Blir jag attackerad, försvarar jag mig, min rätt och skyldighet. Aggressionskrig, oavsett hur många giltiga förklaringar det finns till ett sådant, kan inte betraktas på ett annat sätt än som ett haveri, ett misslyckande. Givetvis inte bara den aggressives misslyckande, utan alla parter som bidrog till detta. Det finns även de som kallar sig ”vänster” och försvarar islamister och olika våldsbejakande extremister, i alla fall så länge de tillhör invandrare. I ett alienerat, korporativt samhälle är det sådant som utvecklas. Vänster – höger är längre inte den avgörande uppdelningen i ett korporativt samhälle. Åter: uppdelningen går mellan att acceptera exploatering av natur och människor och ett vinstmaximerat ekonomiskt system, eller inte.
Jag har varit försvarare av arbetarstaten Sovjet. Som företeelse, som hopp, som en möjlighet för ett framtida klasslöst samhälle. Ett historiskt försök som givetvis inte kan fixa alla drömmar på en gång. Ett försök för över 100 år sedan, som på en outvecklad samhällsgrund lyckades ändå åstadkomma en livsförbättring för ett par hundra miljoner. Klarade att utveckla industrialismen på 70 år vad väst gjorde på 300. Basen i Sovjet var monopoliserad. Då statlig. Nu är den i Ryssland i likhet med oss, privatmonopoliserad. Att staten i sig har monopol, ger inga garantier om det inte finns ett demokratiskt inflytande och makt över dem. Det politiska systemet, överbyggnaden måste garantera denna kontroll, insyn och makt. Vilket innebär att det politiska systemet måste prägla basen också och då kan man inte ha exploatering och vinstmaximering som grund. Man måste komma på andra sätt.
På min tid, när jag hyste förhoppning i Sovjetsystemets möjligheter att överkomma sina brister, var där många som kallade sig vänster och som anklagade mig för ”revisionist” och att man inte kunde stödja en stat som Sovjet. Istället tyckte mina kritiker att jag skulle stödja Mao i Kina. Ja, flera av dessa maoister blev olika potentater i samhället och med lön och position glömde de sina ”revolutionära” drömmar.
Samma förmätna ”vänster” idag ger Putinregimen rätt att starta krig. De läxar åter igen gärna upp andra som inte intar deras hållning. Med samma reflex som förr, när människor stödde SUKP, (Sovjetunionens kommunistiska parti) och gjorde detta stöd till en religion, då de inte klarade av att kritisera något, utan fann förklaringar till varför man gjorde si eller så och med dessa också ursäktade även vidriga handlingar, går mönstret igen idag. De som var mot Sovjet men kallade sig ”vänster” är för Ryssland idag och Putins angreppskrig och fortsätter sig kalla ”vänster”. Detta är mycket intressant ur ett korporativistiskt perspektiv. Fundera på saken innan du slänger dig på tangenterna och inte gör skillnad på förklaringar, kritik och ursäkter.
Jag är ingens försvarsadvokat, jag är ingens ambassadör. Men till skillnad från flera andra europeiska folk, tillhör jag ännu de privilegierade som lever inom gränser där det än så länge tillåts att tänka högt. Ännu kommer ingen diktator som fängslar människor som tänker högt. Men det finns en frustrerad folkmassa som upplever sina medelklassprivilegier hotade och istället för att öka insikter och medvetenhet, låter de sig drivas till en avgrund. För att försvara sina intressen och för att försvara sin inskränkthet gör man som vanligt, slår på kritikern och budbäraren. Sedan om man på vägen till denna avgrund kallar sig höger, vänster eller mittemellan, har ingen reell betydelse.
Det går inte att bygga demokrati utan kunskap och ansvar. Kunskap och ansvar är både individuella och kollektiva. Vill man inte begripa det, är man medverkande till att fördjupa de problem man helst vill undvika. Då har epitet och loggor som man stämplar i pannan, ingen som helst betydelse. Det blir bara ytterligare ett inslag i propagandaflödet.
