Politisk kollaps och likgiltighet

I Stockholm har man anställt råttor och duvor till att sköta sophållningen. I överfulla sopkärl, ligger det sopor i drivor, munskydd på alla vis och de enda som tar sig an dem, är duvor och råttor. De gör så gott dom kan. Tar lite, sticker och tappar på vägen. Kommer igen och upprepar numret. Lönen blir vad de kommer åt. I en sann Stockholmsanda. Andra gör också vad de kommer åt. Stockholms vaccinationskoordinator. Men folk kommer inte. Dom vet inte att dom ska komma. Var dom ska komma. Hur dom ska komma. När dom ska komma. Varför dom ska komma. I det anarkistiska digitala samhället är det ingen som har ansvar för information. I den privatkapitalistiska vården är det profiten som gäller, ingen har ansvar för arbetet. Skattepengar kommer fram till de stora fickorna ändå.

Ministrar, lokalpolitiker, kan ställa sig på rad och skulle de ha ryggrad, självaktning och önskemål om att uppfattas vara trovärdiga, skulle de alla behöva erkänna att de alla har bidragit till eländet. Som med att ha förflackat vårdapparaten, som att ha slimmat lagerhållning av viktiga skyddsmedel. Dom har låtit siffernissar räkna ut marginaler på ”lönsamhet” om man drar in på det ena, säljer ut det andra, och dumpar ansvaret på individen i sann New Public Managementanda kan man tjäna några kronor här och några där och med tillräckligt många insatser blir det tillsammans miljarder. För vissa. Miljarder som hamnar i andra poler i världen. I andra intressen än de människor som går runt bland sopor och råttor och undrar till vad egentligen dom betalar skatt.

Samhället präglas av människor med makt, inom näringsliv, produktion, arbetsorganisationer, arbetsgivarorganisationer, intresseorganisationer, politiska organisationer m.fl. som trots sina skilda intresseområden har ett gemensamt. De använder sin makt för eget intresse och dumpar ansvaret på dem som står under. Man styr pyramiden uppifrån dess topp. Detta system kallas för korporativism. När jag nämner det vid namn är det sällan någon som förstår. Fråga mig, så ska jag förklara det. Det viktiga är att känna igen systemet.

”Fortsätt ni, dumbommar att betala skatt och vi placerar pengarna i framgångsrika monopol i Långtbortistan”. Säger dom med pengamakt vilket är den avgörande makten,som i sin tur ger stark politisk makt. De cyniska är att de som propagerar mest för att sänka skatter tar just dessa och stoppar i privatmonopolens fickor, som givetvis gynnar dom själva på olika sätt. Därför att låga skatter gynnar de rika. Varför det? De har låga skatter och mycket pengar och därefter finner de ”privata” lönsamma lösningar på sådant som skatten garanterar för vanligt folk. Vi som inte har tillgång till makt och pengar, är gynnade av en hög skatt, under förutsättning att den täcker de basbehov som samhällsmedborgare har.

Vad har människan för basbehov då?

Mat, dryck, kläder, bostad, vård, omsorg, skydd, bildning, utbildning, kultur, transporter, idrott, klimat, djur och natur.

Tar man nu in skatt från alla som betalar den efter förmåga, bygger en bas som alla har tillgång till efter behov, vad är det som egentligen är så svårt och hindrar detta?

Viljan. Man vill inte förhindra de starkare att kunna exploatera de svagare. Privata vinstintressen hindrar.

Hmmm, det är ju mycket drastiskt uttryckt. Man kanske kan säga det mer på mellanmjölksvis så att folk inte känner sig stötta i kanten. Ja, om människor har vad dom behöver, baskrav som ovan nämnda och så gör dom vad dom kan och förmår för att bistå samhället efter förmåga och på det betalar sin skatt, skulle det inte kunna fungera ganska bra då? Sedan kan alla som vill, alla som kan, arbeta och skapa, kan också på eget arbete tjäna hur mycket som helst. Skatten betalas efter förmåga. Det finns inget som hindrar drivande och arbetsföra människor att arbeta hur mycket som de vill och kan. Kan du inte, så har du i alla fall ditt basbehov försörjt och du behöver inte skända dig som människa. Leva på gatan, i slum. Jag menar att alla bidrar med att fylla på förrådet. Detta förråd är till för att ta ur vid behov. Så gjorde vi i skärgården och vi var den första befolkningen under issmältningstiden. Nu talar vi om erfarenhet sedan många tusen år tillbaka.

