I have a dream…

…om ett rättssamhälle som lever upp till att alla är lika inför lagen, ett samhälle om där medborgarskap är en garanti och en förpliktelse. Jag drömmer om ett samhälle där demokrati är en metod att styra samhället med och inte bara säger sig vara det. Jag drömmer om ett samhälle där människor står i centrum och inte profiten…

Men drömma gör man om natten. Eller som en flykt under dagens umbäranden, samtidigt som man vet att det bara är en dröm som kan ge tillfällig styrka och några minuters respit.

Människan har ett behov av att förklara för att kunna förstå. Vi måste kunna förstå för att kunna agera. Vi måste agera för att kunna förändra. Vi måste förändra för att inte ha det som nu.

Men vad är det för något vi har? Har alla det lika dant? Nu?

Någonting sker i tidsandan, människor håller på att tappa fotfästet, många flipprar ut, samtidigt talas det i medierna om högkonjunktur. En del söker svar i himlaväsen, andra i konspirationer, och ytterligare i glömska och förnekelse. Men ingen vet vad.

Religion, sjukdom och berusning går hand i hand och kapitalet tjänar på allt. Människor resonerar som de har förstånd till.

” Jag har inget att dölja, så mig gör det inget om makterna tjuvlyssnar.”

”Jag röstade för EU, så jag kan köpa saker billigare, jag har inga problem med att globala företag styr mig.” ” Alla får komma till Sverige, så länge jag har min levnadsstandard kvar.” ” Jag sopsorterar så jag värnar om ekologin.”

” Jag vill vara lycklig så jag struntar i andras problem.” ”Jag är människovän och hjälper människor i nöd…(tills jag blir utbränd, upplever otacksamhet och blir hatisk).”……

Ja, resonemangen har låtit så och ingen tycks undra varför.

I början på 1900-talet, under inbördes-och interventionskriget i det unga Sovjet, drev föräldralösa barn omkring som gräshoppshorder. De slog sig ner, plågade omgivningen med sin kriminalitet och sina metoder för överlevnad. En ung pedagog, Makarenko, utvecklade en förståelse för hur att ta hand om dessa ungdomar. De fick gå i skola, skaffa sig yrke och göra rätt för sig i samhället. De flesta gjorde det och många  blev framstående medborgare i olika sammanhang. De fick lära sig respekt för sitt eget och andras arbete samt lära sig självdisciplin och att underordna sig den kollektiva disciplinen.

Kloka pedagoger har använt sig av Makarenkos erfarenheter, speciellt i sammanhang med ungdomar med svår social bakgrund.

Sådant är otänkbart i Sverige. Här ska företag tjäna pengar på alla grupperingar i samhället och när det gäller ungdomar finns det alltid någon som vill tjäna på mobiltelefoner och datorer. Kanske på det hus ungdomarna bor i, eller på de transportmedel de använder. Varför inte sko sig lite på den välsignade sporten också.

När det kommer till ”ensamkommande flyktingbarn” är det ett utomordentligt läge för nedtryckta själar i allmänt underläge att kunna hävda sig gentemot några som är ännu lägre än en själv i samhällshierarkin.

Då ingen professionalitet har krävts i arbete med ungdomarna, men bara formalia i bästa fall,  har dessa arbetsplatser lockat till sig inte enbart en ”Arbogakvinna” men troligtvis ett flertal dito runt om i landet. Ingen tänker till, ingen undrar, ingen tar ansvar och kontrollerar. ”Jag har ju inget att dölja…”  ”Alla har rätt att komma hit…” ” Jag vill bara vara lycklig…” ” Så och så ska det gå till enligt myndigheter…”

Men gör det, det?

Fattiga och unga Sovjet klarade av för 100 år sedan att göra något med förvildade ungdomar. Medan rika Sverige idag med liknande ungdomar, skapar förödelse.

Under dagen har man tuggat budgetförslag i Riksdagen. För en dödlig, utan att vara nationalekonom, synes budgeten vara lika slät som en enkel vetebulle. Det var luft här, lite deg där men när man doppar den i kaffe, försvinner den nästan helt och blir till en slemmig massa.

