Är dom nyttiga idioter eller ideologiska soldater på Sveriges radio?

Ett ”misstag” har begåtts på SR i deras översättning av svenska nyheter till olika varianter av arabiska på Radio Sweden. Dessa översättningar vänder sig inte bara till arabisktalande människor, utan också till muslimska samhällen. Svenske chefen, har efter ett samtal med anställda kollegor insett att ett ”misstag” har begåtts i översättningen. På svenska var ordet islamist och på de olika varianterna av arabiska, blev det muslim.

Nej chefen, översättarna visste precis vad de gjorde, här var inga misstag. Bara din skinande okunnighet. Eller något annat?

Frågan är ifall man har rätt att vara okunnig och göra misstag? Det vore onaturligt om det inte vore så. Vi alla begår misstag. Frågan är då var går gränsen? Vilka misstag är ok att man gör och sedan försöker lära av och vilka misstag är inte ok?

Denna korrekta översättning av islamist på svenska, till muslim på arabiska, har förmodligen medverkat till att skapa ytterligare många som gärna befinner sig här i landet men som hatar det och dessutom bekämpar dess ordning. Människor som sprider rykten om hur samhället stjäl deras barn, om hur ingen tycker om muslimer…får nu höra på sitt språk att en svensk politiker undrar varför bara poliser var skadade och inga muslimer i påskkravallerna. Människor som känner sig påhoppade, nivellerade och som befinner sig i sin egen värld men på vår mark. Människor makten aldrig har nått fram till för man inte har velat. Vill man och är inkompetent, skaffar man sig kompetensen som är nödvändig, svårare än så är det inte. Därför säger jag att makten har inte velat.

Den som är muslim i sin fostran och kanske till övertygelse, den som har studerat saken, den som har levt med muslimer, den som har gått utanför sin egen lilla bubbla och försökt förstå de olika ideologiska krigshärdar som råder i vår polariserade värld, vet. Denne vet att islamist och muslim är samma sak för en muslim. Sedan kan man ha en intern kritik mot det ena eller det andra, men det är en intern historia som man inte går ut med i det öppna. Man gör ingen skillnad på politisk extremism och islam. Skillnaden går ifall man gillar det eller ej, men man förhåller sig till det. Islam är ett budskap om jihad, om kamp och övertygelse.

Även i bibeln har vi uppmaningar till vad vi skulle kalla för extremism, vi har också många extremistiska följare av den, också här i Sverige. Avgörande är om vi gör skillnad på extremism och extremism.

Islam, till skillnad från kristendom, har inte genomgått en renässans. Man har inte uppdaterat tron till våra moderna samhällen. Det finns kanske ingen motivering att genomgå en renässans i dominerande muslimska samhällen. De är oftast auktoritära och odemokratiska. En renässans förutsätter utveckling, förnyelse och omtolkning av budskapen.

Har vi då en svensk politiker som talar om islamism, är det högst naturligt att en som översätter detta till någon variant av arabiska, men framförallt talar till en muslimsk publik, använder ordet islam och muslimer, då det är vad som gäller enligt islam.

Islam är i likhet med de flesta religioner, politisk. Sedan är det upp till utövarna hur de använder sig av ideologin. Tar man fram kärleksbudskap, fredsbudskap, så är det vad som gäller. Man kan lika gärna ta fram kampbudskap, mission genom våldsbudskap.

Ja, det som skiljer religioner från utpräglade samhällsteorier är ju att de saknar alla ambitioner av någon som helst vetenskaplig koppling. ”Gud” har gett dom ordet, rätten och kampen för att sprida men också påtvinga sin sanning.

Det finns många muslimer som bär tron i sitt hjärta och som motsätter sig alla extremistiska våldsinslag. De kan tillhöra dessa som vill reformera religionen, som vill anpassa den till moderna samhällen. Men, det finns ingen tolerans för detta, därför backar dom i skarpt läge och vi ser dom inte.

