GOD FORTSÄTTNING SVERIGE!

Vi kan säga det som ett mantra, vi kan mena det och visst kommer det att vara flera ljuspunkter också framöver. Det är ju nu inte det lätta och goda som är ett problem och som man framhåller och kritiserar. Problemen vi har måste vi se och identifiera. Vi måste erkänna dom. Då tillsammans kan vi bekämpa dom.

Bland de svåraste av problem vi har, är bristen på insikt. Egoism. Bekvämlighetskommitteéns förminskande, förnekande, förlöjligande av olika företeelser. Antiintellektualismen som växande norm, rädslans fördumning och konsumismens ångestdämpande krampaktighet är vår tidsanda och igenkänning. Som den unge mannen i radion sa angående hans köpande av festknark om att han med detta främjar knarkhandeln och allt som den drar med sig,

”Det skiter jag i, jag vill bara festa och ha kul.” Känns det igen?

1962 stod jag i en dunge, uppe på ett litet berg i Gustavsberg på Värmdö och höll ett avgångstal för våran klass 9. Jag hänvisade till Rachel Carsons bok, Tyst vår och uppmanade mina klasskamrater att lyssna till fåglarna att också föreställa sig ifall det var tyst. Att det kunde bli så ifall man inte bekämpade miljöförstöring. 60 år senare är förstörelsen en realitet även för de som vägrade lyssna då. Nu har vi inga 60 år på oss längre för att göra något åt den. Vi har en kör av människor som stämmer in i vad grabben sa ovan, ”det skiter jag i, jag vill bara festa och ha kul”. Sedan har vi en drös människor som hänvisar till sina rättigheter. Dom vet bestämt att dom har rättigheter och vilka. Vad dom har förträngt är att med varje rättighet följer minst tre skyldigheter. ”Jag har rätt att inte vaccinera mig!” Visst. Men din skyldighet är att inte umgås med andra. Hålla dig undan, isolerad. ”Jag har rätt att jobba med vad jag vill, inklusive vård och omsorg” Visst, så länge du har kunskapen, kompetensen och du uppfyller de krav arbetsgivaren kan ställa på dig, att du är vaccinerad. Du behöver inte vaccinera dig när du arbetar inom vården, men du har ingen rätt att fortsätta arbeta på egna premisser, då får du göra annat, eller gå hem. Ja, vi kan fortsätta hur länge som helst.

Istället för att förklara vad demokrati är, går myndigheter, ledare, politiker, chefer… in i motsättningar, spär på dessa och ökar gapen mellan människor. Hårdare tag är den inkompetentes mantra. Här föreligger en grannlaga pedagogisk uppgift, nämligen att förklara vad demokrati är, vad man menar med demokrati, ta diskussionen om olika demokratisyn. Vitalisera debatten. Det vore intressant att veta vad ledningen för vårt land, riksdag och regering, menar med demokrati. Menar dom att alla får göra allting? Är det så att om man ”känner” för en sak, eller ”tycker” någonting, att det är likvärdigt med den som har kunskap? Har mitt ”kännande” och”tyckande” samma dignitet som flera forskares gemensamma resultat? Visst får jag säga vad jag känner och tycker, men förhoppningsvis är det fakta och kunskap som handlingar vilar på. Jag får känna och tycka vad jag vill, det handlar inte om det, inte i Sverige. Men. Jag kan inte som levandes i Sverige, kräva att alla ska ta hänsyn till vad jag känner och tycker. Jag kan, förhoppningsvis, finna någon mänsklig varelse som respekterar och lyssnar till mig. Det är mänskligt och det är viktigt. Men. Jag kan inte utgå från att mina känslor och ytliga tyckande kan vara bas och grund för handlande, för lösning av problem, grund för beslut. Känner jag och tycker jag något och vill förmedla det, är det bästa tipset att jag också förkovrar mig, lär mig så att mitt kännande och tyckande kan bli till argument. På argumentationens scen finns det en chans till att de klokaste, mest faktagrundande argumenten når fram. Att hävda detta tycks vara stoff till att människor känner sig kränkta. Ja, kränkarsjuka, den är mer spridd än corona.