Det fylls på lite i hålen, men inte tillräckligt för att göra skillnad. Som att gå till tandläkaren och påbörja en rotfyllning, med tillfällig lagning, men inte ha råd att fullfölja den.

Budgeten saknade insikt om hur samhället mår. Det var försiktighetsnisse och fru präktighet som presenterade den. Med sådana typer skapas ingen dynamik. Ej heller utveckling. Eller tillit. Två år till valet och med fortsatt kräftgång kommer förmodligen valdeltagandet bli ännu lägre och även där anpassa sig till EU nivå, då medborgarna börjar inse att de kan inget göra. De kan inte påverka någonting i samhället som är av avgörande betydelse.

Assange sitter häktad i flera år för misstanke om våldtäkt, som ingen har ens orkat förhöra honom om. Samtidigt som kvinnor anmäler och bevisar våldtäkter som inte ens leder till utredning och bara läggs ned.

” Hade du i alla fall inte lite för utmanande klädsel ändå? Då kanske det inte är så konstigt att man tror att du vill ligga?”

Lika inför lagen?

Jag minns ett faderskapsmål jag hade efter min förstfödde son. Min advokat ansåg att jag var så simpel och fick skylla mig själv, då den fine fadern, som både var svenskamerikan och forskare, inte ville ha en som mig. Att jag blev med barn var ju mitt fel. En så ung jänta, med en så simpel bakgrund som min, får väl finna sig i att fadern vägrade erkänna faderskap.  Så fanns det väl inga garantier för att just han, den fine, kunde vara far. Det kunde ju vem som helst vara, eller hur?

Att den fine fadern satt i rättssalen med en ny kvinna, var ju bara uttryck för hans upphöjdhet. Medan jag, bekräftade arbetarslampans låghet.

Idag, är formerna ändrade i bästa fall, men innehållet och olikheten inför lagen är densamma.

Ikväll visade Kalla Fakta om fria, icke dömda, krigsförbrytare i Sverige. Efter Balkankrigen varnade jag för att det kom in många krigsförbrytare med flyktingarna från Balkan. Har ingen aning om någon är dömd. Säkerligen, med vår bekväma polis, lever de säkert i all välmåga. Givetvis hade det ingen betydelse i vad jag sa. Vem var jag, att påstå att det fanns krigsförbrytare lösa i Sverige?

Nu gäller det Syrien. Det gäller med all säkerhet Afrika också. Förut gällde det också från Saddam Husseins stall av bödlar. Framförallt de som utförde massmord på kommunister i Irak, för att uppfylla krav från CIA. Men sådana massmördare räknas nog inte som krigsförbrytare. De räknas säkert som hygientekniker hos CIA.

Våld lönar sig.

Kamp för demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kritiskt tänkande, kritik av makten, organisationsfrihet och kamp för ett bättre samhälle, kan bara ske med modiga och medvetna människor. Av människor med civilkurage. Med människor som trots rädsla, gör vad som är rätt. Det är modiga människor och de enda som kommer att leda en utveckling i människovänlig riktning. Dom andra är inget att räkna med. Det bästa vore att de är följsamma, men räkna inte med att de står för något.

Inget kommer att ändras med människor som sitter framför datorn och lajkar, visar katt- och matbilder, eller talar om vänner på fejan, som om de vore riktiga vänner. Folk har tappat fotfästet, de ser inte längre skillnaden mellan närhet och digitala rymder. De är alienerade och ser inte sig själva. Ska vi väcka dem? Ska vi försöka?

Sociala medier är bra redskap för att sprida, kontakta, informera… men inte för att förändra.

Jag har en dröm om ett mänskligt, demokratiskt samhälle, där vi alla är lika inför lagen. Om ett samhälle där människor säger ifrån och inte viker sig i ynklig feghet. Om ett samhälle där människor tar sitt ansvar. Där makten tar ansvar efter befogenhet. Där maktens representanter vågar till självinsikt.

Jo, jag medger, en dagdröm, men dock en liten respit för att samla kraft.

Det gemensamma samtalet, mötet, dialogen, den gemensamma glädjen och den gemensamma kampen, sådant leder till förändring.

Organisera, organisera, organisera. Gräv där du står!

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons