Någonting händer i konungariket Sverige…

Efter 8 år av dött sjögräs som envisas rulla kvar i vågorna och påstå sig vara kronan på verket, har vi fått nog. Nej, det var inte dessa 8 år enkom och detta döda sjögräs som är orsaken till vårt tillstånd idag. Innan dessa 8 år hade vi annat förmultnat material som försökte skicka en och en annan rot i grunt vatten. Den politiska ledarnivån har gradvist sjunkit år efter år. Urgröpningen av den uppnådda demokratin började med Palmemordet. Den kröntes av EU inträdet. Idag är medelmåttornas regerande, legio. Ni förstår att denna text vänder sig till dom som inte bara är läskunniga, men som också har lyckats växa ut ur sin 3-års känslomässiga nivå av egocentrism och förmår höja blicken.

Ja, (suck), vi fick en ny statsminister och en ny regering. Vår talman, tydlig och klar, intelligent och resonlig, gjorde vad han förmådde. Han utgick från en kultur, en medvetenhet i Riksdagen. Det är honom förlåtligt, han är dessutom borgerlig, gu´bevars, vilket kan förklara hans konservativa hållning, som var av godo i detta fall och jag vill att han ska veta att jag, en enkel röstare, visar min förståelse. Han står inför uppkomlingar, fundamentalister och inskränkta egoister som i detta fall var miljöpartister. Dom vet inte, för att de inte har tagit reda på hur kulturen är i Riksdagen, för att de inte visar respekt för vår historia. Dom leker i sin bubbla, men lever trots höga löner i inskränkthetens göl. Uppkomlingens, karriäristens, inskränkthetens riddare, den lättsålde till pengaklirr och applåder, är välkommen att göra karriär i vårt statsmannahägn oavsett färg så länge folk röstar in dom. Dessa människor har lärt sig socialisering av Alfons Åberg och dom vet att oavsett vad de beslutar, vad de säger så när det går fel, är det MOLGANS FEL!!!

Kyrkan har kört samma sätt länge, men med en annan touch. Gud förlåter, du är skyldig, men om du underordnar dig makten kan du få en hand på ditt huvud och en välsignelse. Men hur jag ska klara hyran på en välsignelse är det ingen som förtäljer. Miljöpartisternas fundamentalistiska hållning och okänslighet gentemot människor utanför Södermalmsgettot i huvudstaden, får dom att framstå som Jehovas vittnen, i sin förtvivlan att ingen förstår deras stora sanning. Må dom nu åka ut ur Riksdagen igen, och förhoppningsvis låta vettigt och moget folk ta över i partiet om det finns något fog för det att vara kvar. Partiet har spelat ut sin roll. Stollarna har gjort sitt. De vettiga som finns kvar kan återkomma för att tillsammans med andra, på ett klokt och rimligt sätt verka för verklig ekologisk och social omställning, då de båda omställningarna nödvändigtvis betingar varandra. För att skapa en gemensam omställningsfront, krävs även att andra politiker i andra partier visar verklig färg och lämnar sina kortsiktiga och egocentriska mål. Har vi sådana intelligenta, mogna och ansvarsfulla politiker ilandet? Vill någon lyfta fram dom?

Nu slipper Magdalena patrasket från radhusen, eller?

S-folket bor inte sällan i radhus, villor… oj, oj, oj, de kommer ju från samma håll, samma klass. Medelklass.

Samtidigt är man förvånad att SD vinner S- röster, V- röster, M- röster, C- röster… fackföreningsmedlemmar. Varför förvånas man? Fackföreningens roll har ändrats genom åren. Från början en kämpande gemenskap som var med att bygga Sverige tillsammans med folkrörelser. Man skapade en egen metod, en metod som bara går när man har jämställda parter på arbetsmarknaden och egna gränser man styr inom. Metoden som har gjort oss världsberömda och går under beteckningen ”den svenska modellen”. Det har vi inte längre. Man har frivilligt sålt sig till världsmonopolen som har oändlig makt i förhållande till ett litet land som Sverige. Man blir bara ett monopol om man har förmågan att exploatera råvaror, arbetskraft och politiska system. Det är sådant vi står emot. Då spelar varken s.k. ”värdefrågor”, ”värderingar” någon som helst roll. Man kan lika gärna lyssna till predikan och sitta och pladdra i intervjuer, tränad av PR byråer i hur man pladdrar utan att säga något. Utan att svara på frågor. Som här om dagen då vi fick höra Svenonius pladdra om varför inte barnmorskorna har vettiga arbetsmiljöförhållanden, varför folk inte kan testa sig för covid, varför vården är på dekis… Hon sa inget, talade till oss som om vi vore idioter och inget begriper. Som åhörare kunde jag bara uppfatta henne som pinsamt inskränkt. Är det så man vill skapa trovärdighet till ett demokratiskt, politiskt system? Är det sådana företrädare vi ska se upp till? Hellre klantiga, människor som gör mänskliga misstag, men som svarar rakt och ärligt än dessa pladdermaskiner.

Pladder garanterar ingenting. Det är handlingarna som räknas.

Se på Kina, en utomordentlig utveckling både ekonomiskt och politiskt som är baserat på förtryck och exploatering. Denna utveckling förklaras med liknande språkbruk och pladder som hos oss. Kinesernas pladder liknar EU-folk och västerlänningars språkbruk. Men det finns en historia bakom västs språkbruk, en vana att kritisera. I Kina får man uppenbarligen samma behandling om man kritiserar som hos andra fundamentalister i kalifaten. Kineser och andra diktaturer kan svänga sig med liknande pladder, men menar tvärt om.