Frågan är, varför har vi låtit det drivas så långt, att människor känner sig kränkta så fort man snuddar dom i kön? Är det inte ett uttryck för osundhet? För någon anomali? Så, vad bottnar i människors upplevelse av kränkthet så fort dom får det minsta motstånd?

Jag minns en gång när jag var lärare på ett fängelse, klass 2, och blev inlåst tillsammans med två unga män. De valde ha lektion med lärare för att slippa verkstaden och arbete. Jag är läraren och de mina elever. Vi var alla tre inlåsta, jag förstod inte varför. Vid tillfälle korrigerade jag något som den ene sa, jag sa att det stämmer inte och förklarade hur det var. Nu hade jag gått 10 år på universitet, jag hade en doktorsexamen och var lektor och hade en adjunktnivå i två andra ämnen. Jag hade inte mutat mig till detta, jag hade inte köpt min examen och jag hade inte utnyttjat mina kvinnliga behag för att få denna examen. Jag hade arbetat i underläge. Men denne unge man som satt inlåst kanske för att han inte klarade av att vara utelåst, klarade inte heller av att jag sa att han hade fel. Han reagerade på en bråkdels av en sekund, lyfte en stol för att slå mig med. Han hade kraft och vana, om jag uttrycker det enkelt. Han kände sig kränkt! Av mig, kärring… i hans ögon. Han sa det. Jag hade ingen rätt att kränka honom, vilket han påpekade men som tur var, så tog hans kumpan stolen och hänvisade till att killen skulle få ett längre fängelsestraff ifall han slog mig. Den kränkte gav uttryck för sina känslor, sina åsikter och tyckande. Han hade rätt till det. Men han måste hålla sig till ämnet så vi kunde diskutera, vilket jag eftersträvade. Han hade ingen rätt att hota mig med våld. Hans demokratiska skyldighet var att föra ett anständigt samtal efter förmåga, kräva att jag lyssnade och att jag ansträngde mig att förstå och svarade på vad han sa. Att han lyssnade på mig och tog mina argument i beaktande. Vi båda skulle göra så, då hade vi agerat i demokratisk anda. Men demokrati, är inte den främsta grenen hos inburade unga män, tyvärr.

Detta ett exempel på ovan givna kränkhetssjuka och bildningsbrist i en demokrati, bör väcka till eftertanke. Frågan är, varför hade han ingen kunskap om demokrati? Han hade gått i svensk skola. Uppvuxen i Sverige. Dessutom hade han svenska som modersmål och kunde läsa. Jo, han hade ett eget ansvar, som inget/ingen krävde av honom att ta. Men, hade samhället tjatat på om vad demokrati är? Hade man i skolan insisterat på att han skulle ta med sig den kunskapen i livet? Jag har jobbat i många år i skolan och tar mig rätten att påstå att få är de som har en uppfattning av vad demokrati är efter att dom har slutat gymnasiet. Få är dom som har mött andra ståndpunkter och skapat sig en egen uppfattning, orienterat sig och tagit ställning. De flesta som lämnar skolan har fått en biljett till bekvämlighetskommitteén och kränkthetsförbundet.

Ska vi skylla på dem? Eller på skolväsendet som uttrycker folkets vilja via riksdag och regerings vilja och beslut? Ska vi ta ansvar för vilka vi sätter som representanter ch lagstiftare?

I likhet med så många andra, som makten inte vet (för att den inte vill) är trött på att förklara vad Sverige är, vad vi påstår oss vara, vad värre är, vad vi tror oss vara. Med obligatorisk skola sedan 1840- tal och nu gratis skola… för alla som ids. Däremot är man dålig på att vara en skola för alla. Det krävs bara kunskap, tålamod och ett hjärta hos lärare för att nå de onåbara. Gratis skola och gratis bibliotek tycks inte räcka för att bilda oss.

Skolan har man gjort till en vara bland andra varor som tuggummi och läsk… nu är det en skattkista för egoister att stjäla skattepengar och stoppa i egna fickor. Tänk om dessa tjuvar var tvungna att leverera kvalitet av egen produktion, då hade de aldrig fått så mycket pengar. Nej, dom är garanterade pengar från våra ihopskrapade gemensamma pengar och allt sker i den så kallade fria marknadens namn. Hade det nu varit en fri marknad hade de inte behövt stjäla från folket.

Jo, vi har en del att ta itu med framöver. Pandemin, att lära oss leva med den, respektera varandra ta ansvar för egna beslut. Klimatomställning och social omställning, de båda förutsätter varandra. Alla som försöker gömma sig bakom ett finger och hänvisar till marknaden, till demokratin… skall kanske betänka att: oavsett vad vi gör eller inte gör kommer omständigheterna att tvingas oss fram i ett allt mer auktoritärt styre. Antingen låter vi katastrofen ta oss utan att vi har ”hunnit dit”, vilket betyder med yttersta hårdhet och stor förlust av människor och natur. Katastrofen är i sig en hård diktatur som ingen kommer undan. Eller så låter vi av bekvämlighetsskäl politiska diktatorer ta för sig och på så sätt tvinga oss in i och underkasta oss auktoritära styren. Eller tar vi vara på den demokrati vi har lyckats skapa hittills och tar det demokratiska ansvaret att för varje rättighet åläggs jag minst tre skyldigheter.

Den som försöker smita från att vara människa i komplicerade tider, kommer också de få ta konsekvenser av sina val.

Vi lever i en kontrollkapitalistisk tid, varje steg vi tar, varje transaktion vi gör,varje telefon vi bär med oss… så är det banken, staten, företagen, andra homus digitalius som ser oss. Vi är sedda, om dock ej av Gud, så av Google…

Den som talar om integritet, att den skulle kränkas när man tar vaccin, eller tvingas visa covidpass låter rädslan ta över och låter dumheten tala. Det är en mänsklig rättighet att vara dum, men det är ingen mänsklig rättighet att påtvinga andra att underkasta sig dumheten.

Vi måste utveckla ett nytt ekonomiskt system, som ger staten större makt, kommuner och regioner större flexibilitet. Som ger individer större flexibilitet och personligt ansvar, som gynnar den som av eget arbete skapar, producerar. Kontrollerar den som vill exploatera andras arbete för egen vinning för att i en övergångstid stoppa möjligheten till exploatering. Storkapitalisterna måste kontrolleras av lagar och verka så länge de inte skadar samhället och exploaterar människor och natur. Ytterst är det folket via sina olika ombud, inte bara riksdagen men också i folkrörelser, föreningslivet att i olika samarbeten med staten, under demokratisk kontroll som måste vara aktiv i samhällsstyret på alla nivåer. Ingen kan luta sig tillbaka och säga att ”någon annan får fixa det där”, eller ”det skiter jag i, jag vill bara festa och ha kul”. Staten måste förlita sig till bred forskning, ha folket, landet i fokus och inte ge vika för ekonomiska särintressen. I den riktningen måste vi gå.

Jag hör ekot av föraktfulla suckar och fnysningar, men utan erbjudna alternativ. Antingen försöker vi skapa något gemensamt i ordning, frihet under ansvar, eller så inväntar vi katastrofen. En större folklig kontroll över samhälle och natur måste till och är en huvudriktning som måste hållas. Det går inte att låta egoister, tjuvar och allsköns kortsiktiga egenintressen få driva oss till katastrofens rand. Idag pratar vi vacciner och covidpass och kränkhetssjuka. Det är inget mot vad som krävs framöver. Samtidigt krävs både mod och ansvar, ödmjukhet och humanism och det går inte att i vanlig, bekväm svensk ordning, vänta och se. Vi har krav på att aktivera demokratiska ordningar och utveckling och demokratisk aktivitet. Diskussioner, folkbildning, pröva sig fram med olika modeller… det kommer krävas hårda beslut. Är du redo?

Annons