Inom kristendomen har vi hela frimicklarverksamheten. Som pingströrelsen, baptister, och inte minst icke kristna som Jehovas vittnen med fl. Vi har dessutom en hel del reaktionära som tillhör de s.k. högkyrkliga inom Svenska kyrkan som också ägnar sig åt antidemokratisk verksamhet och sekterism i olika former och nivåer. Där går de hand i hand med de vi kallar islamister. Vi gör således skillnad på religiösa extremister och våldsbejakande dito och kallar dem islamister, när det gäller muslimer. Ska troende människor åtnjuta respekt, måste de kämpa mot, kritisera de våldsbejakande extremister som verkar i de olika trosinriktningarnas namn.

Men denna distinktion som vi gör mellan muslimer och islamister är inte giltig för en troende, eller fostrad muslim. Jihad är en muslimsk angelägenhet. Hur man gör den, är en annan sak. En del gör den som en inre resa, eller som en mission, medan andra gör den bokstavligen och krigiskt. Alla varianter ingår i islam.

Vi kan gå till de kristna fanatikerna i tex. USA, Pingströrelsens Guds soldater, som uppenbart finns här också, som inte heller drar sig för extremistiska våldsamma metoder.

Det är inte religionen i sig som är det avgörande ifall man är extremist eller ej. Det är tolkningen av verkligheten och ens eget uppdrag i den, som är avgörande ifall du är extremist, våldsbejakare och våldsmedgörare.

Kristna extremister och våldsbejakare är inte trevligare än judiska – sionistextremister, islamist-jihadister, eller hindu – extremister och även den i väst så omhuldade buddhismen, som också har extremistiska varianter.

Kristendom har genomgått en renässans säger vi. Vi har anpassat den till våra moderna samhällen, säger vi. Kristendomen stödjer demokratin, säger vi. Svenska kyrkan är i sin helhet för homosexuella äktenskap, säger vi, för kvinnliga präster, säger vi. Svenska kyrkan säger ifrån, kritiserar och i bästa fall förhindrar kristna extremistiska yttringar säger vi, stämmer det eller?

Problemet med islamism är inte att det är något nytt med att vi får uppleva våldsbejakande religiös extremism. Religiös och annan politisk våldsbejakande extremism, känner vi till sedan tidigare.

Problemet med islam i Sverige, är den del av muslimer som är antidemokratisk och vill skapa sina egna parallellsamhällen, skapa religiösa, antidemokratiska frizoner, eller vad de själva kallar för kalifat.

Problemet med kristendom i Sverige är den del av kristna som är antidemokratisk och vill skapa sina egna parallellsamhällen, skapa religiösa, antidemokratiska frizoner.

Problemet med alla andra våldsbejakande extremister, religiösa, politiskafrån höger till vänster, är att de alla är antidemokratiska.

Att kritisera demokratin är av nödvändighet, för att hålla den vid liv. För att förbättra den. Skapa opinion, få stöd, använda de institutioner och arenor som finns för debatt och opinionsbildning. Skapa nya. När samhället fungerar så, är det sunt och det flödar syre i det. Misstag görs, fel begås, ansvar tas av de som bär det och man rättar till. Människor är aktiva, engagerade och makten lyssnar till människor. Man är öppen för att lära nytt. Det är att vara demokratisk.

Men att låta antidemokratiska krafter, fega typer som inte vågar ta kritik för sina idéer, som inte kan försvara sina uppfattningar och som för att tysta kritikerna, använder våld och manipulation, är något helt annat än en samhällskritisk debatt. De som kallas idag för våldsbejakande extremister, tycks finnas i alla läger. När de utnyttjar demokratin och yttrandefriheten för att avskaffa densamma, måste samhället reagera.

Antingen har vi nyttiga idioter på SR, obildade svenska chefer som inte vet något om islam och dess olika kulturer och därför låter sig utnyttjas. Det är ju inte första gången SR får problem genom att stödja islamism. Eller så är det en medveten politik som förs.

Jag fostrades i en tid då vi kämpade för demokratin efter 2:a v-kriget. Vi slog oss fria mer och mer från gamla auktoritära former och krigsmisslyckanden. Medelklassen som ökade och fick tillgång till utbildning, var till stor del progressiv, demokrativärnande. På så vis kunde den progressiva delen av arbetarklassen förenas med den progressiva delen av medelklassen i en kamp för ökad demokrati. Vilket vi gjorde. Något som bland flera C.H. Hermansson blev symbol för.