Jag har resonerat kring korporativism i Sverige och en del yttringar. Jag har ställt öppna frågor. Eftersom jag vare sig är Gud eller präst, har jag inga beskäftiga sanningar och svar. En del förklaringar kan öka förståelse i bästa fall. Men det är inte detsamma som att ursäkta överträdelser.
Många har svårt att hålla isär förklaringar och kritik från ursäkter, oavsett om du kallar dig ”vänster”, ”höger” eller ja, mittemellan.
”Fattigdom och trångboddhet leder till kriminalitet”, påstås det unisont och man går till val på det. Javisst, det kan det göra. Men de flesta fattiga och trångbodda är inte kriminella. Även ”rymdbodda” i Djursholmsvillor begår kriminalitet. Oftast med större belopp än en trångboddsgangsters när det gäller pengar. Det betyder inte att alla Djursholmsvillor är bebodda av gangsters.
Ni märker hur nivån sjunker om man inte klarar av att hålla isär förklaringar, kritik, oavsett sida och ursäkter, för att man vill försvara någon grumlig känsla.
Tänk om vi alla ansträngde oss för att vara kritiskt granskande åt alla håll. Om vi hjälper varandra att se nya saker och söka förklaringar och kunskap för förståelse, men ursäktar inte med detta överträdelser och brott, kan vi skapa ett helt annat debattklimat än det polariserade som nu växer.
Ett sätt att påverka basen är förändringar i överbyggnaden genom ökad medvetenhet.
Enväldet bär inte alltid löjets operadräkt. Det korporativa enväldet är klart mer flexibelt, raffinerat än en löjlig diktatorsfigur. Men också mer effektivt i sitt envälde.
Arbetarstaten tog sig ett första uttryck i historien i Sovjetunionen, med alla svagheter och historisk barlast, men också stora framgångar. Nej det blev inget himmelrike, för de politiskt religiösa. Men det blev ett viktigt steg i historisk utveckling som påverkade hela världen.
Mussolini var mer utvecklad än Hitler i sin samhällssyn. Han utvecklade det korporativa samhället på den nivån Italien befann sig för 100 år sedan. Kan vi lite historia ser vi att den historiska spiralen går igen och vi är på nästa varv, där mycket påminner om hur det var, men vi har tagit det några snäpp till. Det svenska samhället ser inte ut som i Italien för 100 år sedan. Dess ledare är ingen löjlig diktatorsfigur i paraduniform. Det är inte detsamma som att det inte skulle vara korporativt.
Korporativism i Sverige bär blågult och högst svenska drag. På samma sätt som våra framtida kalifat kommer att vara blågula på svenskt vis, men likt förbannat – kalifat. Det fascistoida partiet Nyans, kommer troligtvis vinna makt i en del kommuner, eftersom ingen försöker stoppa det. Kulturrelativism och en förment ”vänster” hållning, att ” man skall vara snäll med invandrare” har lett till att den gode, snälle ”medelklassvensson”, är också ”snäll” med de invandrare som vill skada och gå andras intressen. Inte minst skada sina egna landsmän här.
Men i sak kommer vi se att är just i ett korporativt samhälle som kalifatet kommer passa som handen i handsken. Det finns mer nyttiga idioter i korporativismens tjänst, än kritiker som tillåter denna utveckling.
Det är fortfarande tyst på den svenska valfronten. Ingen valkampanj hörs ännu. Man väntar länge så att det inte kan avslöjas för många otrevligheter. Man ligger lågt, avvaktar och fiskar röster. Detta val är inte som tidigare val, detta val kommer att avslöja hur medvetna människor är eller inte inför den framtid som väntar oss. Är vi medvetna, kommer det leda till viss oro. Är vi inte det, kommer det leda till riktigt stora problem.
Allt går inte att lösa med ett extra snabbpass på Arlanda och pengar på kortet.
Rebecca Hybbinette 