Således kära medborgare, måste vi lära oss att se igenom propagandan. Av bekvämlighetsskäl lyssnar vi till sådant som gynnar oss utan att ifrågasätta och undra varför, sådant måste vi ändra. Om vi också skyller allt på MOLGAN, ja då har vi ingen rätt att kritisera makthavarna heller.

SAP har hjälpt folk att gå till SD genom att inte lyssna på människors problem, genom att inte lyfta deras problem och diskutera dem, genom att inte förstå vissa skick av arbetarklass. Genom att hålla sig isolerade från folket, genom att sakna tentakler i folkmyllan. Sådant kallas för alienering och alienation. Ett främlingskap. Man har inte ens lyssnat på invandrares signaler, som inte vill bli beblandade med tveksamma landsmän som har annan moral, avsikt och ambition genom att komma hit. Man har låtit fackföreningen växa in i något som stundom påminner mer om en reaktionär klubb, en politisk karriärtrampolin istället för att den ska vara den kamporganisation den en går var. Det är inte så att en facklig kamporganisation inte behövs, tvärt om, mer än på länge. Snarare har den också blivit korporativ och därmed inte längre är den organisation arbetarna behöver för att hålla samman och stärka sina positioner. Facket idag splittrar arbetarna, ställer dem mot varandra, vilket är ett uttryck för svaghet.

Det finns EU-importarbetare som går för lägre lön… det finns svartarbetare, som blir glada ifall de får lön… det finns kvalificerade arbetare som man trixar till det så att de också går för lägre penning, större osäkerhet och kortsiktighet. Sedan finns det dom man kan lita på, de som inte protesterar, de som gör som man säger. De behöver visserligen inte vara duktiga, de kan vara fuskare och medelmåttor, det viktiga är att dom är lydiga. De ges en låtsasfrihet, ett utrymme där dom kan vifta runt med olika teorier, få luft under vingarna och tro sig vara av vikt. Att de är lydiga redskap och nyttiga idioter i stormaktsintressen, är det ingen som tycks reflektera över. Pinsamt. Då får vi också vad vi förtjänar, ett medelmåtta styre. Så där är vi nu.

Så vad kan korporativism betyda? I samhällelig form är det en kontrollapparat för styrning av massorna. Den vulgäre propagandisten skulle säga att idag har vi ett informationssamhälle och denne skulle påpeka att allt är tillgängligt och fritt för alla. Våra samhällen genom historien har alltid varit informationssamhällen, med olika information till olika människor, som i sin tur har olika position och förutsättningar att använda den. Det är strukturen, den känns igen. Det som skiljer idag är mängden av information som är tillgänglig för allt fler. Men frågan är den, ifall det är detsamma som att det är också enbart en kvalitativ förbättring? Kvantitet måste hanteras med kvalitativa metoder. Struktur och handledning baserat på vetenskaplighet. Det sker inte. Man öser över folk en massa information som människor saknar möjlighet att sålla i, att rensa ur och att se vad som är viktigt och varför. I ett sådant läge blir all s.k. ”fri” information någonting helt annat. Det blir förtryckande och inskränkande.

Vad har politiken då erbjudit folk med lite pengar? Andrahandshyrning, sovapåsoffanhoskompis…student tvingas hemifrån till skolorten utan bostad…pensionären med för stor lägenhet, kan inte få mindre då där det ingen hjälp finns att få till byte. Gamlingen utan tillsyn i egen bostad där isolering och ensamhet fuktar väggarna med ångest. Fel ställda krav på människor. Frågan om krav på att kunna det svenska språket är felställt, då man inte förklarar den avgörande orsaken till att kunna svenska i Sverige. Jag har inte uppfattat en politiker som har påpekat att den som inte kan svenska kan heller inte värna, skydda, utnyttja demokratin. Människor som aldrig har upplevt någon form av demokrati kan knappast förstå nödvändigheten att förstå svenska för att värna och utnyttja demokratin. Då skriker populister om att det är diskriminering och tvång. Varför är det ingen som lyfter demokratifrågan? Hur nu än demokratin ser ut hos oss, har vi gjort vissa landvinningar som vi inte får slänga ut som man gör när man slänger ut barnet med badvattnet. Man kan ju undra varför en del anser att vissa invandrargrupper ska hållas utanför demokratin. Är det för att de ska kunna utnyttjas som röstboskap, svartarbetare, statestikutfyllnad i propagandistiska dokument…?

Är det det gamla klassamhället flera vill ha tillbaka? Då när arbetarna inte var så kaxiga och ställde för höga krav och då vi hade en ”lumpen”, ett skikt som alltid kunde användas på olika sätt. Som avskräckande, ”titta så kan det gå om du inte…”, som gratisarbetskraft… som stöd för den växande fundamentalistiska religiositeten. Ja, konungariket Sverige polariseras, ruttnar inifrån sakteligen.

Bekvämlighetskomiteén lever i sin självtillåtna aningslöshet där intrång, elavbrott, social oro angår inte dom så länge de själva inte råkar ut för det direkt på skinnet. Det var ett stort problem med Hitler och hans hejdukar, men det absolut största problemet var alla de tysta som gav honom makten.

Ska vi göra en liknelse till vår situation när det gäller SD, utan att tillskriva SD alla likheter med tyska nazister, så är trots allt inte SD det verkliga problemet, utan snarare alla dom som har sett till att partiet växer i styrka. Alla dom som vägrar ta ideologisk fight och alla dom som inte klarar av att argumentera mot SD när de har fel, eller har modet nog att erkänna sådant som är rätt.

Puuuh, det är något ruttet i kungadömet Sverige och kungen är naken.

Annons