Idag är tongångarna åter reaktionära, som för 100 år sedan. Medelklassen idag är inte progressiv, utan snarare växer in i en allt mer reaktionär världssyn. Den demokrati vi har uppnått utnyttjas aktivt av dom som vill krossa den. Dessa krafter visar på en medveten styrka jämfört med dom som säger sig vilja försvara demokratin. Vi bevittnar mer av att lättjan är spridd och dästheten över full mage och lyxproblem har spritt fördumningen som en pandemi. Var är de tänkande och medvetna människorna? Var är de intellektuella?

Sverige går in i Nato och förklaringarna till detta steg skapar inget förtroende och tillit till detta ödesdigra beslut. Vi vet inte ifall det är hot från Ryssland som har blivit farligare, eller ifall det är för att rädda USAs dåliga ekonomi och att USA allt mer är på dekis och därför ska vi satsa på vapenindustrin. En öppen diskussion förekommer ej. Rättning i leden gäller. Men det är bara en liten detalj som man inte har tagit i beaktande.

Under 30 år, sedan vi gick med i EU, som skedde med ett starkt motstånd och som man fick lirka och skrämma gamlingar för att komma över 50%, har våra politiska ledarskap, myndigheter och ansvariga, abdikerat från ansvar, abdikerat från att värna om vårt gemensamma land som vi har rätt och skyldighet att sköta.

Oavsett partifärg, är de i detta sammanhang, lika kålsupare. Kortsiktiga, vinstgiriga och opportuna. Vår siste ledare i landet heter Palme. Han fick också utstå kritik. Han tog den också. Han gav igen, han vågade möta ilskna studenter i deras eget kårhus och försvara en dålig utbildningsreform som han hade lagt fram. Han stod ensam bland 1000 arga studenter och försvarade sin reform. Han fick skit, men han fick också respekt. Den ende efter Palme som hade chans att vinna respekt var Juhult, men honom gjorde man sig snabbt av med. Efter mordet på Palme 1986 har vi inte haft en enda som har kommit i närheten av ledarskap, kunnighet och integritet. Man kan inte finna alla fina saker i en person, människor är inte gudar, fast en del vill ha det till det. Men, man kan sätta samman en grupp som kompletterar varandra. Det klarar man inte heller. Är det så att antingen är dom inskränkta i sin egen bubbla och låter sig vara nyttiga idioter för andras intressen, eller så ingår dom i medvetna ideologiska riktningar med andra avsikter än vad som sägs öppet? Eller hur ska man tolka det?

Folket saknar förtroende för makten. För dom som just har ändrat kurs på vårt land och förändrat vår historia. Vi saknar en ledning med djup, med kännedom om sitt folk och med ansvarskultur. Samtidigt låter dom oss sväva i ovisshet om vad det är för fakta som ligger bakom ett sådant beslut.

Hade vår politiska ledning i Riksdagen haft folkets förtroende, skulle vi även kunna acceptera att vi inte kan få reda på allt p.g.a. landets säkerhet.

När det inte finns någon tillit till den politiska ledningen, när vi styrs av mediokra varelser som inte har bemödat sig att ta reda på folkets verklighet, utan gömt sig bakom teknologi och kommersiella propagandabyråer, är det svårt att lita på vad som sägs. Då tar konspirationsidéer över.

När folket behandlas av makten som dumt, mindre vetande och opålitligt får det konsekvenser som djup splittring, polarisering och i sin värsta form, extremism.

Folket väljer sina ledare, heter det. Eller folket får de ledare det förtjänar, vilket jag tycker stämmer mer. Slutsatsen av detta blir, att nu gäller det mer än någonsin att organisera, organisera, organisera som Joe Hill sa.

Kamp för fred, social rättvisa, omställning och demokrati kan inte vara viktigare idag.

Detta skrivs på min namnsdag, Nato – Norges nationaldag. Dagen då ett förödande och förhastat beslut i vår historia skrevs ner på pergament och ska lämnas in till Nato. Vi kommer gå mot oroliga tider. Många kommer utnyttja splittringen för att försvaga samhället. Det finns många som tjänar på det.

Då gäller det att sansade fredskrafter behåller lugnet och organiserar, organiserar, organiserar!!!

Annons