Vad detta behovssystem hindrar är att det går inte att låta andra arbeta och att du själv i egenskap av din maktposition, kan luta dig tillbaka och hysta in stålarna. Bli gärna rik, men genom eget arbete. Ingen skulle kunna klaga av avundsjuka, därför det är din egen insats. Det skulle väcka beundran.

Vi hade en statsminister en gång som sa att landet skulle få bredband i varenda buske vilket han minsann skulle vara garant för. Han tog ur förrådet. Vi fick bredband, för det går inte att undvika, så som det inte gick att undvika järnvägen. Men det är bara det att statsministern lät Tjolahopp & Co och Fiffel och båg & Co sköta enligt ”marknadskrafterna” som det heter, d.v.s. ”att göra det till så billig kostnad som möjligt och tjäna så mycket som möjligt.” Som resultat blev det inte många buskar som fick bredband. Vi fick bredband i de urbana områdena, ( där alla företagen av vikt finns) men så fort man kommer några kilometer utanför dem, kan det skilja på att i huset fungerar bredband och internet, medan 10 meter därifrån, i arbetsrummet på tomten, fungerar det inte. Uj uj uj hur kommer det sig? Vem är ansvarig för detta månntro? Det är ”marknadskrafterna” säger den konspiratoriske eller den som har förläst sig på Alfons Åbergs försök att skylla allt på Molgan. Den kortsiktigt tänkande statsministern med sina likasinnade kortsiktigt eventuellt tänkande

” marknadskrafter” tjänade pengar på spektaklet och har räknat ut att dom kommer att tjäna ännu mer pengar på alla reparationer. Så bra! Så genialiskt! Så det var inte landets utveckling statsministern hade för ögonen, utan kortsiktiga vinster till sig och kompisar. Visst känner ni igen detta från historien?

Den anarkistiska utvecklingen av digitaliseringen i landet, med den energiske statsministerns hjälp, är just lika primitiv som det är att ha kortsiktiga mål för ögonen, samtidigt som man talar om framtiden. Ja, ni vet! Man kissar i byxan som leder till befrielse för stunden, men sedan blir till kyla, skam och skav. På grund av alla dåliga lösningar, billiga lösningar, så upptäcks mer och mer av hur anarkistiskt det egentligen är. Hur vårdslöst digitaliseringen av vårt land har skett. Hur många svaga punkter som finns. Hur känsligt det är. Hur utsatt för attacker hela digitala systemet är. Skall man göra någon reparation bland kablarna någonstans i landet så hoppsan, där sitter en svartnod! Det vill säga någon som stjäl otillåten information. Otillåten för att det finns internationella restriktioner, nationella restriktioner, privata restriktioner, ekonomiska restriktioner, demokratiska restriktioner, eller bortglömd artighet, att man frågar först innan man tar.

Sedan har vi brygdmästarna. Vaccin ska flöda som mjölk och honung. ” Vi har minsann ställt upp på EU och gör som EU säger, så vi ska få allt vi behöver!” Det är bara det att EU skapades av Europeiska Kol och stålgemenskapen ( EKSG) . Gamla kolonialländer, industriländer, europeiska stormakter, krigarländer. Dom vet hur en slipsten ska dras. ” Vi tar det vi behöver först, vi ordnar vår politiska makt här hemma, vårt folk, på vårt vanliga manér och ser till att alla andra betalar.” Ja, så får lille Steffe sitta bortglömd, han som är bäst i klassen och allting och till och med glömde bort sitt eget folk för att anpassa sig till de stora grabbarna. Präktiga ordningsvakten Lena förklarar att vi ser, det vi inte ser. Förklarar det som egentligen inte finns, som om det finns. Snart. Nu! Nu, nu! Ser vi, kanske…! Så att vi ska förstå vad dom inte kan förklara. Varför vi inte får vaccin när andra får. Varför man kastar vaccinet som blir över för att folk inte kommer, då dom inget vet. Varför det sitter inkompetent personal och fattar sådana beslut. Många varför och ringa svar.

Vi får också skylla oss själva. Har vi ställt krav på våra politiker? Eller gnäller vi bara på dom? När andra ledare i Europa tar hänsyn till sitt folk, uppmanas vi att huka och låta andra bestämma över oss. Bekvämlighet fördummar. Rädsla fördummar. Brist på bildning, fördummar. Vi håller på att bli ett fördummat folk.

Det finns huvudsakligen två sätt att hantera tiden fram till nästa val. Om vi inte alla kommer rösta blankt (vilket vore mycket intressant) så får vi ägna oss åt att debattera öppet, kritisera öppet, utnyttja det demokratiska systemet vi har skapat, trotsa åsiktskorridorer, vägra vara flata, skapa opinion.

Eller så fortsätter vi huka, vänder bort vår blick, fegar och låter saker gå tills det brister. När det har gått för långt då återstår våldet.

Enligt historisk erfarenhet så kommer majoriteten att agera på detta vis. Min vädjan är att tänk till före! Är du en av dom som kommer att skylla på vädret när fascismen tog över ditt land?!

Den som inte säger ifrån idag, främjar våldet i morgon. Vad var det dom sa om alla tysta tyskar när nazisterna tog makten? Vilket var värst? Nazisterna eller alla de tysta s.k. ”goda” människors passivitet?

Det är vad som finns att välja på. Valet och ansvaret är vårt, oavsett var vi befinner oss i hierarkin.

Så där står dom på rad, dom vi har valt av någon anledning. Många kommer att välja dom igen, utan reflektioner. Varför ska dom behöva reflektera? Varför ta ansvar, när ingen annan gör det? Resonerar allt för många.

Man kan se på makten på olika sätt. Är man lagd åt det kritiska hållet bör man kritisera den, hålla efter den. Faktabaserat. Argumentbaserat. Vilket inte är detsamma som alla som har i dagarna tappat den kulturella fernissan och blir primitiva och vulgära. Dessa vulgära typer kommer inte att driva någon utveckling som är konstruktiv i samhället. Dessa typer är på väg ner i degraderingsspiralen och det brukar sluta med våld. Så har det hänt i historien och det finns ingen anledning till att tro att det inte kommer att hända igen. Därför är det öppna och offentliga samtalet viktigt, en grundläggande plattform för demokratin.

Ett annat sätt att se på makten är att underkasta sig den. Många är vana vid det därför det finns i uppfostran och dessutom mycket bekvämt. Då kan man alltid skylla ifrån sig. Slippa ansvar. Man kan förbli ovuxen och barnslig till sin 100 års dag. Man kan gå in i någon sekt och känna gemenskap och där känna av makt mycket nära som man gärna frotterar sig i och verkligen få uppleva underkastelse. Så kan man strunta i den stora makten, samtidigt som man själv är helt ”oskyldig”.

Ett tredje sätt är att använda humor.

Föreställ er alla maktgubbar och maktgummor, politiska som finansiella, som religiösa, som kriminella… att dom står i rad vid moderna podium. Ovanför podiet ser man välklädda och präktiga människor. Tuffingar med tatueringar och hårda käkar. Prästkåpor, turbaner och långskägg. Uppblåsta viktigpettrar och alla står dom där och orerar, förklarar världens gång och deras stora insatser till undersåtarna. Deras hot om vedergällningar. Hot om rätta läran. Om hur de ska ta över landet och förvandla medborgarna till kuvade undersåtar, beroende av vem som säger vad.

Medan under podiet är dom helt nakna, med brallorna kring vristerna.

Tänk dom så, måste du ta ställning till ifall det verkligen är dom du vill underkasta dig? Lita på? Anse vara trovärdiga?

Eller törs du försöka anstränga dig att tänka själv?

Glad vår!

Annons